Övernattningsbostäder

Tillagt den 3 februari.

Min fråga till statsministern om övernattningsbostäder har nu besvarats av statsrådet Ardalan Shekarabi. Intressant svar, där han aviserar att åtgärder ska vidtas. 

Fråga 2015/16:650 Övernattningsbostäder

av Staffan Danielsson (C)

till Statsminister Stefan Löfven (S)

Riksdagen har tagit på sig ett ansvar för att erbjuda övernattningsbostad för riksdagsledamöter vars hem ligger mer än 50 kilometer från riksdagen. Det är rimligt. Regeringen har inte tagit på sig ett liknande ansvar för dem som utses till statsråd i regeringen.

Frågan om statsrådens boende utreddes 2004. I promemorianErsättningar och förmåner till statsråd m.m. (Ds 2004:27) föreslogs att statsråden liksom riksdagsledamöterna skulle ha bostaden på hemorten som tjänsteställe. Detta genomfördes ej.

Eftersom bostadsmarknaden i Stockholm är så reglerad och dåligt fungerande innebär det svårigheter att med kort varsel skaffa bostad för de alltför få statsråd som kommer från andra valkretsar än Stockholm. Bostadsköerna är långa och bostadsrätterna dyra, och boende i förorterna innebär betydande restider. Detta senare gäller givetvis de allra flesta som bor i Stockholm, och där ska naturligtvis alltid en bedömning ske om riksdagsledamöter, eller statsråd, ska ha den förmån som nuvarande system innebär för riksdagsledamöterna eller ej.

Något statsråd har därför ansett sig behöva utnyttja sina kontaktnät för att ta sig förbi de långa bostadsköer som finns, och statsråd genom åren torde ha haft vissa bekymmer med att ordna sitt boende, som ju ibland kan gälla rätt begränsade tidsperioder på månader eller några få år. 

Min fråga till statsministern är:

 Anser statsministern att nuvarande regelverk för statsrådens boende, i de fall där de inte redan bor i Stockholm, är väl fungerade och att bedömningen från 2004, att inga förändringar behövs, ligger fast?

*******************************************

Jag har alltså ställt fråga till Statsministern om detta.

Bakgrunden är naturligtvis att frågan är aktuell genom utrikesministerns förtur till Kommunals hyreslägenhet.

Men min fråga rör ju inte detta i sig, utan den mer generella frågan om statsråd med hemmet utanför Stockholm skulle kunna erbjudas övernattningslägenhet, ev med rimlig säkerhetsprofil om hotbild skulle föreligga eller i preventivt syfte. 

Det handlar inte om så många lägenheter, eftersom tyvärr alltför få statsråd kommer från utanför Stockholm. 

Faktiskt har ett antal ledarskribenter och en del politiker och en hel del opinionsbildare och medborgare (på t ex twitter) öppnat för att detta borde vara rimligt.

Jonas Gummesson på ledarsidan i Svenska Dagbladet går t o m så långt att han skriver: "Statsråd som rekryteras utanför Stockholm bör naturligtvis ha tillgång till tjänstebostäder, med fokus på skyddsaspekten. Allt annat är naivt gränsande till ren och skär enfald."

Även 5 s-kommunalråd ömmar för statsråd utanför Stockholm.

Några har också sågat detta med hänvisning till att politikerna själva bör ordna sitt boende och också smaka på den absurda hyresmarknaden i Stockholm så att de motiveras att avreglera denna, t ex chefsekonom Jesper Ahlgren på Timbro och Johan Ingerö, också Timbro.

Jag tycker att mycket talar för att både riksdagsledamöter och statsråd utanför Stockholm borde erbjudas övernattningslägenheter och att Gummesson resonerar tänkvärt:

"Nyanlända riksdagsledamöter, bosatta mer än 50 kilometer från Stockholm, erbjuds direkt efter ankomst en övernattningsbostad i riksdagens regi i enlighet med
 ”Föreskrifter om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”, inklusive rådande säkerhetsarrangemang.

Regeringens övriga statsråd erbjuds ingenting av detta. I stället förväntas
 var och en ordna fram en egen bostad efter bästa – eller sämsta – förmåga.

Statsråden får ofta beskedet om utnämningen med kort varsel och den som
 är bosatt utanför Stockholm får ge sig av till riksdagens högtidliga
 öppnande i rödaste rappet för att höra sitt namn läsas upp under pompa 
och ståt i kammaren.

Redan samma eftermiddag tar statsråden över ansvaret för sina
 respektive områden på departementen. Parallellt inleds jakten
 på en bostad. Inte särskilt lyckat."

************************************

En sak till. Riksdagsledamöter erbjuds alltså en övernattningsbostad som riksdagen disponerar, eller ersättning för hyreskostnaden (upp till 8.600 kr per månad tror jag). Däremot utgår ingen ersättning för kapitalkostnaden om man köpt en bostadsrätt, som ju ofta är den största kostnaden. Detta styr mot att de som vill skaffa eget boende letar hyreslägenheter istället för att köpa en bostad. Jag förstår inte riktigt varför staten vill styra de riksdagsledamöternas val som skaffar eget boende?

Undanhåller svenska Media...?

Jag skrev detta blogginlägg i augusti, med kritik mot medias och dagens ekos nyhetsvärdering och -rapportering.

Jag skrev bl a: "Tyvärr finns det en misstro hos alltfler medborgare mot svenska media, man litar inte på att de speglar verkligheten som den är utan friserar den lite i "positiv och rätt" riktning, av goda och välmenande skäl.

Jag anser denna utveckling oroande av flera skäl. Det är viktigt att verkligheten speglas som den är, inte som den borde vara. Och om förtroendet för t ex public service, och övriga media, minskar hos en del medborgare är det inte bra, tycker jag.

Stämmer det då, har media en egen agenda om vad som bör lyftas fram och vad som inte bör lyftas fram.

Jo, nog är det så. Tydligast är det i de laddade migrationsfrågorna, där både media, politiker och myndigheter sedan länge haft en agenda att lyfta positiva nyheter och avstå så långt möjligt från andra eller tona ned dem.

