Den lite provocerande rubriken för detta inlägg kanske lockar en och annan läsare. Detta inlägg ska utöver rubriken också summera signalspaningsdebatten på denna blogg sedan början av 2007.
För jag har skrivit många utförliga inlägg här (84 st..!) i ofta skarp dialog med vassa kritiker av att staten för sin säkerhets skull ska kunna signalspana - under sträng kontroll - i kabel över landsgränsen på främst internationell teletrafik.
Här några stycken av dem:
Våren 2007 bereddes regeringens förslag till att bredda signalspaning för landets säkerhet även till kabel för internationell teletrafik och till kommunikation kring uppräknade allvarliga säkerhetshot avseende utländska förhållanden och där ena samtalsparten befinner sig i utlandet. Socialdemokraterna hade utrett frågan i omgångar under 5-6 år utan att ha kommit till skott, alliansen pådrivna av Centerpartiet byggde in mer skydd för integriteten och la en proposition till riksdagen.
En rätt intensiv debatt utbröt, i mycket anförda av unga integritetsivrare i Centerpartiet med Fredrick Federley och Annie Johansson (nu Lööf) i spetsen. Debatten lyfte även det då purunga Piratpartiet och förde dem senare rakt in i EU-parlamentet med 2 mandat.
Som färsk ledamot i försvarsutskottet hamnade jag mitt i denna viktiga debatt. Jag föreslog bl a en hearing om signalspaningen som genomfördes den 12 april 2007. Mycket av debatten denna första vår hade fokus på Thomas Bodström, som jag i riksdagsdebatten i juni 2007 pressade på frågor som inte fick något svar. Riksdagen bordlade frågan och inför nästa behandling intensifierades debatten och Thomas Bodström dök då även upp på denna blogg och debatterade. Efter riksdagsdebatten den 13 juni summerade jag i detta inlägg mina svar på en flod av frågor som vällt in.
Den 22 juli 2008 kommenterar jag Fidel Castros och flera andras inlägg i signalspaningsdebatten. Den 13 januari 2009 diskuterar jag Centerpartiets viktiga Öppenhetsmanifest och hur det styrt oss i avvägningen mellan integritet och landets säkerhet.
Den 2 oktober 2009 summerar jag signalspaningsfrågan så långt! Jag visar också på att de dåvarande rödgröna accepterar signalspaning samt även föreslår att denna bör öka..!
Den 11 oktober 2009 diskuterar jag trafikdata och "sociogram"., och dagen efter gör jag en ny summering av debatten. Och den 15 oktober länkar jag till riksdagsdebatten inför det definitiva beslutet efter nära tre års debatt.
Så till frågan om SÄPO ska få inrikta signalspaning eller ej, och om andra myndigheter som Exportkontrollrådet och tullen ("FRA-shopen") borde få göra det. Jag lovade i ett blogginlägg för några månader sedan att återkomma till detta.
Det är uppenbart att de rödgröna med V och MP enligt ovan hösten 2009 föreslog att utredning borde göras att myndigheter åter borde få inrikta signalspaning.
Vad gäller SÄPOs och rikskrims behov av att få inrikta signalspaning har jag i några inlägg diskuterat även detta. Thomas Bodström och SÄPO-företrädare med förankring i justitiedepartementet har lyft åsikten att FRA skulle signalspana "militärt" och så skulle SÄPO på egen hand kunna signalspana "polisiärt" för att bekämpa terrorbrott. Detta har Henrik Alexandersson (Hax)och Maria Abrahamsson (M) tyckt vara intressant.. Jag bloggade om detta i två inlägg den 3 april 2009.
Att säkerhetspolisen behöver kunna inrikta signalspaning har alltså varit en utgångspunkt hela tiden, men genom motsättningar enligt ovan har frågan utretts i omgångar och försenats. Nu finns en överenskommelse mellan alliansen och socialdemokraterna om detta.
Läs även andra bloggares åsikter om signalspaning, fra, integritet, politik, riksdagen, centerpartiet, piratpartiet, miljöpartiet,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Allt jag behöver veta är hur en vanlig svensk laglydig medborgare ska agera för att inte bli registrerad via Datalagringsdirektivet och få sin datatrafik scannad av FRA på automatisk väg.
