lördag, januari 13, 2018

Sverige - Lycksalighetens ö. Reflexioner om migrationspolitik och personkrysskampanj.

Lycksalighetens ö
-        Reflexioner kring svensk migrationspolitik och lite personkryssargumentation inför valet

År 2015 var portarna till EU öppna och 1,3 miljoner människor ansökte om asyl. Många av dessa var främst ekonomiska migranter. Hade EUs länder, med 500 miljoner invånare, tagit ett gemensamt ansvar hade detta varit mycket hanterligt. Men så var, och är inte fallet. 163.000 människor sökte asyl i Sverige, och av de knappt 90.000 som sökte asyl i något EU-land och som uppgav sig vara ensamkommande under 18 år valde 40 (fyrtio) % att söka asyl i Sverige, med 2 % av EUs invånare.

En starkt bidragande orsak till detta var att Sverige utöver en god välfärd och mer förmånliga asylregler generellt också hade i praktiken upphört att kontrollera ålder för de som uppgav sig vara under 18 år, migrationsverket godtog istället den ålder som den asylsökande uppgav trots de utomordentligt starka incitament som fanns för att uppge sig vara barn. Tusentals och tiotusentals vuxna män har härigenom fått asyl som barn, personnummer som barn och placerats på boenden med barn.

Detta är en rättsskandal och det är obegripligt att justitieombudsmannen omgående lagt mina anmälningar på hyllan, migrationsverket har agerat korrekt enligt JO. Orsaken till att migrationsverket begått tjänstefel, som jag ser det, är att radikala krafter i barnläkarföreningen och advokatförbundet iscensatt en bojkott och vägrat medverka till att medicinska ålderskontroller utfördes. Migrationsverket vek då ner sig.

När sedan regeringen i slutet av 2015 beordrar migrationsverket att åter bedöma ålder sker nästa skandal. Socialstyrelsen låter barnläkaren, tidigare medlem i barnläkarföreningens styrelse och fritidspolitiker (MP), Carl-Erik Flodmark, bli utredare. Eftersom barnläkarföreningen förkastat de beprövade metoderna tand- och handledsröntgen som alltför osäkra, trots att övriga EU-länder främst använder dem, väljer Flodmark att istället föreslå en kombination av tand- och knäledsröntgen. Knäledsröntgen är en oprövad metod som erfarna internationella experter avråder från, men socialstyrelsen följer Flodmarks förslag och regeringen ålägger rättsmedicinalverket att använda ”flodmarksmetoden”.

Flodmarks tro är att metoden ska ge större säkerhetsmarginaler så att 16-17-åringar inte ska kunna bedömas vara över 18 år. Verkligheten kan delvis vara den motsatta. Efter ett års tillämpning har en second opinion i 80 fall, av ledande tyska experter, visat att hälften av bedömningarna kan vara fel, dvs att i 40 fall kan ungdomar felaktigt fått avslag trots att de var under 18 år. Metoden tillämpas alltjämt, JO anser inte att detta behöver granskas, obegripligt nog. Jag har gjort en KU-anmälan mot tre ministrar om regeringens ansvar i dessa rättsskandaler.

Mitt eget engagemang, som riksdagsledamot och centerpartist, började med en helsida på DN Debatt i april 2012, där jag sakligt argumenterade för att Sverige likt andra länder, av rättssäkerhets- och rättviseskäl, måste kontrollera ålder på asylsökanden, när den är tveksam. Jag står fullständigt för artikeln än idag, och anser mig ha fått helt rätt. Reaktionerna då var dock starka, jag beskylldes för att fiska i grumliga vatten och vara främlingsfientlig, typ. Jag är en varm humanist, ingenting annat, men så var tidsandan och debattklimatet då. Tyvärr kletar sig även felaktiga beskyllningar gärna fast och många torde alltjämt bära på vanföreställningar om mig, vilket är oerhört tungt.

Sverige har ju gjort en enorm välfärdsresa från 1800-talets fattigdom och svält och utvandring till att idag vara ett av världens rikaste länder. Vi är relativt sett kanske det land som ger mest bistånd och som mest stöder FN och humanitära insatser världen över. Och vi hade fram till 2015 en asyl- och migrationspolitik som var betydligt mer generös i sina regelverk än i övriga EU-länder. Sverige – lycksalighetens ö.