Exemplen är så många. Vid brottsrapportering, och när signalement beskrivs, finns alltid en strävan att undvika att beskriva sådant som kan kopplas till migrationen. Detta leder lätt till att många tror att fler brott än vad som är fallet begås av människor med rötter i andra länder, dvs beröringsångesten kan vara contraproduktiv."

Denna svenska mediers välmenande undanhållande av fakta driver många att komplettera sin information från alternativa informationskanaler av ofta tvivelaktig karaktär, som t ex "Flashback". 

Vid uppmärksammade gruppvåldtäkter anser media oftast att förövarnas ursprung inte är relevant att informera om, och t o m när polisen ger ut signalement förekommer det att media inte för polisens uppgifter vidare om media anser dem irrelevanta.

Vid årsskiftet inträffade övergrepp i stor skala på kvinnor i Köln och i liten skala i Kalmar. Varken polis eller media skyndade sig att rapportera om detta, och framförallt inte att förövarnas ursprung var utanför Europa. Samma typ av övergrepp lär ha inträffat för ett halvår sedan vid en musikfestival i Stockholm, vilket kom till DNs kännedom men man avstod från att rapportera detta.

Med anledning av övergrepp i Köln och Kalmar, och enstaka omskrivna gruppvåldtäkter, är det uppenbart att det behövs ett starkare fokus för att stärka respekten för kvinnor i alla samhällsgrupper. 
Den här DN-intervjun från år 2000 visar vilka utmaningar som fanns då, och som jag tyvärr befarar finns även nu. 
Det som sägs är ju mycket anmärkningsvärt. 

Min grundpoäng är att jag tror att "gammalmedia" binder ris åt egen rygg och riskerar sin trovärdighet när man avstår från att i sin brottsrapportering ta med uppgifter som av allmänheten uppfattas som relevanta. Min bedömning är att detta gör att man tappar läsare och driver många att alltmer komplettera sin informationsinhämtning från sociala medier av mycket skiftande kvalitet. 

Det verkar som om händelserna i Köln och Kalmar kan bana väg för en öppnare rapportering, vilket jag tror vore riktigt. Vi får väl se, jag återkommer.

Starka C-känslor mot ID-kontroller.

Sverige har i höst tagit emot runt 100.000 asylsökande. Regeringen bedömer läget som ohållbart och har lagt fram dåligt beredda och mycket långtgående förslag i stor hast. Id-kontroller införs vid gränsen, 289 riksdagsledamöter stödde regeringen (88 %) i princip medan 39 (12 %) röstade emot.

Alla vänsterpartister, 21 av 22 centerpartister samt 1 miljöpartist och 1 folkpartist röstade emot lagförslaget.

Jag var den centerpartist som avstod med denna röstförklaring.

Kritiken från C och V uttrycktes i starka och laddade ordalag, här ett citat från Johanna Jönsson (C) i debatten:

"Samma politiker som för bara någon månad sedan beklagade sig över att människor dog i Medelhavet är nu beredda att sätta upp exakt samma livsfarliga hinder runt Sverige. Det är en skam! Var och en som trycker på ja-knappen här i dag och låter detta passera är medskyldig till det som nu sker."

Många centersympatisörer uttryckte starkt stöd i sociala medier i liknande ordalag, se nedan.

All respekt för de upprörda känslorna och det höga tonläget. Dock känner jag viss oro, dels i enligt med varför jag avstod,  att C och V inte vill se åtgärder som minskar inflödet av asylsökande till Sverige. Vad skulle då hända när nu andra länder (Tyskland) inför restriktioner?
Och dels över att Centerpartiet genom sin starka kritik möjligen kan  få svårare att ingå i en kommande alliansregering. Det starka avståndstagandet kan ställa till problem, det är det ena. Och det andra är att om åtgärderna finns kvar, vilket jag ju hoppas att de inte är, är C då beredd att regera?

Här en del citat:

Johanna Jönsson, Anders Åkesson, Johan Hedin jobbade hårt i Riksdagen idag. Tack för att ni står upp för mänskligheten!

Röstade precis NEJ till inskränkning av asylrätten, id-krav och annan skit. Sorgligt att inte fler gjorde detsamma. Ingen rolig julklapp till de som flyr.

Jag skäms över Sverige och kan bara beklaga att majoriteten i Sveriges riksdag tog att det beslutet igår.

Riksdagens röstade igenom det vedervärdiga id-kravet. Centerpartiet med bla Kerstin Lundgren Johan Hedin och Johanna Jönsson röstade rakryggat emot.

Allt är inte svart eller vitt. Det här beslutet ÄR en skam för Sverige,

Tråkig avslutningsdebatt inför julen med beslut som slår igen dörren i ansiktet på många som hoppats på en fristad i Sverige att överleva i.

De som idag trycker på Ja-knappen borde skämmas.

Centerpartiet röstar idag nej till regeringens förslag om att införa ID-krav för att ta sig in i Sverige. Jag hoppas att alla som på något sätt kallar sig liberaler gör samma sak för annars borde ni ta mig tusan skämmas.

Johan Hedin, Johanna Jönsson och Anders Åkesson representerar Centerpartiet föredömligt i riksdagsdebatten om ID-krav! Stolt över er - tack!! Men jag skäms över mitt land.... Det är så sorgligt...

Tack till Annie Lööf Kerstin Lundgren och så många fler som håller rösten klar och tydlig för vad som är den värdiga vägen. Övriga partier som håller sig med en annan linje bär nu ansvaret på sina axlar för förödande omänskliga konsekvenser

Till er som tänker trycka ja till id-kontroller idag: Ni kommer få stå till svars inför kommande generationer. Vill ni leva med det?

Sverige är inte ett humant land längre. Jag SKÄMS!

 trodde väl inte att jag skulle se en riksdag där bara C och V är de som står upp för solidaritet. Övriga må ta plats i skamvrån

Men som Johanna Jönsson säger vilket är värst ett A och ett B-lag eller ett A och ett Ö-lag. 

