(Tillagt 12 september; reportage i SVT Öst, och i JordbruksAktuellt och intervju i Radio Östergötland).
(Tillagt 20 september. Ledare i Norrköpings tidningar, samt artikel över landet i Altinget.
(Tillagt kanske aldrig, intervju eller ledarkommentar i Corren).
Jag har haft förmånen, och förtroendet, att företräda Centerpartiet och Östgötarna i riksdagen, i tretton år.
Riksdagen är naturligtvis en fantastisk plattform om man har ett starkt samhällsintresse och vill vara med och utveckla och förbättra vårt land.., och världen!
Jag valde vid 71 års ålder ( god hälsa och fortsatt stark politisk glöd) att trots petning ner till plats fyra på riksdagslistan av distriktsstämman göra en personkrysskampanj, för att ge östgötska centerväljarna möjligheten att kryssa mig. Det har 815 personer gjort och jag tackar dem naturligtvis alla.
Dock räckte det inte, två andra starka och skickliga centerkollegor fick ändå större förtroende. Jag gratulerar dem båda till detta, och särskilt den av dem som nu kommer att ta den plats i riksdagen som jag haft till låns och nu lämnar!
Magnus och Muharrem är utmärkta personer och skickliga politiker och kommer att sätta avtryck i riksdagen, oavsett vem som tar över centerns östgötamandat. Jag önskar all framgång!
(En liten tillbakablick för den intresserade:
Att jag blev riksdagsledamot 2004 var en sinkadus, ingen ”karriärplanering”. Jag var bonde och fritidspolitiker i Linköping, tog berättigad strid med LRF och Bo Dockered när LRF genom sitt spårbyte ca 1988 öppnade vägen för en extremt liberal och isolerad jordbrukspolitik, 1990 års jordbrukspolitiska beslut. Detta upphörde som väl var 1995 när Sverige blev EU-medlem. EU-valet
avgjordes av att LRF inte hade något annat val än att trots stor splittring i medlemsleden engagera sig på ja-sidan, vilket var helt avgörande för valresultat. Med ett LRF på nej-sidan hade Sverige än idag nog stått utanför. Så inget ont som inte har något gott med sig, jag är en varm och övertygad EU-vän! Striden kring 1990 års jordbruksbeslut ledde överraskande till att jag blev ordförande för Östergötlands bönder vilket i sin tur ledde till att Centerpartiet placerade mig högt upp på riksdagslistan, och 2004, när Lena Ek blev EU-parlamentariker, till riksdagen.
Jag har länge varit en av riksdagens mest transparenta ledamöter genom ständiga samtal med medborgare på nätet via blogg, Facebook och Twitter. Det har givit mig massor och, hoppas jag, även en del för dem som jag samtalat med. Jag kommer säkert att fortsätta att diskutera där och ibland i medierna, det kommer att underlätta den första abstinensen när riksdagen fallit bort.
Tyvärr kom jag på kant med mitt parti i migrationsfrågan i september 2013, när partistämman trots mina varningar på SvD Debatt höll fast vid att Sverige ensamt bland världens länder skulle öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Den helt orealistiska partilinjen gäller än idag efter bekräftelse på stämmorna även 2015 och 2017, när mina motioner avslogs. Min uppfattning är densamma, detta är i dagens verklighet en orealistisk linje för ett verklighetsförankrat politiskt parti. (På sikt hoppas jag givetvis däremot att Sverige, och EUs övriga länder, ska kunna öppna sina ambassader för de på flykt. Och att krig och flyktingströmmar upphör!).
Jag har 4 gånger på grund av min övertygelse i migrationsfrågan avstått i riksdagsomröstningar när mitt parti motsatt sig EU-anpassningar av Sveriges migrationspolitik. Dock torde Centerpartiet i hög
grad ha närmat sig det jag fört fram i migrationspolitiken. Det som alltjämt skiljer i det som vi faktiskt driver är frågan om familjeåterförening. Där har jag föreslagit, som en kompromisslösning i alliansen och för Sverige, att kanske skulle Sverige kunna vara mer generös än övriga EU vad gäller snar återförening utan försörjningskrav för make/maka och små barn, medan tonåringar får vänta några år innan de kan ta hit sina föräldrar och ofta många syskon.