En del yngre riksdagsledamöter i de flesta riksdagspartier, och naturligtvis mangrant i ungdomsförbunden, var för 10-25 år sedan principiellt för öppna gränser och mot en restriktiv migrationspolitik, många yngre är det alltjämt. Detta är naturligtvis en rimlig vision att sträva efter men det blev faktiskt fel när sju av riksdagens partier under förra mandatperioden lät Sverige fortsätta på, och förstärka, sin egen mer liberala väg trots att många andra EU-länder gick i motsatt riktning.

Debatten i Sverige om migration och asyl, och om de 65 miljoner människor som är på flykt från förödande inbördeskrig och förtryck, och om den miljard extremt fattiga där många tiotals miljoner eller mer säkert vill söka sig till den relativa välfärdens Europa, har främst kommit att handla om de som har haft kraft, resurser och mod att under ofta stora umbäranden och faror faktiskt ta sig hit, ofta genom Turkiet och över medelhavet.

Det är mycket förståeligt, det blir starkare känslor när man ser människor i ögonen och får starka band till dem via jobbet eller genom ideella insatser jämfört med det lidande som finns långt bort där den väldiga majoriteten av flyktingar och fattiga utan resurser befinner sig. Rörelsen #vistår inte ut är ett tydligt exempel på detta, där de som lärt känna asylsökande från Afghanistan kämpar för att dessa ska få stanna oavsett om de fått asyl eller ej.

Det har också varit tydligt i svensk ”main stream” migrationsdebatt att det är närmast främlingsfientligt att argumentera för att Sverige borde göra mer för flyktingar och fattiga där de finns liksom för att Sverige inte uthålligt kan ha mer generösa asyl- och migrationsregler än övriga EU-länder, trots att den fria rörligheten inom EU ju leder till att människor ju söker sig till de länder där de får bäst möjligheter.

Och det har likaså varit en stark tendens i den svenska debatten att koppla ihop de som vill göra mest för att fler ska söka asyl i just Sverige, eller söka arbete i just Sverige, med att de har en bättre värdegrund och större solidaritet och är mer humanistiska än de som diskuterar i ett helikopterperspektiv och vill avväga Sveriges insatser här hemma kontra därborta.

Så enkelt är det inte. Visst finns det främlingsfientlighet hos en del som vill nästan helt stoppa invandringen men de flesta som vill diskutera avvägningar mellan hur Sverige ska bäst hjälpa flyktingar och fattiga i världen, här eller där, är lika ”goda” människor som de som vill prioritera insatser i Sverige i första hand. Enligt min uppfattning.

Den svenska migrationsdebatten är märkvärdigt fokuserad på bara Sverige och mycket lite på övriga EU och världen bortom EU. När Sverige nu under en treårsperiod har skärpt sina migrationsregler i EU-riktning genom tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav vid anhöriginvandring, mindre förmånliga bidragssystem, inre och yttre (en tid) gränskontroller mm har debatten i hög grad handlat om gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark, trots att de som inte har identitetshandlingar ju redan är under skydd i EU. Debatten handlar också om anhöriginvandring, där flera allianspartier och de flesta vänsterpartier vill återgå till mer generösa regler än övriga EU-länder genom att föräldrar och ensamkommande barn och ungdomar under 18 år ska kunna återförenas med sin familj snarast utan några försörjningskrav.

Det som verkligen har kraftigt minskat antalet asylsökande och ekonomiska migranter till EU är inte Öresundsbron, som har haft noll betydelse, utan att EU har sökt stänga sina gränser genom att försvåra för människor att ta sig över Medelhavet och från Turkiet och till EU.
När EU med bred majoritet enades om detta stod alla svenska riksdagspartier bakom det, förutom Vänsterpartiet som ju alltid har råd att leva ut alla sina löften. Det är detta som har minskat inflödet av asylsökande till EU jämfört med 2015, och det är därför som Sverige, trots att en hög andel alltjämt söker sig hit, nu har återgått till den lägre (men knappast låga) nivån ca 30.000 asylsökande per år.

 I den politiska debatten i Sverige, och när media granskar politiken och frågar ut politiker, har det ställts otaliga frågor om de betydelselösa (vad gäller att ta sig in i EU) svenska gränskontrollerna, men egentligen aldrig några frågor om hur de partier som motsatte sig gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark kan stå bakom att EU stänger sina gränser. Det är ingen bra kritiskt granskande journalistik, tyvärr.

(Att motsätta sig id-kontroller mellan Sverige och Danmark samtidigt som man ställer sig bakom att EU stänger sina gränser för asylsökande är lite som att sila mygg och svälja kameler, kan jag tycka.)