Kan Centern då också gå ut med de direktiven så folk vet hur de ska bete sig för att hålla er nöjda?
Här kan det vara intressant att redovisa ett par aktuella remissvar.
Datainspektionen (DI) skräder inte orden. Huvudkritiken gäller förslaget om att den öppna polisen ska få inrikta FRA. DI hänvisar särskilt till de senaste ändringarna i 2 kap. 6 § regeringsformen, där avsikten var att stärka skyddet för enskildas personliga integritet gentemot det allmänna. Likaså hänvisar man till artikel 8.1 i Europakonventionen. Regeringen har här inte gjort någon egentlig proportianalitetsbedömning. DI motiverar sitt ställningstagande med nedanstående punktlista (rimligen är flera av dessa punkter också relevanta för Säpos spaningsuppdrag):
1. Vilka konkreta underrättelsebehov i RKP:s verksamhet kan FRA tillgodose?
2. Kan dessa underrättelsebehov tillgodoses redan genom nuvarande delgivningsmöjlighet (dvs utan att polisen inriktar FRA)?
3 Kan polisens spaningsuppdrag leda till att fler personer med anknytning till Sverige blir föremål för signalspaning?
4 DI har vid sin FRA-granskning konstaterat att sökbegrepp som är direkt hänförliga till viss fysisk person används i stor omfattning hos FRA. Vad får det för betydelse med hänsyn till punkt 3 ovan?
5 Kommer RKP:s inriktningar innebära att signalbärare som idag inte är intressanta för signalspaning blir föremål för inhämtning? Kommer detta öka riskerna för att svensk inrikestrafik inhämtas, så som redan skett? Kommer FRA:s behov att inhämta bl.a. trafikdata i sin utvecklingsverksamhet att förändras och leda till ännu mer omfattande personuppgiftsbehandling än idag?
6. Kan det säkerställas att personuppgifter i FRA:s rapportering inte kommer att flyta in i polisens operativa verksamheten? Hur ska man säkerställa att alla krav är uppfyllda för att en inriktning ska kunna beviljas? När är t.ex. en narkotikaverksamhet gränsöverskridande och organiserad? När hotar verksamheten väsentliga nationella intressen och när gör den det inte?
7. DI har vid sin granskning av FRA funnit att den s.k. underättelseskyldigheten i praktiken saknar betydelse för integritetsskyddet. Likväl framhåller promemorian denna bestämmelse som en del av detta skydd. Anser verkligen regeringen att underrättelseskyldigheten kommer att ha praktisk betydelse vad gäller den polisiära signalspaningen?
DI är också mycket kritisk till att promemorian hänvisar till de spaningsuppdrag RKP riktade till FRA tidigare under 2000-talet. För det första handlade det då om avlyssning av etertrafik, för det andra framgår det inte om avlyssningen avsåg strategiska underrättelser eller om det rörde sig om uppdrag av operativ karaktär. DI menar därför att erfarenheterna av denna i princip oreglerade signalspaning saknar relevans i sammanhanget.
Så långt Datainspketionen.
Som bekant har dessutom kontrollorganet Siun upptäckt stora brister i FRA:s verksamhet och även upprepade gånger påpekat direkta överträdelser från myndighetens sida. Detta har även Advokatsamfundet tagit fasta på i sitt remissvar och ifrågasatt om myndigheten FRA i nuläget är vuxen uppgiften att hantera polisiära spaningsuppdrag.
För att Säpo överhuvudtaget ska kunna komma ifråga som uppdragsgivare måste FRA komma tillrätta med alla sina tillkortakommanden, i synnerhet vad gäller personuppgiftsbehandlingen. I likhet med DI avstyrker också Advokatsamfundet förslaget om att RKP ska få inrikta FRA. Man anför precis samma skäl, om än inte lika utförligt som DI.
Här är remissvaren i sin helhet:
Datainspektionens yttrande
Advokatsamfundets yttrande
Ett argument som framförts av regeringen och polisen är att Säpo i utredningen om Stockholmsbombaren ville kartlägga dennes kontaktnät, men att man då inte kunde vända sig till FRA.