Min egen regionaltidning, Corren, har på ledarplats under förra mandatperioden flera gånger kritiserat min uppfattning om vikten av medicinska åldersbedömningar och att Sverige anpassar sin migrationspolitik i EU-riktning. Man har talat om typ fiske i grumliga vatten, brunfärgad, framlingsfientlighet. Detta är helfel, jag är en varm humanist. Det har tagit mig väldigt hårt att så orättmätigt bli så uthängd på hemmaplan. Idag har Corren vad jag förstår accepterat den migrationspolitik som Sveriges tre största partier väl står bakom, utan att såga den vid fotknölarna som man gjorde med mig, trots att den går längre än vad jag förespråkade. Jag har också upplevt ett ointresse från Corren att spegla vad jag åstadkommit på riksplanet, kanske beroende på att man inte vill ge mig uppmärksamhet eftersom jag varit "fel" ute i migrationspolitiken.
Det som nog avgjorde att jag flyttades ner till plats fyra på riksdagslistan i årets val var distriktsstyrelsens beslut hösten 2017 att för första gången inte skicka med några svarskuvert när medlemmarna som vanligt fick chansen att rangordna 7 riksdagskandidater i provvalet. Istället skulle medlemmarna gå in på nätet och logga in med en unik kod och rösta där. För första gången skickades inte några frankerade ( vill jag minnas) svarskuvert med... Det gjorde att valdeltagandet bara blev runt 11 %... Mina målgrupper, medelålders och äldre, föll i stor utsträckning bort. Jag är starkt kritik till det beslutet, jag är verkligen starkt positiv till att använda nätet men man måste också respektera dem som inte är så vana vid att använda det. Så jag hoppas att det åter blir svarskuvert medskickade vid provvalet om 3 år!
Vad jag har kämpat för och arbetat med i politiken under min riksdagstid, och tidigare, framgår väl av alla tusentals blogginlägg ( bara googla mitt namn) där allt finns redovisat.
För att hjälpa den ev intresserade på traven, så lägger jag in några länkar, här mitt punktsättartal i riksdagen i juni 2018,
här min samlade genomgång av punkter i vår migrationspolitik som jag inte anser realistiska i dagens verklighet. (att jag länkar till dem här beror naturligtvis på att jag anser att ett potentiellt regeringsparti måste ha en realistisk migrationspolitik, och att jag kommer att fortsätta söka förändra den i nödvändig riktning.
och här och här och här).
(Tillagt 20 september. Ledare i Norrköpings tidningar, samt artikel över landet i Altinget.
(Tillagt kanske aldrig, intervju eller ledarkommentar i Corren).
Jag har haft förmånen, och förtroendet, att företräda Centerpartiet och Östgötarna i riksdagen, i tretton år.
Riksdagen är naturligtvis en fantastisk plattform om man har ett starkt samhällsintresse och vill vara med och utveckla och förbättra vårt land.., och världen!
Jag valde vid 71 års ålder ( god hälsa och fortsatt stark politisk glöd) att trots petning ner till plats fyra på riksdagslistan av distriktsstämman göra en personkrysskampanj, för att ge östgötska centerväljarna möjligheten att kryssa mig. Det har 815 personer gjort och jag tackar dem naturligtvis alla.
Dock räckte det inte, två andra starka och skickliga centerkollegor fick ändå större förtroende. Jag gratulerar dem båda till detta, och särskilt den av dem som nu kommer att ta den plats i riksdagen som jag haft till låns och nu lämnar!
Magnus och Muharrem är utmärkta personer och skickliga politiker och kommer att sätta avtryck i riksdagen, oavsett vem som tar över centerns östgötamandat. Jag önskar all framgång!
(En liten tillbakablick för den intresserade:
Att jag blev riksdagsledamot 2004 var en sinkadus, ingen ”karriärplanering”. Jag var bonde och fritidspolitiker i Linköping, tog berättigad strid med LRF och Bo Dockered när LRF genom sitt spårbyte ca 1988 öppnade vägen för en extremt liberal och isolerad jordbrukspolitik, 1990 års jordbrukspolitiska beslut. Detta upphörde som väl var 1995 när Sverige blev EU-medlem. EU-valet
avgjordes av att LRF inte hade något annat val än att trots stor splittring i medlemsleden engagera sig på ja-sidan, vilket var helt avgörande för valresultat. Med ett LRF på nej-sidan hade Sverige än idag nog stått utanför. Så inget ont som inte har något gott med sig, jag är en varm och övertygad EU-vän! Striden kring 1990 års jordbruksbeslut ledde överraskande till att jag blev ordförande för Östergötlands bönder vilket i sin tur ledde till att Centerpartiet placerade mig högt upp på riksdagslistan, och 2004, när Lena Ek blev EU-parlamentariker, till riksdagen.
