RUT-rapport; 25 % av flyktingar har heltidsarbete efter 8 år.

Tillagt den 30 januari 2017. Läs mitt blogginlägg från okt 2016, viss korrigering.


Jag anser det mycket viktigt att samhällsdebatten utgår ifrån en så korrekt verklighet som möjligt. Därför har det bekymrat mig att beslutsfattare och medier de senaste åren, i bästa välmening, ofta förskönar migrationens vinster och förminskar graden av utmaningar/problem som vi står inför.

Ett flagrant exempel är Dagens Nyheters artikel för några år sedan om en tendentiös rapport av usel kvalitet om de stora vinster som Sandvikens kommun gjorde på migrationen, som inte vad jag vet korrigerats eller tagits bort från nätet. Det är mycket anmärkningsvärt men också rätt betecknande.

Ett annat exempel är uppgifterna om hur stor andel av flyktingarna som har universitets- och högskoleutbildning på svensk nivå, vilket ofta överdrivits, enligt min mening.

Jag tror liksom t ex min riksdagskollega i KD Aron Modig, i ett färskt välskrivet blogginlägg, att utmaningarna på migrationsområdet är större än de flesta inser.

Centerpartiet har som bekant många goda förslag för bättre integration och fler jobb men även om alla dessa genomfördes, vilket kan ta tid, återstår med säkerhet ytterligare mycket att göra.

Som exempel på hur stor utmaningen är att flyktingar ska komma i arbete används ständigt SCBs uppgifter om att det tar 7-8 år innan hälften av flyktingarna har fått arbete och ca 15 år innan 65 % har arbete.

Enligt SCBs AKU (arbetskraftsundersökning) var den totala andelen sysselsatta 2014 i åldern 20-64 år 80 procent. Bland kvinnorna var sysselsättningsgraden 78 procent och bland männen 82 procent.

Bland utrikes födda var sysselsättningsgraden 67 procent totalt, 62 procent bland kvinnorna och 72 procent bland männen. Enligt AKU var andelen heltidsanställda för befolkningen 15-74 år 77 procent 2014.. Bland dem som var födda i Asien var andelen 73 procent och bland dem som var födda i Afrika var andelen heltidsanställda 63 procent.

Min uppfattning är att dessa siffor närmast skönmålar den bistra verkligheten. Som arbete enligt SCB lär definitionen vara båda fasta och tillfälliga och deltidsarbeten och arbeten med 80 % lönebidrag som den tillfrågade har minst en timme den aktuella veckan.

Jag har därför bett riksdagens utredningstjänst (RUT) att ta fram uppgifter på hur utvecklingen är för
flyktingar och deras anhöriga som har heltidsarbete utan lönebidrag. Det är rimligen en relevant
uppgift att känna till för att på bästa sätt utifrån faktisk verklighet vidta åtgärder i rätt riktning.

Min ytliga analys ledde mig till tron att det nog tar kanske 12-15 år innan hälften har heltidsarbeten utan lönebidrag. Kanske var jag ändå för optimistisk.

RUT redovisar i sin rapport (som alla intresserade kan få genom att kontakta mig t ex på epost staffan.danielsson@riksdagen.se) effekten av lönebidragsarbeten, som man ju oftast har under flera år:

"Exempel på sådana insatser är instegsjobb och nystartsjobb. Ett mått som Arbetsförmedlingen använder för dessa insatser är andel personer som efter insatsens slut, har ett arbete utan stöd efter 90
dagar respektive 180 dagar. Arbetsförmedlingen visar att av dem som avslutat etableringsuppdraget
under 2014 hade fem procent ett arbete utan stöd efter 90 dagar och efter 180 dagar hade sex procent
ett arbete utan stöd. Efter avslutat instegsjobb 2014 hade sex procent av samtliga ett arbete utan stöd
90 dagar och sju procent hade ett arbete utan stöd 180 dagar. Efter avslutat nystartsjobb 2014 hade 33 procent av samtliga ett arbete utan stöd 90 dagar och 36 procent hade ett arbete utan stöd 180 dagar efter avslutat nystartsjobb."

Detta belyser kraftfullt vilken nackdel många utlandsfödda har av sämre språkkunskaper och låg utbildning. Instegsjobb riktar sig mot nyanlända till skillnad från nystartsjobb.

Vad gäller hur stor andel av flyktingar och anhöriga, och andra grupper, som har heltidsarbete utan lönebidrag är det förvånande, tycker jag, att SCBs AKU och RAMS inte ger några svar på det.

RUT, genom den vassa Anna Enström Järleborg,  har dock i samråd med SCB lyckats gräva fram 
mycket intressanta uppgifter i SCBs registerbaserade aktivitetsstatistik (RAKS), som bäst svarar på 
mina ställda frågor. 

I RAKS kategoriseras befolkningen efter huvudanknytning till arbetsmarknaden. De kategorier som används är; helårsanställd, nyanställd, avgången, delårsanställd, företagare, kombinatörer samt dem utan arbete. Det går även att få fram personernas inkomstkällor, t.ex. förvärvsarbete, aktivitetsstöd, sjuk- och aktivitetsersättning eller ålderspension.

Här är RUT-rapportens summering: 

"Om helårsanställda och företagare analyseras visar det sig att andelen helårsanställda inkl. företagare bland den totala befolkningen i Sverige 20-64 år ligger på 69 procent.

Andelen helårsanställda inkl. företagare bland flyktingar inkl. flyktinganhöriga uppgick till 25 procent efter 8 år i Sverige och andelen efter 15 år var 34 procent."

"Även bland flyktingar inkl. flyktinganhöriga är andelen helårsanställda inkl. företagare bland männen högre än bland kvinnorna. Bland männen är 32 procent helårsanställda inkl. företagare efter 8 år och 40 procent efter 15 år. För kvinnor är andelen helårsanställda inkl. företagare 18 procent efter 8 år och 28 procent efter 15 år."

