Samtidigt som 800 miljoner människor hungrar och världens matproduktion enligt FAO behöver öka med 60 % till år 2050 framförallt genom ökad hektaravkastning, så minskar den svenska produktionen av mjölk, nötkött och griskött stadigt sedan 25 år. Matimportens andel av konsumtionen i Sverige nu närmar sig 50 procent, mest i EU.
Detta är allvarligt för både Sveriges förmåga att sluta kretsloppen och värna biologisk mångfald genom att utnyttja produktionskraften i våra åker- och betesmarker, och för att Sverige istället för att använda sina förnybara åker- och betesresurser till en miljövänlig produktion i världstät ökar sin import på en allt knappare världsmarknad.
Jag har på min blogg och i debattartiklar redovisat vilka åtgärder jag ser som nödvändiga för att vända utvecklingen, nämligen en parlamentariskt livsmedelsberedning, nya riksdagsmål och en bred kraftsamling!
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nu förtjänstfullt i årets budgetproposition redovisat att livsmedelsproduktionens utsatta läge ska utredas i syfte att ta bort hinder och utveckla möjligheter att vända utvecklingen. Jag har givit honom och hans departement stark credit för detta, och även förmodat att han har fått argumentera kraftfullt för detta i regeringen mot framförallt finansen.
Varför tvekar då krafter inför att utreda mål och medel för Sveriges framtida livsmedelsproduktion- och -försörjning? Skälet torde vara enkelt, Sverige är ett litet exportberoende land där näringslivet i sin helhet ska ha goda förutsättningar och sen får dess styrka på marknaden avgöra. Och ingen enskild näring behöver särskilt utredas, jordbruk och matproduktion är bara en bland andra.
Så tror jag att den rätt ytliga resonemanget kan föras. Men jag håller inte alls med.
Min uppfattning är att jordbruk och livsmedelsproduktion och matförsörjning är en alldeles särskild verksamhet av grundläggande betydelse för varje land. Det handlar om vårt dagliga bröd (och mjölk och kött mm) som vi ständigt måste ha, och det handlar om hur vi ska använda och utveckla den allra viktigaste naturreursen här på jorden, där åkrar och betesmarker med hjälp av solen och fotosyntesen uthålligt producerar det som människan behöver allra mest, daglig föda!
Låt mig här på bloggen redovisa hur jag resonerar när jag kommer till slutsatsen att det vore oerhört bra om den utredning som Eskil Erlandsson aviserar t ex kunde bedrivas i form av en parlamentarisk livsmedelsberedning.
Det finns redan en parlamentarisk (en ledamot från varje parti) försvarsberedning och en dito miljömålsberedning. Dessa två områden har ansetts så viktiga att lyfta fram och diskutera med riksdagens alla partier i syfte att hitta så bred samsyn som möjligt att beredningar har tillsatts. Både på miljö- och försvarsområdet finns också en grundläggande uppfattning att miljön ska värnas och att Sverige behöver ett brett förankrat försvar.
Försvarsmaktens del i försvarsbudgeten är drygt 40 miljarder, och antalet soldater uppgår till runt 50.000.
Den svenska jordbruksnäringen och livsmedelsindustrin med spinoffnäringar omsätter flerdubbelt mer och berör många hundratusen människor. Dessutom har denna sektor en avgörande betydelse för vår dagliga föda, för landsbygdens utveckling, för miljö- och kretslopp och biologisk mångfald, och för livsmedelssäkerhet vid kriser (militära och civila) och katastrofer.
Därför utreder andra länder som en självklarhet hur man genom en samlad livsmedelsstrategi - och självfallet inom de regelverk som WTO och EU uppställer - kan ge sin livsmedelsproduktion de allra bästa förutsättningar. Storbrittannien har gjort detta, och Danmark ska enligt uppgift just börja.
Motivet för att tillsätta en parlamentarisk livsmedelsberedning är alltså utöver de redovisade om näringens och frågans betydelse det faktum att situationen är allvarlig för framförallt den svenska mjölk- och köttproduktionen som minskat med uppåt 30 % på 25 år.
