söndag, juli 22, 2018

Mina Memoarer, blogginlägg tre. Det stora livsmedelshyckleriet mm.

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg tre (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två; (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).


Lantbrukets ryggsäck, och alliansens svek
Ett mycket belysande exempel på detta och där både LRF och Centerpartiet tillsammans lyckades rädda hem 900 miljoner till lantbruket, för att sedan beklämmande nog förlora huvuddelen igen, är den ”ryggsäck” som socialdemokraterna och Göran Persson 1995 lade på lantbruket för att detta skulle betala en del av Sveriges EU-avgift. Världens enda handelsgödselskatt på 300 mkr uppfanns och infördes, och EUs redan högsta dieselskatt ökades på med 600 mkr. Hur hårt detta slår på konkurrenskraften belyses väl av att jordbrukets samlade företagarinkomst bara är 5-6 miljarder kronor, varav därtill runt hälften kommer av arbeten utanför lantbruket.
LRF gick med all rätt i taket, och lobbade med starkt understöd av Centerpartiet för att ryggsäcken måste lyftas av.  Statsminister Göran Persson som oftast hade ett hjärta för lantbruket (dock inte när ryggsäcken infördes) lyssnade så småningom och dieselskattehöjningen återfördes till de som betalat in den från 2004. Handelsgödselskatten återstod dock.
Alliansregeringen kom till makten, ryggsäcken kunde läggas till handlingarna, nu återstod ”bara” att ta bort handelsgödselskatten. Statsminister Reinfeldt hade dock inget hjärta för lantbruket, eller för försvaret.
Min värsta stund i Centerpartiets riksdagsgrupp var när Maud Olofsson utan förvarning informerade om att i regeringens energiuppgörelse ingick att ryggsäcken skulle återinföras genom stegvisa dieselskattehöjningar fram till 2015. Jag gick i taket och uttryckte detta starkt och tydligt. Några andra också, men lojaliteten höll de flesta tysta.
Mina, och andras, reaktioner gjorde dock att våra ministrar la på en rem och lyckades få igenom att handelsgödselskatten skulle tas bort. Dvs + 600 mkr och -300, netto -300.
Ett tungt minus samtidigt som livsmedelsproduktionen fortsatte att minska, med ca 30 % samtidigt som Sverige blivit Europas kanske mest importberoende land med idag 55 % importmat.
Centerpartiet och landsbygdsminister Erlandsson lyckades successivt driva igenom en del skatte- och avgiftssänkningar för jordbruket som nog t o m översteg de 300 tappade miljonerna vartefter.
Till skillnad från Göran Persson har aldrig statsminister Reinfeldt visat något engagemang för jordbruket. Tvärtom, han och finansminister Borg var drivande i att höja dieselskatten för jordbruket. Dessutom motsatte de sig borttagande av handelsgödselskatten, som Centerpartiet dock lyckades driva igenom.  
De låg också bakom att alliansen länge motsatte sig en obligatorisk ursprungsmärkning av livsmedel, vilket Eskil Erlandsson lojalt valde att försvara, trots att Centerpartiet före 2006, och efter ca 2011, starkt drev på för detta. Likaså lyckades moderaterna hela allianstiden tyvärr förhindra att en offensiv livsmedelsstrategi togs fram.


