söndag, april 11, 2010

Ger personval 349 olika partier?

Debatten som har blossat upp om det svenska demokratiska parlamentariska systemet och vilket utrymme det ger för liberala (eller möjligen socialistiska fast sådana knappast finns) "frifräsare" är angelägen.

Länkar till blogginläggen finns t ex på SvD och på på Knuff.

Min tes är att om en väljare, en riksdagsledamot, ett parti eller en allians av partier med mycket hög prioritet vill rösta fram en stark och handlingskraftig regering som kan föra en sammanhållen politik för att utveckla Sverige åt rätt håll, eller för den delen åt fel håll.., då är utrymmet för enskilda riksdagsledamöter för att fälla regeringen i olika frågor mycket litet.

Mina belägg för detta är dels de "eviga" socialdemokratiska regeringarna under 1900-talet, dels Allians för Sverige. 70 år respektive 4 år...

I båda fallen har dessa regeringar med knappa (7 mandat) eller inga majoriteter (minoritetsregering) kunnat regera. En förutsättning har dock varit att partiets eller alliansens riksdagsledamöter hållit ihop i voteringarna, att regeringens förslag har haft förankring i riksdagen.

Detta är särskilt viktigt i vårt valsystem som ju oftast ger mycket knappa majoriteter för de som bildar regering, vanligen S men några gånger de borgerliga.

Andra valsystem - t ex Storbrittanniens med sina enmansvalkretsar - är gjorda för tydligare valutslag, större majoriteter och starkare personkopplingar.

I liberalismens natur ligger självfallet frihet, öppenhet och rättvisa; och även då rätten att som enskild riksdagsledamot - låt vara på ett partis lista och "bunden" av dess valplattform - tänka och rösta fritt..!

Ju mer denna principiellt riktiga och obändiga kraft utvecklas genom alltmer självständiga liberala - eller som sagt, socialistiska, fast sådana knappast finns eller har funnits - riksdagsledamöter, ju svagare blir den majoritetsregering de står bakom så som vårt valsystem fungerar.

Nejdå, menar många bloggar, detta ger , åtminstone på sikt, starkare borgerliga regeringar, starkare ju mer självständiga och individualistiska och egocentrerade som riksdagsledamöterna är.

Tillåt mig alltså tvivla, inte principiellt kanske men pragmatiskt...Jag har som sagt levt "nästan enbart" under socialdemokratiska minoritetsregeringar och nu behöver Sverige (och jag vill se) borgerliga majoritetsregeringar som klarar att regera, med goda komprommisser i de svåra frågorna som kan lotsas genom riksdagen.

Personvalsinslaget vid våra val, dvs möjligheten att på partiers (OBS) valsedlar kunna kryssa just den person man vill hjälpa in i riksdagen, används nu som argument för att dessa personer kan gå till val på en egen agenda och även binda upp sig med ultimativa krav i olika egna hjärtefrågor.

Jag menar att en sådan utveckling, där olika borgerliga riksdagsledamöter låser upp sig med ultimativa krav redan innan valet, i olika riktningar, riskerar att handlingsförlama och fälla den kommande regeringen. Och alltså göra den inte starkare utan mycket svagare och lättare att fälla.

Innebär då personvalet att vi istället för 7 partier rör oss mot t ex 35 eller teoretiskt mot 349 olika partier om varje riksdagsledamot utvecklar egna handlingsprogram där viktiga punkter kan gå tvärtemot varandra inom ett enskilt parti eller inom en allians av partier?

Skulle personvalet kunna tolkas i denna riktning torde Sverige röra sig mot en kanske "polsk riksdag", i vart fall på den liberala/borgerliga halvan av riksdagen.

Personvalet ger, som jag ser det, en möjlighet för väljarna att inom varje parti lyfta fram just den kandidat som de vill se företräda sig i riksdagen.

Men, väljarna röstar i första hand genom att ta en valsedel som representerar ett parti och ett program, och först därefter kan man kryssa vem som på denna partilista man helst vill se i riksdagen.

Partierna, och de enskilda riksdagsledamöterna, ställer sig bakom den politik och den valplattform som partiet går till val på, och riksdagsledamoten kan inom, eller utom, den ramen dessutom lyfta fram de viktiga frågor som han eller hon kommer att driva.

