söndag, mars 11, 2018

Lexbase - Konflikten mellan yttrandefrihet och personlig integritet

"Sammanställda uppgifter får publiceras för de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av vilka som dömts för t ex grov brottslighet." 

Tillagt 25 mars: Expressens chefredaktör Thomas Mattson skriver på sin blogg: "






..........

Lexbase känner rätt många till. Företaget som sammanställer uppgifter om personer som dömts för brott i domstol och säljer den informationen till de som vill betala för den.

Dessa register, som bygger på offentliga domar, blir snart olagliga att föra om regeringens proposition om ändringar i Tryckfrihetsförordningen (TF) och i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) snart beslutas av riksdagen.

De register som då blir förbjudna att föra är:

"– Register med känsliga personuppgifter enligt en uttömmande uppräkning (etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa, sexualliv, sexuell läggning, genetiska uppgifter, biometriska uppgifter). Uppräkningen är hämtad från EU:s dataskyddsförordning.
– Register med uppgifter om enskildas lagöverträdelser med mera, alltså vad som i praktiken utgör privata belastningsregister."
Dock ska datainspektionen kunna medge att register får föras av typ "seriösa medier", inspektionens beslut kan överklagas till domstol.
Regeringens förslag bygger på mediagrundlagskommittens enhälliga förslag från 2016, med alla riksdagens partier representerade.
Dessa fakta har jag hämtat från denna artikel i Svensk Tidskrift av konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén och Moderaternas gruppledare Tobias Billström.
Förslaget har kritiserats i Svensk Tidskrift av förre statssekreteraren och domaren och med bakgrund i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin,  i två debattinlägg.
Han anser att offentliga domar alltjämt ska på sammanställas som Lexbase har gjort, och inte förbehållas "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen. Han ställer sig bakom att övriga nämnda register inte ska få föras av andra än "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen.
Detta har föranlett en rätt livlig debatt i sociala medier, och i medier. jag såg någon kommentar att sammanställda uppgifter får publiceras av de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av ens vilka som dömts för t ex grov brottslighet...
Jag har ju försökt få fram uppgifter om vilka som dömts för grov brottslighet fördelade på nationalitet, men det hemlighåller BRÅ, endast forskare får tillgång men alltså inte, t ex riksdagsledamöter eller medborgare. Dett märkliga mörkande torde Sverige vara ensamt om i världen, skulle jag tro, och jag är starkt kritisk.
Detta torde väl ändå inte regleras av det nya registerförbudet, etnisk bakgrund är ju något annat än nationalitet.
Hur är dessa frågor reglerade i EUs övriga länder och USA? Någon som vet?
Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson har på sin blogg sammanfattat sin uppfattning den 19 februari;
"Min ståndpunkt i frågan

För mig är det uppenbart att två mycket viktiga intressen står mot varandra i denna fråga. Den personliga integriteten och rätten att slippa bli kartlagd eller uthängd i databaser med känsliga personliga uppgifter på nätet, och den totala yttrandefriheten och rätten att publicera precis allt man vill om andra människor så länge det inte omfattas av reglerna om förtal. Två motstridiga intressen som svårligen kan hanteras så att alla blir nöjda. Och det finns som sagt remisskritik mot förslaget från två motsatta håll.

Tidigare under min tid som riksdagsledamot har debatten ofta gått i helt motsatt riktning. Jag minns debatten kring FRA-lagen. Då var den personliga integriteten överordnad allt annat, till och med rikets säkerhet. Då fick vi politiker extremt hård kritik för att vi "inte brydde oss om den personliga integriteten" (vilket vi dock gjorde). Nu får vi alltså i stället kritik för att vi föreslår stärkt skydd för den personliga integriteten mot övergrepp som de flesta medborgare nog trots allt inte skulle vilja råka ut för. Ibland är det svårt att förstå logiken.

Både jag själv och mitt parti strävar alltid efter att hitta en rimlig avvägning mellan skyddet för den personliga integriteten och andra viktiga intressen. Moderaterna som parti har landat i att den personliga integriteten i detta fall väger tyngst. Även för mig själv väger den personliga integriteten mycket tungt. Men med detta sagt tycker jag att lagförslaget kanske kunde varit tydligare.

