Jag är ledamot av EU-nämnden under Fredrik Federleys föräldraledighet. Johan Hedin drar ett rejält lass och Johan Linander och Per Åsling m fl rycker också in. Roger Björkbacka är utmärkt politiskt sakkunnig och i statsrådsberedningen finns vass kompetens genom Ulrika Wienecke m fl.
Unde hösten har kommande flerårsbudget för EU 2014-2020 diskuterats en hel del. EU-minister Birgitta Ohlsson har stått på barrikaderna - med fullt stöd i hela EU-nämnden - för att EUs budget ska minska rejält, för att jordbruks- och miljöersättningarna ska minska, för att forskningssatsningar mm ska öka. Samtidigt har Sverige kämpat för att behålla den rabatt på 4,7 mdr kr som man lyckades förhandla sig till när nuvarande långtidsbudget antogs ca 2005.
Centerpartiet står bakom Sveriges inriktning, och driver på för att Sveriges nettokostnad ska vara rimlig genom tillräckligt stora återflöden och rabatt. Samtidigt innebär ju förhandlingar alltid en viss taktik. Finland lägger sig inte så mycket i var nivån på budgeten hamnar, man skaffar sig vänner och inriktar sig mycket på att maximera återflödena till Finland.
Sverige, och framförallt EU-ministern, driver en glasklar linje. Vi lierar oss med andra rika länder (främst Storbrittannien och Holland) som är nettobetalare till EU-budgeten och kräver nedskärningar samt att jordbruksersättningarna ska kapas rejält.
EU-länder som led under världskrigen vill ha en stabil jordbruksbudget. Rika Sverige, ej i krig på 200 år, kräver en rejäl minskning. Vi vet som vanligt bäst, självklart, de andra har fel.
Som lantbrukare och väl medveten om vikten av en inhemsk matproduktion i ofärdstider eller när brist uppstår på världsmarknaden kan jag ha förståelse för hur kontinentens länder resonerar. I en tid med hög arbetslöshet och många varsel kan det också vara oklokt att riskera minskad produktion och sysselsättning i EU-ländernas jordbruk.
Sverige överflyglar nästan Storbrittannien i att leda nedskärningskraven. Den stora majoritet av EU-länder som verkligen vill värna en lite större budget och rätt oförändrade jordbruksersättningar blir mycket irriterade, vilket inte gagnar vare sig Sveriges rabatt eller återflöden. I det senaste förslaget till "box" föreslås Sveriges EU-avgift öka från 31 till ca 36 mdr kronor, och den svenska rabatten minska från 4,7 mdr till under en miljard kr netto. Samtidigt föreslås Storbrittannien få behålla sin rabatt och Tyskland och Hollands rabatter föreslås öka relativt budet i förra "boxen".
Att Sveriges EU-avgift kan öka beroende på att avgifterna relateras till BNP/BNI och att Sveriges BNP/BNI har ökat rejält sedan 2004, det får vi nog acceptera. Men att vi behandlas så illa som nu föreslås vad gäller vår rabatt, det är helt oacceptabelt och måste förändras. Koppling kan/bör också ske till att våra återflöden till landsbygdsutveckling, glesbygd och miljö höjs.
Vad EUs ordförande Herman Van Rompuy vill åstadkomma med sitt skambud till Sverige är sannolikt att Sverige ska tona ner sin envetna kamp för lägre EU-budget och jordbruksstöd. Statsministern har också någon gång uttalat att nu gäller det att slåss för den svenska rabatten och mindre för det som så upprör många andra länder, även om han sedan backat lite från uttalandet. Från EU-ministern har nog inga back-signaler hörts.
Sveriges uppfattningar om EUs budget är mycket väl kända i Bryssel. I det läge som är tror jag att det vore klokt att Sverige lägger hög prioritet på att få behålla sin rabatt i nivå med vad andra rabattländer erhåller.
Sverige vill gärna vara med i EUs kärna. Samtidigt har vi svårt att respektera inställningen hos den majoritet av länder som vill behålla en högre EU- och jordbruksbudget. Detta stärker inte vår position inom EU i olika avseenden, och paradoxalt nog är vår närmaste bundsförvant det starkt EU-kritiska Storbrittannien.
