Den mycket intressanta och givande samhällsdiskussionsskriften (på nätet) Kvartal är ett måste att följa! Anmäl dig till deras nyhetsbrev till höger på den länkade sidan ovan. Man kan också bidra ekonomiskt frekvent om man vill stödja utgivningen, vilket jag också rekommenderar.
Statsvetaren Tommy Möller skriver på Kvartal mycket intressant om 1933 års överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet och en del Frisinnade och om dess likheter (som är betydande) och olikheter med 2019 års januariöverenskommelse (JÖ).
Läs Tommy Möller!
Jag har nu läst journalisten och liberalen Per T Ohlssons mycket intressanta bok (2014) Svensk Politik, en genomgång av svensk inrikespolitik från 1800-talets början och till 2014.
Den lyfte upp min kunskap om skeendena för 50 och 100 och 200 år sedan betydligt vilket har betydelse för vad som sker idag mellan de tre stora krafterna i svensk politik, Socialismen/socialdemokratin, liberalismen och konservatismen. (Gudskelov inte Kommunismen, även om Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) under många decennier varit stödparti till Socialdemokraterna, och hade mycket nära samarbete med kommunismen, med Sovjetunionen och Stalin och med andra förtryckande och förbrytande kommunistdiktaturer).
Jag ska i några blogginlägg här, snart, kort referera det jag tyckte var särskilt intressant.
På en punkt, där jag är mycket insatt, har Per T Ohlsson missat en avgörande faktor men i övrigt beskriver han säkert verkligheten väl.
Han missade vad som avgjorde att Sverige med liten marginal blev medlem i EU efter folkomröstning och sedan riksdagsbeslut.
Det var jordbrukspolitiken, LRF och Centerpartiet.
På 1980-talet ville starka krafter (ekonomer, röda politiker, liberaler, media) att Sveriges reglerade jordbrukspolitik skulle skrotas, trots att den såg likadan ut i övriga Västeuropa. Trycket på detta var starkt men frågan var känslig och LRF som var en stark opinionsbildare sade blankt nej.
Men LRF under sin starke bondeledare Bo Dockered och strateg Viggo Fringel gjorde till slut en enorm felbedömning, loppet var kört och det var bättre att göra spårbyte och hoppa upp på det ultraliberala tåget och påverka dess framfart, än att istadigt stå med klackarna i backen.
Kjell-Olof Feldt har i sin memoarbok beskrivit hur detta överraskade honom och S, som aldrig hade trott att LRF skulle möjliggöra det jordbrukspolitiska beslutet (Omställning 90). Vi hade aldrig vågar genomföra det om bönderna hade sagt nej, skriver Feldt.
Jag själv var då lantbrukare i Östergötland och insåg helt och fullt det kaos och den utslagning som beslutet skulle medföra runt 1996, när fem års "omställningsstöd" skulle upphöra och tullarna skulle tas bort vilket skulle sänka priserna med tiotals och flera tiotals procent. Jag kämpade av all kraft för att LRF skulle säga blankt nej och driva kraftfull opinionsbildning. Men Dockered och LRFs ledning fick med sig riksförbudsstämman med bred majoritet, det var främst en del östgötar som uttryckte kritik.
Min kamp fick starkt gehör i jordbrukssverige och främst i Östergötland där jag plötsligt valdes till ordförande för östgötabönderna. När jag sedan mot LRFs inrådan fortsatte som fritidspolitiker för Centerpartiet ledde detta till att jag placerades som 2:a på Centerns riksdagslista i Östergötland, vilket 2004 när ettan Lena Ek blev EU-parlamentariker ledde till att jag, efter att i maj förlorat en ordförandestrid i LRFs riksförbund, blev riksdagsledamot.
Nåväl. Efter det att 6 partier av riksdagens då 7 (endast det färska Miljöpartiet ställde sig utanför) i bred samstämdhet och med LRFs rätt goda minne beslutade om en extremt radikal avreglering som skulle driva stora delar av det svenska jordbruket i utslagning och konkurs var alltså läget extremt kritisk för det svenska jordbruket.
I det läget ansökte Sverige om medlemskap i EU och en folkomröstning närmade sig. De flesta bönder och sannolikt de flesta Centerpartister var nog negativa till detta, både LRF och Centerpartiet var splittrade.