Centerpartiet vänder inte kappan efter vinden och säger därför nej till ID-kontroller. 

Att riksdagen idag röstade igenom att Sverige ska bortse från asylrätten är inte bara tragiskt, det är en skam för Sverige!

Idag är det väldigt många riksdagsledamöter som borde skämmas. Men inteJohanna Jönsson, eller Centerpartiets övriga riksdagsledamöter.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Niklas Ekdahl, journalist; manar till sans: . Alla vill nu övertyga alla andra inte bara om den egna verklighetsbeskrivningen (nationens undergång vs. inga problem) utan också om den korrekta slutsatsen (håll gränsen vs. öppna era hjärtan). Kanske finns en annan väg än att till varje pris stämpla meningsmotståndarna som onda eller korkade.

Riksdagsbeslut om ID-kontroller, min röstförklaring

web-TV; , scrolla ner i talarlistan till höger.



Herr Talman

Riksdagsledamöter, Ni som lyssnar,  och Ni som läser detta om ett eller flera decennier när dagens utmaningar är historia, så som det alltid blir.

Under Centerpartiets viktiga idéprogramsdebatt väcktes jag till insikt om att ett litet land i Europeiska Unionen, som Sverige, inte ensidigt kan fastställa sina migrations- eller asylregler betydligt mer generösa än övriga EU-länder. I alla fall inte i en värld med djupa klyftor, någon miljard människor som svälter och kring 60 miljoner på flykt.

Vi enades i Centerpartiet om ett bra idéprogram, med goda visioner och med beaktande av verkligheten.

Sedan dess har jag nu och då lyft fram uppfattningen att Sverige behöver anpassa sina asylregler i EU-riktning. Detta enkla konstaterande har tyvärr ofta bemötts med upprörda känslor och jag har fått kritik för att typ fiska i grumliga vatten och för att t o m uttrycka mig främlingsfientligt eller ”rasistiskt”.  Inget kunde vara mera fel och jag är naturligtvis djupt kränkt över detta.

Dessa grundlösa beskyllningar är i sak obegripliga men förklaras av den ”åsiktskorridor” som i den svenska samhällsdebatten i de bästa avsikter upprätthållits av politiker och media. Den finns inte, eller har inte funnits, brukar dessa ibland hävda. Det är fel och det vet vi som sökt bredda den.

Hade Sverige lyssnat på oss som försiktigt lyfte fram detta, att Sverige borde anpassa sina asylregler i EU-riktning, hade kanske antalet asylsökande till EU som valde att ta sig till Sverige inte varit lika högt som det varit och blivit. Men det är också historia.

Nu tvingar verkligheten samma politiker och partier, och samma ledarskribenter med hög och stolt svansföring, till att föreslå och försvara åtgärder som slår blint och som varit helt otänkbara och som då beskrivits med epitet som jag inte här vill nämna. Nu glöms de heliga principer som alltid tidigare lyfts fram och nu försvaras de drastiska åtgärderna som nödvändiga i en ny verklighet. Jovisst, men principdebatten som fördes tidigare omfattar faktiskt samma principer nu som då. Och den övergripande verkligheten har faktiskt inte förändrats.

Här är vi idag. Panikåtgärder framtvingade av verkligheten. De senaste årens handlingsförlamning har också lyft fram Sverigedemokraterna som ett av Sveriges 3 största partier, inte av egen kraft skulle jag säga, utan framhjälpta av de partier som ville mer än vad som är i längden möjligt.

Regeringen har plötsligt lagt om kursen 180 grader och föreslår nu radikala åtgärder för att förhindra många av de som vill söka asyl i något EU- land att inte längre kunna göra det i Sverige. Vi behandlar idag en proposition tillyxad i all hast med dåligt beredda och mycket långtgående förslag.

Centerpartiet har arbetat fram och sedan lång tid föreslagit rader av konstruktiva förslag för bättre integration, effektivare flyktingmottagning och fler i arbete genom lägre trösklar, bättre regelverk och enklare jobb. Det är mycket beklagligt att starka politiska krafter hittills kunna förhindra att dessa nödvändiga insatser genomförs. Jag hoppas att verkligheten inom kort kommer att göra att Centerpartiets förslag kan förverkligas i bred politisk enighet, jag skulle t o m vilja säga att något annat skulle vara mycket överraskande. Verkligheten är en tung kraft och den talar för Centerpartiets förslag och mot socialdemokraternas och LOs fyrkantiga 1970-talsfundamentalism som bromsar mycket av det som måste göras.

Däremot motsätter sig Centerpartiet, och och Vänsterpartiet, att åtgärder görs för att bromsa det mycket stora inflöde av asylsökande och andra till EU som i hög utsträckning har valt att söka sig till Sverige. Jag anser åtgärder vara nödvändiga men att regeringens förslag har stora brister.

Därför kommer jag att avstå i dagens omröstning.

Finns beröringspunkter mellan liberalism och leninism?

Leninism innebär bl a, tror jag, att majoritetsbeslut gäller och att minoritetsuppfattningar ska tryckas ner. Bolsjevikerna förbjöd t o m oppositionella grupper inom partiet.

Inga jämförelser i övrigt, absolut inte, men jag har hört flera övertygade yngre liberaler, som jag trodde skulle gå i döden för rätten till åsikts- och yttrandefrihet utom och inom Centerpartiet, säga till mig att sluta föra fram min uppfattning offentligt sedan partistämman med bred majoritet bestämt något annat. Envisades jag borde jag överväga att lämna Centerpartiet.

Hallands Nyheter skrev t o m på ledarplats följande: "Staffan Danielsson är en tidvis högljudd öppenhetsskeptiker, och det kan vara problematiskt i ett parti som inte toppstyrs och där även de som avviker från den väg som alla andra är överens om får uttala sig utan att tystas ovanifrån.

Men öppenhetsoppositionen får inte få fäste i partiet, och de få men högljudda motståndarna måste på stämman få svart på vitt att är inte öppenhet något man värnar, då kan man gott välja att engagera sig i eller rösta på ett annat parti."