Poängen med att tillsätta en livsmedelsberedning är att markera frågans allvar och stora betydelse för Sverige, och angelägenheten av en bred samsyn för att utvecklingen ska kunna vändas samt en förhoppning om att det ska finnas möjligheter att i beredningen få till stånd en sådan samsyn.
Jag är luttrad efter att själv med många andra i flera decennier ha kämpat för att ge det svenska jordbruket sådana förutsättningar att dess konkurrenskraft skulle vara tillräcklig för att stå emot importkonkurrensen och hålla landskapet levande och öppet samt ge råvara till en växande livsmedelsindustri. Så har det inte blivit, tvärtom.
Uppgiften att vända utvecklingen tror jag är så stor att jordbruksnäringen och företagarna klarar den inte ensamma, inte heller Centerpartiet eller t o m alliansen kanske räcker till för detta.
Därför vore en livsmedelsberedning en stark signal till alla de som skulle ingå i den som politiker och sakkunniga att läget är allvarligt. Och tro mig, analysen som kommer att visa detta behövs och är inte fullt ut känd och insedd av alla aktörer. De som skulle ingå i en sådan beredning vore utöver en från varje parti i riksdagen representanter för näringen, industrin, handeln och kanske någon konsument- eller miljöorganisation.
Jag tror också att det finns förutsättningar för att i en sådan beredning komma fram till en samsyn om livsmedelsproduktionens stora betydelse och om vikten att förbättra jordbrukets förutsättningar för att vända utvecklingen. De allra flesta aktörer har en positiv vilja till detta, även om en del av deras förslag - t ex att höja skatterna för jordbruket - är direkt contraproduktiva. Förhoppningsvis ska arbetet i en livsmedelsberedning få dem att inse detta!
Beredningens uppgift är alltså att analysera jordbrukets och livsmedelsproduktionens situation, med bäring även på energiproduktionsaspekterna. Den ska analysera hindren för tillväxt och hur de ska undanröjas samt vilka ytterligare möjligheter det finns att stärka sektorns konkurrenskraft så att den kan tillväxa istället för att minska. Ett led i detta är en översyn av skatter och regelverk i förhållande till andra EU-länder i syfte att förenkla och öka konkurrenskraften.
Beredningen ska föreslå nya bredare riksdagsmål för jordbruket, de nuvarande är alltför snäva och allmänna. Den ska också söka enas om en bred kraftsamling med alla berörda aktörer för att inom WTOs och EUs ramar göra allt som är möjligt för att påvisa fördelarna med närproducerad mat som inom goda miljö- och djurskyddsregler sluter kretsloppen och stärker landsbygd och biologisk mångfald. T ex bör handeln åta sig att lyfta fram detta liksom näringen och livsmedelsindustrin m fl, och t ex bör kommuner, landsting och myndigheter med flera åta sig att av all kraft arbeta för att i sina upphandlingar uppställa kvalitetskrav på god miljö- och djuromsorg!
Det blev rätt långt, varav hjärtat är fullt! Summeringen är att livsmedelsproduktionen är betydelsefull för Sverige, det är ett samhällsintresse att den ges förutsättningar att tillväxa, en förutsättning för detta torde vara en rejäl utredning helst i formen av en livsmedelsberedning som analyserar situationen och föreslår nya riksdagsmål samt identifierar tillväxthinder och föreslår åtgärder för att förbättra jordbrukets förutsättningar att konkurrera. Beredningen bör också söka enas om en bred kraftsamling där berörda aktörer gör egna åtaganden och samverkar.
Detta är allvarligt för både Sveriges förmåga att sluta kretsloppen och värna biologisk mångfald genom att utnyttja produktionskraften i våra åker- och betesmarker, och för att Sverige istället för att använda sina förnybara åker- och betesresurser till en miljövänlig produktion i världstät ökar sin import på en allt knappare världsmarknad.
Jag har på min blogg och i debattartiklar redovisat vilka åtgärder jag ser som nödvändiga för att vända utvecklingen, nämligen en parlamentariskt livsmedelsberedning, nya riksdagsmål och en bred kraftsamling!