Likaså, när kraven att Sverige som väl enda EU-land ska återgå till permanenta uppehållstillstånd och när inga försörjningskrav vid anhöriginvandring diskuteras, ställs nästan aldrig den relevanta frågan om ifall detta skiljer ut Sverige från andra länder och kan leda till att fler åter vill ta sig hit. Det är heller ingen bra kritiskt granskande journalistik.

Det finns mycket att säga om hur svensk media har skött sin granskande uppgift i migrationspolitiken. Min uppfattning är att man i princip delat samma värdegrund och synsätt med de 7 partier som länge fokuserade främst på vikten av att Sverige hade mer generösa asylregler än andra länder och självklart skulle klara att ta emot alla de som, gärna med asylskäl, lyckades ta sig hit. Utifrån den grunden har media, liksom politiken, sett det som sin uppgift att övertyga medborgarna om att detta är det enda rätta, att det rätt snart blir samhällsekonomiskt lönsamt samt att det är den bästa solidariteten med världens flyktingar och fattiga.

Det innebär att media mycket brett i de bästa avsikter har vinnlagt sig om att främst skildra allt positivt med migration och att kritiskt granska alla de ömmande fall där barnfamiljer och andra får avslag på sina asylansökningar. Samtidigt har man vinnlagt sig om att tona ner sådant som kan uppfattats som negativt och ge ”fel” bild av migrationen, och att inte granska några av de sannolikt många tusentals fall där migrationsverket på svaga, eller felaktiga grunder, beslutat att bevilja asyl. Jag inser att detta är mycket svårare att gräva fram än de ömmande fallen som fått avslag men det anmärkningsvärt att inte heller knappt några av de tiotusentals som fått avslag när de försökt att bluffa sig in i Sverige har fått någon större uppmärksamhet.

Denna gemensamma plattform för både politiker, myndigheter och media, med flera, har utgjort grunden för den så kallade åsiktskorridoren, där de med avvikande åsikter ofta nonchalerats eller attackerats som befläckade med olika nyanser av brunt, alldeles oavsett om de varit det eller ej.

Men media hävdar ju själva, ibland med hjälp av mediaexperter, att deras rapportering har varit heltäckande och objektiv. Jag delar inte den uppfattningen, som framgår ovan.

Sveriges migrationspolitik var och är så välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar, samt ofta rätt likartade inlärda berättelser om sina starka asylskäl. 

De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor som arbetar på boenden, i sjukvården, som lärare och som gode män och mycket mera.

Efter denna långa tid ska sedan de som fått avslag lämna Sverige och vill de inte det ska de utvisas. Exminister Anders Ygeman så för något år sedan att 80.000 skulle behöva utvisas. Detta sker dock inte alls. 

En del lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli "papperslösa" som uppehåller sig här illegalt. De hoppas att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, vilket nog oftast till slut lyckas. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år, att jämföra med de kanske 50.000 eller 100.000 eller fler som lever här illegalt.

Sveriges regler för de "papperslösa" ger rätt för barnen att gå i skola, till en del sjukvård mm. Många utan uppehållstillstånd kan  också få samordningsnummer vilket ger möjlighet att arbeta.

Sveriges sätt att så här utdraget hantera migrationen och alltså försöka utvisa de som inte fått asyl först efter flera år leder till starka protestaktioner från t ex rörelser som #vistårinteut som mycket består av de som lärt känna de asylsökande. Det kan sägas vara grymt, tycker jag, att Sverige tar så lång tid på sig, och först ger så många förhoppningar och kännedom om vår välfärd, innan man slutligt beslutar om avslag och utvisning.

I praktiken innebär faktiskt dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden.

När Sverige nu diskuterar att ge många tusentals som får avslag möjlighet att genomgå 3-4 års gymnasiestudier befäster det ytterligare denna verklighet. Sannolikheten för att de efter 5-6 år i Sverige skulle utvisas torde vara väldigt låg, nästan alla torde på olika sätt vartefter få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, dvs i praktiken för de som berörs utan asylskäl så ligger det nära begreppet ”amnesti”.

Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen på 1-2 år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktisk gällande regler svaga. Skulle en särbehandling med gymnasiestudier för de under 18 år kombineras med en fortsatt skärpt migrationspolitik i EU-riktning är signalerna motstridiga, men skulle en särbehandling kombineras med en återgång till de mer generösa migrationsreglerna i slutet av 2018 så är signalerna samstämmiga och åter mycket starka för asylsökande till EU att välja Sverige.