Jag har länge varit en av riksdagens mest transparenta ledamöter genom ständiga samtal med medborgare på nätet via blogg, Facebook och Twitter. Det har givit mig massor och, hoppas jag, även en del för dem som jag samtalat med. Jag kommer säkert att fortsätta att diskutera där och ibland i medierna, det kommer att underlätta den första abstinensen när riksdagen fallit bort.
Tyvärr kom jag på kant med mitt parti i migrationsfrågan i september 2013, när partistämman trots mina varningar på SvD Debatt höll fast vid att Sverige ensamt bland världens länder skulle öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Den helt orealistiska partilinjen gäller än idag efter bekräftelse på stämmorna även 2015 och 2017, när mina motioner avslogs. Min uppfattning är densamma, detta är i dagens verklighet en orealistisk linje för ett verklighetsförankrat politiskt parti. (På sikt hoppas jag givetvis däremot att Sverige, och EUs övriga länder, ska kunna öppna sina ambassader för de på flykt. Och att krig och flyktingströmmar upphör!).
Jag har 4 gånger på grund av min övertygelse i migrationsfrågan avstått i riksdagsomröstningar när mitt parti motsatt sig EU-anpassningar av Sveriges migrationspolitik. Dock torde Centerpartiet i hög
grad ha närmat sig det jag fört fram i migrationspolitiken. Det som alltjämt skiljer i det som vi faktiskt driver är frågan om familjeåterförening. Där har jag föreslagit, som en kompromisslösning i alliansen och för Sverige, att kanske skulle Sverige kunna vara mer generös än övriga EU vad gäller snar återförening utan försörjningskrav för make/maka och små barn, medan tonåringar får vänta några år innan de kan ta hit sina föräldrar och ofta många syskon.
Min egen regionaltidning, Corren, har på ledarplats under förra mandatperioden flera gånger kritiserat min uppfattning om vikten av medicinska åldersbedömningar och att Sverige anpassar sin migrationspolitik i EU-riktning. Man har talat om typ fiske i grumliga vatten, brunfärgad, framlingsfientlighet. Detta är helfel, jag är en varm humanist. Det har tagit mig väldigt hårt att så orättmätigt bli så uthängd på hemmaplan. Idag har Corren vad jag förstår accepterat den migrationspolitik som Sveriges tre största partier väl står bakom, utan att såga den vid fotknölarna som man gjorde med mig, trots att den går längre än vad jag förespråkade. Jag har också upplevt ett ointresse från Corren att spegla vad jag åstadkommit på riksplanet, kanske beroende på att man inte vill ge mig uppmärksamhet eftersom jag varit "fel" ute i migrationspolitiken.
Det som nog avgjorde att jag flyttades ner till plats fyra på riksdagslistan i årets val var distriktsstyrelsens beslut hösten 2017 att för första gången inte skicka med några svarskuvert när medlemmarna som vanligt fick chansen att rangordna 7 riksdagskandidater i provvalet. Istället skulle medlemmarna gå in på nätet och logga in med en unik kod och rösta där. För första gången skickades inte några frankerade ( vill jag minnas) svarskuvert med... Det gjorde att valdeltagandet bara blev runt 11 %... Mina målgrupper, medelålders och äldre, föll i stor utsträckning bort. Jag är starkt kritik till det beslutet, jag är verkligen starkt positiv till att använda nätet men man måste också respektera dem som inte är så vana vid att använda det. Så jag hoppas att det åter blir svarskuvert medskickade vid provvalet om 3 år!
Vad jag har kämpat för och arbetat med i politiken under min riksdagstid, och tidigare, framgår väl av alla tusentals blogginlägg ( bara googla mitt namn) där allt finns redovisat.
För att hjälpa den ev intresserade på traven, så lägger jag in några länkar, här mitt punktsättartal i riksdagen i juni 2018,
här min samlade genomgång av punkter i vår migrationspolitik som jag inte anser realistiska i dagens verklighet. (att jag länkar till dem här beror naturligtvis på att jag anser att ett potentiellt regeringsparti måste ha en realistisk migrationspolitik, och att jag kommer att fortsätta söka förändra den i nödvändig riktning.
och här och här och här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar