Som alla vet uppskattar jag högt och rent att föra en rak och öppen dialog med samhällsintresserade medborgare och förtroendevalda. Därför finns de rätt unika FB-grupperna Politisk Centerdebatt och Politisk Allmändebatt. Med livliga och öppna och intressanta diskussioner och med massvis av intressanta länkar. Välkomna med!
Jag är riksdagsledamot emeritus, och sådana brukar ofta tystna och mata fåglar osv. Mata fåglar kommer jag gärna att göra men jag kommer att fortsätta att bidra till den politiska debatten som medborgare och medlem i Centerpartiet.
Ett sätt att för sig själv och andra beskriva hur man positionerar sig i politiken är att tydliggöra vilka politiska analytiker som man gärna läser, eller inte så gärna läser..Jag vet att jag sticker ut lite bland aktiva centerpartister med mina favoriter, men så kan det vara. Här är en del av dem:
Widar Andersson i Folkbladet. PM Nilsson i Dagens Industri. Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten. Anna Dahlberg i Expressen. Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Sakine Madon i UNT.. Erik Helmersson i Dagens Nyheter. Ekonomen Tino Sanandaji i sina Facebooksinlägg med följare som en rikstidning. Joakim Ruist, migrationsforskare. Edvard Hollertz i Norrköpings Tidningar. Tomas Ramberg i Sveriges Radio. Ulf Kristoffersson i TV4. Mats Knutsson i SVT. Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Och flera.
Jag var med och följde rätt nära Centerpartiets utveckling åren 1976 till 1998. Vi blev det stora borgerliga partiet ca 1970 och 1973 med 25 % av rösterna. Sedan smalnade vi tyvärr av till att uppfattas som ett enfrågeparti som var anti kärnkraft. Och vi gick på 22 år från 23 % av rösterna ner till 5,1 % 1998. Hur rätt vi än hade i kärnkraftsfrågan.
Jag är därför tveksam till att låta någon antifråga dominera Centerpartiets politik, och likaså till att vara alltför ultimativ i våra politiska krav, med erfarenhet av Thorbjörns Fälldins ultimatum om laddningen av Barsebäcks kärnkraftsverk vilket han sedan valde att acceptera.
Centerpartiet börjar nu att uppfattas som ett parti vars främsta mål är anti SD. Och som för att uppfylla det vill ha en samlingsregering med många partier. Jag tror att detta är en riskabel utveckling. Sverige är inte i något nationellt krisläge. Och med en samlingsregering är det uppenbart att ytterkantspartierna kan tillväxa, eftersom de kan uppfattas som den egentliga oppositionen. Därtill kommer en samlingsregering sannolikt att föra en konserverande och stillastående politik.
SD är ett parti med mörka rötter och med en en betydande främlingsfientlighet hos många som engagerat sig. Trots det har man nu stöd av över 17 % av väljarna, mycket tack vare att 7 partier länge vägrade att lägga öronen till marken och verklighetsanpassa Sveriges asylpolitik. Partiet har ändå inlett en process liknande den som Sveriges kommunistiska parti motvilligt inledde för 30-40 år sedan när Sovjetkommunismen började klappa ihop, dvs att söka ta bort det mest extrema i sin politik.
Kommunisterna, idag Vänsterpartiet har väl lyckats sådär, man vill fortfarande socialism och är egentligen emot äganderätt och marknadsekonomi i stora delar. Men Socialdemokraterna byggde sin regeringsmakt på dem när de var kommunister och alltjämt även idag.
SD vill stödja en regering ledd av Ulf Kristersson. De vill samtala med honom och få igenom något av sin politik. Relativt hur Vänsterpartiet samtalat med Löfven och fått igenom bidragshöjningar och ökade statsutgifter här och där skulle sannolikt SDs avtryck bli mycket lägre eller knappast något. Men detta vet vi ju inte förrän t ex en M/KD-regering prövats av riksdagen och i sina förslag till dem, främst om statsbudgetar.