I dessa uppgifter ingår därtill de som arbetar heltid och har stöd av lönebidrag, så siffrorna är betydligt lägre om intresse finns för andelen med heltidsarbete utan några statsbidrag. Att inte SCB kan redovisa detta finner jag mycket anmärkningsvärt.

Jag menar att detta tydligt visar på graden av de utmaningar/problem som Sverige redan möter och står inför. En given slutsats är också att de som säger nej till t ex lägre ingångslöner för de med dåliga språkkunskaper och långt till gymnasiekompetens (vilket Centerpartiet och i andra varianter också övriga allianspartier föreslår) måste prestera andra trovärdiga förslag som kan göra skillnad. Det räcker INTE att hänvisa till "more of the same" som utan större framgång prövats de senaste decennierna och som är det enda recept som regeringen och LO talar om.

Sydsvenskan har, också tillsammans med SCB, nyligen tagit fram statistik på hur långsamt som flyktingar kommer i arbete i Malmö. Av de som kom för tio år sedan hade endast 36 % arbete 2014 (sannolikt används då "en timme i veckan"- definitionen och arbeten med lönebidrag räknas in).
Efter 5 år hade 91 % av kvinnorna inte något arbete.

Dessa uppgifter bestyrker väl vad RUT-rapporten grävt fram.

Tillagt 2 mars.
Bloggen Fnordspotting (märkligt namn) gör en skarp analys, tycker jag, mellan Ylva Johanssons hurtiga mantra att "alla flyktingar ska ha jobb efter 2 år" och den bistra verkligheten.
Jag informerade arbetsmarknadsministern i en interpellationsdebatt igår och framhöll att läget är alarmerande, att det absolut inte räcker med "More of the same" vilket är det enda som regeringen föreslår utan att det behövs en "New Deal" a la typ Centerpartiets många goda och radikala förslag. Även om dessa skulle genomföras i sin helhet torde stora utmaningar kvarstå.
Ylva Johansson kommenterade inte de nya siffrorna alls, hänvisade till utbildning, matchning och
lärlingsjobb, typ och attackerade Centerpartiet och mig för att hota den svenska modellen.

RUT- rapporten efterfrågas livligt och det skrivs rätt mycket på sociala medier och jag har aldrig haft så många besök på denna blogg,  medan media inte uppmärksammat den. Än, vi får se. Jag tycker de nya siffrorna är alarmerande. Efter 15 år i Sverige har 34 % av flyktingarna "helårsjobb", vilket tydligen innefattar även deltidsjobb och alla jobb som stöds med höga statsbidrag/lönebidrag.

Thomas Gur skriver i Arbetsmarknadsnytt!

Ann-Charlotte Marteus skriver ledare i Expressen.

Johan Westerholm med den spetsiga och läsvärda bloggen Ledarsidorna.se har laddat upp rapporten här.

Mariestadstidningen, och andra borgerliga tidningar, använder RUT-rapporten som en grund för en sansad och intressant ledare med Centerpartiet i fokus.

Tillagt: PM Nilsson i Sveriges största affärstidning - Dagens Industri - tar efter en månad äntligen upp den alarmerande RUT-rapport som jag beställde om flyktingars så långa väg till arbete. Han föreslår en kriskommission för arbetsmarknad och skola med anledning av att verkligheten är långt sämre än det framställts.

Tillagt 10 april;
Dagens industris PM Nilsson skriver på ledarplats om flyktingars utbildning och arbete. Regeringen, och många, vill gärna försköna men verkligheten måste ju fram. Intressant att den RUT-rapport jag beställde, och informerade Ylva Johansson om i en interpellationsdebatt, omgående ledde till ett regeringsuppdrag till SCB på samma tema. Sent men bra av arbetsmarknadsministern;

Dödshjälp - en viktig riksdagsdebatt!

Jag har i något decennium drivit frågan om rätt till dödshjälp genom motioner, interpellationer och debattartiklar mm.

Sent igår kväll, efter tio, diskuterade statsrådet Gabriel Wikström, Johan Hultberg och jag frågan om dödshjälp i Sveriges Riksdag.

Det var en djup (enligt statsrådet) och sansad och respektfylld dialog.

Visst återkom Wikström till att många läkare är emot och att han inte "i dagsläget" vill tillsätta någon utredning och att samhället måste fundera noga osv. Det måste han egentligen lyfta fram, så laddad och tabubelagd som denna mycket viktiga fråga är.

Men!

Han bejakade ändå individens frihet att själv kunna lyssnas till och respekteras, och han lyfte fram Statens medicinskt-Etiska råd (SMER) som bättre än en politisk utredning på att analysera och lägga förslag i frågan.

Och det har ju SMER redan gjort, år 2008, då man föreslog att regeringen borde överväga att införa någonting i riktning mot Oregonmodellen. 

Jag undrar ändå om inte denna frågas laddning kommer att nödvändiggöra någon form av utredning. Men kanske inte! 

Styrelsen för Rätten till en Värdig Död har arbetat med denna fråga och jag rekommenderade statsrådet att noga ta del av detta.

Jag valde i mina 2 första inlägg att ge röst åt Harald Norbelie, som från andra sidan floden ställde fråga till statsrådet wikström, och Inga-Lisa Sangregorio​ vilka med oerhörd tyngd lyfter fram verkligheten.

Min kollega Johan Hultberg tog av sin partinål och hade två starka inlägg där han entydigt tog ställning i sakfrågan.

Mycket pekar också på att Moderaterna kommer att förespråka att denna fråga utreds.

Som jag alltid säger, verkligheten avgör i längden, denna fråga är i rörelse och gårdagens dialog i riksdagen ser jag som ett stort steg framåt.

Måtte SMER nu ha fått råg i ryggen att åter ta upp sitt förslag från 2008 och summera den utveckling som sker i EU och USA och åter tillskriva regeringen i frågan!

Här länk till debatten både i skrift och tal;

http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=H310372

Tillagt 29 februari; Dagens Nyheter ger i en ledare tungt eldunderstöd för att denna fråga behöver utredas. Mycket glädjande och ett viktigt steg framåt. Man har precis uppfattat vad frågan handlar om!

