Efter Anna Dahlbergs tänkvärda inlägg i Expressen skrev jag igår ett blogginlägg, "tar Sverige emot för få flyktingar."?
Idag skriver Sacos ordförande Göran Arrius om "Vårt samhälles farligaste fiasko". Ja, han syftar på att vi inte har klarat av att integrera flyktingar och invandrare. Han har också goda åtgärdsförslag.
Aftonbladets läsvärde ledarskribent Anders Lindberg skriver också intressant på deras ledarblogg idag under rubriken, "Din fråga om ensamkommande flyktingbarn är fel ställd, Staffan"
Han redovisar väl argumenten för att Sverige har råd att ta emot ännu fler ensamkommande flyktingungdomar och menar att det räcker inte att ta emot fler än alla andra EU-länder, eftersom det är 25 miljoner människor på flykt och 80 procent av dem finns i fattigare länder. Det är heller inget skäl, menar han, att andra länder tar emot så många färre, vi bör istället påverkan dem att också ta många fler.
Jag står självfallet helt bakom att Sverige ska ha en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik. Och att vi ska driva på andra länder i frågan.
Men jag menar att givet det är det faktiskt också relevant att analysera och diskutera om vi klarar av att ta emot, få i arbete och integrera hur många som helst, vilket ju många menar.
Skulle det vara så att våra mottagningsresurser ansträngs för mycket, att arbetslösheten inte ger med sig för dessa grupper och att integrationen i samhället är ett fortsatt "fiasko" då kanske vi uthålligt inte klarar av att ta emot t ex merparten eller en tredjedel av alla ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Skulle vi i ett sådant läge inte agera tillräckligt är jag bekymrad över att den positiva inställningen till vår generösa politik skulle kunna ifrågasättas, och ge grogrund för det parti som skiljer ut sig i dessa frågor.
Några sådana risker ser uppenbarligen inte Anders Lindberg och där skiljer vi oss åt.
Det finns alltså, tycker jag, två relevanta ingångar i denna viktiga diskussion enligt ovan, antingen att Sverige är så rikt och behovet så stort att vi bör öka vårt flyktingmottagande rejält och knappast säga nej till någon i en förlängning, eller att vi ska ha en öppen och generös inställning men att det kan ifrågasättas om vi uthålligt klarar av att ta emot en tredjedel eller hälften av ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Jag tycker det är bra och nödvändigt att vi kan föra en lugn och saklig debatt om detta, som de nämnda debattörerna ovan gör. Sedan får i vanlig ordning folket och de folkvalda landa i var avvägningen ska ske!
Tillagt samma dag: Widar Andersson diskuterar dessa frågor i Folkbladet. Peter Santessons långa resonerande essä/blogginlägg är också tankeväckande och några enkla lösningar finns som sagt inte.
Tillagt 12/9: Santesson får ett intressant svar från Alexander Funcke på sajten Migro, som är för fri rörlighet. Och Peter Santesson replikerar utförligt här.
Även Adam Cwejman (FP) resonerar om detta.
Tillagt 15/9: Thomas Gur skriver också på SvDs ledarsida. Och Johanne Hildebrandt i en krönika där.
Idag skriver Sacos ordförande Göran Arrius om "Vårt samhälles farligaste fiasko". Ja, han syftar på att vi inte har klarat av att integrera flyktingar och invandrare. Han har också goda åtgärdsförslag.
Aftonbladets läsvärde ledarskribent Anders Lindberg skriver också intressant på deras ledarblogg idag under rubriken, "Din fråga om ensamkommande flyktingbarn är fel ställd, Staffan"
Han redovisar väl argumenten för att Sverige har råd att ta emot ännu fler ensamkommande flyktingungdomar och menar att det räcker inte att ta emot fler än alla andra EU-länder, eftersom det är 25 miljoner människor på flykt och 80 procent av dem finns i fattigare länder. Det är heller inget skäl, menar han, att andra länder tar emot så många färre, vi bör istället påverkan dem att också ta många fler.
Jag står självfallet helt bakom att Sverige ska ha en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik. Och att vi ska driva på andra länder i frågan.
Men jag menar att givet det är det faktiskt också relevant att analysera och diskutera om vi klarar av att ta emot, få i arbete och integrera hur många som helst, vilket ju många menar.
Skulle det vara så att våra mottagningsresurser ansträngs för mycket, att arbetslösheten inte ger med sig för dessa grupper och att integrationen i samhället är ett fortsatt "fiasko" då kanske vi uthålligt inte klarar av att ta emot t ex merparten eller en tredjedel av alla ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Skulle vi i ett sådant läge inte agera tillräckligt är jag bekymrad över att den positiva inställningen till vår generösa politik skulle kunna ifrågasättas, och ge grogrund för det parti som skiljer ut sig i dessa frågor.
Några sådana risker ser uppenbarligen inte Anders Lindberg och där skiljer vi oss åt.
