”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.
Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.
Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler.
Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur. När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord - till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.
Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok "Affärer i blod och olja", 2010).
Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.
Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig.
Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.
Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.
Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildt upplevdes.
Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.
Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.
Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. "Erdogans Turkiet på rätt väg", skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.
Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel. Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN.
Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar - underblåsta av Erdogans retorik - var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.
Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.
Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat "som en gåva från Gud" och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: "Europa, stå upp för Erdogan" (2/8).
Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld.
Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: "Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen".
Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.
Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?"