På vilket sätt skulle sådan signalspaning kunna rymmas inom det regelverk som nu föreslagits? FRA får ju inte användas i förundersökningar.
Och dessutom: Om FRA vid sin kartläggning finner medbrottslingar, så måste väl ändå den informationen utgöra grund för att ytterligare utredningsåtgärder vidtas. Får verkligen FRA rapportera uppgifter som rör begånga brott? Används i så fall inte FRA som en brottsutredande resurs?
På vilket sätt skulle ett dylikt spaningsuppdrag kunna sägas vara av strategisk art? Det FRA i praktiken skulle ägna sig åt förefaller mera vara operativt stöd åt polisen i anslutning till en pågående förundersökning.
Är det regeringens mening att FRA ska kunna användas för att samla bevis som sedan kan ligga till grund för att polisen inleder en rad åtgärder, inklusive inledande av förundersökning?
Dessutom har justitieministern envist påstått att signalspaningen inte ska få riktas mot individer. Detta vet dock både du och jag, Staffan, att det är rent nonsens. Det gäller bara att hänvisa till synnerliga skäl, vilket, som Datainspektionen visat, är defaultläget på FRA.
Sedan är det alltid trevligt om man kan bli konkret. Regeringen tycks ha väldigt svårt för den saken när det gäller FRA.
Vi kan börja lite mjukt med tre enkla spaningsexempel.
1) Säpo riktar ett uppdrag till FRA som rör företeelsen internationell terrorism. Man har indikationer på att det kan finnas svenska medborgare på olika orter i Sverige, som står i förbindelse med medlemmar i en terrorstämplad organisation i landet X. Vissa av personerna i X-landet är också svenska medborgare.
Det handlar om diffusa misstankar, varför någon förundersökning inte är inledd mot någon i kretsen.
Säpo förfogar över sökbegrepp, bl.a. telefonnummer till ett stort antal personer i landet X, som man lämnar till FRA i samband med tillståndsgivningen.
Säpo vill framför allt att FRA ska kartlägga personernas alla kontakter med Sverige. Man önskar också trafikhistorik, helst ett år bakåt i tiden.
Är detta strategisk kartläggning av internationell terrorism? Är det alltså ett troligt spaningsuppdrag för FRA?
Hur många led bort från huvudaktörerna bör trafikkartläggningen/avlyssningen kunna sträcka sig?
2) RKP inkommer med ett spaningsuppdrag som rör företeelsen grov gränsöverskridande brottslighet. Det gäller misstankar om att stora mängder narkotika smugglas från landet X via Ryssland och vidare mot Sverige. Polisen vill ha hjälp med att kartlägga alla kontakter med eventuella knarkkurirer och medhjälpare här i Sverige.
Ingen förundersökning är inledd mot någon.
Alla sökbegrepp är direkt hänförliga till enskilda, varav flera är svenska medborgare.
Är detta exempel på strategisk kartläggning av grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen? Är detta alltså ett troligt uppdrag för FRA?
Vi kan också byta ut narkotika i exemplet mot cigarretter, vapen eller flyktingar. Förändrar det någonting?
3) Säpo inkommer med ett spaningsuppdrag som rör företeelsen internationell terrorism. Man är intresserad av de pengar som skickas från enskilda i Sverige till länderna X och Y. Säpo vill veta om det bland alla dessa överföringar kan finnas sådana som är avsedda för att finansiera terrorism i utlandet.
Det finns inga misstankar mot någon enskild avsändare eller mottagare. Säpo har inte heller några sökbegrepp att bidra med vid tillståndsgivningen.
Det visar sig att mycket pengar slussas via hawala-systemet. FRA måste åtminstone inledningsvis spana med mycket breda sökbegrepp för att fånga in och kartlägga trafiken. Det är således en ansenlig mängd privatpersoner både i Sverige och utlandet som kommer att få sina transaktioner granskade av FRA.
Är detta ett troligt FRA-uppdrag?
