söndag, juli 22, 2018

Mina Memoarer, blogginlägg fem. Dödshjälp, Körkort, Djurskydd, Carpe Diem.

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två; (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem.

Rätt till dödshjälp
Jag är intresserad av moral- och principfrågor, och har ett stort patos för den enskilde människan. Jag förespråkar t ex  individens rätt att själv vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få avgöra sitt öde, t ex genom att få dö/somna in innan en svår dödskamp sätter in, t ex vid den fruktansvärda sjukdomen ALS. Idag bestämmer Staten att du måste leva tills du dör, hur svårt du än lider innan och hur hett du än av fri vilja åstundar att ta farväl av dina närmaste lite i förtid.
Socialstyrelsens medicinskt-etiska råd har föreslagit att en sådan möjlighet bör införas och utredas, och alltfler länder i världen är redan där. Jag har drivit denna fråga i debattartiklar och i motioner och i interpellationer med socialminister Göran Hägglund, och inom Centerpartiet starkt avrådd av min gruppledare barnläkaren Anders W Jonsson. I opinionsundersökningar svarar regelmässigt 70-80 % att de är positiva till detta. Frågan är dock tabu och klyver Sverige mellan det ledande etablissemanget och de vanliga människorna.
Som medlem i styrelsen till Rätten Till en Värdig Död (RTVD) kommer jag att fortsätta mitt engagemang. Jag tycker att det är fruktansvärt när en lidande människa som inget hellre önskar än att få sluta lite i förtid förvägras detta av Staten. Individens egen vilja måste ges en starkare ställning gentemot statens i denna fråga, självklart inom ramen för ett strängt och tydligt regelverk. Jag står bakom aborträtten, att kunna utsläcka ett liv i ett mycket tidigt skede. Men varför ska då en människa som levt ett långt liv inte kunna tillerkännas rätten att dö/somna in lite tidigare vid svåra lidanden i livets slutskede?

För stränga körkortsregler
Jag har också lagt mycken kraft på orättvisorna mor dem som ser bra men har vissa brister i ditt sidoseende, dvs i sitt synfält. Ofta har de drabbats av en stroke eller har diabetes eller glaukom. Sverige tillämpar här världens strängaste regler och förvägrar många rätten att köra bil genom att ställa mycket höga krav på att klara test i synmaskiner som är oerhört stressande. I andra länder i Europa och USA tillämpas reglerna mera förnuftigt och man ges möjligheten att bevisa sin körförmåga genom noggranna praktiska körprov. Ansvaret för Sveriges närmast rigida regler bär några läkare på Transportstyrelsen och regeringen borde snarast låta en oberoende expert utreda Sveriges regelverk i jämförelse med omvärldens. Jag har också JO-anmält transportstyrelsen och deras ansvariga.
Sveriges körkortsprov är nu så svåra att de hindrar alltfler att få körkort, genom svåra prov och stora kostnader. Jag anser att de borde vara mindre komplicerade och kostsamma.

Lantbrukares underläge mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor
JO-anmälningar är en viktig möjlighet för att få myndigheter granskade, dock ska det mycket till för en myndighet (JO) ska kritisera en annan.

Jag har bett Justitieombudsmannen att granska Länsstyrelsen i Skånes agerande i en del djurskyddsärenden. (Och jag har motionerat i riksdagen och skrivit artiklar). Djurskyddslagen ger länsstyrelsen och dess djurinspektörer utomordentliga befogenheter att omhänderta djur som far illa. Var gränser går är flytande och i praktiken innebär ett besök från länsstyrelsen efter de anonyma anmälningar som ofta görs, av olika skäl, att lantbrukare känner sig utsatta och oroliga. Det är alltid 2 inspektörer, lantbrukaren står där ensam, och är djurhållningen bekymmersam kan ett plötsligt tvångsomhändertagande utan förvarning av alla kor eller grisar ske där ofta polisen är med. Lantbrukaren är i ett stort underläge gentemot myndigheten där enskilda inspektörer, veterinärer och transportörer ofta ”pratar ihop sig” vilket sedan ingen domstol normalt ifrågasätter.
Länsstyrelsen i Skåne samarbetar nära med företaget Djurambulansen, som kan uppträda som myndighetens förlängda arm, och ibland tar myndigheten med sig TV4 för att belysa för medborgarna hur djurägare kan missköta sina djur. Att detta kan ha någon integritetsintrångsaspekt för människor som redan ligger och hårt kommer att straffas verkar inte förespegla varken myndigheter eller media.
Om länsstyrelsen plötsligt tvångsomhändertar en lantbrukares alla kor eller grisar rasar tillvaron, näringsverksamheten försvinner och man drabbas av väldiga kostnader för transporter och kostsamma uppstallningar under ofta långa tider och även av ofta låga slakt- eller försäljningsintäkter. Utöver skam och vanära och näringsförbud går ofta den egna ekonomin överstyr, man har brustit och straffen blir flera och hårda.
Naturligtvis ska djur som far illa snarast ges en bra djuromsorg, och naturligtvis finns det akutlägen när djur måste tvångsomhändertas.
Däremot måste rättssäkerhet alltid gälla och bedömer länsstyrelsen, kanske efter flera månaders eller års dialog med en djurägare, att djurhållningen måste upphöra är detta oftast befogat. Ett så totalt genomgripande ingrepp måste ändå rimligen som huvudregel prövas och beslutas genom att länsstyrelsens beslut kommer lantbrukaren tillhanda och kan överklagas till domstol.
Idag har länsstyrelsen mandatet att utan förvarning tvångsomhänderta djuren och detta beslut kan sedan endast i efterhand överklagas till förvaltningsdomstol som endast prövar formerna för beslutet, inte djurhållningen i sig.
Därtill borde tvångsomhändertagande endast tillgripas i nödfall, huvudprincipen borde vara att länsstyrelsen beslutar att djurhållningen måste upphöra och ställer djurhållningen under sträng kontroll samtidigt som djurägaren ges några månader för att sälja djuren till slakt eller som livdjur utan de stora förluster och kostnader som länsstyrelsens tvångsomhändertagande för med sig. Samt att rätten att överklaga ett så omvälvande beslut till domstol respekteras.
En lantbrukare och LRF-medlem borde heller inte lämnas ensam när djurskyddsinspektörer besöker en gård där betydande brister finns, utan det borde vara praxis att någon medlantbrukare/medmänniska finns med. Huvudinriktningen ska naturligtvis vara att med råd och stöd och föreskrifter förbättra djurhållningen. Är detta inte möjligt måste i sista hand djurhållningen avvecklas, men i så ordnade former som möjligt.

