IS-krigare och Självmordsbombare - bra ord? Nej!

Ord och deras valörer är mycket viktiga. Ord kan användas för att beskriva något som det är eller till att glorifiera det eller svartmåla det eller till att tona ner det.

Jag reagerade redan 2005 mot att ordet "självmordsbombare", och skrev även 2008 en riksdagsmotion, användes slentrianmässigt som begrepp för vidriga och fruktansvärda massmord med många svårt skadade och lemlästade. Istället för att fokusera på om gärningsmannen också dör ansåg, och anser, jag att fokus borde vara på de mördade och lemlästade och föreslog ordet "massmordsterrorist" istället. Hittills utan framgång men jag anser verkligen alltjämt detta.

Flera medier började efter terrordådet i Stockholm på Drottninggatan att använda ordet "lastbilsattacken". Jag reagerade i ett kort facebooksinlägg och befarade att detta skulle kunna sätta sig som begrepp. DN var ett av de medier som använt begreppet och reagerade mycket irriterat på twitter och t o m på ledarsidan mot mina farhågor i nedsättande ordalag mot mig.

Nu använder svenska medier, t ex TT och Dagens Eko, ordet "IS-krigare" som begrepp för de terrorister som massmördat och förtryckt befolkningen där de härjat.

Jag kritiserade detta redan 2014 i en tweet:

"SR Ekot benämner dem som "krigare" som i IS bedriver terror, som halshugger och tar kvinnoslavar. Jag vet massor lämpligare ord."

Författaren mm Johanne Hildebrandt kallade sin bok om svenska soldater på fredsuppdrag i Afghanistan för "Krigare". 

Det är inte rimligt att kalla IS-terrorister för krigare, enligt min uppfattning. Det är ett ord som mer har en positiv värdeladdning än en negativ.

Johan Westerholm på Ledarsidorna.se summerar detta väl. 

Min uppfattning står fast. Media, och medborgare, bör använda bättre begrepp än "självmordsbombare" och "krigare" för att beteckna massmordsterrorister och IS-terrorister!

Ping Dagens Eko, SVT, TT och Dagens Nyheter, m fl.

(Det finns en tendens att beteckna de som anslutit sig till IS och som nu återvänder till Sverige som "återvändare". Ett närmast urskuldande eller t o m positivt ord. Även här bör ett mer relevant ord användas!)

Misstroendeförklaring mot Johansson, Ygeman, Hultqvist. Räcker 2 av tre?

Det har varit två intensiva veckor. Plötsligt avslöjar SVT och strax DN att Transportstyrelsens GD beslutat att ge serbiska och tjeckiska tekniker m fl utan godkänd säkerhetsklassning tillgång till enorma mängder data varav  en hel del militärt mycket känsliga.

Trots att regeringen känt till detta sedan 2015, och ministrarna Ygeman och Hultqvist sedan mars 2016, så vet ansvarig minister Johansson och statsministern ingenting, enligt egna uppgifter, förrän januari 2017.

Transportstyrelsens GD åtalas och får sparken, utan att medborgare eller opposition vet någonting.

Statsministern medger att det som skett är ett "haveri".

Alliansens riksdagsledamöter kräver i brev till Talmannen att riksdagen inkallas för att uttala misstroende mot de 3 statsråden.

Statsministern ombildar regeringen, 2 av de 3 statsråden lämnar in begäran om avsked, försvarsminister Hultqvist är kvar.

Jag intervjuas i Corren om detta i en mycket kort intervju. Det är mer tillspetsad än jag minns att jag gav uttryck för.

Frågan var ungefär, nu har 2 av 3 statsråd avgått, står du verkligen fast vid att också Peter Hultqvist ska avgår?

Och mitt svar var ungefär; Det är bra att statsministern insett allvaret i vad som har hänt och att två statsråd har avgått. Det välkomnar jag. Däremot är ju min uppfattning oförändrad sedan i går, när jag skickade brevet till Talmannen, att det är 3 statsråd som har allvarligt brustit i en stor säkerhetsskandal vars följder är stora och svåra att överblicka.

Av de 3 statsråden är, som jag ser det, Anna Johansson, huvudansvarig. Anders Ygeman är också ansvarig, genom att ha fått information utan att vare sig kontakta sin kollega Johansson eller sin statsminister, han hade också SÄPO under sig. Peter Hultqvist kommer därnäst, har har fått information i mars 2016 utan att vare sig kontakta sin kollega Johansson eller sin statsminister, enligt egen uppgift liksom de tre andra. Och ingen information har heller lämnats till riksdagen eller till medborgarna, förrän läckor till media, antar jag, i juli 2017.

Alliansledarna ger efter att två ministrar avgått beskedet att de välkomnar detta och drar tillbaka sin begäran att riksdagen inkallas, de står kvar vid misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist som kommer att väckas när riksdagen öppnat i höst, "under förutsättning att ingenting nytt framkommit som ändrar bedömningen".

Nu diskuteras det mycket om inte alliansen borde låta nåd gå före rätt mot Peter Hultqvist, eftersom han på många sätt är en kvalificerad försvarsminister som åtnjuter respekt hos många, även hos mig.

Ja, vore det så lätt att bara avstå från att uttala misstroende i en mycket allvarlig fråga, om statsrådet i andra frågor skött sig väl. Men så fungerar ju inte misstroendeinstitutet, att det används efter en samlad bedömning av statsrådets misslyckanden och lyckanden. Det utgår ifrån om det finns anledning för riksdagen att uttala misstroende utifrån deras agerande i en preciserad sakfråga, eller ej.

Och där ligger ju frågan oförändrad, alliansen, och SD, anser att de tre statsråden brustit så allvarligt att misstroende måste uttalas.

Även förtroendet för statsminister Löfven är naturligtvis svårt skadat, han har ansvar för hela regeringen och det är anmärkningsvärt att han inte verkar anse att Ygeman eller Hultqvist har gjort något fel, trots att de hade kunskap som de inte förde vidare i regeringen trots regeringsmöten och säkerhetspolitiska rådsmöten en masse under tiden.

Jag träffade ett erfaret f.d statsråd från andra regeringar som var helt oförstående till denna "management by stuprör" som hade varit omöjlig i de regeringar han varit en del av, där talade man med varandra och tog gemensamt ansvar.

Det finns en del som argumenterar för att Peter Hultqvist bör sitta kvar en tid, p g av en större militärmanöver i Östersjön, och på grund av att han är respekterad i försvarsmakten.

Tyvärr, det är heller inte några bärande argument som förtar de misstag som gjorts.

Jag satt i försvarsutskottet i åtta år när socialdemokraterna ständigt krävde nedskärningar av försvarsbudgeten tillsammans med MP och V. Jag uppskattar att socialdemokraterna och Peter Hultqvist numera också vill öka Sveriges försvarsbudget, även om deras position ständigt är lägre än alliansens innan förhandlingarna. Det är också bra att Peter Hultqvist inser lägets allvar och Rysslands opålitlighet och gillar bilaterala försvarsavtal, även med USA som annars ju ses negativt i breda vänsterkretsar.

Däremot är det min entydiga uppfattning att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ gamblar med Sveriges säkerhet när man blankt avvisar att Sverige, som nästan är med i Nato, snarast skulle utreda att gå med fullt ut för att förbättra vår och Norra Europas säkerhet. Här har Peter Hultqvist som försvarsminister ett mycket stort ansvar för att hans parti är kvar på sin dogmatiska linje från förra seklet.