Åsiktskorridor och ålderskontroll -i SvD

Flash; 17.11. 11 feb; Den 15-åring från Somalia ( enligt Daily Mail) som mördade en kvinna på ett asylboende i Mölndal var en vuxen man, enligt GP. Detta är mycket allvarligt. Om Migrationsverket godtroget har accepterat åldersuppgifter utan tillräcklig kontroll, samtidigt som man anställt personal för att arbeta med barn men som istället arbetade med minst en vuxen man, bär man sannolikt ett delansvar för att den fruktansvärda och tragiska händelsen kunde ske. 
Migrationsverket borde anmälas till JO, man torde tyvärr ha ett betydande ansvar för att en person som var anställd för att arbeta med barn under 18 istället arbetade med minst en vuxen man med kanske svåra trauman bakom sig.

....................................
Jag skrev redan 2012 på DN debatt om myndigheters/Migrationsverkets ansvar för att i tveksamma fall ta ansvar för att bedöma ålder på asylsökande. Och jag har fortsatt att diskutera detta, på min blogg och annorstädes. 

Denne läkare tror jag på, till skillnad från t ex ship to Gaza-aktivisten och KPMLr:aren (ja, jag vet att det ät ovidkommande..) Henry Ascher; http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/2015/11/29/aldersbedomning---fifa-klokare-an-barnlakarforeningen/

Jag skriver idag på SvD Debatt, igen, som enskild riksdagsledamot.  Centerpartiet står bakom migrationsverkets bedömningar och beslutade på partistämman i höstas att åldersbedömning ska ske enligt forskning och beprövad vetenskap, typ. Frågorna är fortsatt aktuella sedan ca 35.000 ensamkommande under 18 år kom till Sverige under 2015, socialstyrelsen kommer snart med en rapport om dagsläget vad gäller åldersbedömningsmetoder, migrationsöverenskommelsen sa att analys ska göras varför så stor andel av de ensamkommande söker sig till Sverige och regeringen och moderaterna vill att migrationsverket ska förbättra sina åldersbedömningar och använda känd teknik.

Det är möjligt att felmarginalen behöver vara 1-2 år men det är faktiskt inte rimligt att den ska vara 4-6 år eller mer, vilket en del barnläkare hävdar. 

Jag skriver också om Åsiktskorridoren, vilken så länge har försvårat en sansad och saklig debatt om olika frågor kopplade till migration.

Istället för diskutera i sak har ofta beskyllningar om rasism och främlingsfientlighet slungats ut, vilket har förgiftat debatten som tynat bort innan den ens hunnit börja, ungefär. Detta har bidragit till de stora förändringarna i väljaropinionen de senaste åren.

Jag lyfter några exempel på angrepp som har drabbat mig, från Sörmlands Nyheter, från Hallands Nyheter som manade mig att byta parti, från riksdagsledamot Linda Snecker, från Östgöta Corren t o m när man delvis försvarar mig, från en Corren-journalist som kopplar mig till 1930-talets antisemitiska strömningar, Ledarskribenten Christian Dahlgren i Corren har flera gånger skrivit negativt och även använt "brun"-ordet. Med mera.

frihet till dödshjälp - min interpellation

Jag har i något decennium verkat för att individens yttersta vilja ska respekteras vid svåra lidanden i livets slutsked. Jag har skrivit motioner i riksdagen, interpellerat, skrivit debattartiklar och är styrelsemedlem i Rätten Till en Värdig Död (RTVD). Jag har diskuterat i Dagen TV med ledarskribenten Elisabeth Sandlund. Jag modererar ett debattforum på facebook, Rätten Till en Värdig Död - diskussionsforum (väkommen med!).

Denna oerhört viktiga fråga måste diskuteras med sans och respekt, och den rör på sig i både Sverige och världen. Alltfler människor stöder en strängt reglerad dödshjälp, alltfler länder öppnar för detta och allt starkare krafter i olika politiska partier lyfter dessa frågor.

Ett obehagligt bottennapp för hur den absolut inte ska diskuteras presterar Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen idag. Helt okänsligt förkastar han individens yttersta vilja och de som så innerligt argumenterat både principiellt och utifrån sin egen livssituation, t ex radiomannen Harald Norbelie på DN debatt och journalisten Inga-Lisa Sangregorio i sin bok   och i en interju i Dagens Nyheter. Orkar jag ska jag skriva ett öppet brev till Aftonbladets ansvarige utgivare och fråga hur Virtanens text kunnat passera det omdömesfilter som väl ändå Aftonbladet borde ha för sina krönikörer.

Jag lämnade för några dagar sedan in en låång interpellation till regeringen och sjukvårdsminister Gabriel Wikström om att dessa frågor vid svåra lidanden i livets slut måste utredas, vilket statens medicinskt-etiska råd föreslagit för flera år sedan.
Regeringen tar på sig ett tungt ansvar om man likt Göran Hägglund dogmatiskt vägrar att ens låta utreda dessa allt aktuellare frågor, och där oklara gråzoner finns mellan hur man arbetar vid olika sjukhus och mellan olika läkare. Jag hoppas att statsrådet Wikström har kraften att tillsätta en viktig utredning.

Här mina interpellationer till socialminister Göran Hägglund 2010 och 2008/09.

STORA Utmaningar -även med minskad flyktingström.

Jag har stort förtroende för Expressens Anna Dahlberg. Hon varnade, liksom i någon mån även jag, tidigt för att Sverige inte uthålligt, med växande flyktingströmmar, kan ha betydligt mer generösa asylregler än övriga EU-länder.

Hon skriver nu en ledare i Expressen om de väldiga integrationsutmaningar som Sverige står inför, även om antalet asylsökande skulle hålla sig till säg 500 i veckan och inte återgå till 10.000 i veckan.

Anna Dahlberg menar att den infekterade migrationsdebatten i Sverige nu är över sedan alla stora ledarsidor med riksspridning inklusive Aftonbladet, nu är överens om att Sverige inte klarar att ta emot obegränsade volymer av flyktingar. (samt, vill jag tillägga, 6 av partierna i riksdagen med sammantaget ca 88 % av rösterna).