Även om det högstämda tonläget i debatten stundtals känns väldigt verklighetsfrämmande är själva huvudfrågan svår. Jag skulle gärna se att den kunde diskuteras lugnt och balanserat med förståelse för båda sidor.


Kravet på folkomröstning känns märkligt

Sverigedemokraterna begär nu folkomröstning om saken, vilket blir lite konstigt eftersom svensk grundlag alltså redan föreskriver att grundlagsändringar ska göras i två olika riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan, just för att väljarna ska kunna reagera om man ogillar grundlagsändringen.

För SD:s del blir det dessutom extra konstigt eftersom man ställde sig bakom detta förslag i den föregående utredningen, samtidigt som man nu säger nej när utredningsförslaget blivit lagförslag. Den enda förklaring jag kan se är att SD vill utnyttja alla chanser politiskt att elda på något slags rädsla för "totalitärt system" och sprida rykten om "censur" och "angrepp på yttrandefriheten" för att försöka locka väljare. Det känns inte riktigt seriöst. Rimligare då att de argumenterar i sak och förklarar varför de plötsligt totalt bytt åsikt i frågan."

Lexbase argumenterar för likabehandling mellan professionella register och sitt eget i SvD.

Den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte skriver på facebook: 

Angående förslaget till grundlagsändring.
Å ena sidan tycker jag förslaget är självklart: har man som Sverige en offentlighetsprincip, det vill säga att allt som registreras hos staten är tillgängligt för allmänheten (vilket mycket talar för att vi bör ha), måste det samtidigt finnas begränsningar kring hur samma information får hanteras.
Jag tycker inte det är rimligt att man med enkla knapptryckningar kan ta reda på var och med vilka människor bor; vilka bilar de äger; vad människor tjänar; vilka brott de begått; hur mycket lån man har och så vidare. Respekten för den enskildes integritet är svag i Sverige och borde om något stärkas.
Samma information måste hanteras varsamt där det finns en avvägning mellan att den tillgängliggörs men samtidigt inte sprids med vinden på nätet.
Ett positivt exempel på hur digitala tappningar av offentliga register kan hanteras är inkomstuppgifter. Tar man reda på vad människor tjänar via till exempel Ratsit notifieras de som kollats upp. Samtidigt kan man alltid ringa till skatteverket och få enskilda uppgifter per telefon. Där råder en bra balans mellan integritet och offentlighetsprincipen. Samma sak borde gälla fler register som folkbokföringen, bilregistret osv.
Att vissa yrkesgrupper samtidigt får tillgång till integritetskänslig information är inte heller i sig konstigt. Forskare får och bör även framgent få - givetvis under strikta regleringar - tillträde till integritetskänslig information. Vem som helst kan inte gå in och studera läkarjournaler (av förklarliga skäl), men att forskare överhuvudtaget inte skulle få göra det och till exempel forska på genetiska sjukdomar vore bisarrt. Likaså måste advokater få tillgång till domslut, för att nämna två exempel. Kritiken mot att ”vissa yrkesgrupper inte ska ges en särställning” är således inte seriös - var har i så fall samma kritiker mot denna ”yrkesgrupps-orättvisa” varit de senaste 100 åren?
Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.
Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.
Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.
Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."
Lars Thalén, förre v ordf i journalisförbundet, är emot att offentliga domar inte får sammanställas i register.
Den självtänkande socialdemokraten Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna.se är starkt emot och hoppas att grundlagsändringen kan stoppas genom att 117 riksdagsledamöter kräver en folkomröstning.
Den intressanta liberala ledarskribenten Sakine Madon i VLT är emot.
Ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter i Dalarnas tidning är emot.
Förre moderate partisekreteraren och arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin kan inte förstå hur någon moderat riksdagsledamot kan stödja förslaget i ett inlägg på facebook; "Sven Otto Littorin
Vad jag förstår har Moderaterna satt ner foten och kommer rösta för regeringens proposition om förändringar i YGL. Föresatserna är förment goda: integritetsskyddet skall stärkas i tider där ny teknik skapat nya förutsättningar.
Resultatet är dock allt annat än gott. Som Krister Thelin skriver görs nu skillnad på folk och folk. ”Traditionella journalister” ska få tillgång till information som vi andra inte kan kontrollera - utan att vi i förväg kan veta på vilka grunder de anses vara mer betrodda än oss övriga. Datainspektionen skall få vad som kan betraktas som en licensieringsmakt att avgöra vem som är ”traditionell journalist” och inte. Det stinker. Licensiering av journalister hör inte till ett demokratiskt samhällsskick: det är inte statens uppgift att avgöra vem som är journalist eller vem som har rätt till information som i övrigt undanhålls andra medborgare.
KU:s ordförande Andreas Norlén brukar, när jag skriver om detta, skriva omfattande inlägg till försvar för sin ståndpunkt. Det är hedersamt. Men han har likväl fel på tre avgörande punkter. Förslaget är alltför långtgående och ospecificerat, det ger staten makt att avgöra vem som ska ha tillgång till information över huvudet på medborgarna och det är i grunden ett av de allra största avstegen från den grundläggande yttrandefrihet vi har varit så stolta över i mer än 250 år.
Om stora förändringar i lagar som styr yttrandefriheten kräver långa detaljerade utläggningar så är sannolikheten överhängande att de är fel och farliga. Om en normalbegåvad person som jag dessutom inte förstår dem ljuder varningsklockorna än högre. YGL är komplicerad materia och just därför måste förändringar vidtas med största försiktighet.
Jag förstår de goda föresatserna. Integritet är än viktigare i den digitala eran. Men vi har rätt att förvänta oss ett bättre resultat än det regeringen presenterat och Moderaterna nu uppenbarligen säger sig stödja.
Med all respekt men detta förslag är betydligt allvarligare än Decemberöverenskommelsen. Det handlar om medborgarnas rättigheter i förhållande till två av de mäktigaste s k statsmakterna i samhället. Hur någon moderat riksdagsledamot kan överväga att rösta för är för mig en gåta."
Jag har googlat och detta är väl det jag fått fram, typ.
Min egen uppfattning, då?
Jag brottas med frågan, som framgår.  Allt pekar på en mycket bred riksdagsmajoritet som klubbar regeringens förslag om en del veckor.
Min moderate riksdagskollega Fredrik Schulte tycker jag har poänger när han för sin del summerar så här;
"Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.
Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.
Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.
Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."