Till slut, jag tycker det är bra att alliansen avstår från att kräva att riksdagen sammankallas nu, liksom att man ger utrymme för KU och andra att granska om det finns omständigheter som kan visa att Hultqvist agerat bättre än vi nu vet, vilket kanske även regeringen möjligen kan ta fram...

Här några intressanta länkar;
Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap, förklarar skillnaden mellan KU-granskning och misstroendeförklaring i Sydsvenskan.

Torbjörn Nilsson skriver i Expressen, det här handlar om Löfven, inte om Hultqvist.

Löfven har ju ingen kritik mot Ygeman och Hultqvist, märkligt nog. Lite klädsamt att Hultqvist själv ändå medger en viss självkritik i ekot.

Varsågod Uppdrag Granskning - om ekomatshypen.

4 erkända professorer på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har skrivit boken "Den ekologiska drömmen".

Professor emeritus i ekologi på SLU Torbjörn Fagerström har skrivit mycket om hållbart jordbruk, bl a på DN Debatt med mig med kritik mot rödgrön ekomatspopulism.

Jag själv som agronom och bonde kämpar alltid för det svenska jordbruket och har respekt för det i sin helhet, och försvarar det mot ensidig smutskastning.

För detta har vi alla blivit hudflängda och utskällda av många ekomatsentusiaster i ekoforskning och ekoaffärer, i miljöorganisationer, i  journalistik, av politiker, av konsumentföreträdare, av kommuner och av handel mm (se länkar längts ner). Känsloargumenten haglar, sakargumenten tryter, hur kan någon ifrågasätta ekojordbrukets överlägsenhet?

Nu uttalar sig, i en artikelblogg i UNT och på Facebook, två agronomer och mycket respekterade vetenskapsjournalister, Jan-Olov Johansson och Peter Sylwan. Jag kommenterar här på FB och länkar till Jan-Olovs artikelblogg och Peters FB-kommentar, och Jan-Olovs glasklart skarpa slutblogg på UNT.

Här är Peter Sylwans klarspråk på Facebook:

"Peter Sylwan

Igår kl. 08:16 · 

 "Läs och begrunda en synnerligen tänkvärd text. Fundera särskilt över vad de som köper eller odlar eko egentligen vill ha sagt. Jag tror att de som köper eko vill markera att de bryr sig och att de som odlar gärna vill klara sig själva. Att ingendera får som de vill är en annan sak. Och det är väl vad en kritisk journalistik borde göra - gräva tillräckligt djupt så att man förstår att t.ex eko inte är hållbart av framför allt ett skäl - det går åt 20 - 50% mer mark för att få fram samma mängd mat. Jorden har inte mer jord att odla upp - och 2050 är vi 9 miljarder och då måste det finna 50 - 100% mer mat till priser som människor har råd att betala. Annars vet vi hur det går. Det blir kaos och förlust av allt vad hållbarhet heter. Det finns inget hållbart jordbruk i dag oavsett vad vi kallar det. Ett jordbruk som både producerar rekordskördar, skonar klimatet och är bra för miljön. Men det går att fixa om man tar det bästa från det mesta och verkligen anstränger sig att komma just dit - till det hållbara jordbruket."

Och här är en del av Jan-Olov Johanssons andra blogginlägg, klarspråk också det:

"Att välja ekologisk är del av byggandet av ens identitet och handlar inte så mycket om sakliga val mellan en rad kända fakta. Det känns helt enkelt rätt.

Om man vill kan man också tolka det som en slags religiös övertygelse i vårt sekulariserad land. Först med den tolkningen vare om jag minns rätt professor Nils Uddenberg.

Att välja KRAV märkta produkter blir då till en livsstilsfråga, som hur man klär sig eller vilken bil man köper. En symbolhandling eller ett avlatsbrev.

Att angripa sådana val med fakta räcker inte så långt. Ett citat som ofta tillskrivs Groucho Marx sammanfattar situationen bra. Det lyder ungefär:

”Kom inte släpande på en massa fakta, jag har redans bestämt mig. ”

Personligen är jag övertygad om att vi alla beslutar oss på det viset, känslan kommer först, stödjande fakta senare.

 Må så vara. Men när dessa känslor blir till regeringspolitik är det fara på färde.

Och under en lång rad år har den ”alternativa odling” erhållit rejäla summor av skattepengar i stöd. Många kommuner och landsting har också sett sig tingade att ta av sina redan ansträngda budgetar för att köpa ”ekologiskt”.

Ja, i den senaste Livsmedelspolitiska utredningen skrivs det om att trettio (30) procent av svensk areal bör odlas ekologiskt!

 Skälet är förstås partipolitiska. Stackars MP måste få någonting efter alla smällar och raset i opinionsmätningar.

( Jag är egentligen för allt MP vill, men emot nästan alla deras vägar dit.)

 Så det är när dessa ”alternativa fakta” blir till politik med miljonrullning som följd som det gröna önsketänkandet har passerat en gräns, åtminstone för mig.

Dessa pengar kan användas på ett betydligt bättre sätt. Rent sakligt och vetenskapligt är detta vansinne. Det är Trumppolitik på svensk botten."

Om detta - ekomatshypen - finns det hur mycket som helst att granska, ungefär som på migrationsområdet för några år sedan (inga paralleller i övrigt). Men "ingen" gjorde det, nu görs en del.

Det är bara en tidsfråga innan det svenska ekojordbruket kommer att granskas lika skarpt som den vanliga miljövänliga svenska ("konventionella") jordbruket granskats sedan länge.

Vem/vilka kommer att börja?

(Jag vill betona att det även ligger i ekojordbrukets och ekomatens intresse att granskning sker, ju längre den dröjer ökar risken för en då betydande sättning i efterfrågan).

Här länkar till artiklar och mediainslag som lidelsefullt försvarar och lyfter fram ekomatens förträfflighet och överlägsenhet, främst med känsloargument och ofta svaga sakargument. Endast ett urval, här finns ett närmast obegränsat material att ösa ur:
Här Naturskyddsföreningen, och Här, och Här, och Här, och Här, och Här, och Här.
Här Krav, och Här, och Här, och Här.
Här andra artiklar, och Här, och Här,
Ska ge fler länkar när jag hinner..

Agronomen och vetenskapsjournalisten Jan-Olov Johansson skriver här ett tredje blogginlägg i UNT. Han åskådliggör i det väl varför jag själv ofta försvarar det vanliga miljövänliga svenska jordbruket när det attackeras eller smädas av övertygade "ekofantaster",
"Ett annat problem med den svart-vita ekodebatten är den reducerar alla icke KRAV-märkta bönder till "miljöbovar"".
"Men, som sagt, kom inte här och släpa in en massa besvärliga fakta i min svart-vita verklighet! Jag är eko som ICA brukar sammanfatta det."

Slöja för barn - Centerkvinnorna eller Sara Mohammad?

Jag är mycket tveksam till att barn ska bära slöja, vilket ibland sker från riktigt unga år.

Det innebär ett sexualiserade och att de ständigt sprider ett religiöst budskap. Det hämmar rimligen berörda flickors möjligheter att t ex springa och röra sig.

Ifråga om seden att omskära mycket unga flickor och pojkar råder stor konsensus i Sverige och i växande grad även i länder där så fortfarande sker, hoppas jag, att detta är fullständigt oacceptabelt och ett plågsamt övergepp som måste fås att försvinna. Ändå sker det fortfarande att flickor i Sverige omskärs vilket är förfärligt.