Stärk allemansrättens skyldigheter
Jag har också i riksdagen engagerat mig vad gäller allemansrätten och dess skyldigheter och begränsningar, utifrån stora bärplockarläger utanför Mehedeby i norra Uppland. Där, och på många andra platser i Sverige, bor bärplockare från främst Rumänien i veckor eller månader i husvagnar och enkla regnskydd medan de plockar bär.
Allemansrätten stadgar att världsmedborgare (?) fritt får röra sig i skog och mark i Sverige och t ex plocka bär och svamp. Det är en urgammal sedvanerätt för bygdens människor som successivt utvidgats till alla medborgare i EUs länder, och kanske världens. Och visst finns det mycket bär och svamp i Sveriges skogar.
I den rätten finns en praxis att man utan tillstånd kan övernatta 1-2 nätter ”var som helst” i skog och natur, förutsatt att man inte skräpar ner eller missköter sig.
Bärplockarlägren är tyvärr ofta exempel på motsatsen. 50-100 personer eller fler bosätter sig längs skogsvägar veckor eller månader och lämnar ofta lägren åt sitt öde med mycket skräp och avfall och exkrementer som markägare av kommunen ofta åläggs att forsla bort till betydande kostnader.
Detta är enligt min uppfattning fullständigt oacceptabelt. Lagar ska följas och människor ska behandlas lika. Samma problematik uppstår nu regelmässigt även i större städer då de allt fler människor som tigger ibland upprättar ”vildcampingar” på tomter, parkeringsplatser eller torg. Även där blir kostnaderna betydande när avhysning ska ske, och att verkställa sådan tar ofta lång tid.
Om en markägare, eller kommun, polisanmäler olaglig camping är nuvarande lagar så krångliga och märkliga att markägaren måste begära hos kronofogden om avhysning, till en kostnad på 600 kr per berörd person som först måste identifieras. Först efter beslut av kronofogden kan sedan polisen agera.
Detta är absurt. Reglernas måste snarast ändras så att en markägare, när allemansrätten överträds, genast kan polisanmäla detta och polisen verkställer avhysning omgående. Tyvärr har varken alliansregeringen eller nuvarande regering agerat i frågan.
Nu kommersialiseras bärplockningen alltmer. Uppköpare dammsuger skogarna på bär som främst plockas av människor från andra länder i Europa eller från Asien. Detta behöver ske i ordnade former och skogens bär är inte obegränsade. Kommer man hit långväga ifrån borde man nog ha ett kontrakt med en uppköpare som garanterar en minimiinkomst.

Det behövs också en diskussion om allemansrättens gränser. Är bär, och svamp, i de svenska skogarna en tillgång för alla som kommer till Sverige, eller borde någon avgränsning ske? Borde på sikt bäruppköparna försäkra sig om avtal med berörda markägare? Om inte verksamheten sköts bättre än idag kommer trycket på att begränsa allemansrätten i riktning mot reglerna i övriga EU att öka.

Carpe Diem
Jag gillar de latinska visdomsorden Carpe Diem, fånga dagen, ta vara på livet. Livet är kort och går väldigt fort, det inser man allt klarare med tiden.
Historia är en rik erfarenhetskälla som människan ständigt bör ösa ur och lära av. Tyvärr sker detta i alldeles för begränsad omfattning. Det är ofattbart hur historien tyvärr är kantad av mänskligt lidande och oförrätter, och vilka fasansfulla massmord och krig som genomförts i alla tider i gudars och politiska frälsningslärors och enskilda personers namn, från människans tillblivelse och till idag.
Dagens verklighet är knappast bättre. Ständiga nyhetsrapporter om inbördeskrig och religiösa fanatikers illdåd i deras guds namn. Och det fasansfulla förtrycket i Nordkorea. Med mycket mera.
Som väl är finns också mycket som är gott och kantas av humanism och medmänsklighet och kärlek. Livet bör naturligtvis ägnas åt att stärka detta på allt möjligt sätt, och lika starkt motarbeta hat och förtryck och fanatism i alla dess former. Och må kärleken segra över hatet.
Utifrån den grundsynen har jag under min livsresa lagt mycken tid på det som kommit i min väg, vilket blev landsbygd och lantbruk (och en del andra frågor enligt ovan), i övertygelsen att det är viktigt för vårt land – och för världen – att naturgivna resurser förvaltas uthålligt och varsamt, så att de kan bidra till människans försörjning och överlevnad.




Skicka en kommentar