Till exempel, som centerpartiet gjorde 2006 och som vi kommer att göra 2010, de viktiga öppenhets- och integritetsfrågorna. Där har vi fått kritik för att vi fortsatt accepterat signalspaning, under sträng kontroll, som fortsatt metod för att skydda landet mot allvarliga säkerhetshot. Vi lyssnade och skärpte skyddet för den personliga integriteten, men vi - och alliansen och numera även de rödgröna - accepterade att det tyvärr finns ett behov av denna underrättelseinhämtning i nästan enbart internationell teletrafik.

Centerpartiet och enskilda centerriksdagsledamöter drev kraftigt på för ett starkare integritetsskydd, och vi fick gehör det detta.

Men vi får stark kritik från en del som inte alls accepterar någon signalspaning överhuvudtaget i teletrafik i kabel över landsgränsen. Jag har full respekt för den uppfattningen, men noterar samtidigt att regeringsmakten kräver ett ansvarstagande för landet - både vad gäller integritet men också för säkerhet - och att hela riksdagen idag står bakom behovet av denna underrättelseinhämtning.

Min poäng är att centerpartiet och centerpartiets riksdagsledamöter självfallet ska lyfta fram och driva integritetsfrågorna, men inte göra det genom ultimativa krav utan genom en stark viljeinriktning som ligger till grund för de överenskommelser som kan träffas och bli kommande riksdagsbeslut.

Jag tycker alltså att det som Allians för Sverige lyckats med, bättre än tidigare borgerliga regeringar, är att inte fastna i ultimativa krav från olika partier i viktiga frågor som kan ge regeringskris och regeringsfall, utan istället har man haft förmågan att komma fram, lösa upp och hitta goda kompromisser i en rad av svåra frågor, t ex inom familjepolitiken, energifrågorna och på skatteområdet.

Om de 4 partierna skulle återgå till att driva politik genom ultimativa krav iställer för genom goda kompromisser som alla kan ställa sig bakom befarar jag att vi också får en återgång till svagare regeringar som kan krisa och falla.

Och, och det är min poäng, om nu enskilda borgerliga riksdagsledamöter under och innan mandatperioderna ställer upp ultimativa krav i olika riktning i olika frågor, kommer det att stärka eller försvaga en borgerlig alliansregering.

Är ändå inte svaret rätt givet, inom ramen för det parlamentariska system som vi nu levt med i något sekel och lite mer?

Jag är lite mångordig, ursäkta, men jag brottas själv med dessa svåra och viktiga frågor och uppskattar dialogen som nu pågår!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

Instämmer till fullo!

/Hansson

Fredrik Larsson sa...

Mycket intressant att kommentera på. Framförallt eftersom detta rör de värderingar som hela vårt samhälle är byggt på. Jag tar mig friheten att saxa och citera lite och sedan ge repliker.

"I liberalismens natur ligger självfallet frihet, öppenhet och rättvisa"

Detta visas genom att man vill lagstifta bort meddelarskydd, annonymitet och på sikt mao. avskaffa yttrandefriheten. På förslag ligger Datalagringsdirektivet, redan hörs röster om att polisen skall få tillgång till FRA data och varför inte inrätta ett nationellt DNA register.

"Innebär då personvalet att vi istället för 7 partier rör oss mot t ex 35 eller teoretiskt mot 349 olika partier om varje riksdagsledamot utvecklar egna handlingsprogram där viktiga punkter kan gå tvärtemot varandra inom ett enskilt parti eller inom en allians av partier? "

Med lite tur så får vi iaf. fler åsikter och kanske lite ideologisk debatt tillbaka i politiken. Men åtminstonde så slipper vi ett 2-parti system där det enda som skiljer de två partierna åt är hur hög skatten skall vara.

"Till exempel, som centerpartiet gjorde 2006 och som vi kommer att göra 2010, de viktiga öppenhets- och integritetsfrågorna."

Du menar de fina tankarna som man framförde och vann röster på som man sedan omedelbart förhandlade bort. jag bifogar lite länkar till hur Alliansen (inkl. C) behandlade ert fina öppenhetsmanifest och åskiternasom hörde till.
http://minimaliteter.blogspot.com/2009/01/det-r-dags-att-gra-upp-en-gng-fr-alla.html
http://gardebring.com/2007/06/342.html

"Jag tycker alltså att det som Allians för Sverige lyckats med, bättre än tidigare borgerliga regeringar, är att inte fastna i ultimativa krav från olika partier i viktiga frågor som kan ge regeringskris och regeringsfall, utan istället har man haft förmågan att komma fram, lösa upp och hitta goda kompromisser i en rad av svåra frågor, t ex inom familjepolitiken, energifrågorna och på skatteområdet."