Socialdemokraterna börjar nu kritisera regeringens förhandlingsskicklighet (innan vi vet slutresultatet), samtidigt som man varit de kanske mest pådrivande i att slå fast Sveriges radikala och kategoriska positioner. Värt att notera är också att socialdemokraterna i Europaparlamentet har en mycket större förståelse för att behålla en högre EUbudget.
Unde hösten har kommande flerårsbudget för EU 2014-2020 diskuterats en hel del. EU-minister Birgitta Ohlsson har stått på barrikaderna - med fullt stöd i hela EU-nämnden - för att EUs budget ska minska rejält, för att jordbruks- och miljöersättningarna ska minska, för att forskningssatsningar mm ska öka. Samtidigt har Sverige kämpat för att behålla den rabatt på 4,7 mdr kr som man lyckades förhandla sig till när nuvarande långtidsbudget antogs ca 2005.
Centerpartiet står bakom Sveriges inriktning, och driver på för att Sveriges nettokostnad ska vara rimlig genom tillräckligt stora återflöden och rabatt. Samtidigt innebär ju förhandlingar alltid en viss taktik. Finland lägger sig inte så mycket i var nivån på budgeten hamnar, man skaffar sig vänner och inriktar sig mycket på att maximera återflödena till Finland.
Sverige, och framförallt EU-ministern, driver en glasklar linje. Vi lierar oss med andra rika länder (främst Storbrittannien och Holland) som är nettobetalare till EU-budgeten och kräver nedskärningar samt att jordbruksersättningarna ska kapas rejält.
EU-länder som led under världskrigen vill ha en stabil jordbruksbudget. Rika Sverige, ej i krig på 200 år, kräver en rejäl minskning. Vi vet som vanligt bäst, självklart, de andra har fel.
Som lantbrukare och väl medveten om vikten av en inhemsk matproduktion i ofärdstider eller när brist uppstår på världsmarknaden kan jag ha förståelse för hur kontinentens länder resonerar. I en tid med hög arbetslöshet och många varsel kan det också vara oklokt att riskera minskad produktion och sysselsättning i EU-ländernas jordbruk.
Sverige överflyglar nästan Storbrittannien i att leda nedskärningskraven. Den stora majoritet av EU-länder som verkligen vill värna en lite större budget och rätt oförändrade jordbruksersättningar blir mycket irriterade, vilket inte gagnar vare sig Sveriges rabatt eller återflöden. I det senaste förslaget till "box" föreslås Sveriges EU-avgift öka från 31 till ca 36 mdr kronor, och den svenska rabatten minska från 4,7 mdr till under en miljard kr netto. Samtidigt föreslås Storbrittannien få behålla sin rabatt och Tyskland och Hollands rabatter föreslås öka relativt budet i förra "boxen".
Att Sveriges EU-avgift kan öka beroende på att avgifterna relateras till BNP/BNI och att Sveriges BNP/BNI har ökat rejält sedan 2004, det får vi nog acceptera. Men att vi behandlas så illa som nu föreslås vad gäller vår rabatt, det är helt oacceptabelt och måste förändras. Koppling kan/bör också ske till att våra återflöden till landsbygdsutveckling, glesbygd och miljö höjs.
Vad EUs ordförande Herman Van Rompuy vill åstadkomma med sitt skambud till Sverige är sannolikt att Sverige ska tona ner sin envetna kamp för lägre EU-budget och jordbruksstöd. Statsministern har också någon gång uttalat att nu gäller det att slåss för den svenska rabatten och mindre för det som så upprör många andra länder, även om han sedan backat lite från uttalandet. Från EU-ministern har nog inga back-signaler hörts.
Sveriges uppfattningar om EUs budget är mycket väl kända i Bryssel. I det läge som är tror jag att det vore klokt att Sverige lägger hög prioritet på att få behålla sin rabatt i nivå med vad andra rabattländer erhåller.