Det stora livsmedelshyckleriet
Jag har i många debattartiklar, motioner, blogginlägg och interpellationer det senaste decenniet rätt desperat kritiserat ”det stora livsmedelshyckleriet”, det faktum att svensk jordbruk producerar en matens djurskydds-Rolls Royce samtidigt som 55 % av konsumenterna nu köper en importerad Skoda, typ. Och jag har ifrågasatt om inte våra regler borde ses över och förenklas en del, det borde räcka med att producera en Volvo.
Nuläget har sin bakgrund i Statens och jordbruksnäringens gemensamma affärsidé från ca 1990 att Sverige ska ha världens strängaste djurskyddslagar och producera världens dyraste mat. Denna ska sedan konsumenterna i Sverige och världen fås att köpa, p g av sina mervärden.
LRFs ambition vid EU-inträdet var att svensk mat skulle gå från 1 till 2 % av EUs matmarknad, men den tänkta fördubblingen blev istället en dramatisk minskning med ca 30 %.
1995 producerade Sverige nära 4 miljoner grisar, med bäst djurskydd i världen. Danmark, en bit efter, producerade 15 miljoner.
Idag ligger Danmark på 25 miljoner grisar medan den svenska modellens grisar rasat nära 40 % till under 2,5 miljoner. Är detta en succé för den svenska modellen eller för den danska? Och för vilken modell är detta ett fiasko?
Svensk mjölkproduktion, också djurskyddsmässigt bäst i världen, har backat kanske mest av EUs länder, med 10-15 %. I den katastrofala mjölkkris som nu råder med orimligt låga mjölkpriser utarmas alla mjölkföretag och ca 800 lär ha akuta överlevnadsproblem.
Är detta en succé eller inte? LRF har som sagt alltid haft goda visioner och mål för svenskt jordbruk, som tyvärr sällan infriats. Många av de mjölkbönder som nu sliter fruktansvärt illa och som gjort det som näring och politiker uppmuntrat, satsat sina företag och liv på stora investeringar på 10-30 miljoner och mer riskerar nu att förlora allt. Samtidigt sätter LRF upp nya ambitiösa mål om att till 2030 öka matproduktionen med 30 miljarder kronor och nå 75 % av den svenska konsumtionen. Vilket man väl alltid måste, se möjligheter.
Men hur tänker de som satsat och förlorat allt om att höra detta en gång till?
Dagens extrema mjölkkris kräver extrema åtgärder. Det är orimligt att de som satsat allt i förlitan på hyggligt stabila marknadsförutsättningar ska offras och överges. LRF måste ge röst åt deras förtvivlan och kräva ett brett spektrum av åtgärder, från sänkta dieselskatter (lätt och snabbt att införa) till enklare regler för t ex kobete och grisfödsel och riktade landsbygdsersättningar och till statliga lånegarantier och rekonstrueringsstöd mm.
Gjorde LRF, så här i efterhand, rätt när man accepterade att tillsammans med Staten bestämma samma affärsidé för alla svenska livsmedelsproducenter; världens dyraste mat genom världens strängaste djurskyddslagstiftning?
Svaret är tyvärr nej. Resultatet är allt mindre matproduktion i de tunga produktionsgrenarna. Genom lagkraven kan inte de stränga regelverken stimuleras med EU-ersättningar, och mervärdet på marknaden av lagkraven underkänns ofta av konsumenter och även av organisationer som t ex Naturskyddsföreningen och Krav och det rätt extrema Miljöpartiet.
Istället hyllas ohämmat certifieringar som t ex ”organic”, eller som det märkligt nog får kallas i Sverige och EU, ”ekologiskt”.  
Sverige, och jordbruksnäringen, borde kring 1990 istället valt skogsbrukets väg. Miljö- och djurskyddsreglerna skulle lagts i EU-tät men inte långt före. Och huvuddelen av matproduktionen borde likt i skogsbruket ha certifierats (typ FSC och PEFC) så att mervärdena bättre hade kunnat erhållas på marknaden.
När i dessa dagar näringen diskuterar enklare regler t ex för betesdrift för kor i modern lösdrift, vilken soja som får inköpas samt om suggor ska kunna begränsas några dagar så att fler smågrisar överlever är en sansad diskussion snabbt omöjlig. Radikala djurskyddsvänner kan inte släppa någon regel en enda millimeter och media slår genast upp diskussionen som en riksnyhet och en skandal. Näringen är ofta oense och hukar lätt och inget händer, utflyttningen fortsätter.
Här måste näringen bli tydligare och tuffare. Min uppfattning är entydig. Om t ex mina 3 exempel skulle genomföras skulle det visst blåsa lite ett tag men på lite sikt skulle konsumtionen inte påverkas negativt utan snarare positivt när konkurrenskraften ökar. Svensk mat skulle alltjämt ha ett rejält försteg både miljö- och djurskyddsmässigt på marknaden.  
Lika väl som man i England och Tyskland och Frankrike och Danmark köper ”närodlat från landets bönder” i hög utsträckning kommer man naturligtvis att göra det även i Sverige, oavsett om man skulle ligga något mindre före på miljö- och djurskyddsområdet än tidigare.