Principiellt anser jag det fel att föräldrar har rätt att för sina barns räkning beordra att pojkars förhud  opereras bort från deras könsorgan. Jag anser inte att föräldrar äger sina barns kroppar. Ska omskärelse ske ska det beslutas av personen själv när han blir myndig, är min principiella uppfattning. Sedan är jag naturligtvis medveten om hur djupt kulturellt och religiöst rotad denna tradition är i olika kulturer.

Sara Mohammad, ursprungligen från kurdistan, kämpar i Sverige mot hedersförtryck mm. Hon skriver i denna färska debattartikel att det borde vara förbjudet att bära slöja före 18 års ålder.

Här är hennes motivering: "Enligt Sara Mohammad är slöjan en symbol för hela problematiken.

- Flickor trakasseras, kontrolleras och spottas på om de inte har slöja. Den ska signalera att man är ren och kysk – de som inte bär den är smutsiga o
vilken man som helst kan ta dem.

Därför vill hon förbjuda slöja för barn under 18.
- Låt barnen vara barn, låt dem vara fria från religiösa dogmer, låt dem tänka som fria individer. När de blir 18 år får de bära vad de vill. Jag är inte för att man ska förbjuda vuxna kvinnor att bära slöja – men staten måste ta ansvar för barnen."

Centerkvinnorna tycker tvärtemot Sara Mohammad att föräldrar ska kunna beordra sina barn att bära slöja.

Och de motiverar detta med denna, som jag tycker, naiva och aningslösa analys:

"I barnkonventionen slås fast att ett barn har rätt till religionsfrihet. Med detta blir det för oss tydligt att barn som vill bära slöja och andra religiösa symboler skall få göra det, i den mån som barnen samtidigt kan ta till sig och delta i obligatorisk undervisning. Vid tillfällen då klädsel, t.ex. heltäckande slöja, hindrar en elev från att delta i ett utbildningsmoment så väger utbildningen tyngst och klädesplagget bör kunna förbjudas vid de enskilda momenten."

Inser inte Centerkvinnorna att barns rätt till religionsfrihet enligt centerkvinnornas analys lätt kan tolkas som deras föräldrars rätt att övertyga dem om t ex att de ska bära slöja likt sin mor redan från unga år?

Och ett klockrent blogginlägg från Helena Lind Trotzenfelts (M) blogg.

Jag har respekt för att Centerkvinnorna har denna uppfattning, även om jag anser att den är fel. Därför lyfter jag frågan och redovisar min uppfattning i detta blogginlägg, för att söka påverka både Centerkvinnorna och Centerpartiet i min riktning.

Det kallas demokrati, som bekant!

(Några undrar varför jag har synpunkter i olika frågor. Det har jag alltid haft. Och nätet och sommaren är en bra kombination för att läsa ifatt och diskutera..)

Docent Devin Rexvid är mycket kritisk till centerkvinnornas analys och ståndpunkt.

Liberala Jenny Sonesson är också kritisk, kan tyvärr inte hålla sig från några onödiga slängar från ideprogramsdebatten.

Imam Kasih Virk ger dock Centerkvinnorna sitt stöd.

Devin Rexvid återkommer med sin syn i dessa frågor, mycket tänkvärt tycker jag.

Linköpings kommun bör ompröva Fairtrade!

Linköpings kommun är helsålda på Fairtrade (f.d Rättvisemärkt), jag är det inte.

Inte heller Corren i en ledare.

Gillar du LO och Svenska Kyrkan ihop, handla Fairtrade.

Är du tveksam till att din kommun ska gynna enbart Fairtrade, vilket jag faktiskt är, läs Karin Pihl i Kristianstadsbladet;

Massor av kommuner har fallit för Fairtrade och blivit certifierade kommuner som satsar resurser på att de själva, samt företag och organisationer i kommunen ska köpa och göra mkt reklam för Fairtrade. 

4 allianskommunalråd i Uppsala med bla Stefan Hanna och Ebba Busch Thor skrev 2011 en bra artikel om denna fråga, tyvärr nu bakom betalvägg..

Den borgerliga mångsysslaren Rebecka Weidmo Uvell har gjort en kritisk granskning av Fairtrade och de som står bakom.http://uvell.se/2016/05/20/lo-certifierat-kaffe/

I Härryda blev debatten intensiv.

Vänstertidningen ETC publicerade 2014 faktiskt en kritiskt granskande artikel.

Isabella Carneström Edman skrev 2015 en bra ledare i Hallands Nyheter kring detta (tycker jag).

Svenska Fairtrade svarar här på kritik från Dalarnas Tidnings Jens Runnberg.

Svenska Kyrkan är trosvissa och låter precis som LO om Fairtrade.

Ekonomerna i Lund och på SLU (Agrifood) gjorde 2009 denna analys.

Ström och Leissner mot Sanandaji och Gur - känsla mot fakta

Jag länkade igår till bl a Thomas Gurs varning för att 750.000 människor varken kommer att få arbete eller utbildning. utan finnas i utanförskap fram till pension, typ.

Den kända ekonomen och styrelseproffset mm Pernilla Ström lägger skulden för detta i hög grad på stelbenta myndigheter, invandrare från Syrien har samma utbildningsbakgrund som svenskar menar hon bl a.

Här är hennes facebooksinlägg, som utgår ifrån ett som jag tycker tänkvärt annat facebooksinlägg av förre partisekreteraren och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin.

I kommentarerna märks bl a nationalekonomen och migrationsdebattören Tino Sanandaji samt flera kvalificerade personer som instämmer med Pernilla ström, bl  a Maria Leissner.

Tino Sanandaji gör också ett eget facebooksinlägg liksom Thomas Gur.

Den här debatten är viktig och belysande för hur fortfarande många lever i tron att orsaken till att det tar 15 år för flyktingar att få arbete på hel- eller deltid inklusive arbeten med lönebidrag är myndigheternas stelbenthet, inte något annat.

Min egen kommentar, inlagd i alla tre debattrådarna bland massor andra kommentarer är denna:

"Pernilla Ström är högt kvalificerad och vill så väl, men är uppenbarligen så förblindad av sitt eget mycket starka engagemang i asylfrågorna att hennes subjektiva bild blir sanning  som framförallt ingen som själv invandrat ska ha mage att ifrågasätta medan den faktiska verkligheten blir en myndigheternas komplott. Att det finns exempel på att Sveriges ofta fyrkantiga integrationsprocess är stelbent och kan förbättras är en sak, de överväldigande fakta om flyktingarnas (från t ex Syrien, Afghanistan eller Somalia) generellt sett betydligt lägre utbildningsnivå, kortare utbildningstid och bristande kunskaper i svenska är tyvärr verkligheten, trots att Sveriges statsminister otaliga gånger ljugit (ja, vilket ord ska annars användas) och påstått att de bara är "några stycken". Debatten mellan Ström och Sanandaji är belysande och viktig och det är anmärkningsvärt att många andra högt kvalicerade och godhjärtade personer reservationslöst ger Pernilla Ström sitt stöd, t ex Maria Leissner."

Coops osakliga/osanna kampanj om ekomat fälls i Domstol.

Jag har respekt för det moderna miljövänliga svenska jordbruket, i global elitklass. Jag har också respekt för det svenska ekojordbruket, även det ett bra miljöalternativ med lite olika för- och nackdelar relativt det miljövänliga svenska jordbruket i övrigt.

Däremot är jag starkt kritisk till när t ex Naturskyddsföreningen, Krav och Miljöpartiet och många i politiken, media och handeln ensidigt förespråkar ekologiskt från hela världen före närodlat från Sverige, samt när man osakligt och osant svartmålar "det svenska giftjordbruket".