LRF insåg att ett svenskt EU-medlemskap skulle avbryta det ultraliberala jordbruksbeslutet precis i grevens tid eftersom Sverige vid ett EU-medlemskap skulle bli en del av EUs reglerade jordbrukspolitik med tullar och ersättningar.
LRF tog därför trots många medlemmars tveksamhet ställning för ett Ja till EU i folkomröstningen och satsade kraftfullt i opinionsbildningen.
I Centerpartiet stod det och vägde men jag menar att LRFs vägval också avgjorde Centerpartiets, som också att kampanja på JA-sidan.
Hade LRF och Centerpartiet, som deras systerorganisationer i Norge, istället tagit ställning för ett Nej till svenskt EU-medlemskap, då hade folkomröstningen med bred marginal givet ett Nej, det är jag övertygad om.
LRF och Centerpartiet avgjorde alltså folkomröstningen, och det är jag mycket glad för. Men jag är alltjämt lika upprörd över att LRF genom sin uppgivna hållning jämnade vägen för det ultraliberala och radikala svenska jordbrukspolitiska beslutet 1990.
Om denna fullständigt avgörande faktor i folkomröstningen skriver Per T Ohlsson ingenting, sannolikt beroende på att han inte fått del av den information jag nu lämnar..Jag hoppas att den är med i kommande skrifter av honom och andra!
Statsvetaren Tommy Möller skriver på Kvartal mycket intressant om 1933 års överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet och en del Frisinnade och om dess likheter (som är betydande) och olikheter med 2019 års januariöverenskommelse (JÖ).
Läs Tommy Möller!
Jag har nu läst journalisten och liberalen Per T Ohlssons mycket intressanta bok (2014) Svensk Politik, en genomgång av svensk inrikespolitik från 1800-talets början och till 2014.
Den lyfte upp min kunskap om skeendena för 50 och 100 och 200 år sedan betydligt vilket har betydelse för vad som sker idag mellan de tre stora krafterna i svensk politik, Socialismen/socialdemokratin, liberalismen och konservatismen. (Gudskelov inte Kommunismen, även om Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) under många decennier varit stödparti till Socialdemokraterna, och hade mycket nära samarbete med kommunismen, med Sovjetunionen och Stalin och med andra förtryckande och förbrytande kommunistdiktaturer).
Jag ska i några blogginlägg här, snart, kort referera det jag tyckte var särskilt intressant.
På en punkt, där jag är mycket insatt, har Per T Ohlsson missat en avgörande faktor men i övrigt beskriver han säkert verkligheten väl.
Han missade vad som avgjorde att Sverige med liten marginal blev medlem i EU efter folkomröstning och sedan riksdagsbeslut.
Det var jordbrukspolitiken, LRF och Centerpartiet.
På 1980-talet ville starka krafter (ekonomer, röda politiker, liberaler, media) att Sveriges reglerade jordbrukspolitik skulle skrotas, trots att den såg likadan ut i övriga Västeuropa. Trycket på detta var starkt men frågan var känslig och LRF som var en stark opinionsbildare sade blankt nej.
Men LRF under sin starke bondeledare Bo Dockered och strateg Viggo Fringel gjorde till slut en enorm felbedömning, loppet var kört och det var bättre att göra spårbyte och hoppa upp på det ultraliberala tåget och påverka dess framfart, än att istadigt stå med klackarna i backen.
Kjell-Olof Feldt har i sin memoarbok beskrivit hur detta överraskade honom och S, som aldrig hade trott att LRF skulle möjliggöra det jordbrukspolitiska beslutet (Omställning 90). Vi hade aldrig vågar genomföra det om bönderna hade sagt nej, skriver Feldt.
Jag själv var då lantbrukare i Östergötland och insåg helt och fullt det kaos och den utslagning som beslutet skulle medföra runt 1996, när fem års "omställningsstöd" skulle upphöra och tullarna skulle tas bort vilket skulle sänka priserna med tiotals och flera tiotals procent. Jag kämpade av all kraft för att LRF skulle säga blankt nej och driva kraftfull opinionsbildning. Men Dockered och LRFs ledning fick med sig riksförbudsstämman med bred majoritet, det var främst en del östgötar som uttryckte kritik.
