Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, skriver överraskande på sin blogg att "det är nog nu", Sveriges trupp - och sannolikt hela FN-insatsen (?) - ska snabbt dras tillbaka.
För bara några år sedan ville Folkpartiet öka den svenska insatsen.
Sedan länge har Vänsterpartiet velat snabbavveckla både Sveriges och FNs fredsinsats i Afghanistan. Nu står plötsligt kanske inte Folkpartiet men väl Folkpartiets talesperson personligen på samma barrikad. Inte så lite förvirrande.
Jag kommenterar i ett Dagens Eko-inslag idag.
I den mån Widmans uttalande når till Afghanistan så torde det uppmuntra talibanerna och inte förbättra säkerheten för soldaterna.
Min uppfattning är densamma som vid uppgörelsen mellan alliansen och S och MP som blev till riksdagsbeslut.
Ambitionen är att avsluta Sveriges insats i nuvarande form till 2014, samtidigt som vi tillsammans med övriga ISAF-länder diskuterar behovet av en fortsättning t ex av utbildningsinsatser för Afghanistans armé och polis. Utvecklingen i landet måste självfallet spela roll för var FN, ISAF-insatsen och Sverige landar.
FN och de länder som tagit ansvar för fred och säkerhet i Afghanistan måste rimligen känna det ansvaret tyngre än att brådstörtat dra sig ur. Därför är det en styrka med 6-partiuppgörelsen i Sverige och därför sticker Allan Widman verkligen ut hakan med sitt uttalande, både inom och utom sitt parti.
Jag inser att det måste ligga allvarliga bevekelsegrunder bakom uttalandet, men jag tycker att det är olyckligt.
Läs även andra bloggares åsikter om afghanistan, isaf, försvar, politik, centerpartiet, folkpartiet, socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, miljöpartiet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Alla med förmåga till självständigt tänkande ser att insatsen nått vägs ände, det finns inget mer att göra. Att även en riksdagspolitiker når en sådan insikt är berömvärt. Att en gång ha en viss uppfattning för att sedan ändra den tyder på att hänsyn tas till en dynamisk omvärld där omständigheter och förutsättningar ständigt förändras, att hålla fast vid ett givet koncept och med tjurskallig envishet följa med skeppet i djupet är inte vidare uppbyggligt för någon part. Nu gäller det att spara svenska soldaters liv och lem genom att snarast avveckla missionen, alternativet att stanna finns inte längre såvida vi inte 10-faldigar volymen och är beredd att offra soldater i stor utsträckning och stanna i 100 år. Vi löser inte längre någon vettig uppgift därnere, soldaterna är i allt väsentligt utlämnade åt politiskt godtycke till en uppgift som för länge sedan har upphört att vara realistisk.
Ibland kan det vara meriterande att stå fast i sitt ställningstagande oavsett, men när det gäller Försvarsmakten och Försvarsmaktens framtid så får det väldigt negativa konsekvenser om såväl den politiska som den militära nivån låser fast tänkandet i någon form av tankeförbud. Då fortsätter vi som hittills mot avgrunden, materiellt, personellt och inriktningsmässigt.
Det är mot den här bakgrunden som Widmans inlägg i debatten skall ses. Nu tror jag inte att det spelar så stor roll vad Du och jag och Widman tycker. Skall Sverige stanna till sommaren 2014, så lär vi bli de enda västerlänningarna.
Allan Widman har visat att det går att tänka flera tankar samtidigt eller åtminstone i följd. Jag önskar att det fanns fler politiker som Allan.
Ett stort tack till Allan Widman.
Högaktar politiker , höga officerare och människor som är beredda att tänka om när saker inte gick som det var tänkt och försöka rätta till.
Vi gör ju alla felbedömningar ibland och hoppas att fler nu vågar erkänna det självklara.
Det är verkligen nog nu i Afganistan .
Kraften finansieringen och resurserna skall nu läggas på återuppbyggnaden av försvaret av Sverige istället något vi tragiskt glömt bort under många år.
Vi kan inte vänta tills 2019 innan kanske eventuellt IO2014 är personaluppfyllt då. Redan siffran 50000 soldater är osaklig kopplad till vårt lands yta,geostrategiska läget och närområdets utveckling samt uppgifter.
Svensk försvarspolitik har vilat på en dagdröm och mantra om att kunna göra skillnad någon annanstans.