Jag och den mycket kunniga professorn emeritus på Lantbruksuniversitetet Torbjörn Fagerström skrev 2014 en mot Naturskyddsförreningen starkt kritisk artikel på DN Debatt.

I november 2016 riktade jag i ett blogginlägg mycket stark kritik mot Kravs marknadschef Johan Ceije som uttryckt sig oerhört osakligt och förlämpande mot det moderna miljövänliga svenska jordbruket.

Livsmedelskooperationen Coop har i sin propaganda/reklam för ekomat använt osakliga och osanna påståenden i betydande mängd, i bl a filmen "eko-effekten" (nu borttagen).

Rebecca Weidmo Uvell driver en av landets största politiska bloggar och har i två fylliga blogginlägg mosat Coops kampanj som oseriös och osaklig. 

Professor Torbjörn har gjort sammalunda i SvD.

Svenskt Växtskydd (inte LRF) anmälde Coop till Patent- och marknadsdomstolen, som i ett entydigt utslag fällde Coop som mot ett vite förbjöds att använda filmen mm samt också en del gravt oriktiga formuleringar.

Torbjörn Fagerström gläds med all rätt över domen i SvD.

Här några länkar till vad jag skrivit mera om svenskt jordbruk och svenskt ekojordbruk, här och här.

Två miljöprofessorer skriver mycket märkligt i SvD att domen går emot den samlade vetenskapen på området, ett obegripligt konstaterande. De utgår från Coops försök på några personer med märkliga förutsättningar. Deras vetenskapliga trovärdighet borde raseras.

Aktuella länkar i svensk migrationsdebatt - juli 2017

Thomas Gur är en intressant debattör, aktiv i bl a sociala medier, bördig från Izmir (bibelns Smyrna), tidigare aktiv i moderaterna.

Han ordnade med ett dygns varsel en "happening" vid Visby Domkyrka som samlade 80-100-talet intresserade, där han lade fram sitt program för hur Sveriges framtida politik för "invandringen" bör se ut.

Gotlands tidningar refererar väl Gurs budskap tyvärr betalvägg), och det finns oxå en youtubeinspelning.

Det kommer oxå en debattartikel i juli.

I korthet anser han att man måste inse att ca 750.000 långtidsarbetslösa invandrare med låg utbildning och dåliga språkkunskaper som finns i Sverige år 2025 (?) inte kommer att vare sig få enkla jobb eller kommer att kunna utbildas till jobb. Hur detta ska hanteras måste ges högsta prioritet. För att inte antalet människor i detta utanförskap ska öka ännu mer genom asyl- och ekonomisk migrationsinvandring måste Sverige minska denna mycket kraftigt. Samtidigt är det av yttersta vikt att Sveriges ekonomi genom en politik för konkurrenskraft och fler i arbete går bra och ger pengar för att finansiera det stora utanförskapet.

Expressen skriver på ledarplats att EU måste växla sin idag oreglerade migration över Medelhavet och istället införa ett kvotsystem där de mest behövande väljs ut.

Jag har inte hört några starka reaktioner mot Expressens budskap, som tvivelsutan för några år sedan hade fördömts som främlingsfientligt och rasistiskt.

Förre GD för Migrationsverket Thord Palmlund skriver i SvD att Sverige bör prioritera hjälp till flyktingar i närområdet före en stor asylmottagning. Även detta budskap hade totalsågats för några år sedan.

Johan Hakelius i Fokus skriver en lång och lite krånglig text, men intressant, om åsiktsklyftor och åsiktskorridor och hur folkstyret fungerar.

Jag har några favoriter bland ledarskribenter, t ex Anna Dahlberg, Widar Andersson och Alice Teodorescu. Det finns naturligtvis även andra, t ex i SvD och DN.  Centerpressen har många läsvärda och kunniga ledarskribenter, t ex Patrik Oksanen, Lars J Eriksson, Reidar Carlsson, Olof Jonmyren, Marcus Persson, Tomas Karlsson, Petter Bergner, Maria Haldesten , Eva Bofride mfl. Flera av dem ger spridning åt sina tänkvärda ledare i Facebooksforumet Politisk Centerdebatt!

Expressens Anna Dahlberg skriver kritiskt om Alliansen kopplat även till t ex vilken migrationspolitik som gäller. Jag menar att Alliansen behöver enas i de viktiga frågor där skillnader råder så långt före valet som möjligt.

I Almedalen höll centerpartiets ledare Annie Lööf ett starkt tal med vrede över terror och terror-rörelser och rasism, som kommenteras bl a i Borås tidning.

Många har framhållit Kanadas migrationspolitik som ett föredöme. Jag visar i detta blogginlägg att Kanada prioriterar arbetskraftsinvandring långt före flyktingmottagande.

Henrik Emilsson, doktor i internationell migration, skriver i denna debattartikel i Dagens Samhälle att högkvalificerad arbetskraft lättare bör ges arbetstillstånd, medan de från andra världsdelar som vill ha enkla jobb i Sverige ska få det svårare.

Bloggaren mm Torbjörn Jerlerup, numera S och tidigare t ex EAP.., skriver ett intressant blogginlägg med kritik mot de politiker och media som i debatten söker ge intryck av att flyktinginvandrana till Sverige domineras av högutbildade, typ. Stefan Löfven har t ex många gånger påstått detta och brukar t o m samtidigt säga att delågutbildade är "några stycken". Detta är ren desinformation och faktiskt en stor osanning.

Mot ovanstående länkar ska ställas att Sverige nu har asylregler som skärpts till praxis i andra EU-länder. Detta motsatte sig i delar i riksdagen Vänsterpartiet, Centerpartiet och på några punkter även Liberalerna och Kristdemokraterna.
Nuvarande regler är tillfälliga och gäller endast till 2018.

Svenska Kyrkan är en drivande kraft för mer generösa asylregler än idag och ger på sin hemsida intressanta svar på hur man resonerar i en rad aktuella frågor.

Kanadas migrationspolitik - ett föredöme eller ej?

Jag har sedan 2012 hävdat att Sverige som litet land i norra Europa, i tider med större strömmar av asylsökande och ekonomiska migranter till EU, inte uthålligt kan ha väsentligt mer generösa migrationsregler än övriga EU-länder.

Jag anser det vara ett rätt odramatiskt konstaterande, men det har av många ansetts vara felaktigt och med drag av främlingsfientlighet. Inget kan vara mera fel, jag är en varm humanist och socialliberal som i grunden förespråkar öppenhet och en värld med lägre trösklar för att resa och arbeta.

Men! Det finns gränser för hur många nyanlända (flyktingar, asylsökande utan asylskäl och ekonomiska migranter) som t ex Sverige kan klara av att ta emot och integrera på ett anständigt sätt. Hösten 2015 blev det uppenbart att gränsen var nådd, när det anlände 10.000 personer i veckan.

Trots att åtgärder då sattes in vilket minskat antalet till idag ca 500 i veckan, långt fler än till övriga nordiska länder, är idag väntetiderna för de som kom och kommer 1-2 år innan de får besked om de får uppehållstillstånd eller ej. Väntetiden i olika grader av sysslolöshet och ovisshet är ofta nedbrytande, och blir sedan beskedet negativt och utvisning ska ske blir påfrestningarna för den enskilde, och för de som i olika uppdrag hjälper de asylsökande vilket ger ofta starka vänskapsband.