Hon anser att all kraft nu måste ägnas åt de mycket stora integrationsutmaningar som Sverige står inför vad gäller arbete, bostäder, våld mm. Hon menar att de legala vägarna till jobb och bostad måste breddas samtidigt som rättsstaten måste agera mycket mer kraftfullt för att upprätthålla lag och ordning. Hon vill se en akut plan för att möta den växande oron på asylboendena och tillsätta en oberoende kriskommission.

Anna Dahlberg ser inte hur Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen under överskådlig tid, och hon tror t o m att "ingen i dagsläget har en susning om hur detta ska lösas."

Min egen analys av dagsläget ligger tyvärr i den riktning som Anna Dahlberg pekar ut, även om jag inte är lika defaitistisk.

.......................................................

Anna Dahlberg, och jag, borde väl lugnas av Centerpartiets hållning. Vi ingår ju inte bland de partier vars radikala åtgärder bromsat antalet asylsökande utan vi menar tillsammans med Vänsterpartiet att Sverige visst klarar en asylmottagning på höstens nivåer, typ.

Dessutom anser vi att vi har lösningarna på hur mottagning och integration ska kunna fungera i en sådan situation genom våra många förslag på tjogtals med punkter och mer.

Om Centerpartiets förslag, om de genomfördes, skulle fungera med fortsatt höga veckoantal asylsökande, så måste de ju fungera ännu bättre i den situation som Anna Dahlberg utgår ifrån, med mycket lägre antal.

Detta anser uppenbarligen inte Anna Dahlberg och även jag tvivlar. Visst är våra förslag bra och konstruktiva men jag kan heller inte se hur Sverige även med dem genomförda skulle klara mottagning, boende, integration och arbete på ett hyggligt sätt utan även jag känner en stark oro, tyvärr.

För att vara tydlig, jag hoppas att Centerpartiets förslag kan förverkligas snarast möjligt, även om i dagsläget det verkar kunna bli fallet för endast en del av dem.

Men, ursäkta mitt parti, jag tror inte att det räcker alls om flyktingmottagningen skulle vara mycket större än idag, och jag tror att även om alla förslagen skulle genomföras samtidigt som flyktingströmmen håller sig mycket mindre, så väntar ändå stora problem för vårt land att lösa.

Jag vet att jag sa på Centerstämman i september förra året att jag inte på ett bra tag ska tjata mer om detta i centerrörelsen, eftersom stämman med bedövande majoritet avslog alla östgötamotionens 4 att-satser. Dock gick Centerpartiet någon dryg månad senare med på den första Migrationsöverenskommelsen som i stora delar tillgodoser 3 av motionens att-satser. (Den fjärde, att Sverige ska öppna sina ambassader på asylsökande ska nu Maria Ferm utreda fast, tror jag, i första hand för hur detta ska ske samordnat mellan EUs länder).

Därtill ökade som bekant flyktingströmmen till EU och i hög grad till Sverige mycket kraftigt under hösten osv.

Så jag anser att det har gått ett bra tag nu där mycket har hänt. Jag ska ändå försöka att inte tjata om min uppfattning inom centerrörelsen så mycket, men ändå något i några och andra sammanhang, tex här på bloggen och i några debattforum i sociala medier samt genom någon debattartikel i riks- och centermedia vartefter.

Jag känner en stark oro för att Centerpartiets radikala linje i migrationspolitiken att fortsätta med betydligt mer generösa asylregler än övriga EU-länder är orealistisk, är inte möjlig att få gehör för om/när vi ska regera Sverige och kan riskerar att splittra alliansen och försvåra en ny alliansregering.

Visst kan Centerpartiet på kortare sikt vinna besvikna MP-väljare samt en del ungdoms-. och storstadsväljare som hyser en väldig tilltro till vad Sverige förmår att klara. Men vad händer på sikt, och vad händer i våra kärnområden?

Vi talar om en "skammens dag" när Sverige beslutade om att införa ID-krav, och vi vill omgående avveckla dem och de inre gränskontrollerna. Jag tycker att vår retorik borde vara försiktigare och att vi borde vara lite mer ödmjuka inför den faktiska verkligheten.

Centerpartiet har alltid haft visioner och mål men har också alltid varit förankrat i verkligheten och aldrig lovat mer än vad Sveriges, eller en kommuns ekonomi, klarar av att genomföra. Nu är vi ute på hal is, enligt min mening, och löper en växande risk för att marginaliseras som ett ekonomiskt ansvarstagande parti vilket alltid tidigare har varit vårt adelsmärke.

Så var detta sagt.

Jag hoppas verkligen att jag har fel och att Centerpartiet snart kommer att ingå i en ny alliansregering som kan genomföra vår migrationspolitik i allt väsentligt vilket Sverige kommer att klara riktigt bra tack vare våra många goda reformförslag och som också leder till en stark opinionstillväxt för Centerpartiet.

Men som ni förstår så är min tilltro till detta inte så stor som den borde vara för en lojal riksdagsledamot för Centerpartiet. Ni som är starkare i anden får gärna komma med kritik och argument så att jag kan övertygas och se verkligheten med Era ögon. Och kanske någon får en viss förståelse även för min allvarsamma analys, kanske.

Tillagt; Expressen publicerar just en lysande rak och öppen artikel som bättre än jag tidigare sett summerar läget i den ju överlägset största politiska frågan i Sverige. Mycket läsvärd, rekommenderas!

Fortsatt fri rörlighet, öppenhet och samarbete inom Norden, krav från Mittengruppen i Nordiska Rådet.

Fortsatt fri rörlighet, öppenhet och samarbete inom Norden, det kräver Mittengruppen (en av de 2 största grupperna) i Nordiska Rådet.

- Som Centerpartiets ledamot i Nordiska Rådet lade jag i måndags (25 januari) fram ett förslag enligt ovan, med anledning av de svenska ID-kraven över Öresund och det stora antalet asylsökande i EU och Norden.