Det finns alltså, tycker jag, två relevanta ingångar i denna viktiga diskussion enligt ovan, antingen att Sverige är så rikt och behovet så stort att vi bör öka vårt flyktingmottagande rejält och knappast säga nej till någon i en förlängning, eller att vi ska ha en öppen och generös inställning men att det kan ifrågasättas om vi uthålligt klarar av att ta emot en tredjedel eller hälften av ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Jag tycker det är bra och nödvändigt att vi kan föra en lugn och saklig debatt om detta, som de nämnda debattörerna ovan gör. Sedan får i vanlig ordning folket och de folkvalda landa i var avvägningen ska ske!
Tillagt samma dag: Widar Andersson diskuterar dessa frågor i Folkbladet. Peter Santessons långa resonerande essä/blogginlägg är också tankeväckande och några enkla lösningar finns som sagt inte.
Tillagt 12/9: Santesson får ett intressant svar från Alexander Funcke på sajten Migro, som är för fri rörlighet. Och Peter Santesson replikerar utförligt här.
Även Adam Cwejman (FP) resonerar om detta.
Tillagt 15/9: Thomas Gur skriver också på SvDs ledarsida. Och Johanne Hildebrandt i en krönika där.
6 kommentarer:
Om du lägger in tanken "hjälpa på plats", så blir det ännu bättre.
Sverige kan inte hjälpa alla i hela världen. Vårt system är INTE anpassat för fler människor än vi är idag, tror jag.
Visst kan vi sakta växa, men var ska pengarna komma ifrån?
Ge dom som redan finns i landet en rejäl chans innan vi fyller på med fler. Tycker det är väldigt logiskt.
Jag har tidigare inte varit särskilt engagerad i den här frågan men har blivit bekymrad den sista tiden.
Läste senast igår att Migrationsverket räknar med 27.000 Somaliska anhöriginvandrare i år och 55.000 nästa år.
55.000 personer är som en mellanstor svensk stad.
Av dessa 55.000 kommer ca 20.000 aldrig arbeta en enda dag i sitt liv i Sverige. Resterande 35.000 har en "startsträcka på uppskattningsvis 10-12 år innan de arbetar sin första arbetsvecka. I denna grupp finns också barn som av naturliga skäl inte kan arbeta innan de utbildat sig klart.
Den årliga kostnaden detta är för samhället är gigantisk.
Självklart kommer Sverige ställas inför ett val. Antingen höjs skatten rejält för de som arbetar vilket så klart inte är alldeles enkelt då vi redan har världens högsta inkomstskatter. Det finns en punkt där även de med arbete hellre lägger sig på soffan då det inte är lönt att arbeta eftersom det blir så lite kvar.
Alternativ två är att kraftigt dra ner samhällsservicen, allt mindre till allt fler. Island är ett exempel på vad som kommer hända i Sverige. Över en natt beslutade den Isländska regeringen att alla pensionärer som hade en tjänstepension överstigande den allmänna delen blev helt utan sin allmänna del. Detta gjorde när Island hamnade i ekonomisk kris på grund av finanskrisen. Det är en tidsfråga innan det händer i Sverige. Invandrare som inte arbetat en enda dag i Sverige har också rätt till pension. Den är inte stor men tar vi in 55.000 anhöriginvandrare per år blir snart beloppen astronomiska.
Varför diskuterar vi inte dessa frågor i Sverige? Beror det på att politikerna vet att 70% av svenskarna inte skulle acceptera detta om de visste hur det faktiskt går till?
//Jonas75
Om vi ska kunna fortsätta att ge flyktingar en fristad, så måste utgångspunkten vara att de återvänder så fort som möjligt när det blivit lugnt i deras hemland. (Sedan kommer inte alla att göra det i alla fall.)
Det kommer alltid att vara oroligt någonstans. Ska vi kunna ge flyktingar en fristad om 20 år så kan vi faktiskt inte låta alla stanna som kommit hit nu.
Vi har hög arbetslöshet. Och det verkar inte vara någon ljusning på den fronten. Tjänsterna i den offentliga sektorn har skurits ner, så samhället knappt fungerar, och man skyller hela tiden på att man ska spara pengar.
Själv har jag för länge sedan insett att jag kommer bli fattighjon om några år då jag går i pension, p g a lång studietid och utbildad för verksamhet i offentlig sektor som skurits ner kraftigt - och därför gjort att jag har haft långa perioder av arbetslöshet. Hade jag insett att det skulle bli så här när jag var yngre hade jag satsat på att emigrera, nu tror jag det är för sent att försöka få något jobb utomlands.
Det känns väldigt bittert.
Vad diskuteras?
Flyktingar?
Asylsökande?
Invandring?
Alla argument och siffror verkar vara i en enda röra.
Som exempel är Sverige villigt att ta emot 1900 kvotflyktingar år 2012.
I många rubriker står det flyktingar/flyktingpolitik men texten handlar om invandring.
Invandring och mottagande av flyktingar enligt FN är två helt skilda saker.
För en utomstående och inte så kunnig militär blir begreppen, siffrorna och argumenten väldigt underliga.
UNHCR har de aktuella siffrorna på flyktingar till Sverige.
Migrationsverket har antalet invandrare och godkända asylsökande.
Teaterdirektören.
Det är ju alltid lätt att föra en generös politik med någon annans pengar. Om ni istället tog bort skattesubventionerna inom migrationspolitiken skulle vi kunna tillämpa den öppna dörrens politik.
Skicka en kommentar