Jag har därför stor förståelse för de som nu organiserar sig i bl a rörelsen "Vi står inte ut". De lider med de som ska utvisas och gör allt för att de istället ska få uppehållstillstånd genom t ex en mer generös praxis eller genom en allmän amnesti eller på andra sätt.

Jag har också förståelse för att deras argumentation ibland är rätt subjektiv, t ex i analysen av vilken ålder som de asylsökande har och hur den kontrolleras, eller ej.

År 2015 kom det ca 90.000 ensamkommande still EU om uppgav sig vara under 18 år och som sökte asyl. Av dessa valde hela 40 % (drygt 35.000) att ta sig till Sverige, med 2 % av EUs befolkning. Flyktingsmugglarna rekommenderade genomgående Tyskland och Sverige som de bästa länderna att ta sig till med hänsyn tagen till ekonomi och migrationsregler mm.

Jag förstår argumenten för att Sverige, som genom sina mer generösa asylregler ju skickade ut starka signaler till de asylsökande att ta sig till Sverige, nu borde ta sitt ansvar för de många som lockades hit. Och tiden har gått och de börjar rota sig här.

Problemet är att skulle Sverige ge alla amnesti, och kanske också återgå till mer generösa asylregler än övriga EU-länder, så skulle åter starka signaler skickas till de som vill söka asyl att ta sig till just Sverige. Klarar Sverige av att på ett godtagbart integrera dem och klara av att ge dem bostäder, skolgång och arbete, då är det inga problem, typ.

Men kommer det åter så många att bostäder, skola och arbete och integration sviktar mycket starkt, och opinionen inte hänger med, då finns betydande problem. Skulle resultatet bli en växande negativ folkopinion, och ökat stöd för främlingsfientliga partier, skulle en sådan utveckling varken vara bra för de som söker asyl eller för för vännerna av en fortsatt öppen migrationspolitik.

De som särskilt står i debattens centrum är de ensamkommande som riskerar att utvisas till Afghanistan, trots att de kanske hela livet bott i Iran. (Märkligt bara det). De allra flesta av dessa får asyl i Sverige, runt 70-80 % tror jag. Men alla får det inte och det är dem debatten gäller.

Min riksdagskollega Johanna Jönsson, som jag har stor respekt för även om vi ibland landar i olika slutsatser (så kan det ju vara i politiken) är oerhört kunnig och engagerad i dessa frågor, och är ju talesperson för Centerpartiet i dem.

Hon har på sin öppna facebookssida i flera inlägg resonerat kring situationen, sakligt och balanserat. Hon får stark kritik från en del för detta, vilket jag tycker är orättvist. Ingen kan betvivla Johannas engagemang och goda vilja i dessa frågor.

Men verkligheten ÄR komplicerad.

Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl har i denna färska ledare egentligen öppnat för att Sverige borde hitta en väg till typ amnesti, vilket är intressant.

Expressens Anna Dahlberg landar inte alls i den slutsatsen utan är mycket tuffare och tydligare i sin argumentation för varför detta enligt henne är en mycket tvivelaktig linje.

Docenten i etik mm Ann Heberlein har i ett inlägg på den fritänkande S-bloggen Ledarsidorna gjort sin analys av hur Kanadas migrationspolitik fungerar och hur starkt, faktiskt, som hon menar att den skiljer sig från Sveriges.

En arbetsgrupp inom Centerpartiet har tidigare framhållit Kanada som god modell för Sveriges migrationspolitik. Den insiktsfulle Yngve Synesson kritiserade detta redan i januari 2013 i Hallands Nyheter.

Vänliga ord vid nära 70 i Corren

Livets middagshöjd anses vara vid 50. Vid 70 strålar mera kvällssolen.., eller uppträder regntunga skyar..Typ.

Livssentensen Carpe Diem -. Fånga Dagen - ligger det mycket i.

Dock lever människor idag längre och ofta vid god vigör.

Ibland skämtar man om 70 som det nya 50. Visst, det är att ta i men det finns en poäng.

Jag tillkännagav nyligen att jag vid nära 70 ändå känner mig laddad för att än en gång kandidera till riksdagen för nästa mandatperiod.

Det jag står för och hur jag driver på som riksdagsledamot torde vara rätt väl känt för många och det ska naturligtvis mätas med övriga goda kandidater.

Konkurrensen om hur östgötacenterns riksdagslista ska se ut är hård med många goda kandidater. Det blir intressant att se hur medlemmar och parti  väljer att forma listan och hur väljarna i sista hand väljer att fördela sina kryss.

Vid bemärkelsedagar skrivs ibland vänliga artiklar.

Min regiontidning Corren (Torbjörn Westerlund) har läst in sig bra på vad jag hållit på med. Artikeln finns nu på nätet men jag klistrar oxå in den nedan.

Seniorernas tidning Senioren skriver också med rubrik "Vill inte bli satt på läktaren".

(Corren uppmärksammar Finn Bengtsson-priset, som ger mig cred för civilkurage med lite syrliga meningar i övrigt).


"Det behövs fler seniorer i riksdagen"

När Staffan Danielsson fyller 70 år är det meningen att intervjun ska handla om hans liv. I stället blir framtiden temat. ”Jag ställer upp som riksdagsledamot för Centerpartiet ytterligare en period”.

Beslutet är förankrat i familjen. Hustru Ewa nickar där hon står i köket på Erikstad gård utanför Bankekind.

- Riksdagen behöver seniorer. Av väljarkåren är 25 procent äldre och i riksdagen sitter bara 2 procent som är över 65 år. Ungdomsfixeringen i samhället har gått för långt.

Redan nu förstår jag att Staffans politiska glöd finns kvar. Kroppsspråket säger det liksom entusiasmen och debattglädjen.

Staffan har utmärkt sig som självständig ledamot i riksdagen. Han går emot partiets linje hellre än att han röstar mot sin övertygelse. Det kan gälla dödshjälp, äktenskap för samkönade, Sveriges hårda krav för körkort för de som har brister i synfältet eller migrationspolitiken.
Partipiskan har fått vina.

- Det var tufft när jag blev utestängd från riksdagsgruppen för att jag var för aktiv i sociala medier. Men förbudet varade bara i fyra dagar. 

Men Staffan har skapat rubriker många gånger. Som när han var redaktör för studenttidningen Ultenesaren i Uppsala (”En bra tid i mitt liv") eller när han krävde stopp för långpratare i Linköpings fullmäktige med en grön gubbe och en röd gubbe liknande de som finns på övergångsställena.
- Tänk dig fullmäktigemöten som höll på till klockan ett på natten med ettriga långpratare . . .

Eller när han använde rötslam på åkrarna på Erikstad.
- Bönderna var egentligen inte emot rötslam men vi ville att producenten (Tekniska Verken) skulle ge en garanti att slammet inte förstörde jorden.

Eller när han gjorde en anmälan till JO för att dagmammor inte fick statligt stöd.
- Det har blivit flera JO-anmälningar. Det är ett sätt att belysa problem och skapa debatt.

Efter agronomexamen jobbade Staffan hos Kalmar lantmän innan han kallades tillbaka av pappa Dag för att ta hand om lantbruket på Erikstad.
- Det var ett ensamjobb. Hade jag inte haft hörlurar i traktor med P1 inställt, så vet jag inte hur jag klarat mig. Jag var en opraktisk bonde.

Nu börjar han gå på Centerns möten och politiken får allt större utrymme. Staffan vill in i politikens centrum och skriver ett brev till jordbruksminister Anders Dahlgren 1979 och snart är han pressekreterare för jordbruksministern.
- Ett jobb med många resor men väldigt lärorikt.