Jag är ärligt talad chockad över att höra och läsa detta i centersammanhang.

Johan Lönnroth var riksdagsledamot och vice partiordförande för Vänsterpartiet åren 1993-2003. Han menar att ledande partiföreträdare måste kunna kritisera partilinjen, givetvis med markering att man är i minoritet. Hade inte så skett tror han att att Vänsterpartiet idag hade varit helt marginaliserat. Han anser denna rätt att kunna föra fram kritik offentligt vara lika viktig för Socialdemokratin (och även för andra partier).

Jag instämmer och menar att i denna uppfattning är Johan Lönnroth snarast liberal.

Döm själva, så här skriver han i ett inlägg på Facebook idag:

"Johan Lönnroth

10 tim · 

Ganska ofta på senare tid har jag varit inblandad i diskussioner med partikamrater som anser att ledande partiföreträdare alltid utåt bör företräda den i demokratisk ordning på kongresser beslutade partilinjen och att diskusioner om att ändra denna linje bör hållas internt. Till saken hör att när jag var vice partiordförande 1993 till 2003 var jag ganska ofta ute och sa saker som var oförenliga med partiets i demokratisk ordning beslutade linje, även om jag alltid försökte tala om att denna var min åsikt, inte partiets.
Gentemot dem som kritiserat mig har jag sagt att om aldrig ledande partiföreträdare vågat offentligt kritisera den kongressbeslutade partilinjen så skulle vårt parti tror jag varit helt marginaliserat idag. Som till exempel när Harald Rubinstein som var ledamot i partiets centralkommitté.med flera 1963 angripit partiets följsamhet gentemot Moskva och därmed banat vägen för valet av CH Hermansson som partiordförande 1964. Eller när Jonas Sjöstedt och ett antal andra förtroendevalda i ett offentligt upprop "Vägval Vänster" i maj 2003 varnade för nykommunism och ställde ett antal krav (acceptera regeringsansvar mm) som nu sedan en tid är partiets majoritetslinje.Om detta kan en läsa i Petter Bergners avhandling som nu finns på nätet:http://umu.diva-portal.org/…/get/diva2:621268/FULLTEXT02.pdf

För övrigt tror jag denna diskussion om rätten att kritisera offentligt är minst lika viktig för socialdemokratin (och även för andra partier!!)"

880 kr skillnad i pension mellan jobb och garanti

Jag gillar att redovisa och diskutera kring det jag driver i politiken, just nu i riksdagen. Och få synpunkter, goda råd och kritik. T ex här på denna blogg.

Men ännu mer på några livliga debattforum på Facebook som jag medmodererar och är aktiv på. Var gärna med och diskutera där, Politisk Centerdebatt, öppen för alla på socialliberal grund som vill bredda och bidra, samt Politisk Allmändebatt, för debatt över block- och partigränser. Tipsa gärna andra med intresse för samhällsutveckling och politik om dessa.

Min avsikt var att även andra riksdagsledamöter och andra förtroendevalda kunde använda forumet som jag, och det sker en del men kunde gärna vara fler. Men mig träffar ni där och kan fråga om det ni vill, eller tala om vad ni tycker.

Jag har de senaste åren funderat kring om det svenska pensions- och bostadstilläggssystemet jämnar ut nettot efter skatt och bostadstillägg mellan den som tjänade 20.000 kr när hen gick i pension, jämfört med den som inga pensionspoäng har och får garantipension.

Jag och Centerpartiet har ju alltid drivit på för att fattigpensionärerna ska få en rimlig garantipension. Vi har lyckats rätt bra med det!

En pensionär som inte yrkesarbetat får nu i netto per månad efter garantipension minus skatt plus bostadstillägg ut 9.510 kr.

En pensionär som yrkesarbetat hela livet med en låg slutlön på 20.000 kr får i netto per månad efter garantipension minus skatt plus ett litet bostadstillägg (1.300 kr)  ut 10.390 kr.

Skillnaden i netto per månad är alltså 880 kr.

Om slutlönen var 25.000 kr blir motsvarande netto (inget bostadstillägg utgår) 10.820 kr per månad. Dvs en skillnad gentemot garantipensionären på 1.310 kr.

Det ska ju löna sig att arbeta, vilket också ska göra att man får en hygglig pension. Är man låginkomsttagare blir pensionen låg, som framgår ovan. Och den är inte så mycket högre än vad garantipensionärerna får ut i netto.

Skulle låginkomsttagaren ha en förmögenhet,i form av sommarstuga eller villa (OBS egen villa räknas ej) eller bankkonto eller aktier erhålles inget bostadstillägg och då sjunker nettot till 9.090 kronor, 420 kr mindre än garantipensionärens netto. Först när kapitalet har minskat eller försvunnit erhåller man de 880 kronorna mer. Det kanske är så att man även med kapital inte kommer lägre i netto än 9.520, men det ska jag forska vidare i.

Det jag grunnar på är om garantipensionärernas netto ska upp ytterligare, så att skillnaden till de som yrkesarbetat bli mindre? Jag känner tveksamhet inför detta. Kanske istället skillnaden är för liten?

Eller borde nettot öka för både den som yrkesarbetat och för garantipensionären? Eller mera för den ena?

Jag är tacksam för synpunkter! Kanske jag lägger en motion nästa höst. Men då måste jag ju ha kommit fram till vad jag tycker...

Jag har tagit fram en rapport från riksdagens utredningstjänst (RUT) som redovisar de siffror jag nämnt, och mycket mer. Är du intresserad av att få den så skriv till min epost staffan.danielsson@riksdagen.se. Blir ni många som är intresserade lägger jag ut den som ett eget blogginlägg.

Vi är överens - jag ser framåt!

I politiken kan man ibland tvista en del, främst med andra partier men ibland även inom det egna. Så även i livet i stort, främst utom men ibland även inom familjen.