Socialdemokraterna är naturligtvis livrädda för att alliansen ska regera och tolereras av SD. Då väntar flera mandatperioder i opposition för detta så maktvana och maktlystna parti.
Jag lyssnade på Widar Andersson i Skärkinds bygdegård häromdagen. Han har samma analys som jag, är socialdemokraternas enda möjlighet att få regera att göra upp med SD så kan detta inte uteslutas. Typ, nu spekulerar jag, att en ny S-ledare (nog Ygeman) plötsligt "räddar Sverige från kaos" genom att göra upp om migrationspolitiken ("det gick jättelätt"..) med SD mot att SD i många år stöder S-budgetar..
Alliansen som regering är orealistisk eftersom C och L vägrar vara beroende av SD på något sätt. Annie Lööfs Plan B är en regering med S och 1-2 allianspartier. Min Plan B är densamma som Ulf Kristerssons, typ, att testa en M/KD-regering med stöd av främst C och L och som kanske tolereras av riksdagen.
Skulle detta inte fungera, skulle SD rösta nej till Kristersson som statsminister eller sedan rösta ner hans statsbudget (vilket jag inte tror) då kan en regering med S och 1-2 allianspartier i det läget bli möjlig/nödvändig.
Nu håller Löfven på att genom stora erbjudanden till C och L få dem att ingå i eller stödja en S- eller S/MP-regering. Björklund vill nog gärna men rykten säger att han inte har sin riksdagsgrupp med sig.
Jag hoppas att C och L står emot och inte i detta läge hoppar upp på S-tåget, jag tror att båda partierna då skulle leva farligt i opinionen. Jag hoppas sedan att Kristersson får förnyat sonderingsuppdrag och att riksdagen sedan får rösta om honom som regeringsbildare. Jag tror att han då kommer att tolereras av riksdagen. Och jag tror att hans statsbudget kommer att antas av riksdagen.
Om mot förmodan inte..., då kan en regering med S och 1-2 mittenpartier aktualiseras.
Men låt oss ta det i den ordningen, och låt oss hoppas att det inte kommer att behövas.
Jag är riksdagsledamot emeritus, och sådana brukar ofta tystna och mata fåglar osv. Mata fåglar kommer jag gärna att göra men jag kommer att fortsätta att bidra till den politiska debatten som medborgare och medlem i Centerpartiet.
Ett sätt att för sig själv och andra beskriva hur man positionerar sig i politiken är att tydliggöra vilka politiska analytiker som man gärna läser, eller inte så gärna läser..Jag vet att jag sticker ut lite bland aktiva centerpartister med mina favoriter, men så kan det vara. Här är en del av dem:
Widar Andersson i Folkbladet. PM Nilsson i Dagens Industri. Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten. Anna Dahlberg i Expressen. Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Sakine Madon i UNT.. Erik Helmersson i Dagens Nyheter. Ekonomen Tino Sanandaji i sina Facebooksinlägg med följare som en rikstidning. Joakim Ruist, migrationsforskare. Edvard Hollertz i Norrköpings Tidningar. Tomas Ramberg i Sveriges Radio. Ulf Kristoffersson i TV4. Mats Knutsson i SVT. Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Och flera.
Jag var med och följde rätt nära Centerpartiets utveckling åren 1976 till 1998. Vi blev det stora borgerliga partiet ca 1970 och 1973 med 25 % av rösterna. Sedan smalnade vi tyvärr av till att uppfattas som ett enfrågeparti som var anti kärnkraft. Och vi gick på 22 år från 23 % av rösterna ner till 5,1 % 1998. Hur rätt vi än hade i kärnkraftsfrågan.
Jag är därför tveksam till att låta någon antifråga dominera Centerpartiets politik, och likaså till att vara alltför ultimativ i våra politiska krav, med erfarenhet av Thorbjörns Fälldins ultimatum om laddningen av Barsebäcks kärnkraftsverk vilket han sedan valde att acceptera.