Välj närodlat före eko från hela världen
Under mina senaste år i riksdagen har jag stuckit ut hakan en hel del om det radikala ”ekologiska” jordbrukskonceptet. Jag har respekt för ekojordbruket som en viktig nisch men jag anser till skillnad från t ex Naturskyddsföreningen, Miljöpartiet och Krav att också det vanliga miljövänliga svenska jordbruket förtjänar lika stor respekt.
Jag har sett inifrån Miljö- och jordbruksutskottet hur huvudfokus från de flesta politiker och partier är ekojordbruket, att utveckla de 5 % av marknaden anser många viktigare än att öka hela det svenska jordbrukets konkurrenskraft gentemot importmaten. Därför styrs stora resurser i ersättningar och forskning och andra stöd just till eko samtidigt som det dominerande svenska jordbruket successivt tappar konkurrenskraft mot importmaten.
Vill man handla mat miljöinriktat finns två rätt likvärdiga alternativ i Sverige, livsmedel från det moderna miljöinriktade svenska jordbruket eller från det radikala ekojordbruket. Importerad mat från andra länder med sämre miljö- och djurskyddsregler är steget efter eller mer. Därför är ursprungsmärkningen av livsmedel oerhört viktig.
Jag har respekt för den ekologiska nischen/delen av det svenska jordbruket som på 25 år mångdubblat sin produktion från nästan inget (”alternativ odling”) till nuvarande 5-6 % (”Ekologisk odling”). Dock är skördarna 30-40 % lägre och konsumentpriserna 30-60 % högre samtidigt som stat och kommuner satsar årliga miljardbelopp på miljöersättningar och merpriser. En ytterligare fördubbling kommer att ta tid och skulle fördubbla merkostnaderna.
En del pekar på att hälften av ekomaten importeras och att därför ekostödet bör öka liksom de politiska ekoplansmålen. Visst ska den hälft av ekomatsimporten, som kan produceras i Sverige, gärna produceras här. Men detta gäller ju i lika hög grad för den mångdubbelt större hälft av hela vår matkonsumtion som importeras från länder med sämre miljö- och djuromsorg.
Ta till exempel grisköttet. Skulle alltså den svenska ekogrisen, all respekt för den, med nästan dubbelt pris och med ca 1 % av grisköttsmarknaden, kunna tränga tillbaka grisköttsimporten från Danmark och Tyskland? Nej, naturligtvis inte. Ekogrisen är en viktig nisch för de som har råd och övertygelse, men för att de stora konsumentgrupperna ska äta mer svenskt griskött måste huvudfokus riktas mot hela den svenska grisproduktionen.
Min slogan är Välj Närodlat från Sverige med världens strängaste miljö- och djurskyddslagar före Ekomat från hela Världen!
Välj alltså mat med omdöme! Svenskt, närodlat och gärna ekologiskt för de som vill betala merkostnaden! Med importmat från Sydamerika eller från kontinenten sluter du inte kretsloppen eller gynnar den biologiska mångfalden i Sverige eller bidrar till levande landsbygd och ett starkt svenskt jordbruk med dito livsmedelsindustri.
Världen över satsas det resurser på att utveckla jordbruket i mer resurshushållande och miljövänlig och ekologiskt hållbar riktning. Det är naturligtvis mycket bra, och allt jordbruk bör naturligtvis sträva i denna riktning, både det jordbruk som använder modern teknik som t ex mineralgödsel och det organiska som säger nej till detta.