Nu har jag och min gruppledare Anders W Jonsson talats vid igen, och vi är överens om att de begränsningar som ålagts mig inom riksdagsgruppen nu är borta. Det är jag mycket glad över och nu ser jag framåt. 

Vi är överens om att den gemensamt överenskomna arbetsordningen ska gälla, dvs om man som riksdagsledamot uttalar sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson. Avstämning innebär att talespersonen ska veta om vad som ska hända och ha möjlighet att ha synpunkter. 

Här länk till bakgrunden.

Tillagt 14 aug; Expressens K-G Bergström skriver om det som hände, och våra kommentarer i efterhand. Jag kan komplettera med att avstängningsbeslutet var inte något beslut av riksdagsgruppen utan ett ordförandebeslut möjligen förankrat i presidiet. Min uppfattning är att endast riksdagsgruppen, med alla berörda med, eventuellt kan ta avstängningsbeslut.

Ska riksdagsledamöter alltid marschera i takt?

Jag befinner mig naturligtvis i en för mig utsatt och ohållbar situation sedan jag avstängts från att delta i möten med Centerpartiets riksdagsgrupp när migrationsfrågor diskuteras kopplat till de partiöverläggningar som nu och då nu sker.

Jag anser mig inte ha brutit mot riksdagsgruppens "arbetsordning" vilket min gruppledare menar. Och jag anser att har vi olika uppfattningar om detta så är det inget som ska eller kan bestraffas, i varje fall inte på det oerhörda sätt som skett.

Vad handlar då detta om?

Det handlar om en viktig principfråga som inte bara rör Centerpartiets riksdagsledamöter och riksdagsgrupp utan alla riksdagsledamöter och partigrupper. En fråga som ständigt är och har varit aktuell.

Frågan kan formuleras så här; Vem avgör vilka debattartiklar, motioner, intervjuer och dylikt som en riksdagsledamot kan skriva eller ställa upp på? Är det den folkvalde riksdagsledamoten själv som alltid i sista hand äger det beslutet? (vilket jag hävdar). Eller kan denna rätt "avtalas bort" genom en arbetsordning för riksdagsgruppen som ger varje Talesperson i riksdagsgruppen rätt att inom sitt område förbjuda en annan riksdagsledamot att tex skriva en debattartikel eller en riksdagsmotion eller ställa upp på en debatt i Aktuellt? (vilket min gruppledare hävdar).

Jag har trott att den enda mening i arbetsordningen för vår riksdagsgrupp som åberopas som skäl för min avstängning - "”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson” - innebär samråd i syfte att bli överens. Det blir man säkert nästan alltid men någon gång kan ju man ha olika uppfattningar. I det läget är det den enskilde folkvalde ledamöten som fattar sitt beslut, anser jag, inte någon Talesperson som beslutar för den enskilde ledamotens räkning. 

Skulle arbetsordningen tolkas på annat sätt kommer jag att, när och om jag åter blir en fullvärdig medlem i riksdagsgruppen, att begära att meningen förtydligas. Skulle gruppmajoriteten anse att den folkvaldes rätt att själv i sista hand fatta sina beslut kan tas ifrån hen genom en arbetsordning i gruppen faställd med majoritetsbeslut så kommer jag att reservera mig mot detta. Jag ifrågasätter också om ett sådant agerande är förenligt med hur ramarna för en riksdagsledamots åsikts- och yttrandefrihet i sitt arbete är tänkta att fungera i vår demokrati och i mitt öppna och socialliberala parti där hög takhöjd i den politiska debatten genom seklerna har varit ett adelsmärke.

Min uppfattning är att takhöjden för att som riksdagsledamot delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en annan uppfattning än partilinjen - t ex frågor om integritet, etik och moral kring signalspaning eller dödshjälp eller abort eller jakt - har blivit allt lägre med åren. Idag styr kommunikationsproffs mycket av alla partigruppledningars göranden och låtanden, och deras råd är att partilinjen i alla frågor bäst förs ut om riksdagsledamöterna ses som soldater i centerarmén (och andra arméer), marscherar i takt och alla utåt tycker som partilinjen. 

Jag är givetvis med på att lagarbeta i riksdagsgruppen och att ha partilinjen som utgångspunkt, men min bestämda mening är att det måste finnas ett större utrymme än idag för en enskild riksdagsledamot att delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en minoritetsuppfattning i partiet, och utan att detta ska anses illojalt och bestraffas. Naturligtvis ska man alltid då redovisa att det är ens enskilda uppfattning och gärna vilken partilinjen är.

En alltför hård styrning från partigruppsledningarna gör, tror jag, att riksdagsledamöternas medverkan i samhällsdebatten hämmas, när man innan varje medverkan där man tycker lite olika först ska fråga om lov. Många blir då naturligtvis försiktiga och avstår hellre från att bidra i debatten än att sticka ut huvudet och bli tilltufsad.

Det är väl känt att inom totalitära rörelser som t ex kommunistpartier eller extremhögern finns inget utrymme för att avvika från partilinjen, då väntar utfrysning  eller uteslutning eller bestraffning i olika former. 

Jag är demokrat och socialliberal och förväntar mig att respekten för åsikts- och yttrandefrihet hålls mycket högt på alla plan i samhällsdebatten, inte minst hos de partier som deklarerar att de står för öppenhet och högt i tak!


(Jag är glad över att Gruppledaren i KD i åtta år Stefan Attefall har gjort detta inlägg på min Facebook-sida, vilket jag också besvarat:

Jag är tacksam för stöd från Stefan Attefall i en FB-kommentar på min FB-sida;
"Stefan Attefall Staffan, som gruppledare i åtta år har jag hyllat principen att politik är ett lagarbete och att alla arbetsordningar är ett frivilligt kontrakt som man går in i och som man eftersträvar att följa. Men när beslutet om hur man ska agera slutligen ska falla är det den enskilde riksdagsledamoten som har att fatta sitt beslut, och då kan inga gruppledningar i världen hindra hen från att agera. För mig är utestängningen av en ledamot från gruppmötet något unikt och principiellt märkligt."
"Staffan Danielsson Tack, Stefan, för ditt inlägg, jag uppskattar det verkligen! Jag begriper inte hur jag hamnat i denna situation. Hur kan takhöjden hos moderaterna vad gäller avstängning vara som en skyskrapa medan den i mitt liberala parti med högt i tak mera påminner om ett Attefallshus.., eller lägre?")