Några reflektioner och frågor:
1.) Regeringen har i mitt tycke presenterat ett ofullständigt underlag för den polisiära signalspaningen, trots att frågan stötts och blötts en längre tid. Som polisen själv påpekat finns det många fall, där man i förväg vet vilka teleadresser man vill avlyssna. Polisen kan alltså leverera sökbegreppen redan vid spaningens inledning.
Om t.ex. Säpo har en persons telefonnummer, och vill avlyssna dennes kommunikation med Sverige, varför kan man då inte vända sig direkt till svensk teleoperatör precis som man gör inom ramen för tvångsmedelslagstiftningen? Några särskilda sekretesskäl kan inte åberopas i dessa fall, eftersom Säpos objekt röjs på samma sätt för operatörerna vid avlyssning av inrikestrafik, där tillstånd beviljas kontinuerligt.
Varför har ni inte utrett möjligheten med filtrering i operatörsledet i de fall detta är möjligt? Att det finns andra ärenden, där metoden inte är tillämplig, eller där kommunikationen sker helt och hållet utanför Sverige, kan knappast tas som intäkt för att avfärda denna filtreringsmöjlighet. Att använda FRA så litet som möjligt, om underrättelserna kan utvinnas på annat sätt, borde tvärtom vara en given utgångspunkt.
2) Under de senaste tre åren har kunskapen om FRA:s omfattande trafikdatalagring fördjupats, mycket tack vare Datainspektionens ingående rapport, men också genom vad ledamöterna i den parlamentariska kommittén har avslöjat om verksamheten. Då rapporterna skrevs hade dessutom kabelinhämtningen nätt och jämnt kommit igång, varför problematiken bara kommer att bli större med tiden. Något som FRA-granskarna också understrukit.
Tycker Centern att polisen t.ex. ska få ta del av FRA:s historiska trafikuppgifter, som insamlats i utvecklingsverksamheten? Ska FRA kunna göra slagningar i sin omfattande trafikdatabas och sammanställa historiska trafikkartläggningar av objekt, som inte var legitima mål i underrättelseverksamheten då uppgifterna inhämtades? Så ser ju regelverket ut idag när det gäller övriga uppdragsgivare.
3) Du har i åtskilliga sammanhang hänvisat till "Kontrollstationen 2011". Vad hände med den? Olika larmrapporter har kommit 2010-11 om allvarliga missförhållanden vid FRA, både från kontrollorganen och enskilda FRA-medarbetare. Vad tänker ni göra åt allt detta? Kommer t.ex. några skärpningar vad gäller FRA:s utvecklingsverksamhet eller personuppgiftshanteringen i allmänhet?
4) Siun hade under 2010-11 inga resurser att granska FRA:s informationsutbyte med andra länder. Vad tycker du om det? Anser du att, vid sidan av Siun, en renodlad parlamentarisk kommitté bör permanentas, som dessutom får full insyn i utlandssamarbetet?
5) Stämmer det att ett par tidigare FRA-chefer finns representerade i Försvarsunderrättelsedomstolen och dömer av FRA:s spaningsönskemål? Är detta i så fall lämpligt?
Tack för inträngande och relevanta frågor.
Några kommentarer.
Frågorna kring Säpos och del av Rikskrims möjligheter att inrikta sinalspaning kommer att behandlas i kommande proposition.
Alternativet till att inrikta spaning hos FRA var tidigare bl a att istället göra det i egen regi, bättre som nu sker.
Att spaning sker mot kommunikation över landsgränsen hänförlig till fysisk person sker i betydande utsträckning är korrekt och behandlades i kontrollstationen.
Även underrättelseskyldigheten behandlades där, där regeringen vill ha kvar den trots att den i praktiken sällan eller aldrig kan användas.
Exakt hur Försvarsunderrättelsedomstolens beslut om tillstånd för FRA att signalspana mot allvarliga hot mot landets säkerhet ser ut vet jag inte men de rör sig ju bl a i de härader som Jakob spekulerar i.
Insamling av trafikdata för utvecklingsverksamhet ska handla just om det, och detta kommer att granskas ytterligare vid nästa kontrollstation.
Skicka en kommentar