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nu förtjänstfullt i årets budgetproposition redovisat att livsmedelsproduktionens utsatta läge ska utredas i syfte att ta bort hinder och utveckla möjligheter att vända utvecklingen. Jag har givit honom och hans departement stark credit för detta, och även förmodat att han har fått argumentera kraftfullt för detta i regeringen mot framförallt finansen.
Varför tvekar då krafter inför att utreda mål och medel för Sveriges framtida livsmedelsproduktion- och -försörjning? Skälet torde vara enkelt, Sverige är ett litet exportberoende land där näringslivet i sin helhet ska ha goda förutsättningar och sen får dess styrka på marknaden avgöra. Och ingen enskild näring behöver särskilt utredas, jordbruk och matproduktion är bara en bland andra.
Så tror jag att den rätt ytliga resonemanget kan föras. Men jag håller inte alls med.
Min uppfattning är att jordbruk och livsmedelsproduktion och matförsörjning är en alldeles särskild verksamhet av grundläggande betydelse för varje land. Det handlar om vårt dagliga bröd (och mjölk och kött mm) som vi ständigt måste ha, och det handlar om hur vi ska använda och utveckla den allra viktigaste naturreursen här på jorden, där åkrar och betesmarker med hjälp av solen och fotosyntesen uthålligt producerar det som människan behöver allra mest, daglig föda!
Låt mig här på bloggen redovisa hur jag resonerar när jag kommer till slutsatsen att det vore oerhört bra om den utredning som Eskil Erlandsson aviserar t ex kunde bedrivas i form av en parlamentarisk livsmedelsberedning.
Det finns redan en parlamentarisk (en ledamot från varje parti) försvarsberedning och en dito miljömålsberedning. Dessa två områden har ansetts så viktiga att lyfta fram och diskutera med riksdagens alla partier i syfte att hitta så bred samsyn som möjligt att beredningar har tillsatts. Både på miljö- och försvarsområdet finns också en grundläggande uppfattning att miljön ska värnas och att Sverige behöver ett brett förankrat försvar.
Försvarsmaktens del i försvarsbudgeten är drygt 40 miljarder, och antalet soldater uppgår till runt 50.000.
Den svenska jordbruksnäringen och livsmedelsindustrin med spinoffnäringar omsätter flerdubbelt mer och berör många hundratusen människor. Dessutom har denna sektor en avgörande betydelse för vår dagliga föda, för landsbygdens utveckling, för miljö- och kretslopp och biologisk mångfald, och för livsmedelssäkerhet vid kriser (militära och civila) och katastrofer.
Därför utreder andra länder som en självklarhet hur man genom en samlad livsmedelsstrategi - och självfallet inom de regelverk som WTO och EU uppställer - kan ge sin livsmedelsproduktion de allra bästa förutsättningar. Storbrittannien har gjort detta, och Danmark ska enligt uppgift just börja.
Motivet för att tillsätta en parlamentarisk livsmedelsberedning är alltså utöver de redovisade om näringens och frågans betydelse det faktum att situationen är allvarlig för framförallt den svenska mjölk- och köttproduktionen som minskat med uppåt 30 % på 25 år.
Poängen med att tillsätta en livsmedelsberedning är att markera frågans allvar och stora betydelse för Sverige, och angelägenheten av en bred samsyn för att utvecklingen ska kunna vändas samt en förhoppning om att det ska finnas möjligheter att i beredningen få till stånd en sådan samsyn.
Jag är luttrad efter att själv med många andra i flera decennier ha kämpat för att ge det svenska jordbruket sådana förutsättningar att dess konkurrenskraft skulle vara tillräcklig för att stå emot importkonkurrensen och hålla landskapet levande och öppet samt ge råvara till en växande livsmedelsindustri. Så har det inte blivit, tvärtom.
Uppgiften att vända utvecklingen tror jag är så stor att jordbruksnäringen och företagarna klarar den inte ensamma, inte heller Centerpartiet eller t o m alliansen kanske räcker till för detta.
Därför vore en livsmedelsberedning en stark signal till alla de som skulle ingå i den som politiker och sakkunniga att läget är allvarligt. Och tro mig, analysen som kommer att visa detta behövs och är inte fullt ut känd och insedd av alla aktörer. De som skulle ingå i en sådan beredning vore utöver en från varje parti i riksdagen representanter för näringen, industrin, handeln och kanske någon konsument- eller miljöorganisation.