Den har även vilat på att praktisk uppbyggnad av militär förmåga gör sig bäst på en oslagbar kombination av powerpointspel och framryckning i en motståndar terräng beströdd av pdf filer om man iakktar resultatet hittills.
Istället bör vi använda den materiel vi faktiskt inte avvecklat ännu och återuppbygga försvaret igen baserat på värnplikt likt våra nordiska grannar och KFÖ utbilda de tidigare värnpliktigt utbildade som ju fortfarande finns krigsplacerade på våra fåtaliga förband.
Jag hoppas och tror att vi inte har sett den sista genomtänkta omvändning från försvarspolitiker och generaler.
Till slut kommer verkligheten ikapp och förbi. Ingen har någonsin kunnat ändra på detta.
Det kan vi inte nu och framåt heller.
Tack ännu en gång.
Kn Jan-olov Holm
Låt oss se situationen utifrån den breda majoritet av Afghanistans befolkning som har välkomnat FNs fredsinsats. Det har hållits flera val - låt vara med dålig kvalitet men ändå val. ISAF betyder mycket för att höja kvaliteten hos Afghanistans armé som strider mot talibaner och "insurgents" som tillgriper alla terrormedel för att skapa oro, t ex vägminor som träffar både militär och civilbefolkning.
Skulle nu alltså Sverige och FNs ISAFinsats brådstörtat dra sig tillbaka och låta ett nytt förödande inbördeskrig bryta loss?
Det ansvaret är jag inte beredd att ta och förespråkar därför att FN och berörda länder inom ISAF-insatsen tillsammans fortsätter att dra upp riktlinjer för hur insatsen ska avvecklas i sin nuvarande form, och vad den ska ersättas med.
I dialog med Agfghanistans regering och parlament.
Var fick du "brådstörtat avveckling" ifrån? Sveriges bidrag är knappt 1% av ISAF och de stora länderna har sagt att de åker hem 2014. Att avveckla en insats tar tid och det Allan påtalar är att det nu är hög tid att NI politiker beslutar om denna inriktning istället för att som vanligt vänta tills det blir bråttom, fel och dyrare än nödvändigt./Bosse
"Skulle nu alltså Sverige och FNs ISAFinsats brådstörtat dra sig tillbaka och låta ett nytt förödande inbördeskrig bryta loss?"
Inbördeskriget skulle inte 'bryta loss'. Det pågår redan.
Eller har centralregeringen och ISAF släppt kontrollen över ett antal provinser till 'insurgenterna' för ros skull?
Staffan, du kanske kan svara på frågan om varför just 2014 är ett bra årtal att avveckla. Hur ser tänket ut. Varför inte 2013 eller 2015?
Själv misstänker jag att vi bara traskar patrullo bakom övriga nationer. Vi (politikerna) brukar tala vitt och brett om att delta i än det ena, än det andra för att få inflytande.
Hur ser den svenska linjen ut och i vilka fora har vi utövat vårt inflytande samt vilken påverkan har den svenska linjen haft på de övergripande besluten?
Se där ett batteri frågor som väntar på sitt svar.
Dessutom verkar fler än Widman tycka att det är dags att genomföra en urdragning, eftersom styrkan redan nu har reducerats avseende numerären.
Jag hoppas att alla inser att inget av det som skrivs på bloggarna reducerar det stöd våra soldater har. Det rör sig om två helt olika frågor.
Tack för synpunkter.
Min utgångspunkt är att FN och ISAFs fortsatta insats för fred och säkerhet i Afghanistan kräver dialog och gemensamt synsätt.
Det är inte så "att de stora länderna åker hem 2014" med allt de har. Det är insatsen i nuvarande form som är tänkt att avvecklas samtidigt som Afganistans säkerhetsstyrkor övertar ansvar och kontroll. Det är uppenbart att dessa styrkor behöver ett fortsatt stöd genom bl a utbildningsinsatser.
Dessutom kommer rimligen denna övergång i tid och form att påverkas av den faktiska utvecklingen i Afganistan.
Min uppfattning är att Sverige bör delta i dialogen om det fortsatta stödet till fred och säkerhet i Afghanistan och inte ensidigt och brådstörtat dra sig ur. Eller är "vår" uppfattning i så fall att alla länder i ISAF borde följa Sveriges exempel? Jag tycker att det inte är en ansvarsfull linje.
låt mig bara kort på denna plast kommentera Allan Widmans nya inlägg på sin blogg. han är fortfarande otydlig - tycker jag - om hela ISAFinsatsen ska avslutas snabbt, men så får man väl tolka honom.