Chockad, ledsen, upprörd. Och Avstängd.

Jag är sedan klockan kvart över 4 (em) den 11 november 2015 chockad, ledsen och upprörd. Min gruppledare i riksdagsgruppen Anders W Jonsson, tillika vice partiledare, meddelade mig då att jag tillsvidare utestängs från riksdagsgruppens möten när migrationsfrågor diskuteras, kopplat till när överläggningar sker med andra partier. (Och när sker inte sådana, i den största politiska fråga som Sverige nu har att hantera?).

Detta innebär att jag inte längre är en fullvärdig medlem av Centerpartiets riksdagsgrupp, och att jag naturligtvis inte längre på ett jämbördigt sätt kan föra fram mina synpunkter och påverka gruppens diskussioner och beslut.

Mitt partidistrikt i Östergötland, och de väljare som har valt mig, och kryssat mig (ca 10 %) utgår naturligtvis från att jag är fullvärdig medlem av riksdagsgruppen. Därför, när detta oerhörda har meddelats mig, har jag inget annat val än att upplysa dem om den nya situationen. Det är en omöjlig situation att bara jag och riksdagsgruppen i övrigt känner till detta, och inte de som jag representerar.

Jag har ingen förståelse för det beslut som, tror jag, Anders W Jonsson, har tagit. Skulle det vara förankrat i riksdagsgruppen har jag heller ingen förståelse för det.

Ibland i politiken har man ju olika uppfattningar, mellan partier och inom partier. Jag minns på rak arm inte någon tidigare riksdagsledamot för Centerpartiet som har utestängts från riksdagsgruppen, trots att det ibland har varit olika uppfattningar i aktuella och viktiga frågor som t ex Sveriges EU-medlemskap och om FRA-lagen mm. Ingen riksdagsledamot har då förvägrats att delta i riksdagsgruppens arbete trots att ledamöter som företrädde minoritetsståndpunkter stod fast vid dessa och deltog i samhällsdebatten inom och utom Centerpartiet.

I andra partier har väl någon gång någon ledamot lämnat sitt parti och möjligen har några det senaste seklet stängt av från någon riksdagsgrupp, men det måste vara extremt ovanligt.

Rimligen måste jag ha förbrutit mig väldigt allvarligt, när jag nu förvägras att vara med på en del av Centerpartiets riksdagsgrupps möten.?

Varför drabbar då denna bannbulla mig? Har jag varit illojal mot riksdagsgruppen? Har jag läckt information från riksdagsgruppens möten?

Absolut inte, enligt min uppfattning.

Anders W Jonsson menar att jag inte respekterat riksdagsgruppens arbetsordning, vilken gruppen på förslag från gruppledningen fastställt hösten 2014 och återigen denna höst.

Jag är oklar på om den är hemlig eller ej, men jag citerar här den enda mening som jag kan se att han åberopar när han säger att jag brutit mot den och därför ska utestängas från en del av gruppens möten.

”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”.

Och underförstått, som jag nu förstår att Anders W Jonsson tolkar denna mening, innebär ”avstämning” att man avstår från att bli intervjuad eller skriva en debattartikel osv om man tycker annorlunda än gällande partilinje och om talespersonen anser att man ska hålla tyst.

Brott mot denna enda mening, vilket jag därtill nedan bestrider, renderar alltså denna sanslösa bestraffning. Naturligtvis finns det inget med i arbetsordningen att utestängning från gruppen kan följa om riksdagsgruppen/gruppens ledare bedömer att man brutit mot den.

Orsaken till gruppledarens beslut torde bero på att jag har fel uppfattning i sak (låt vara att centerpartiet genom migrationsuppgörelsen accepterat huvuddelen av det jag fört fram) och att jag inte borde föra fram det i sociala medier eller riksmedia.

Jag anser att jag är en lagarbetare och jag respekterar helt och fullt partistämmobeslut och den partilinje som gäller i olika frågor. Och visst ska man söka ligga lite lågt om man har avvikande uppfattning och är i minoritet.

Men! Ibland är en fråga så viktig att man trots gällande partilinje, som man givetvis respekterar, kan fortsätta att i samhällsdebatten föra fram sin uppfattning, som enskild riksdagsledamot i minoritet. Tex i EU-frågan, t.ex i FRA-frågan och det finns fler exempel. För egen del har jag t ex ett engagemang i frågan om rätten till självvald död, under stränga regelverk, vid svåra lidanden i livets slutskede.

Jag sa på partistämman i september, efter det att östgötamotionens att-satser om PUT och anhöriginvandring med massiv majoritet hade avslagits av stämman, att jag ”inte på ett bra tag ska tjata om detta inom centerrörelsen”. Det har jag heller inte gjort. Jag har också försökt att ligga lågt i samhällsdebatten vad gäller egna initiativ till debattartiklar osv. Däremot har jag fortsatt att diskutera sakfrågor i sociala medier, t ex på debattforumen Politisk Centerdebatt och Politisk Allmändebatt. Jag söker och vill vara en transparent riksdagsledamot som är nåbar och deltar i samhällsdebatten genom möten med människor både irl och på nätet.

Och  detta har jag i denna fråga gjort utifrån vad jag faktiskt tycker, men jag är ju hela tiden tydlig med att den är min personliga uppfattning, partilinjen är naturligtvis stämmans beslut.

Dock har sedan stämman två saker hänt som rimligen borde göra att jag ännu lättare borde kunna diskutera dessa frågor, eftersom Centerpartiet i migrationsuppgörelsen (MU, eller MÖ) till stora delar accepterat den östgötamotion som avslogs av stämman. Därtill har flyktingströmmen fördubblats eller mer sedan stämman och situationen är mycket pressad på olika sätt.