Jag tror också att det finns förutsättningar för att i en sådan beredning komma fram till en samsyn om livsmedelsproduktionens stora betydelse och om vikten att förbättra jordbrukets förutsättningar för att vända utvecklingen. De allra flesta aktörer har en positiv vilja till detta, även om en del av deras förslag - t ex att höja skatterna för jordbruket - är direkt contraproduktiva. Förhoppningsvis ska arbetet i en livsmedelsberedning få dem att inse detta!
Beredningens uppgift är alltså att analysera jordbrukets och livsmedelsproduktionens situation, med bäring även på energiproduktionsaspekterna. Den ska analysera hindren för tillväxt och hur de ska undanröjas samt vilka ytterligare möjligheter det finns att stärka sektorns konkurrenskraft så att den kan tillväxa istället för att minska. Ett led i detta är en översyn av skatter och regelverk i förhållande till andra EU-länder i syfte att förenkla och öka konkurrenskraften.
Beredningen ska föreslå nya bredare riksdagsmål för jordbruket, de nuvarande är alltför snäva och allmänna. Den ska också söka enas om en bred kraftsamling med alla berörda aktörer för att inom WTOs och EUs ramar göra allt som är möjligt för att påvisa fördelarna med närproducerad mat som inom goda miljö- och djurskyddsregler sluter kretsloppen och stärker landsbygd och biologisk mångfald. T ex bör handeln åta sig att lyfta fram detta liksom näringen och livsmedelsindustrin m fl, och t ex bör kommuner, landsting och myndigheter med flera åta sig att av all kraft arbeta för att i sina upphandlingar uppställa kvalitetskrav på god miljö- och djuromsorg!
Det blev rätt långt, varav hjärtat är fullt! Summeringen är att livsmedelsproduktionen är betydelsefull för Sverige, det är ett samhällsintresse att den ges förutsättningar att tillväxa, en förutsättning för detta torde vara en rejäl utredning helst i formen av en livsmedelsberedning som analyserar situationen och föreslår nya riksdagsmål samt identifierar tillväxthinder och föreslår åtgärder för att förbättra jordbrukets förutsättningar att konkurrera. Beredningen bör också söka enas om en bred kraftsamling där berörda aktörer gör egna åtaganden och samverkar.
6 kommentarer:
Staffan! Du är före vår tid. Vad detta handlar om är så få som förstår. Men vad du jobbar för är aldrig för tidigt...
Sverige behöver en egen jordbrukspolitik som först och främst syftar till säkerställa att den svenska befolkningen har mat i en krissituation då vi inte kan räkna med att få några livsmedel utifrån eller om det skulle visa sig att vi har ett läge där blir dyrare eller är svårare att importera än att odla själva. Men det är väl inte möjligt så länge vi är med i EU?
Äntligen ett nyktert inlägg från Staffan i ämnet. De rödgröna partierna och den ekologiska marknaden har övergivits som huvudfiende. Nu är det bara EU som är det icke omnämnda problemet.
@ Bo Neregård
Du menade väl "onämnbara problemet"
Ungefär som Voldemort
De som menar att svenskt jordbruk gott kan läggas ned då andra delar av världen kan producera mat mycket billigare, de är rena ... jag saknar ord. Bara se vad som hände med vetepriserna med 'det lilla' att Ryssland fick torka och behöll vetet själva.
Ett självförsörjande Sverige vore ett ideal, men det lär inte gå, särskilt inte då befolkningen ökar så stort. Men allt som produceras är bättre än ingenting, särskilt när jordens befolkning ökar fort fortfarande.
Vi är nu 7 och blir 9 2050 och inte just fler än 10 miljarder till 2100 och inte många fler därefter. Världens matförsörjningsproblem inkl. att avskaffa hungern är alltså mest ett problem de närmaste 30 åren. Före mitten av århundradet bör alla länder inkl. de nordiska och de afrikanska eftersträva högsta möjliga självförsörjning med livsmedel. Hur vi ska göra sen kan vi ta senare.
hälsn
Torgny Ekengard
Skicka en kommentar