Något "ekologiskt jordbruk" i begreppets betydelse finns ju inte eftersom allt jordbruk innebär stora ingrepp i naturen genom uppodling och plöjning osv. I Europa har det organiska jordbruket tillåtits ta monopol på det vetenskapliga begreppet ekologi - läran om samspelet i naturen. Detta är anmärkningsvärt och fel. Än allvarligare blir det när anhängare av detta odlingskoncept nu stämplar allt annat jordbruk som "oekologiskt", t ex Naturskyddsföreningen, Krav och en och annan företrädare för livsmedelsverket. Detta förleder människor att tro att det bara finns ett miljövänligt odlingskoncept, vilket inte är sant. Därför är det bättre att använda t ex begreppet organiskt jordbruk, vilket är beteckningen i t ex USA.
Organiskt – inte ekologiskt
Miljöpartiet vill att allt jordbruk runt Östersjön ska bli organiskt/ekologiskt , trots att detta läcker mer per hektar än det dominerande miljövänliga svenska jordbruket. Ett extremt förslag som slår snett utan att granskas av media, som så ofta med Miljöpartiet. Miljöpartiet och Naturskyddsföreningen menar också på fullt allvar att hela världens jordbruk borde upphöra med mineralgödsel, vilket skulle minska matproduktionen i världen med typ 30-40 % eller mer. Detta skulle ge en prisexplosion på mat och ökad hunger och svält.
Med anledning av missbruket av begreppen ekologiskt och oekologiskt kommer jag att be berörda kontrollinstanser i Sverige och EU, t ex JO och Marknadsdomstolen och EU-domstolen, att pröva om begreppet ekologi i jordbruket verkligen bör få användas som det gör av både certifieringsorgan och myndigheter.
Naturskyddsföreningen och dess förre ordförande Mikael Karlsson använde ständigt nedsättande härskarteknik för att nedvärdera det ”svenska giftjordbruket” Jag har haft flera debattrundor både i tidningar och på twitter med dem och honom där han öst ur sig oförskämdheter. Det är ytterst beklagligt att föreningen inte respekterar det svenska jordbruket i sin helhet, utan bara en liten del. Möjligen innebär nya ordföranden Johanna Sandahl en förbättring, jag hoppas det och jag just blivit medlem i Naturskyddsföreningen för att kunna ändra deras kurs i dessa frågor.
Varför backar svensk mjölk- och köttproduktion? Både naturskyddsföreningen och de rödgröna partierna kritiserar världens renaste jordbruk enligt den svenska modellen och menar att det räcker inte, produktionen måste bli organisk/ekologisk med ännu mer radikala och kostsamma regelverk. Jag är övertygad om att en orsak till att många väljer importmat är att naturskydds- och djurrättsföreningar med flera så svartmålar världens miljö- och djuromsorgsbästa jordbruk, det svenska. De som inte vill betala merkostnaden för ekomaten och tagit del av den negativa propagandan mot världens miljöbästa vanliga jordbruk går därför ofta direkt till importmat istället. Det är förödande svårt för det svenska jordbruket att tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig mot både importmaten och med Naturskyddsföreningens och MPs och Kravs hugg i ryggen.
Mitt recept för att vända utvecklingen i det svenska jordbruket, och som jag drivit hårt under mina riksdagsår, är att en parlamentarisk utredning med representanter även för handel, industri och miljörörelse mm tar fram en offensiv livsmedelsstrategi. Grundstenarna i den är en bred kraftsamling från alla intressenter (inklusive miljörörelsen), nya riksdagsmål, sänkta skatter och regelkostnader, offentliga upphandlingsmål osv.

Skicka en kommentar