Socialdemokraterna står bakom både en ”amnesti” för något tiotal tusen om de väljer gymnasiestudier, men betonar samtidigt den tillfälliga treårsskärpta migrationspolitiken, till både asylsökande och ekonomiska migranter:  "Sök er inte till Sverige", nyligen uttryckt i klartext av finansminister Magdalena Andersson. Hade detta sagts för några år sedan hade hon fördömts som långt utanför åsiktskorridoren, och som främlingsfientlig.

Samtidigt innebär ju den faktiska verklighet i migrationspolitiken jag beskrivit klara signaler i andra riktningen, lyckas jag ta mig till Sverige är chanserna att till slut få stanna ändå mycket stora. 

Sverige står inför ett vägval, antingen bejakar man den de facto gällande praxisen att av de som lyckas ta sig till Sverige så får de allra, allra flesta till slut uppehållstillstånd och senare medborgarskap.

Eller!  Så måste Sverige enligt min uppfattning se över migrationspolitiken och anpassa den mycket nära till reglerna i övriga EU-länder. Och se till att regelverken följs vid t ex avslag och utvisning.

Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet. Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över. 
Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration. 

Är detta ens möjligt att genomföra? Jag vet inte.

Inom alliansen finns nu flera olika uppfattningar om regelverken för asyl. Moderaterna vill behålla och skärpa dagens redan skärpta regler som annars ska återgå till de mer generösa som gällde tidigare. Man vill bl a öka tiden till för att vara i Sverige innan man blir svensk medborgare från 5 till 7 år, medan t ex Centerpartiet vill korta den till 3 år.

De tre andra allianspartierna vill återgå till att  föräldrar och ensamkommande barn ska kunna ta hit sina makar och barn och föräldrar och syskon utan försörjningskrav, vilket i regel torde krävas i övriga EU-länder. De vill också återgå till tidigare ordning att synnerligen ömmande eller särskilt ömmande skäl för uppehållstillstånd ska återinföras, vilket gör att fler får stanna i Sverige. Även detta torde innebära att Sverige på denna punkt får mer generösa regler än andra EU-länder.

V, FI och egentligen MP är i grunden för ”allt” som minskar kraven för att få stanna i Sverige, medan S, M och SD ligger allt närmare varandra i den andra riktningen.

Mycket talar för att efter valet kommer de 3 största partiernas restriktivitet att prägla migrationspolitiken, och att denna fråga kanske inte stör regeringsbildningen så mycket som befaras, de mindre partierna får rösta emot och reservera sig.

Dock kan den bidra till att alliansen spricker, även om detta i så fall främst torde bero på olika uppfattningar om att regera med någon form av stöd från SD, eller ej.

Jag har ett förslag till hur frågan om hur de skilda uppfattningarna inom alliansen i fråga om när de som får asyl ska kunna ta hit sina makar, föräldrar, barn och syskon skulle kunna lösas. De som är för lyfter alltid fram att små barn snarast ska kunna förenas med sina föräldrar, men sällan eller aldrig att den som är 17 år lika snabbt ska kunna förenas med sina föräldrar och ibland många syskon.
Skulle inte alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom makar med sina barn och vice versa. Men att ensamkommande tonåringar får ta hit sin familj först när de klarar försörjningskravet,  så som tillämpas i grann- och EU-länder?

Det skulle innebära att Sverige väljer en mer generös väg men begränsar den kraftigt mot tidigare.

Till slut, min övertygelse i migrationsfrågorna är och har varit så stark att jag på några punkter har drivit en annan uppfattning än mitt parti, och flera gånger inte kunnat rösta på partilinjen utan avstått. Detta kan sägas innebära ”illojalitet mot partilinjen” eller att ”visa civilkurage”. Båda kan nog sägas stämma.

Jag inser fullt ut vikten av att en riksdagsgrupp håller ihop, allra främst i regeringsställning, och jag har varit en lojal riksdagsledamot som t o m stödde alliansen när den svek lantbruket genom att återinföra dieselskatten som Göran Persson införde men sedan tog bort. Men en riksdagsledamot måste ha ett visst utrymme för att driva egna ståndpunkter  t ex i moral- och etikfrågor (t ex dödshjälp) och någon gång kan gränsen passeras för vad man kan bita ihop och acceptera i andra viktiga frågor, i mitt fall alltså i migrationsfrågorna.