Centerpartiet börjar nu att uppfattas som ett parti vars främsta mål är anti SD. Och som för att uppfylla det vill ha en samlingsregering med många partier. Jag tror att detta är en riskabel utveckling. Sverige är inte i något nationellt krisläge. Och med en samlingsregering är det uppenbart att ytterkantspartierna kan tillväxa, eftersom de kan uppfattas som den egentliga oppositionen. Därtill kommer en samlingsregering sannolikt att föra en konserverande och stillastående politik.
SD är ett parti med mörka rötter och med en en betydande främlingsfientlighet hos många som engagerat sig. Trots det har man nu stöd av över 17 % av väljarna, mycket tack vare att 7 partier länge vägrade att lägga öronen till marken och verklighetsanpassa Sveriges asylpolitik. Partiet har ändå inlett en process liknande den som Sveriges kommunistiska parti motvilligt inledde för 30-40 år sedan när Sovjetkommunismen började klappa ihop, dvs att söka ta bort det mest extrema i sin politik.
Kommunisterna, idag Vänsterpartiet har väl lyckats sådär, man vill fortfarande socialism och är egentligen emot äganderätt och marknadsekonomi i stora delar. Men Socialdemokraterna byggde sin regeringsmakt på dem när de var kommunister och alltjämt även idag.
SD vill stödja en regering ledd av Ulf Kristersson. De vill samtala med honom och få igenom något av sin politik. Relativt hur Vänsterpartiet samtalat med Löfven och fått igenom bidragshöjningar och ökade statsutgifter här och där skulle sannolikt SDs avtryck bli mycket lägre eller knappast något. Men detta vet vi ju inte förrän t ex en M/KD-regering prövats av riksdagen och i sina förslag till dem, främst om statsbudgetar.
Socialdemokraterna är naturligtvis livrädda för att alliansen ska regera och tolereras av SD. Då väntar flera mandatperioder i opposition för detta så maktvana och maktlystna parti.
Jag lyssnade på Widar Andersson i Skärkinds bygdegård häromdagen. Han har samma analys som jag, är socialdemokraternas enda möjlighet att få regera att göra upp med SD så kan detta inte uteslutas. Typ, nu spekulerar jag, att en ny S-ledare (nog Ygeman) plötsligt "räddar Sverige från kaos" genom att göra upp om migrationspolitiken ("det gick jättelätt"..) med SD mot att SD i många år stöder S-budgetar..
Alliansen som regering är orealistisk eftersom C och L vägrar vara beroende av SD på något sätt. Annie Lööfs Plan B är en regering med S och 1-2 allianspartier. Min Plan B är densamma som Ulf Kristerssons, typ, att testa en M/KD-regering med stöd av främst C och L och som kanske tolereras av riksdagen.
Skulle detta inte fungera, skulle SD rösta nej till Kristersson som statsminister eller sedan rösta ner hans statsbudget (vilket jag inte tror) då kan en regering med S och 1-2 allianspartier i det läget bli möjlig/nödvändig.
Nu håller Löfven på att genom stora erbjudanden till C och L få dem att ingå i eller stödja en S- eller S/MP-regering. Björklund vill nog gärna men rykten säger att han inte har sin riksdagsgrupp med sig.
Jag hoppas att C och L står emot och inte i detta läge hoppar upp på S-tåget, jag tror att båda partierna då skulle leva farligt i opinionen. Jag hoppas sedan att Kristersson får förnyat sonderingsuppdrag och att riksdagen sedan får rösta om honom som regeringsbildare. Jag tror att han då kommer att tolereras av riksdagen. Och jag tror att hans statsbudget kommer att antas av riksdagen.
Om mot förmodan inte..., då kan en regering med S och 1-2 mittenpartier aktualiseras.
Men låt oss ta det i den ordningen, och låt oss hoppas att det inte kommer att behövas.