Så ser dock inte min gruppledare på detta. Stämmobesluten gäller alltjämt, trots att partiet accepterat östgötamotionen i stora delar.

Mitt ”brott”, för vilket jag alltså straffas med uteslutning från att delta i riksdagsgruppens arbete i vissa delar, är att jag diskuterar på sociala medier enligt ovan i påstådd strid med riksdagsgruppens arbetsordning.

Utlösande faktor var sedan att jag förra veckan fick en förfrågan från Aktuellt om jag i 21-sändningen kunde diskutera åldersbedömningar av ensamkommande barn när tveksamhet föreligger om de är under eller över 18 år, med barnläkaren Anders Järn.

Jag accepterade detta, eftersom jag diskuterat denna fråga sedan april 2012 då jag fick publicerat en helsida på DN Debatt, och sedan i många debattartiklar och blogginlägg och motioner genom åren.

Debatten blev inte av eftersom Anders Järn inte ställde upp, men jag informerade vår pressavdelning att jag hade tackat ja. Hade debatten blivit av hade jag givetvis informerat vår talesperson och pressavdelningen om detta också.

Detta ser Anders W Jonsson, och en del i riksdagsgruppen oerhört allvarligt på, så allvarligt att jag nu utestängs från riksdagsgruppen enligt ovan. Eftersom jag borde anmält till Talespersonen innan jag tackade ja, och då respekterat det ”råd” jag säkert skulle fått att tacka nej till att vara med.

Värt att notera är också att Centerpartiet i migrationsuppgörelsen accepterat att frågan om varför så hög andel av ensamkommande under 18 år till EU väljer Sverige (ca 25-30 % eller mer) ska analyseras.

Som sagt, jag borde kanske ha väntat någon vecka med att skriva detta, så ledsen och upprörd är jag. Men mycket viktiga samtal förs just nu mellan 6 av riksdagens partier om nödvändiga beslut på migrationsområdet, och jag har just utestängts från att vara med i riksdagsgruppen när detta diskuteras.

Detta måste jag kommunicera med mitt partidistrikt och med centerpartiets medlemmar och väljare i Östergötland. Därför detta blogginlägg, som jag gärna mottar synpunkter på, även gärna från Anders W Jonsson om jag alltför dåligt har lyckats ge uttryck åt hans grund för sitt agerande.

Jag kan också tillägga att jag i flera år har varit kritisk mot den begränsande regel jag citerat (även innan jag visste hur den tolkas av gruppledningen). Jag har känt en betydande oro att den hämmar oss enskilda riksdagsledamöter att genom frihet under ansvar delta i samhällsdebatten i olika frågor, om vi ständigt måste ”be om lov” innan vi ställer upp på intervjuer eller skriver debattartiklar eller motioner eller blogginlägg osv. Jag är med i ett frimodigt och öppet socialliberalt parti och jag anser att Centerpartiet måste ha högre i tak i sin riksdagsgrupp än vad det för mig förödande beslut som jag just har meddelats, innebär.

Jag är för stolt för att vädja till riksdagsgruppens ledare, eller till hela gruppen, att min avstängning  omedelbart upphävs, men min ärliga mening är att det vore märkligt och mycket oroande, på flera sätt, om inte detta sker.

Riksdagshuset, Stockholm, den 11 november 2015.

Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C)

Två starka skäl för ålderstest med röntgen!

Det är självklart mycket intressant att ha återvänt till riksdagen, där mycket domineras av DÖ och migration.

En del i migrationsuppgörelsen är att analys ska ske av varför så extremt många ensamkommande till EU under uppgivna 18 år väljer att ta sig till Sverige. Trots att Sverige bara är 2 % av EUs befolkning kommer 25-30 % av de ensamkommande under 18 år till Sverige.

Jag skrev redan i april 2012 på DN Debatt om detta, och har sedan gjort det fortlöpande. Jag är mycket trygg i min uppfattning att det vore rimligt att Sverige, likt övriga EU-länder, lät medicinska ålderstest i tveksamma åldersbedömningsfall vara en del av beslutsunderlaget.

Detta är dock svårt eftersom barnläkarföreningen rekommenderar sina medlemmar att vägra att utföra sådana test, på grund av de felmarginaler som naturligtvis finns. Om t ex endast testresultat som sa 20 år och mer skulle beaktas torde säkerheten vara hög, kanske typ 95 % eller mer (baserat på vad jag läst) för att det stämmer. Barnläkarna kräver vad jag förstår närmast 100-procentig säkerhet.

Även i andra länder finns samma principiella kritik från barnläkare. Här har dock politiker och myndigheter bestämt vad som ska gälla, och tester utförs.

I Sverige har migrationsverket kastat in handduken, och det är alltså barnläkarföreningen som just nu bestämmer att Sverige inte ska göra ålderstest.

Det är egentligen mycket anmärkningsvärt. I så fall borde väl barnmorskor som inte vill göra abort inte tvingas till det, t ex?

Men framförallt, vilka är det som bestämmer? Ansvariga myndigheter, och riksdag/regering, eller berörda barnläkare?

Mina argument för att Sverige borde låta medicinska åldersbedömningar vara en del av beslutsunderlaget för att bedöma ålder är 2.

För det första, kan ett litet EU-land i längden, vis större flyktingströmmar, ha väsentligt mer generösa asylregler än övriga EU-länder, om resultat blir att höga andelar av asylsökande till EU väljer det landet?  Jag bedömer inte att Sverige uthålligt klarar av att som nu ta emot 30 % av alla ensamkommande under 18 år till EU.

För det andra, det är viktigt av rättvise- och rättssäkerhetsskäl att Staten kontrollerar ålder, när det är så pass stora rättighetsskillnader mellan att söka asyl som barn under 18 år eller som vuxen över 18 år. Det är alldeles uppenbart att det är frestande att som 19-21-23-åring uppge sin ålder till 17, många gör det, oftast säkert på rekommendation av t ex sina flyktingsmugglare.