Sverige vill gärna vara med i EUs kärna. Samtidigt har vi svårt att respektera inställningen hos den majoritet av länder som vill behålla en högre EU- och jordbruksbudget. Detta stärker inte vår position inom EU i olika avseenden, och paradoxalt nog är vår närmaste bundsförvant det starkt EU-kritiska Storbrittannien.
Socialdemokraterna börjar nu kritisera regeringens förhandlingsskicklighet (innan vi vet slutresultatet), samtidigt som man varit de kanske mest pådrivande i att slå fast Sveriges radikala och kategoriska positioner. Värt att notera är också att socialdemokraterna i Europaparlamentet har en mycket större förståelse för att behålla en högre EUbudget.
2 kommentarer:
Hej Staffan!
Jag har tidigare beskyllt dig och centerpartiet för att vara otydliga och utan en tydlig riktning i politiken. Här ger du mig ett exempel:
"Som lantbrukare och väl medveten om vikten av en inhemsk matproduktion i ofärdstider eller när brist uppstår på världsmarknaden kan jag ha förståelse för hur kontinentens länder resonerar."
Hur var det nu med behovet av att rusta beredskap för ofärdstider?
I ett annat politikområde så drivs politiken mot bakgrund av argumentet att risken för ofärdstider är försvinnande låg. Därför behövs ingen svensk beredskap för ofärd kopplad till nationella territorier och gränser.
Vi behöver inget totalförsvar med beredskaps- och mobiliseringslager. Vi behöver inga beredskapslager av olja. Vi behöver inte längre hålla svensk försvarsindustri under armarna för det finns inte längre något värde av en svensk industriell beredskap för ofärdstider. Risken för kriser och krig där Sverige står ensamma är för överskådlig tid försumbar.
Vi behöver ingen beredskap för att i händelse av ofärdstider producera försvarsmateriel, eftersom ofärdstider där vi står ensamma inte längre är särskilt troliga, MEN vi behöver beredskap i händelse av ofärdstider för att producera livsmedel, eftersom ofärdstider och bristande solidaritet inom EU kanske ändå inte går att utesluta...eller...???
Försvarsindustrin säljs ut, köps upp, konsolideras i ett globalt perspektiv. Det är vad politiken vill. Företagen lever tillfälligt på ångor från gårdagens produkter men bara de som får stöd av regeringar med finansiering/risktagning för morgondagens produkter kommer att överleva långsiktigt. Hit hör bl.a. inte svensk försvarsindustri, förutom några lyckliga få: de som bygger flygplan, ubåtar eller torpeder för bräckta vatten. Arbetstillfällena kommer flytta till de länder där satsningarna görs - det kommer satsande regeringar att kräva.
Det här är inget problem inom just försvarspolitiken då sannolikheten för väpnade konflikter och ofärd är försvinnande liten under överskådlig tid. Så säger det politiska underlaget inom försvarspolitiken.
Inom jordbrukspolitiken kan man däremot inte inteckna ett stabilt och gränsöverskridande samarbete inom EU, som man gör inom försvarspolitiken. Inom jordbrukspolitiken kan man inte utesluta att länderna måste kunna klara sig själva när det skorpar till sig. Inom försvarspolitiken behövs inget ensamt nationellt perspektiv, eftersom alla ställer upp lojalt för varandra inom EU.
När det gäller just jordbrukspolitiken och riktat ekonomiskt stöd till just jordbruksnäringen, då funkar behovet av beredskap för ofärdstider som argument? I just detta fall, och inom detta politikområde, så kan man inte utesluta en sådan omvärldsutveckling där var och en måste se efter sitt eget hus? Varje nation för sig själv. Men inom försvarspolitik så är det ett helt osannolikt scenario och där finns bara ett EU som agerar gemensamt och solidariskt?
Hur tänkte du nu?
Säkerhets- och sårbarhetsmässigt behöver Sverige ett försvar och ett nära militärt samarbete med andra demokratier.
Eftersom människan lever av mat är det också en trygghet att tillräckligt mycket produceras i vårt närområde, om vi skulle drabbas av kriser eller katastrofer, militärt eller civilt.
Att vara det mest importberoende landet i Europa, i stort sett, som importerar nära hälften av vad vi äter, är i det avseendet inte bra.
Skicka en kommentar