Johan Ingerö på Timbro (och tidigare medarbetare åt Göranb Hägglund) skriver så här på twitter; "
Mycket väl argumenterat av mot den föreslagna grundlagsändringen. Tänker de borgerliga verkligen medverka till detta?"

Petter Birgersson i Ystads Allehanda menar att regeringens proposition behöver typ återremitteras.

Hovrätten i Skåne tar totalt avstånd från propositionen i denna slutkläm på sitt remissvar;

"Sammanfattningsvis anser hovrätten att de föreslagna reglerna står i total konflikt med grundlagsskyddet enligt TF och YGL. De öppnar ett stort och oprecist hål i skyddet och går långt utöver det behov som kunnat påvisas. Hovrätten avstyrkerförslaget till regler om uppgiftssamlingar med vissa personuppgifter i 1 kap. 13 § TF och 1 kap. 20 § YGL".

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling vädjar till riksdagen att arbeta om regeringens förslag, och lyssna till kritiken.

Frågan om öppenhet contra skydd för den personliga integriteten varierar. Det är tillåtet att redovisa personers inkomst och förmögenhet, och Skogsstyrelsen får nu rätt i domstol att på nätet offentliggöra varje planerad skogsavverkning i Sverige.
Däremot föreslår regeringen nu att grundlagen ändras så att det blir förbjudet att sammanställa offentliga domar över grova våldsbrott, av integritetsskäl. Endast utvalda journalister (seriösa) ska kunna ta del av dessa).
Varför väger integriteten tyngre för de som begått grova våldsbrott än för de som ska avverka sin egen skog?








Skicka en kommentar