- Efter konstruktiva diskussioner vann förslaget en mycket bred uppslutning från Nordens centerpartier, liberala partier, miljöpartier och kristdemokratiska partier, vilket är mycket glädjande. Jag ser fram mot den fortsatta behandlingen av förslaget och hoppas att förslaget kommer antas med samma breda samsyn vid sessionen i höst, säger Staffan Danielsson.

Aftonbladet skriver om detta.

Nordens samarbetsminstrar är på samma linje som C och Mittengruppen! Glädjande!

Sida 1 av 2
Nordiska rådet
A 1671/presidiet
Framlagt av:
Mittengruppen
Behandlas i:
Presidiet
J.nr. 16-00041-2
MEDLEMSFÖRSLAG
Medlemsförslag
om fortsatt fri rörlighet, öppenhet och samarbete inom Norden

Förslag
Mittengruppen föreslår att
Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet

att en strategi för hur medlemsländerna tillsammans kan hantera flyktingsituationen tas fram

att eventuella planer på skärpning av regler som kommer att innebära negativa konsekvenser för det nordiska samarbetet lyfts i Nordiska ministerrådet för samråd

att beslut som äventyrar den Nordiska samverkansiden ska undvikas så långt som möjligt

Bakgrund
Gränserna mellan de nordiska länderna har i många decennier successivt öppnats upp kring en rad områden, mycket tack vare det Nordiska rådets viktiga arbete. För mer än 60 år sedan undertecknades propositionen om den nordiska passfriheten som inneburit att medborgare i länderna inte behövs pass eller legitimitetshandling för att resa inom Norden, och att uppehållstillstånd inte behövs vid vistelse i en annan medlemsstat än den man är medborgare i. Den nordiska passfriheten har också inneburit fritt arbetstillstånd för nordiska medborgare som ingår i samarbetet. Den 17 december 2015 beslutade Sveriges riksdag att införa ID-krav för resa mellan Danmark och Sverige vilket upphävde den långa passfriheten i Norden.

Beslutet om att återinföra ID-krav får negativa konsekvenser för det nordiska samarbetet, infrastrukturlösningar, rörligheten, näringslivet och företagandet i regionen samt begränsar möjligheten till att söka asyl. Det ökade flyktingmottagandet sätter stor press på systemen när de inte är gjorda för en så snabb ökning av befolkningen som vi sett under 2015. Nu mera än någonsin krävs samarbete snarare än isolering för att gemen-samt kunna hitta strukturer och lösningar för att bevara och intensifiera samarbetet länderna emellan.

Norden behöver fortsatt öppenhet vad gäller passunion och öppna gränser inom Norden. Det nordiska samarbetet bygger på ömsesidighet och vi behöver fortsatt arbeta för gemensamma nordiska lösningar och regler som gör det enklare att bo, studera, arbeta och resa inom Norden.

Helsingfors 25 januari 2016
André Skjelstad (V)
Arto Pirttilahti (cent)
Britt Lundberg (ÅC)
Carl Haglund (sv)
Hanna Kosonen (cent)
Höskuldur Þórhallsson (F)
Jan Lindholm(MP)
Jenis av Rana (Mfl.)
Johanna Karimäki (gröna)
Katri Kulmuni (cent)
Lars Tysklind (FP)
Mikael Staffas (Lib)
Mikko Kärnä (cent)
Penilla Gunther (KD)
Rigmor Andersen Eide (KrF)
Róbert Marshall (Björt framtíð)
Ruth Vang (Framsókn)
Staffan Danielsson (C)


http://www.norden.org/sv/nordiska-raadet/aerenden/a-1671-presidiet-1

Övernattningsbostäder

Tillagt den 3 februari.

Min fråga till statsministern om övernattningsbostäder har nu besvarats av statsrådet Ardalan Shekarabi. Intressant svar, där han aviserar att åtgärder ska vidtas. 

Fråga 2015/16:650 Övernattningsbostäder

av Staffan Danielsson (C)

till Statsminister Stefan Löfven (S)

Riksdagen har tagit på sig ett ansvar för att erbjuda övernattningsbostad för riksdagsledamöter vars hem ligger mer än 50 kilometer från riksdagen. Det är rimligt. Regeringen har inte tagit på sig ett liknande ansvar för dem som utses till statsråd i regeringen.

Frågan om statsrådens boende utreddes 2004. I promemorianErsättningar och förmåner till statsråd m.m. (Ds 2004:27) föreslogs att statsråden liksom riksdagsledamöterna skulle ha bostaden på hemorten som tjänsteställe. Detta genomfördes ej.

Eftersom bostadsmarknaden i Stockholm är så reglerad och dåligt fungerande innebär det svårigheter att med kort varsel skaffa bostad för de alltför få statsråd som kommer från andra valkretsar än Stockholm. Bostadsköerna är långa och bostadsrätterna dyra, och boende i förorterna innebär betydande restider. Detta senare gäller givetvis de allra flesta som bor i Stockholm, och där ska naturligtvis alltid en bedömning ske om riksdagsledamöter, eller statsråd, ska ha den förmån som nuvarande system innebär för riksdagsledamöterna eller ej.

Något statsråd har därför ansett sig behöva utnyttja sina kontaktnät för att ta sig förbi de långa bostadsköer som finns, och statsråd genom åren torde ha haft vissa bekymmer med att ordna sitt boende, som ju ibland kan gälla rätt begränsade tidsperioder på månader eller några få år. 

Min fråga till statsministern är:

 Anser statsministern att nuvarande regelverk för statsrådens boende, i de fall där de inte redan bor i Stockholm, är väl fungerade och att bedömningen från 2004, att inga förändringar behövs, ligger fast?

*******************************************

Jag har alltså ställt fråga till Statsministern om detta.

Bakgrunden är naturligtvis att frågan är aktuell genom utrikesministerns förtur till Kommunals hyreslägenhet.