Efter valet 1982 återvänder Staffan till Erikstad, ger sig in i lokalpolitiken i Linköping, skriver krönikor i Corren och engagerar sig i LRF (Lantbrukarnas riksförbund).
- Ett nytt jordbruksavtal skulle förhandlas fram. Jag tyckte att dåvarande ordföranden i LRF, Bo Dockered, var för mjäkig. Det visade sig också att avtalet ”Omställning -90” blev en katastrof för lantbrukarna. I stället kom EU och räddade jordbruket.

Efter en sejour som byrådirektör på Lantbruksstyrelsen i Jönköping  återvänder Staffan till Erikstad men LRF-engagemanget ger honom ordförandeskapet i Östergötland, han blir ledamot i LRF riksförbundsstyrelse och han förs fram av valberedningen som en ny ordförande för hela LRF. Staffan förlorade dock mot Caroline Trapp.
- Det hade varit gnissel i styrelsen och när frågan från valberedningen kom så ställde jag upp. Men visst blev jag besviken.

Men en annan väg öppnade sig snart: politikens väg. Staffan hade nu suttit i Centerns partistyrelse i sju år när Lena Ek, Centerns riksdagskvinna från Östergötland, beslutar sig att bli EU-parlamentariker. Ersättarens namn: Staffan Danielsson.

Efter elva år i riksdagen ser Staffan beslutet om Ostlänken som den viktigaste frågan för Östergötland. Men det blir också lite skvaller från riksdagen. Göran Persson (S) ”bondevänlig” är Staffans betyg. Fredrik Reinfeldt (M) ”inte så bondevänlig”. Håkan Juholt (S), kollega i försvarsutskottet, ”lätt att uppskatta men blev för vidlyftig”.

I ett rum på Erikstad finns en målning av Nils Petter Danielsson (Staffans farfars far).
- Släkthistorian har intresserat mig mer och mer.

Nils Petter växte upp utanför Vimmerby i slutet av 1800-talet. Han började arbeta i skogen och handla med timmer, arrenderade Erikstad gård av baroniet Adelswärd och såg fördelarna med Kinda kanal och den utbyggda järnvägen. Han startade Norrköpings Exporthyvleri, Bestorps ångsåg, Björkfors såg, sågen i Gullringen och i Blankaholm utanför Västervik. Dessutom köpte Nils Petter skog bland annat i Tunaberg utanför Nyköping, anlade sågverk där och hade en egen lastbåt som exporterade sågade varor till England.
- Han var urtypen för en entreprenör.

När Nils Petter förmögenhet uppskattades 1918 var den 17 miljoner kronor (i dagens penningvärde drygt 800 miljoner kronor). Men konjunkturen svek efter första världskriget. Dessutom ändrades guldmyntfoten och Östgötabanken tog över företagen. Men Erikstad räddades.
- Nils Petter hjälpte min farfar att köpa Erikstad 1910. Jag är den fjärde generationen på gården.

Om Staffan blir bonde på gården eller riksdagsman vet vi vid valet 2018.  

Fakta: Staffan Danielsson

Född: I Linköping 29/6 1947.

Syskon: Äldst i en syskonskara om fyra.

Skolor: Bankekind, Vårdsberg, student vid Högre allmänna läroverket i Linköping (Katedralskolan), kompletterade betygen i fysik, matematik och statistik i Uppsala. ”Terminen med statistik var den längsta jag upplevt”. Agronom vid Ultuna i Uppsala 1975.

Militärtjänst: Telegrafist på I 4 och muckade som furir.

Firar: 70-årsdagen firades med en trädgårdsfest 17/6 på Erikstad gård.

Familj: Hustru Ewa, döttrarna Anna och Lisa, fosterpojkarna Jens och Ove och sju barnbarn.

Litteratur: ”Många PM från riksdagen men försöker läsa skönlitteratur på somrarna”.

Oanad talang: ”Har ett DM i lagtempo i cykel. Tävlade för CK Hymer i ungdomen”.

Ser på tv: Sport och politiska program, Seinfeldt mm

Favoritmat: Gärna (vegetarisk) grönsaker, kyckling eller fisk.

Dryck: ”Ser rödvin som en medicin”.

Husdjur: ”Har tidigare haft tikar av rottweiler, men i dag är det Nisse (blandras) som bestämmer i huset”.

Pris för visat civilkurage!

Jag är naturligtvis hedrad över att erhålla ett pris för visat civilkurage, och tackar 16 juni-stiftelsen ("Finn Bengtsson-priset"). Motiveringen är ju deras ord och analys.

Jag är en varm humanist och det har varit mycket tungt att av t ex min egen regiontidning beskyllas för främlingsfientlighet. Nu stöder, eller accepterar, tidningen dagens än mer restriktiva migrationspolitik, men utan att ge mig någon upprättelse. Så kan det vara.

Jag är en lojal riksdagsledamot i det lagarbete som är nödvändigt för att kunna hålla ihop och t ex stödja sin regering. Under allianstiden stödde jag ju konsekvent mitt parti och regeringen.

Men det kan finnas någon viktig fråga där man inte kan följa sitt parti, för mig den mycket öppna asylpolitiken fram till hösten 2015. Jag har drivit på för en anpassning i EU-riktning och anser att verkligheten har givit mig rätt.

Även i andra mindre frågor är det viktigt att kunna driva på för ändring, jag gör det t ex i frågan om rätt till dödshjälp.

Förr fanns ett utrymme för riksdagsledamöter att diskutera t ex moral/etiska frågor och lägga gemensamma motioner. Det är nu nästan stängt och bör öppnas igen, menar jag.

Jag diskuterar mycket på sociala medier med medborgarna till ömsesidig glädje och nytta, tror jag, och hoppas att t ex de debattforum på Facebook som jag medmodererar ska fortsätta att växa som livliga och meningsfulla forum.

Årets pristagare utav Finn Bengtsson-priset, för ett visat civilkurage, Staffan Danielsson. 

Motivering lyder :
Motivering till att Staffan Danielsson (C) får motta årets ”Finn Bengtsson-pris” av 16 juni-stiftelsens styrelse för visat politiskt civilkurage.

”Staffan Danielsson har som politiker en genuin förankring i den folkrörelse som var upprinnelsen till att Centerpartiet en gång bildades. Alla partier genomgår förändringar i den förda politiken, och detta är i grunden oftast bra. Men det finns också risker att ett partis tidigare kärnvärden som nu ifrågasätts kan komma att medvetet marginaliseras på ett ibland ganska arrogant sätt i en sådan process. Då är det viktigt att de som upplever sig fortsatt vara bärare av sådana åsidosatta politiska kärnvärden kan, vill och vågar stå upp för dem även när de hamnat i kraftfull motvind inom partiet.

Staffan Danielsson har i olika sammanhang visat prov på en sådan förmåga att stå upp för tidigare centrala värden i sitt parti när ledningen velat något helt annat. Detta har kostat honom personliga problem, som att inte ens få vara med på sin partigrupps obligatoriska möten i riksdagen, trots att han bär ett starkt mandat för detta från sitt eget valdistrikt.

I andra frågor åter, har Staffan Danielsson visat prov på en annan typ av civilkurage, nämligen att driva delvis inopportuna frågor av egen fast övertygelse mot ett svårt motstånd, som dock till slut genom envishet, ihärdighet och just civilkurage byggd på övertygelse, övervunnits då han sedermera fått igenom sina idéer och förslag på en nationell Centerstämma.