Min kamp fick starkt gehör i jordbrukssverige och främst i Östergötland där jag plötsligt valdes till ordförande för östgötabönderna. När jag sedan mot LRFs inrådan fortsatte som fritidspolitiker för Centerpartiet ledde detta till att jag placerades som 2:a på Centerns riksdagslista i Östergötland, vilket 2004 när ettan Lena Ek blev EU-parlamentariker ledde till att jag, efter att i maj förlorat en ordförandestrid i LRFs riksförbund, blev riksdagsledamot.
Nåväl. Efter det att 6 partier av riksdagens då 7 (endast det färska Miljöpartiet ställde sig utanför) i bred samstämdhet och med LRFs rätt goda minne beslutade om en extremt radikal avreglering som skulle driva stora delar av det svenska jordbruket i utslagning och konkurs var alltså läget extremt kritisk för det svenska jordbruket.
I det läget ansökte Sverige om medlemskap i EU och en folkomröstning närmade sig. De flesta bönder och sannolikt de flesta Centerpartister var nog negativa till detta, både LRF och Centerpartiet var splittrade.
LRF insåg att ett svenskt EU-medlemskap skulle avbryta det ultraliberala jordbruksbeslutet precis i grevens tid eftersom Sverige vid ett EU-medlemskap skulle bli en del av EUs reglerade jordbrukspolitik med tullar och ersättningar.
LRF tog därför trots många medlemmars tveksamhet ställning för ett Ja till EU i folkomröstningen och satsade kraftfullt i opinionsbildningen.
I Centerpartiet stod det och vägde men jag menar att LRFs vägval också avgjorde Centerpartiets, som också att kampanja på JA-sidan.
Hade LRF och Centerpartiet, som deras systerorganisationer i Norge, istället tagit ställning för ett Nej till svenskt EU-medlemskap, då hade folkomröstningen med bred marginal givet ett Nej, det är jag övertygad om.
LRF och Centerpartiet avgjorde alltså folkomröstningen, och det är jag mycket glad för. Men jag är alltjämt lika upprörd över att LRF genom sin uppgivna hållning jämnade vägen för det ultraliberala och radikala svenska jordbrukspolitiska beslutet 1990.
Om denna fullständigt avgörande faktor i folkomröstningen skriver Per T Ohlsson ingenting, sannolikt beroende på att han inte fått del av den information jag nu lämnar..Jag hoppas att den är med i kommande skrifter av honom och andra!
1 kommentar:
Första gången frågan om medlemskap i EG, som det hette då, var på Riksförbundsstämman i Örnsköldsvik 1990. I den jordbrukspolitiska debatten yrkade ett ombud från Skåne ett tillägg till styrelsens yttrande "att LRF verkar för medlemskap i EG". Jag hade att föra styrelsens talan i den diskussionen och personligen kände jag starkt för ett medlemskap. Vi hade dock inte tagit ställning i styrelsen då regeringens negativa hållning tydde på att det inte var aktuellt än. Jag kontaktade Bo Dockered under hand om vad han tyckte. Jag var beredd att inte kommentera inlägget, för hade jag sagt att frågan för LRF:s del ännu inte var beredd, hade jag lätt kunnat få stämman att avslå detta förslag. Bo tyckte mitt förslag lät intressant och tyckte vi skulleprova. Ingen annan talare berörde frågan och då mötesordföranden. ställde proposition ropade ett gäng skåningar ja och ingen svarade nej. Ordf. klubbade därför om bifall till förslaget. Många var nog inte klara över vad man röstat ja till och till nästa års stämma kom motioner om att LRF skulle säga nej till EG. Då hade vi däremot noggrant diskuterat frågan i styrelsen och var helt övertygade om nyttan av ett medlemskap. Efter i livlig diskussion på stämman beslöt en klar majoritet att LRF skulle säga ja, endast ett 20-tal ombud av 300 var emot beslutet. Bo Dockered skulle veckan efter vara med på C stämma och där kunde han visa på böndernas starka vilja att bli medlemmar i unionen. Detta påverkade säkert C, ty Olof Johansson personligen var mycket stark motståndare till ett medlemskap. Att LRF:s klara ståndpunkt underlättade för regeringen arr sedan komma med en ansökan om medlemskap har intygats av ledande socialdemokrater.
Skicka en kommentar