Men min fråga rör ju inte detta i sig, utan den mer generella frågan om statsråd med hemmet utanför Stockholm skulle kunna erbjudas övernattningslägenhet, ev med rimlig säkerhetsprofil om hotbild skulle föreligga eller i preventivt syfte. 

Det handlar inte om så många lägenheter, eftersom tyvärr alltför få statsråd kommer från utanför Stockholm. 

Faktiskt har ett antal ledarskribenter och en del politiker och en hel del opinionsbildare och medborgare (på t ex twitter) öppnat för att detta borde vara rimligt.

Jonas Gummesson på ledarsidan i Svenska Dagbladet går t o m så långt att han skriver: "Statsråd som rekryteras utanför Stockholm bör naturligtvis ha tillgång till tjänstebostäder, med fokus på skyddsaspekten. Allt annat är naivt gränsande till ren och skär enfald."

Även 5 s-kommunalråd ömmar för statsråd utanför Stockholm.

Några har också sågat detta med hänvisning till att politikerna själva bör ordna sitt boende och också smaka på den absurda hyresmarknaden i Stockholm så att de motiveras att avreglera denna, t ex chefsekonom Jesper Ahlgren på Timbro och Johan Ingerö, också Timbro.

Jag tycker att mycket talar för att både riksdagsledamöter och statsråd utanför Stockholm borde erbjudas övernattningslägenheter och att Gummesson resonerar tänkvärt:

"Nyanlända riksdagsledamöter, bosatta mer än 50 kilometer från Stockholm, erbjuds direkt efter ankomst en övernattningsbostad i riksdagens regi i enlighet med
 ”Föreskrifter om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”, inklusive rådande säkerhetsarrangemang.

Regeringens övriga statsråd erbjuds ingenting av detta. I stället förväntas
 var och en ordna fram en egen bostad efter bästa – eller sämsta – förmåga.

Statsråden får ofta beskedet om utnämningen med kort varsel och den som
 är bosatt utanför Stockholm får ge sig av till riksdagens högtidliga
 öppnande i rödaste rappet för att höra sitt namn läsas upp under pompa 
och ståt i kammaren.

Redan samma eftermiddag tar statsråden över ansvaret för sina
 respektive områden på departementen. Parallellt inleds jakten
 på en bostad. Inte särskilt lyckat."

************************************

En sak till. Riksdagsledamöter erbjuds alltså en övernattningsbostad som riksdagen disponerar, eller ersättning för hyreskostnaden (upp till 8.600 kr per månad tror jag). Däremot utgår ingen ersättning för kapitalkostnaden om man köpt en bostadsrätt, som ju ofta är den största kostnaden. Detta styr mot att de som vill skaffa eget boende letar hyreslägenheter istället för att köpa en bostad. Jag förstår inte riktigt varför staten vill styra de riksdagsledamöternas val som skaffar eget boende?

Undanhåller svenska Media...?

Jag skrev detta blogginlägg i augusti, med kritik mot medias och dagens ekos nyhetsvärdering och -rapportering.

Jag skrev bl a: "Tyvärr finns det en misstro hos alltfler medborgare mot svenska media, man litar inte på att de speglar verkligheten som den är utan friserar den lite i "positiv och rätt" riktning, av goda och välmenande skäl.

Jag anser denna utveckling oroande av flera skäl. Det är viktigt att verkligheten speglas som den är, inte som den borde vara. Och om förtroendet för t ex public service, och övriga media, minskar hos en del medborgare är det inte bra, tycker jag.

Stämmer det då, har media en egen agenda om vad som bör lyftas fram och vad som inte bör lyftas fram.

Jo, nog är det så. Tydligast är det i de laddade migrationsfrågorna, där både media, politiker och myndigheter sedan länge haft en agenda att lyfta positiva nyheter och avstå så långt möjligt från andra eller tona ned dem.

Exemplen är så många. Vid brottsrapportering, och när signalement beskrivs, finns alltid en strävan att undvika att beskriva sådant som kan kopplas till migrationen. Detta leder lätt till att många tror att fler brott än vad som är fallet begås av människor med rötter i andra länder, dvs beröringsångesten kan vara contraproduktiv."

Denna svenska mediers välmenande undanhållande av fakta driver många att komplettera sin information från alternativa informationskanaler av ofta tvivelaktig karaktär, som t ex "Flashback". 

Vid uppmärksammade gruppvåldtäkter anser media oftast att förövarnas ursprung inte är relevant att informera om, och t o m när polisen ger ut signalement förekommer det att media inte för polisens uppgifter vidare om media anser dem irrelevanta.

Vid årsskiftet inträffade övergrepp i stor skala på kvinnor i Köln och i liten skala i Kalmar. Varken polis eller media skyndade sig att rapportera om detta, och framförallt inte att förövarnas ursprung var utanför Europa. Samma typ av övergrepp lär ha inträffat för ett halvår sedan vid en musikfestival i Stockholm, vilket kom till DNs kännedom men man avstod från att rapportera detta.

Med anledning av övergrepp i Köln och Kalmar, och enstaka omskrivna gruppvåldtäkter, är det uppenbart att det behövs ett starkare fokus för att stärka respekten för kvinnor i alla samhällsgrupper. 
Den här DN-intervjun från år 2000 visar vilka utmaningar som fanns då, och som jag tyvärr befarar finns även nu. 
Det som sägs är ju mycket anmärkningsvärt. 

Min grundpoäng är att jag tror att "gammalmedia" binder ris åt egen rygg och riskerar sin trovärdighet när man avstår från att i sin brottsrapportering ta med uppgifter som av allmänheten uppfattas som relevanta. Min bedömning är att detta gör att man tappar läsare och driver många att alltmer komplettera sin informationsinhämtning från sociala medier av mycket skiftande kvalitet. 

Det verkar som om händelserna i Köln och Kalmar kan bana väg för en öppnare rapportering, vilket jag tror vore riktigt. Vi får väl se, jag återkommer.

Starka C-känslor mot ID-kontroller.