Han hänvisar också till att han och Fp för "3-4 år sedan" drev ståndpunkten att insatsen borde förstärkas. Hans Newsmillsinlägg i frågan är daterat 9 februari 2010.
Afghanistans ledargarnityr är en genomkorrumperad samling herrar med en agenda som ingen svensk politiker vare sig kan eller vill förstå. Om vi så stannar till tidens ände så kommer inget att förändras i det där genomkorrumperade skitlandet förrän afghanerna själva tar itu med saken.
"Det är inte så "att de stora länderna åker hem 2014" med allt de har. Det är insatsen i nuvarande form som är tänkt att avvecklas samtidigt som Afganistans säkerhetsstyrkor övertar ansvar och kontroll. Det är uppenbart att dessa styrkor behöver ett fortsatt stöd genom bl a utbildningsinsatser."
Vad man behöver och vad man faktiskt får är inte sällan skilda saker.
Både Sydvietnams militär och den Afghanska regim som stöddes av Sovjet efter det sovjetiska Afghanistanäventyret behövde stöd från storebror, och kollapsade då stödet uteblev.
I dagens USA så är hela det politiska spektrat redigt less på Afghanistan.
Med tanke på man tydligen redan har halverat det civila biståndet, så är det inte alls otänkbart att stödet till den afghanska centralregeringen börjar krympa ordentligt redan innan höstens presidentval.
Som det ser ut just nu så är det nog troligare att den amerikanska insatsen avvecklas innan 2014, än att den fortsätter med tillräcklig styrka och kraft efter 2014.
Utan ett kraftfullt amerikanskt deltagande så är det meningsfulla västerländska stödet till den afghanska centralregeringen dödare än disco.
Per A, jag är överens´med dig om att om USA och länderna i FNs ISAF-insats enas om att allt militärt stöd till säkerheten i Afganistan ska upphöra så drar sig självfallet Sverige tillbaka samtidigt med de övriga.
Det jag inte förespråkar är att Sverige ensidigt och brådstörtat drar sig tillbaka medan övriga länder är kvar i nya former. Vi bör följa utvecklingen och fullfölja vårt åtagande samtidigt som vi diskuterar hur arbetet med att stödja uppbyggnad av fred och säkerhet i Afghanistan bör fullföljas.
Visst kommer det civila biståndet att öka, men det är sannolikt att det behövs fortsätt militärt stöd för t ex utbildningsinsatser.
Varför tror du att det civila biståndet kommer att _öka_?
I 'Konflikt' som sändes i P1 den 24/3 (fins på webben) så beskrevs hur USA redan kapat sitt icke-militära bistånd med hälften, och uthålligheten för mellanstatligt bistånd efter ett sådant här förlorat krig tenderar att vara ytterst måttlig. Om Afghanistan 2015 får ens hälften av det bistånd det får i dag så kommer jag att bli ytterst överraskad.
Eller förväntar du dig att de civila och privata givarna skall in på banan och städa upp efter det statliga misslyckandet?
Jag utgår ifrån att FN och de länder som bidragit till ISAF-insatsen - och andra länder - fortsätter och ökar sitt civila bistånd till Afghanistan, ett av världens fattigaste länder.
Jag vill att Sverige gör det.
Skulle ett tillbakadragande av ISAF-insatsen göra att fullskaligt inbördeskrig utbryter kan självfallet civilt bistånd försvåras.
_Varför_ utgår du från att så blir fallet den här gången?
Normalläget i historien är att stödet skrämmande snabbt krymper ihop till en bråkdel av vad som behövs.
Vad är annorlunda den här gången, förutom att Sverige lyckats trassla in sig på deltagarlistan?
Staffan,
Du har rätt i att tillbakadragande kan innebära inbördeskrig. Men jag delar Widmans uppfattning att Afghanistan nu är ett politiskt misslyckande, inte ett militärt. Afganska folket måste visa att man vill utveckling och framsteg, något som helt saknas. Om de efter ett inbördeskrig kan komma till rätt slutsats, kanske det är vad som behövs - DE måste visa vilja och hopp, VI har gjort vårt för att slänga ut diktatur och förtryck.
Skicka en kommentar