Det som utlöste mitt utanförskap i min riksdagsgrupp i migrationsfrågan var när partistyrelsen till stämman 2013 föreslog att Sverige som väl enda land i EU och världen skulle öppna sina ambassader för de flyktingar (av 65 miljoner) som ville söka asyl i Sverige och kunde ta sig till en svensk ambassad. Jag slog larm om detta på SvD Debatt och var övertygad om att förslaget skulle dras tillbaka. Istället blev det en oerhört kylslagen stämma för mig och förslaget t o m skärptes av en nästan enhällig stämma.

Jag motionerade till stämman 2015, och fick bred majoritet i mitt eget distrikt (Östergötland) men stämman avslog våra fyra förslag med massiv majoritet. Huvuddelen av dem ingick dock några månader senare i migrationsöverenskommelsen, som Centerpartiet ställde sig bakom, dock inte ambassadfrågan.

Även till stämman i höstas motionerade jag om en översyn av bl a denna fråga, vilket hänsköts till partistyrelsen allmänna ansvar.

Centerpartiet har ett starkt program och en stark partiledare som åtnjuter stort förtroende och som tillsammans har goda möjligheter till ett mycket bra valresultat 2018. Centerpartiet går också till val för ett nytt ledarskap. Jag anser att vår orealistiska ståndpunkt i ambassadfrågan är ohållbar och kan påverka vår trovärdighet i migrationsfrågorna och mera. Jag kan tänka mig att Sverige driver på EU så att EUs länder gemensamt öppnar sina ambassader så att flyktingar enligt överenskomna regler skulle kunna söka asyl på dessa. Detta vore dock ett stort steg och känns idag mycket orealistiskt.  Att Sverige ensamt skulle ta detta steg skulle dock ge oöverskådliga konsekvenser när många 100.000-tals och kanske fler skulle söka sig till våra ambassader.

Regeringen uppdrog 2017 åt Maria Ferm (MP) att utreda lagliga vägar till Europa och EU för flyktingar. Hon har avvisat att EUs länder ens gemensamt skulle öppna sina ambassader och anser det orealistiskt. Att Sverige ensamt skulle göra det torde hon anse fullständigt otänkbart. Hon landar istället i ett vagt förslag om att flyktingar som vill söka asyl i EU skulle ansöka elektroniskt om inresetillstånd till EU för att där få sin asylansökan prövad på plats, ett förslag som ges små möjligheter att förverkligas och handlar om begränsade volymer, för Sveriges del 500 per år.

Centerpartiet är alltså i denna fråga mycket mer för att öppna sina gränser för flyktingar än t o m Miljöpartiet. Jag hoppas att mitt parti omprövar sin ohållbara ståndpunkt snarast, så långt innan valet som möjligt.

Min integritet/civilkurage/illojalitet har fått konsekvenser. Jag utestängdes några dagar från min egen riksdagsgrupp och jag blev trots delad etta i provvalet i Östergötland nedpetad av distriktsstämman till fjärde plats till förmån för två skickliga förstanamn som helt står bakom partilinjen, även i migrationsfrågorna.

Ett ytterligare skäl kan vara min ålder (70), vilket upprör mig lite eftersom jag har god hälsa, ett lika starkt politiskt engagemang som tidigare och en väldig nytta av min erfarenhet. Ytterligare ett skäl som angavs vid stämman var att alliansen är död och att en annan kandidat som ville ha ett mer självständigt Centerparti var att föredra framför mig som stod för partilinjen.

Jag kommer att göra en liten personkrysskampanj inriktad på röda kampanjpennor som överlämnas personligt vid möten med människor och vid hembesök hos familjer och grupper, ”fikatimme med Staffan”. Här några blogginlägg med mer detaljer.

Jag kommer som vanligt att arbeta för att så många östgötar som möjligt väljer att rösta  på Centerpartiet, och jag kommer naturligtvis, vilket detta personliga blogginlägg visar, tydligt redovisa vad jag står för så att väljarna i Östergötland vet! I god demokratisk anda, som jag ser det.

De som vill ha en återgång till en betydligt mer generös migrationspolitik än övriga EU-länder ska kryssa andra än mig, medan de som till äventyrs delar min uppfattning att Sverige måsta anpassa sin asyl- och migrationspolitik i EU-riktning kan kryssa mig. På köpet kan man då bidra till att öka antalet erfarna riksdagsledamöter över 65 år, som även efter valet 2018 verkar bli en fortsatt väldig bristvara i riksdagen.


Staffan Danielsson

Riksdagsledamot (C)
Skicka en kommentar