Ska riksdagsledamöter alltid marschera i takt?

Jag befinner mig naturligtvis i en för mig utsatt och ohållbar situation sedan jag avstängts från att delta i möten med Centerpartiets riksdagsgrupp när migrationsfrågor diskuteras kopplat till de partiöverläggningar som nu och då nu sker.

Jag anser mig inte ha brutit mot riksdagsgruppens "arbetsordning" vilket min gruppledare menar. Och jag anser att har vi olika uppfattningar om detta så är det inget som ska eller kan bestraffas, i varje fall inte på det oerhörda sätt som skett.

Vad handlar då detta om?

Det handlar om en viktig principfråga som inte bara rör Centerpartiets riksdagsledamöter och riksdagsgrupp utan alla riksdagsledamöter och partigrupper. En fråga som ständigt är och har varit aktuell.

Frågan kan formuleras så här; Vem avgör vilka debattartiklar, motioner, intervjuer och dylikt som en riksdagsledamot kan skriva eller ställa upp på? Är det den folkvalde riksdagsledamoten själv som alltid i sista hand äger det beslutet? (vilket jag hävdar). Eller kan denna rätt "avtalas bort" genom en arbetsordning för riksdagsgruppen som ger varje Talesperson i riksdagsgruppen rätt att inom sitt område förbjuda en annan riksdagsledamot att tex skriva en debattartikel eller en riksdagsmotion eller ställa upp på en debatt i Aktuellt? (vilket min gruppledare hävdar).

Jag har trott att den enda mening i arbetsordningen för vår riksdagsgrupp som åberopas som skäl för min avstängning - "”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson” - innebär samråd i syfte att bli överens. Det blir man säkert nästan alltid men någon gång kan ju man ha olika uppfattningar. I det läget är det den enskilde folkvalde ledamöten som fattar sitt beslut, anser jag, inte någon Talesperson som beslutar för den enskilde ledamotens räkning. 

Skulle arbetsordningen tolkas på annat sätt kommer jag att, när och om jag åter blir en fullvärdig medlem i riksdagsgruppen, att begära att meningen förtydligas. Skulle gruppmajoriteten anse att den folkvaldes rätt att själv i sista hand fatta sina beslut kan tas ifrån hen genom en arbetsordning i gruppen faställd med majoritetsbeslut så kommer jag att reservera mig mot detta. Jag ifrågasätter också om ett sådant agerande är förenligt med hur ramarna för en riksdagsledamots åsikts- och yttrandefrihet i sitt arbete är tänkta att fungera i vår demokrati och i mitt öppna och socialliberala parti där hög takhöjd i den politiska debatten genom seklerna har varit ett adelsmärke.

Min uppfattning är att takhöjden för att som riksdagsledamot delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en annan uppfattning än partilinjen - t ex frågor om integritet, etik och moral kring signalspaning eller dödshjälp eller abort eller jakt - har blivit allt lägre med åren. Idag styr kommunikationsproffs mycket av alla partigruppledningars göranden och låtanden, och deras råd är att partilinjen i alla frågor bäst förs ut om riksdagsledamöterna ses som soldater i centerarmén (och andra arméer), marscherar i takt och alla utåt tycker som partilinjen. 

Jag är givetvis med på att lagarbeta i riksdagsgruppen och att ha partilinjen som utgångspunkt, men min bestämda mening är att det måste finnas ett större utrymme än idag för en enskild riksdagsledamot att delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en minoritetsuppfattning i partiet, och utan att detta ska anses illojalt och bestraffas. Naturligtvis ska man alltid då redovisa att det är ens enskilda uppfattning och gärna vilken partilinjen är.

En alltför hård styrning från partigruppsledningarna gör, tror jag, att riksdagsledamöternas medverkan i samhällsdebatten hämmas, när man innan varje medverkan där man tycker lite olika först ska fråga om lov. Många blir då naturligtvis försiktiga och avstår hellre från att bidra i debatten än att sticka ut huvudet och bli tilltufsad.

Det är väl känt att inom totalitära rörelser som t ex kommunistpartier eller extremhögern finns inget utrymme för att avvika från partilinjen, då väntar utfrysning  eller uteslutning eller bestraffning i olika former. 

Jag är demokrat och socialliberal och förväntar mig att respekten för åsikts- och yttrandefrihet hålls mycket högt på alla plan i samhällsdebatten, inte minst hos de partier som deklarerar att de står för öppenhet och högt i tak!


(Jag är glad över att Gruppledaren i KD i åtta år Stefan Attefall har gjort detta inlägg på min Facebook-sida, vilket jag också besvarat:

Jag är tacksam för stöd från Stefan Attefall i en FB-kommentar på min FB-sida;
"Stefan Attefall Staffan, som gruppledare i åtta år har jag hyllat principen att politik är ett lagarbete och att alla arbetsordningar är ett frivilligt kontrakt som man går in i och som man eftersträvar att följa. Men när beslutet om hur man ska agera slutligen ska falla är det den enskilde riksdagsledamoten som har att fatta sitt beslut, och då kan inga gruppledningar i världen hindra hen från att agera. För mig är utestängningen av en ledamot från gruppmötet något unikt och principiellt märkligt."
"Staffan Danielsson Tack, Stefan, för ditt inlägg, jag uppskattar det verkligen! Jag begriper inte hur jag hamnat i denna situation. Hur kan takhöjden hos moderaterna vad gäller avstängning vara som en skyskrapa medan den i mitt liberala parti med högt i tak mera påminner om ett Attefallshus.., eller lägre?")