Sverige har i höst tagit emot runt 100.000 asylsökande. Regeringen bedömer läget som ohållbart och har lagt fram dåligt beredda och mycket långtgående förslag i stor hast. Id-kontroller införs vid gränsen, 289 riksdagsledamöter stödde regeringen (88 %) i princip medan 39 (12 %) röstade emot.

Alla vänsterpartister, 21 av 22 centerpartister samt 1 miljöpartist och 1 folkpartist röstade emot lagförslaget.

Jag var den centerpartist som avstod med denna röstförklaring.

Kritiken från C och V uttrycktes i starka och laddade ordalag, här ett citat från Johanna Jönsson (C) i debatten:

"Samma politiker som för bara någon månad sedan beklagade sig över att människor dog i Medelhavet är nu beredda att sätta upp exakt samma livsfarliga hinder runt Sverige. Det är en skam! Var och en som trycker på ja-knappen här i dag och låter detta passera är medskyldig till det som nu sker."

Många centersympatisörer uttryckte starkt stöd i sociala medier i liknande ordalag, se nedan.

All respekt för de upprörda känslorna och det höga tonläget. Dock känner jag viss oro, dels i enligt med varför jag avstod,  att C och V inte vill se åtgärder som minskar inflödet av asylsökande till Sverige. Vad skulle då hända när nu andra länder (Tyskland) inför restriktioner?
Och dels över att Centerpartiet genom sin starka kritik möjligen kan  få svårare att ingå i en kommande alliansregering. Det starka avståndstagandet kan ställa till problem, det är det ena. Och det andra är att om åtgärderna finns kvar, vilket jag ju hoppas att de inte är, är C då beredd att regera?

Här en del citat:

Johanna Jönsson, Anders Åkesson, Johan Hedin jobbade hårt i Riksdagen idag. Tack för att ni står upp för mänskligheten!

Röstade precis NEJ till inskränkning av asylrätten, id-krav och annan skit. Sorgligt att inte fler gjorde detsamma. Ingen rolig julklapp till de som flyr.

Jag skäms över Sverige och kan bara beklaga att majoriteten i Sveriges riksdag tog att det beslutet igår.

Riksdagens röstade igenom det vedervärdiga id-kravet. Centerpartiet med bla Kerstin Lundgren Johan Hedin och Johanna Jönsson röstade rakryggat emot.

Allt är inte svart eller vitt. Det här beslutet ÄR en skam för Sverige,

Tråkig avslutningsdebatt inför julen med beslut som slår igen dörren i ansiktet på många som hoppats på en fristad i Sverige att överleva i.

De som idag trycker på Ja-knappen borde skämmas.

Centerpartiet röstar idag nej till regeringens förslag om att införa ID-krav för att ta sig in i Sverige. Jag hoppas att alla som på något sätt kallar sig liberaler gör samma sak för annars borde ni ta mig tusan skämmas.

Johan Hedin, Johanna Jönsson och Anders Åkesson representerar Centerpartiet föredömligt i riksdagsdebatten om ID-krav! Stolt över er - tack!! Men jag skäms över mitt land.... Det är så sorgligt...

Tack till Annie Lööf Kerstin Lundgren och så många fler som håller rösten klar och tydlig för vad som är den värdiga vägen. Övriga partier som håller sig med en annan linje bär nu ansvaret på sina axlar för förödande omänskliga konsekvenser

Till er som tänker trycka ja till id-kontroller idag: Ni kommer få stå till svars inför kommande generationer. Vill ni leva med det?

Sverige är inte ett humant land längre. Jag SKÄMS!

 trodde väl inte att jag skulle se en riksdag där bara C och V är de som står upp för solidaritet. Övriga må ta plats i skamvrån

Men som Johanna Jönsson säger vilket är värst ett A och ett B-lag eller ett A och ett Ö-lag. 

Centerpartiet vänder inte kappan efter vinden och säger därför nej till ID-kontroller. 

Att riksdagen idag röstade igenom att Sverige ska bortse från asylrätten är inte bara tragiskt, det är en skam för Sverige!

Idag är det väldigt många riksdagsledamöter som borde skämmas. Men inteJohanna Jönsson, eller Centerpartiets övriga riksdagsledamöter.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Niklas Ekdahl, journalist; manar till sans: . Alla vill nu övertyga alla andra inte bara om den egna verklighetsbeskrivningen (nationens undergång vs. inga problem) utan också om den korrekta slutsatsen (håll gränsen vs. öppna era hjärtan). Kanske finns en annan väg än att till varje pris stämpla meningsmotståndarna som onda eller korkade.

Riksdagsbeslut om ID-kontroller, min röstförklaring

web-TV; , scrolla ner i talarlistan till höger.



Herr Talman

Riksdagsledamöter, Ni som lyssnar,  och Ni som läser detta om ett eller flera decennier när dagens utmaningar är historia, så som det alltid blir.

Under Centerpartiets viktiga idéprogramsdebatt väcktes jag till insikt om att ett litet land i Europeiska Unionen, som Sverige, inte ensidigt kan fastställa sina migrations- eller asylregler betydligt mer generösa än övriga EU-länder. I alla fall inte i en värld med djupa klyftor, någon miljard människor som svälter och kring 60 miljoner på flykt.

Vi enades i Centerpartiet om ett bra idéprogram, med goda visioner och med beaktande av verkligheten.

Sedan dess har jag nu och då lyft fram uppfattningen att Sverige behöver anpassa sina asylregler i EU-riktning. Detta enkla konstaterande har tyvärr ofta bemötts med upprörda känslor och jag har fått kritik för att typ fiska i grumliga vatten och för att t o m uttrycka mig främlingsfientligt eller ”rasistiskt”.  Inget kunde vara mera fel och jag är naturligtvis djupt kränkt över detta.

Dessa grundlösa beskyllningar är i sak obegripliga men förklaras av den ”åsiktskorridor” som i den svenska samhällsdebatten i de bästa avsikter upprätthållits av politiker och media. Den finns inte, eller har inte funnits, brukar dessa ibland hävda. Det är fel och det vet vi som sökt bredda den.