För dessa olika påvisbara agerande som har de gemensamt att de krävt mod, tålamod och civilkurage, är det en enig 16 juni-stiftelses styrelse glädje och stolthet att utse Staffan Danielsson till mottagare av årets ”Finn Bengtsson-pris” från 16 juni-stiftelsen för visat politiskt civilkurage.

Onsdagen den 14 juni 2017, för 16 juni-stiftelsen:

Andreas Björklund
Marietta de Pourbain Lundin
Sylvia Nilsson
Finn Bengtsson

Barentskonferens nära Norra Ishavet

Det var intressant och givande att tillsammans med 3 riksdagskollegor få representera riksdagen vid den 8:e Barentskonferensen, som ägde rum i norra Ryssland vid den mäktiga floden Petjora och staden Naryan-Mar med 25.000 invånare nära Norra Ishavet (Barents hav) och sydväst om ön Novaja Semjla.

Nenetsregionen (Ryssland har över 50 regioner) har endast staden Naryan-Mar, ligger på samma breddgrad som Kiruna och är nästan bara väglöst land utan förbindelse med övriga Ryssland sommartid. Där finns ett med samerna besläktat urfolk som givit namn åt regionen, där bedrivs renskötsel, fiske och skogsbruk samt sedan 1960-talet en betydande utvinning av olja och gas.

Konferensen samlade delegater från parlamenten i Ryssland, Sverige, Finland och Norge samt från regioner i området som t ex Murmansk, Archangelsk, Nenets och Troms.

Riksdagen beskriver konferensen så här på sin hemsida.

Det talades varmt på konferensen om vikten av mellanfolkligt samarbete mellan länder, regioner, organisationer och människor.

Jag framhöll i ett inlägg vikten av detta och hoppades att Ryssland skulle bli alltmer närvarande i Sverige på dessa sätt liksom övriga länder på samma sätt i Ryssland. Mot denna bakgrund beklagade jag att Ryssland beslutat att stänga ner Nordiska Rådets kontor samt väldigt många fler så kallade "främmande agenter".

Den svenska delegation samarbetade mycket bra under Lars Mejerns Larssons ordförandeskap.

Här bloggar Stina Bergström om konferensen.

Riksdagskandidat vid 70?.., är jag dum eller..?

Inför valet 2014 gjorde jag som pigg 67-åring en Varudeklaration för kryssbenägna. Den gäller i lika hög grad idag 2017.

Jag har hunnit med en del under mina 11 riksdagsår vilket allt framgår på min blogg sedan 2005. Jag är glad att jag under mina åtta år i försvarsutskottet var med om när Centerpartiet öppnade för ett svenskt Nato-medlemskap, vilket är oerhört viktigt för vår, och norra Europas, säkerhet.
Jag har lagt mycket tid på att arbeta för frågor i min valkrets Östergötland, jag arbetar alltid för en livskraftig landsbygd och ett livskraftigt jordbruk, för företagsamheten och för miljön, mm.

Jag är intresserad av moraliskt/etiska frågor och är helt övertygad om att individens yttersta vilja att vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få dö/somna in något i förtid måste respekteras enligt stränga regler. Jag har bildat ett riksdagsnätverk som vill utreda detta med just nu 18 medlemmar, och jag är övertygad att Sverige kommer att införa en sådan rätt inom en del år, kanske 5.

Jag är en lojal centerpartist och röstar regelmässigt för vår partilinje.
I migrationsfrågorna har jag dock ansett att Sverige inte kan ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders. Därför har jag några gånger avstått i omröstningar trots att partilinjen varit nej till att anpassa svenska regler i EU-riktning, samt skrivit en del debattartiklar.
Detta har naturligtvis irriterat min partiledning, men jag har inte kunnat agera annorlunda. I politik kan man i ett öppet socialliberalt parti ibland tycka olika.

Verkligheten har nu givit mig rätt, anser jag. Det jag fört fram om åldersbedömningar och uppehållstillstånd mm var mindre restriktivt än vad som nu gäller, och även Centerpartiet har rört sig betydligt i den riktning som östgötadistriktets stämma med bred majoritet tog ställning för.

Frågan om den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen har engagerat mig sedan 2010 när jag som ung 63-åring upptäckte att jag var 11:e äldst i riksdagen...(pensionärerna andel av väljarna är ju 25 % vilket skulle motsvara över 80 riksdagsledamöter, säg 30-40 borde väl ändå vara en målsättning, 2014 var det 10..)

Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor, pensionen bör t ex åter bli lika för yrkesverksamma och pensionärer, kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken/aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet är nästan borta.
Likaså går det inte längre som regeringen nu gör att söka förbättra nettopensionen enbart för garantipensionärer, redan är skillnaden i netto mellan dem och de som arbetat hela livet i ett låglöneyrke
nästan utsuddad vilket inte är rimligt, det måste löna sig att arbeta. Regeringens översyn måste alltså också omfatta de vars netto efter skatt och bostadstillägg inte ligger mycket över garantipensionärerna netto, höjningen måste ske för alla med låga pensioner.

Jag anser oxå att det är skandal att bräckliga 80- och 90- åringar som vill bo tillsammans med andra äldre i servicehus eller trygghetsboenden får avslag och hänvisas till ensamhet med stöd av hemtjänsten, det är orimligt när kommuner vägrar dessa den gemenskap och trygghet som detta skulle innebära. Här måste reglerna ändras och kommunerna åläggas att ge äldre en större valfrihet.

Varför alla dessa ord?

Jo, jag hade väl aldrig trott att jag vid 70 års ålder skulle vara riksdagsledamot, och ännu mindre att jag då skulle överväga att kandidera för ännu en mandatperiod.

Men så är faktiskt fallet, vilket framgår av färska intervjuer med mig i tidningen Senioren och i Länstidningen Östergötland (Alltid läsvärd om du är intresserad av Östergötland med artiklar och reportage från hela länet).

Jag har en god hälsa, en obruten politisk glöd att kämpa för det jag tror på och jag har aldrig haft sådan hjälp av min livserfarenhet att snabbt och effektivt driva på som nu. Kan mitt exempel därtill lyfta fram den viktiga frågan att åldersdiskrimineringen i Sverige som är betydande luckras upp, desto bättre.

Östgötacentern kommer att ha en mycket stark riksdagslista inför nästa val, oavsett om jag är med eller ej. Jag kommer att vara beredd att bredda den om medlemmar och parti anser att jag kan tillföra mervärden som motiverar en valbar plats (vilket sannolikt är 2 riksdagsmandat för första gången på länge). 

SVT Nyheter rapporterar.

Artikeln i Senioren läses bäst via länken ovan men jag lägger även in den som text här nedan; men jag lägger in den här nedan;

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson, 69, känner sig inte för gammal för ännu en mandatperiod. Men han har fått signaler om att han bör sätta sig på läktaren.

Staffan Danielsson säger sig ha fått påstötningar ”från några ledande krafter i Centerdistriktet” om att sluta som riksdagsledamot just på grund av sin ålder. Men den attityden verkar ha direkt motsatt effekt på den erfarne Centerpolitikern.

-        Jag blir så provocerad av inställningen att seniorer ska ta ett steg tillbaka bara för att de är just seniorer, säger Staffan Danielsson. Det påverkar definitivt mitt beslut att ställa upp för en ny mandatperiod.

Hälsan är god, efter elva riksdagsår är det politiska intresset lika starkt som någonsin, och såväl Trump som Clinton är faktiskt äldre, noterar Staffan Danielsson.