Jag är liberal och håller med er i mycket av de nämnda områdena men om 20 år spelar det ingen som helst roll vilka skattebeslut som togs 2010. Däremot så kommer det för mina barn och för mina barnbarn spela stor roll när ni avskaffar det fria ordet vare sig det är genom direkt censur eller självcensur (vilket inträffar då folk vet att dom inte är anonyma).

jag tar hellre 8 år med politiskt kaos nu än den stat som håller på att utvecklas om 20 år.

Därför kommer jag rösta lila tills dess att Tant Gredelin, privatpolislagen, Datalagringdirektivet och offentliga undersökningar som leds av parter med vinstintresse av vissa utfall.
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/143363

Mvh
Fredrik Larsson

Anonym sa...

Staffan,

Du verkar fortfaramde inte lyssna på dina kritiker, lite som ett eko ifrån FRA debatten.

Det handlar inte om frifräsare som röstar som dom vill, lika lite som FRA debatten handlade on signalspaningens vara eller icke vara. Skapa inte en falsk debatt, med motståndare som inte finns.

Vad Mathias argument handlar om är hypotetiska situationer, där en regering gör en tvärvändning i en högts ideologisk fråga och frångår både den linje det enskilda partiet, men också Alliansen öppet deklarerat i valrörelsen.

Det handlar om att riksdagsledamöter har ett ansvar gällande deras egna regerings politik.

Om regeringen plötsligt gör upp med oppositionen om att överge arbetslinjen och shockhöja skatten på arbete, har inet då den enskilda riksdageledamoten ett ansvar att säga stop, detta är ett brott på det mandat jag och regeringen agerar på?

Vi är helt överens om att en kandat som sitter på ett parti's riksdagslista, måste ställa sig bakom det partiets ståndpunkter i centrala frågor, det är inget snack om saken. Men om partiet/regeringen plötsligt överger den valplatformen, anser du då verkligen att en ensklid ledamot utan vidare ska göra det samma?

Om centerpartiets ledning i ljuset av ett öppenhetsmanifest, utan förvarning instruerar sina ledamöter till att rösta Ja till statlig masskonfiskering av medborgares privatkorrespondens och upphävandet av brevhemligheten, ska en ledamot då acceptera detta?

..., eller just det, det var ju så det gick till, kanske därför behovet av den här diskussionen uppstod?

En riskdagsledamot ska inte sätta ultimatum eller driva sin egen vilja mot partilinjen. Men om partiledingen överger partilinjen så är det ledamotens förbannade skyldighet att stå upp för det man gick till val på.

Det tycker nog de flesta utom du.

Mvh

Mikael

Fredrik Larsson sa...

Megafon eller kommunikation?

jag tänkte bara fråga om din blogg är en envägskommunikation eller om det lönar sig att bemöta dina texter i kommentarerna?

Mvh
Fredrik Larsson

Staffan Danielsson sa...

Tack för inlägg, ursäkta sen kommentar.

Bra att jag uppfattar en insikt om att vill man se en handlingskraftig borgerlig regering - med knapp riksdagsmajoritet - så krävs sammanhållning som grundprincip.

Sedan definierar ni frågan om signalspaning, och Mathias omdatalagringsdirektivet - som så stora att de motiverar att ledamöter går emot parti- och allianslinjen...

I så fall är väl samma självständighet försvarsbar även i energifrågorna och i andra viktiga frågor.

Och då kommer alliansen snabbt in på ett sluttande plan som leder till regeringskris och öppnar för socialdemokraterna, det är ju min oro.


Jag menar att vi är överens om vikten av öppenhet och integritet.

Frågan om signalspaning är ju också ,kopplad till frågan om landets säkerhet, och frågans svårighetsgrad tycker jag visas klart genom att oppositionen faktiskt också accepterar siganspaning i kabel över landsgränsen.

Att ställa upp ultimatum om varje form av datalagringsdirektiv utan att ha sett vad det definitiva förslaget blir, det har jag svårt att se nyttan av annat än att det kan handlingsförlama en kommande alliansregering och överlåta beslutsansvaret till oppositionen.