Jag kan förstå detta. Däremot har Staten då ett ansvar för att kontrollera detta. Om så knappast sker uppstår stora orättvisor mellan t ex de som korrekt uppger sin ålder till 20 eller 22 år och därmed söker asyl som de vuxna män de är,  och mellan dem som felaktigt uppger sig vara 17 och däremd beviljas asyl som barn. Det är heller inte rätt mot de barn som är 13-17 år gamla att placeras på boenden tillsammans med vuxna män över 18 år.

Av dessa två starka skäl borde Sverige i likhet med övriga EU-länder använda sig av medicinska ålderstester som en del i beslutsunderlaget för att fastställa ålder i tveksamma fall.

Migrationsuppgörelsen - Rätt riktning, mer kommer att behövas.

Jag har i flera år diskuterat migrationsfrågor och haft uppfattningen att Sverige måste anpassa sina mer generösa asylregler i EU-riktning. För detta har jag fått utstå mycken kritik i höga tonlägen och där hemska epitet ibland har klistrats på mig.

Med dagens stora flyktingströmmar har det blivit uppenbart att Sverige måste vidta många åtgärder, däribland de jag föreslagit. 

Min bedömning av dagens situation med stort inflöde i landet av asylsökande och ekonomiska migranter är att den är allvarlig, med dålig yttre och inre gränskontroll och med mycket stora ekonomiska och andra utmaningar vad gäller mottagande, bostäder, utbildning, jobb osv.

Idag har 6 av riksdagens partier överenskommit om en rad åtgärder för bättre integration och fler jobb och snabbare utbildning mm, samt även åtgärder vad gäller asylregler och anhöriginvandring.

Detta är en helt nödvändig migrationsuppgörelse (MU) som jag välkomnar. Jag är glad över att Centerpartiet deltar i MU och har gjort stora avtryck för bättre integration och fler jobb och snabbare asylhantering och mer kommunstöd och utökat RUT mm!

Vad gäller uppehållstillstånd och anhöriginvandring innebär uppgörelsen steg i EU-riktning, men fortfarande torde Sverige ha betydligt mer generösa regler. Eftersom därtill väldigt många som fått avslag ändå kommer att stanna i Sverige och ansöka om asyl igen är frågan vilken effekt uppgörelsen kommer att få.

Jag är övertygad om att denna uppgörelse är otillräcklig och att det inom rätt kort kommer att behövas ytterligare radikala åtgärder av olika slag, sannolikt i formen av fler överenskommelser som denna. Vi får se.

Vad gäller de 4 att-satser från Östergötland som Centerstämman med bedövande enighet avslog så ingår 3 av dem till stora delar i MU, liksom även att Sverige ska driva på för fler lagliga vägar in till EU. Vår kritik mot C-linjen att Sverige ensamma ska bevilja asyl på sina ambassader har också fått gehör, detta ingår inte i MU.

Tillagt 4 nov: Här blogginlägg i frågan om ålderskontroll av barn under 18 som kan faktiskt vara betydligt äldre. Jag skrev redan i april 1012 om denna fråga på DN-Debatt.

Några tidningskommentarer, här K-G Bergström och Anna Dahlberg i Expressen, och som motvikt Politism (vänster) och Dagens Arena.
Jag länkar också till några oftast utmärkta ledarskribenter, liksom Bergström och Dahlberg, till, Alice Teodorescu i Göteborgsposten och Lena Mellin i Aftonbladet.

Min JO-anmälan mot migrationsverkets GD - igen

Jag har i flera år diskuterat asylregler - utifrån utgångspunkten att Sverige inte uthålligt kan ligga långt före övriga EU-länder i sina regelverk. Många, inte minst inom mitt eget parti, håller inte med.

Flyktingströmmen till EU och Sverige ökar nu extremt mycket. Invandrarverkets GD på 1990-talet, Christina Rogestam, skriver igår i Expressen och har samma uppfattning som jag.

Jag JO-anmälde i juni Migrationsverkets GD Anders Danielsson med följande motivering:


Migrationsverket fastställer regler som är långt mer generösa än övriga EU-länders. Effekten blir att en allt större andel av de som söker asyl i EU söker sig till Sverige. Med växande flyktingströmmar ökar antalet asylsökande till Sverige så mycket att vi får allt svårare att klara mottagning, bostäder, integration och arbete. Istället växer utanförskap och långtidsarbetslöshet.

Sverige utgör ca 2 % av EUs befolkning. De ensamkommande asylsökande under 18 år ökar som andel av flyktingströmmen till EU och andelen som söker sig till Sverige har bara de senaste åren  flerdubblats. Detta är extremt höga andelar som jag menar inte är långsiktigt uthålligt möjliga.

Migrationsverket agerar inte alls mot bakgrund av denna alarmerande utveckling, gör inga analyser av vad den beror på, anpassar inte sina beslutade asylregler i EU-riktning och lägger inte fram några förslag till regeringen med olika handlingsalternativ. 

Därför JO-anmäler jag nu migrationsverkets 2 senaste generaldirektörer, Dan Eliasson och Anders Danielsson. De brister allvarligt i sina tjänsteansvar. 

JO avskrev, som brukligt är, anmälan, efter bara några veckor.


Idag har GD Anders Danielsson på presskonferens lagt fram prognos på fördubbling och mer av antalet asylsökande till Sverige till över 160.000. Han fick då frågan om Sverige genom att EU-anpassa sina mer generösa asylregler skulle kunna minska andelen flyktingar som söker sig till Sverige. Han vägrade svara med hänvisning till att detta är politiska frågor som inte Migrationsverket har synpunkter på.

Jag vidhåller att det är tjänstefel av en myndighetschef att inte svara på allmänhetens och medias frågor, samt att inte själva ta initiativ och analysera vilka effekter olika svenska regelförändringar och andra åtgärder inom asylområdet skulle ge för effekter på t ex flyktingtillströmningen. 
Jag inser att JO inte håller med, men vill ändå redovisa min oförändrade uppfattning i detta blogginlägg.