-        Hade jag kommit in i riksdagen vid 37 års ålder och varit 50 år gammal hade nog ingen frågat om jag skulle sluta. Det retar mig kolossalt att den frågan ställs bara för att jag är 69 år.

Staffan Danielsson leder oss hemtamt genom riksdagen, från vakten i entrén upp till åhörarläktaren, där vi ska ta några bilder.

-        Om alla var lika produktiva som den här mannen skulle bruttonationalprodukten tredubblas, säger en av vakterna till oss och nickar uppskattande åt Staffan Danielsson.

Han verkar känna nästan alla. På väg till lunchrestaurangen hinner Staffan Danielsson byta några ord med såväl ordningsvakter och riksdagsledamöter som besökare i riksdagshuset, bland dem en generaldirektör och en prao-elev som frågar efter vägen.

Han säger att han trivs här. Och engagemanget för politiken är glödande.

-        Jag tänker inte vika ner mig för ungdomsfixeringen i samhället. Jag märker ju att jag blir bättre och säkrare som riksdagsman med ökande erfarenhet.

Hur då?

-        Jag är mer effektiv, gör snabbare analyser. Jag tar mina beslut om hur jag ska agera i olika frågor betydligt snabbare och mer genomtänkt än vad jag gjorde som 45-åring.

Staffan Danielsson har utmärkt sig som en självständig - några skulle säga bångstyrig - riksdagsledamot. Han går oftare än andra emot partiledning och riksdagsgrupp och tar hellre några rapp av partipiskan än att votera mot sin övertygelse.

Men är det inte därför du får signaler om att lämna riksdagsjobbet?

-        Det kan vara en kombination av att jag är aningen obekväm och att jag fyller 70. Oavsett vilket används min ålder mot mig, säger Staffan Danielsson och beställer det vegetariska lunchalternativet.

Beslutet att ställa upp för en ny period har inte varit enkelt. Det är inga fyrtiotimmarsveckor att vara riksdagsledamot. Resorna från hemmagården söder om Linköping till Stockholm är många.

-        Men jag och min fru har pratat igenom det hela noga och kommit fram till att jag har mer att ge i politiken.

Trots elva år i riksdagen är Staffan Danielsson långt ifrån mätt.

- Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor som jag skulle arbeta för om jag blir vald.

Som till exempel?

-        Lika skatt på lön och pension är en fråga. En annan är att kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken eller i aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet nästan är borta.

Han säger sig vilja kämpa för bättre garantipensioner men också bättre inkomstpensioner.

-        Nu gör regeringen en utredning om hur garantipensionärerna ska kunna lyftas, men jag menar att det är otillräckligt. För om garantipensionärerna får mer än de som har jobbat hela livet blir systemet orimligt. Här krävs ett bredare anslag, säger Staffan Danielsson.

-        Sen måste det hända mer på boendets område. Exempelvis ska den som fyllt 80 år ha rätten att välja att få bo i gemenskap med andra i trygghetsboenden av olika slag.

Skulle det hända mer i riksdagen på de här områdena om det fanns fler 65-plussare i riksdagen?

-        Ja, absolut. Den här typen av frågor skulle bli mer diskuterade. Nu hamnar de ofta i bakvatten just av det skälet att det finns för få seniorer i riksdagen som driver på, säger Staffan Danielsson.

Frågan om ”den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen” har engagerat Staffan Danielsson sedan 2010, då han upptäckte att han som 63-åring var den elfte äldsta ledamoten av riksdagens 349.

-        Det kändes absurt. Tidigare har det varit stora underskott på kvinnor och yngre ledamöter. Det har man fixat hyggligt. Men när det gäller seniorer handlar det nu om ett nästan katastrofalt demokratiskt underskott.

Tror du på en förändring?

-        Ja, trycket ökar och mina tankar delas av många. Det kanske tar några mandatperioder, men det kommer att vända. Största drivkraften är nog att samhället behöver att fler äldre jobbar längre. Ska äldre vara aktiva längre i företag och föreningar så måste det gälla även i riksdagen.

Under intervjun visar Staffan Danielsson att han är en offensiv politisk person. Pedagogiskt och kunnigt argumenterar han för sin hållning i en rad kontroversiella frågor, från rätt till dödshjälp till medlemskap i Nato.

Men en gång bondeledare för Östergötland och så när vald till LRF-ordförande, och med decennier av erfarenhet från Centerpartiets lokala arbete vet Staffan Danielsson mycket om betydelsen av förankring.

Han lyckas bra, får massor av kryss i riksdagsvalet av väljarna i hemmalänet, senast tolv procent.

-        Det är medlemmarna som avgör hur det blir med min framtid som riksdagsledamot. Jag kandiderar men får jag inte tillräckligt stöd kliver jag tillbaka. Deras förtroende är helt avgörande för mig.

2017 blir spännande.

Första testet kommer i september när partiets Östgötadistrikt håller provval. De över 1 500 medlemmarna ska då lista sina sju favoriter.

Därefter tar partiets valberedning över. Populariteten lokalt vägs då med en rad andra aspekter så att en slutlig riksdagslista kan läggas fram till partiets avgörande nomineringsstämma i november.

Från Östergötlands valdistrikt brukar en Centerpartist väljas in i riksdagen. Det är alltså näst intill avgörande att hamna i topp på listan. Men går Centern fram starkt i valet 2018 kan Östgötabänken i riksdagen få två ledamöter.

Om det inte skulle gå vägen finns en plan B. Agronomen Staffan Danielsson har en skogs- och växtodlingsgård, hustrun Eva är nybliven pensionär. Fyra barn och sju barnbarn. De skulle gärna se Staffan hemma lite mer än vad riksdagsarbete medger.

Vi bryter upp, Staffan Danielsson lotsar oss genom korridorer med fönsterväggar ut mot Riddarfjärden som badar i solglimmer.

-        Stockholm är en så väldigt fin storstad. Det är en förmån att få jobba här. Ni vet väl att det var en östgöte, Birger Jarl, som anlade Stockholm, säger Staffan Danielsson med ett brett leende och en pigg glimt i ögonen.

Om Staffan Danielsson

Född 29 juni 1947.

Föräldrarna var moderater men Staffan Danielsson valde Centern för deras budskap om ”grön profil och att hela Sverige ska leva”.

Riksdagsledamot från Östergötlands län 2004–2014 och återigen sedan augusti 2015.

Har varit Centerpartiets representant i Försvarsutskottet och EU-nämnden samt ersättare ibland annat miljö- och jordbruksutskottet och utrikesutskottet.

Utbildad agronom.

Lantbrukare på Erikstads gård utanför Linköping.

Under 1990-talet ordförande i LRF Östergötland, ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse fram till 2004, då valberedningens förslag till ny LRF-ordförande men förlorade.

Länge fritidspolitiker i Linköpings kommun.

Åtta år i Centerpartiets partistyrelse fram till 2005.

Medlem i SPF Seniorerna.

Staffan Danielsson tycker

Den enda riksdagsledamot som röstade med KD om ”giftermål lika för alla, men att ordet äktenskap skulle användas i sin hävdvunna betydelse”.

Varm anhängare av svenskt medlemskap i Nato.

La ner sin röst för att indirekt stödja S och M om en hårdare linje i integrationsfrågan, ”Sverige kan inte ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders”.

Vill se en utredning av dödshjälp med målet att införa rätt att avsluta sitt liv enligt den så kallade Oregonmodellen.

Tror sig vara Centerns och en av riksdagens mest aktiva ledamöter på sociala medier, driver flera diskussionsgrupper på facebook och bloggar flitigt, ” min politiska dagbok.”