Hade Sverige lyssnat på oss som försiktigt lyfte fram detta, att Sverige borde anpassa sina asylregler i EU-riktning, hade kanske antalet asylsökande till EU som valde att ta sig till Sverige inte varit lika högt som det varit och blivit. Men det är också historia.

Nu tvingar verkligheten samma politiker och partier, och samma ledarskribenter med hög och stolt svansföring, till att föreslå och försvara åtgärder som slår blint och som varit helt otänkbara och som då beskrivits med epitet som jag inte här vill nämna. Nu glöms de heliga principer som alltid tidigare lyfts fram och nu försvaras de drastiska åtgärderna som nödvändiga i en ny verklighet. Jovisst, men principdebatten som fördes tidigare omfattar faktiskt samma principer nu som då. Och den övergripande verkligheten har faktiskt inte förändrats.

Här är vi idag. Panikåtgärder framtvingade av verkligheten. De senaste årens handlingsförlamning har också lyft fram Sverigedemokraterna som ett av Sveriges 3 största partier, inte av egen kraft skulle jag säga, utan framhjälpta av de partier som ville mer än vad som är i längden möjligt.

Regeringen har plötsligt lagt om kursen 180 grader och föreslår nu radikala åtgärder för att förhindra många av de som vill söka asyl i något EU- land att inte längre kunna göra det i Sverige. Vi behandlar idag en proposition tillyxad i all hast med dåligt beredda och mycket långtgående förslag.

Centerpartiet har arbetat fram och sedan lång tid föreslagit rader av konstruktiva förslag för bättre integration, effektivare flyktingmottagning och fler i arbete genom lägre trösklar, bättre regelverk och enklare jobb. Det är mycket beklagligt att starka politiska krafter hittills kunna förhindra att dessa nödvändiga insatser genomförs. Jag hoppas att verkligheten inom kort kommer att göra att Centerpartiets förslag kan förverkligas i bred politisk enighet, jag skulle t o m vilja säga att något annat skulle vara mycket överraskande. Verkligheten är en tung kraft och den talar för Centerpartiets förslag och mot socialdemokraternas och LOs fyrkantiga 1970-talsfundamentalism som bromsar mycket av det som måste göras.

Däremot motsätter sig Centerpartiet, och och Vänsterpartiet, att åtgärder görs för att bromsa det mycket stora inflöde av asylsökande och andra till EU som i hög utsträckning har valt att söka sig till Sverige. Jag anser åtgärder vara nödvändiga men att regeringens förslag har stora brister.

Därför kommer jag att avstå i dagens omröstning.

Finns beröringspunkter mellan liberalism och leninism?

Leninism innebär bl a, tror jag, att majoritetsbeslut gäller och att minoritetsuppfattningar ska tryckas ner. Bolsjevikerna förbjöd t o m oppositionella grupper inom partiet.

Inga jämförelser i övrigt, absolut inte, men jag har hört flera övertygade yngre liberaler, som jag trodde skulle gå i döden för rätten till åsikts- och yttrandefrihet utom och inom Centerpartiet, säga till mig att sluta föra fram min uppfattning offentligt sedan partistämman med bred majoritet bestämt något annat. Envisades jag borde jag överväga att lämna Centerpartiet.

Hallands Nyheter skrev t o m på ledarplats följande: "Staffan Danielsson är en tidvis högljudd öppenhetsskeptiker, och det kan vara problematiskt i ett parti som inte toppstyrs och där även de som avviker från den väg som alla andra är överens om får uttala sig utan att tystas ovanifrån.

Men öppenhetsoppositionen får inte få fäste i partiet, och de få men högljudda motståndarna måste på stämman få svart på vitt att är inte öppenhet något man värnar, då kan man gott välja att engagera sig i eller rösta på ett annat parti."

Jag är ärligt talad chockad över att höra och läsa detta i centersammanhang.

Johan Lönnroth var riksdagsledamot och vice partiordförande för Vänsterpartiet åren 1993-2003. Han menar att ledande partiföreträdare måste kunna kritisera partilinjen, givetvis med markering att man är i minoritet. Hade inte så skett tror han att att Vänsterpartiet idag hade varit helt marginaliserat. Han anser denna rätt att kunna föra fram kritik offentligt vara lika viktig för Socialdemokratin (och även för andra partier).

Jag instämmer och menar att i denna uppfattning är Johan Lönnroth snarast liberal.

Döm själva, så här skriver han i ett inlägg på Facebook idag:

"Johan Lönnroth

10 tim · 

Ganska ofta på senare tid har jag varit inblandad i diskussioner med partikamrater som anser att ledande partiföreträdare alltid utåt bör företräda den i demokratisk ordning på kongresser beslutade partilinjen och att diskusioner om att ändra denna linje bör hållas internt. Till saken hör att när jag var vice partiordförande 1993 till 2003 var jag ganska ofta ute och sa saker som var oförenliga med partiets i demokratisk ordning beslutade linje, även om jag alltid försökte tala om att denna var min åsikt, inte partiets.
Gentemot dem som kritiserat mig har jag sagt att om aldrig ledande partiföreträdare vågat offentligt kritisera den kongressbeslutade partilinjen så skulle vårt parti tror jag varit helt marginaliserat idag. Som till exempel när Harald Rubinstein som var ledamot i partiets centralkommitté.med flera 1963 angripit partiets följsamhet gentemot Moskva och därmed banat vägen för valet av CH Hermansson som partiordförande 1964. Eller när Jonas Sjöstedt och ett antal andra förtroendevalda i ett offentligt upprop "Vägval Vänster" i maj 2003 varnade för nykommunism och ställde ett antal krav (acceptera regeringsansvar mm) som nu sedan en tid är partiets majoritetslinje.Om detta kan en läsa i Petter Bergners avhandling som nu finns på nätet:http://umu.diva-portal.org/…/get/diva2:621268/FULLTEXT02.pdf

För övrigt tror jag denna diskussion om rätten att kritisera offentligt är minst lika viktig för socialdemokratin (och även för andra partier!!)"