Jag har 70 år efteråt hedrat kommunismens och Stalins offer i Katyn vid en skakande och gripande minnesstund i förstakammarsalen, arrangerad av Polsk-Svenska parlamentarikerförbundet.
Dagens ryska kommunistparti, efterföljaren till Lenins och Stalins, som de svenska kommunisterna (sedan vänterpartiet kommunisterna och numera vänsterpartiet) hade mycket nära samarbete med, förnekar att de 25.000 som avrättades med nackskott i Katyn och några andra platser gjorde det på förslag av Berija (chef NKVD, sednermera KGB) och efter beslut av Stalin och med underskrift av hela kommunistpartiets politbyrå. Dokumenten med Stalins sígnatur finns bevarade...
Historikerna Peter Jonsson och Kristian Gerner berättade sakligt om det fruktansvärda, obegripliga, om den rena och skära ondskan som en hel politbyrå ställde sig bakom i ett kriminellt beslut mot alla krigets och moralens lager.
Året var 1940. Hitlertyskland och Sovetryssland hade delat upp norra Europa och var i förbund. Ryssland invaderade Polen och tillfångatog ca 25.000 officerare, soldater och intellektuella. De placerades i 3 olika läger utanför Moskva,Smolensk och Charkij. De förhördes kvällar och nätter, allt noga antecknat.
Berija föreslog i ett brev till Stalin (jag skulle tro att det hade varit i säck innan det kom i påse..) att alla skulle avrättas/arkebuseras. "De är fiender till kommunismen"...
Han räknade noga upp hur många de var, hundratals höga officerare, Ca 12.000 soldater, läkare, jurister osv.
Stalin och Politbyrån, kommunisternas högsta ledning, utfärdade alla dödsdomarna en masse...Alla skrev under på Berijas skrivelse...
En minituös planering skedde, under hemliga polisens (NKVDs) ledning. Transporter med tåg till bla Katyn. Dödslistor upprättades.
Stalins bödel - Blochin - och 2 till åkte dit med en massa revolvrar i en koffert..Blochin avrättade peronligen - med nackskott - 10.000-tals personer i Ljubljankafängelset i Moskva på Stalins order...
En av lägerkommendanterna levde 1989 och berättade då hur det gick till. Fångarna fördes till ett litet hus, fick svara på 4 frågor om efternamn, förnamn, grad och födelsedatum. Därefter - utan att veta något - fördes de in i ett ljudisolerat rum där de sköts med nackskott.
Från det rummet bars de ut och lades i prydliga rader på lastbilar, som sedan på natten åkte ut till Katynskogen och vräkte av kropparna i massgravar.
Blochin och hans bödelkollegor orkade skjuta ca 200 - 250 personer om dagen...Uppdraget till fångvaktarna var att sjuta de höga officerarna först, och sist agronomer, läkare och jurister...
Massmördandet började i mars 1940. Den 9 juni fick Berija en skriftlig rapport om att "utrymningen av lägren" var fullbordad....
6 procent av dagens polacker har någon släkting eller bekant som dog på detta fruktansvärda sätt...
Rätt snart fick tyskarna och Engelsmännen klart för sig vad som hade hänt. Eftersom England och Sovjet då var allierade mot Hitler lade även England locket på...
Stalin och kommunisterna var fräcka nog att blåljuga och hävda att det var tyskarna som utfört detta "folkmord" på den polska armén och de med hög utbildning.
Dagens ryska kommunistparti påstår detta fortfarande, i sin ömkliga förljugenhet. Vänsterpartiet har nog kommit mycket längre, det ska erkännas. Men deras historia av så många decennierns nära samarbete med sitt systerparti i Sovjetryssland skrämmer.
Stalin och Sovjetkommunisterna var folkmördare och massmördare. Skräcken, Gulaglägren, fångtransporterna till Sibirien där hälften dog, utsvältningen av många miljoner landsbygdsbor i Ukraina, botten är oräkneliga.
Kommunismen talar solidaritet och om kamrater, men går ständigt över lik för att ta och hålla makten, och respekterar lag och rätt inte alls.
Läs även andra bloggares åsikter om katyn, kommunismen, sovjet, stalin, polen, hitler, folkmord, kgb
onsdag, april 14, 2010
Förstora inte Sverigedemokraterna i Stockholm!
Jag är mycket tveksam till om socialdemokrater och moderater agerar klokt i Stockholms stad när de räds Sverigedemokraterna så väldigt mycket att de redan nu deklarerar att de kommer att börja samarbeta om Sverigedemokraterna kommer in i fullmäktige.
Jag befarar att detta är den bästa hjälp för att öka sina röstsiffror som Sverigedemokraterna kan få, och det unnar jag dem inte.
Visst har Sverigedemokraterna ett mycket fläckat förflutet genom Bevara Sverige Svenskt och genom allehanda orimliga krav och uttalanden. Visst ska vi ta debatten kraftfullt med dem och göra alltv vi kan så att de inte ökar sitt väljarstöd.
Om de kommer in i olika parlamentariska församlingar får partierna då ta ställning till hur man bildar handlingskraftiga majoriteter, och jag delar uppfattningen att Sverigedemokraterna i så fall ska stå utanför.
Men att vara så rädd, och att redan i förtid anmäla att OM Sverigedemokraterna får tillräckligt med röster för att få platser, då ska de stora fienderna/alternativen i Stockholmspolitiken plötsligt falla varann i armarna och börja samarbeta, det är jag kritisk till.
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, stockholm, politik, moderaterna, socialdemokraterna, centerpartiet
Jag befarar att detta är den bästa hjälp för att öka sina röstsiffror som Sverigedemokraterna kan få, och det unnar jag dem inte.
Visst har Sverigedemokraterna ett mycket fläckat förflutet genom Bevara Sverige Svenskt och genom allehanda orimliga krav och uttalanden. Visst ska vi ta debatten kraftfullt med dem och göra alltv vi kan så att de inte ökar sitt väljarstöd.
Om de kommer in i olika parlamentariska församlingar får partierna då ta ställning till hur man bildar handlingskraftiga majoriteter, och jag delar uppfattningen att Sverigedemokraterna i så fall ska stå utanför.
Men att vara så rädd, och att redan i förtid anmäla att OM Sverigedemokraterna får tillräckligt med röster för att få platser, då ska de stora fienderna/alternativen i Stockholmspolitiken plötsligt falla varann i armarna och börja samarbeta, det är jag kritisk till.
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, stockholm, politik, moderaterna, socialdemokraterna, centerpartiet
söndag, april 11, 2010
Ger personval 349 olika partier?
Debatten som har blossat upp om det svenska demokratiska parlamentariska systemet och vilket utrymme det ger för liberala (eller möjligen socialistiska fast sådana knappast finns) "frifräsare" är angelägen.
Länkar till blogginläggen finns t ex på SvD och på på Knuff.
Min tes är att om en väljare, en riksdagsledamot, ett parti eller en allians av partier med mycket hög prioritet vill rösta fram en stark och handlingskraftig regering som kan föra en sammanhållen politik för att utveckla Sverige åt rätt håll, eller för den delen åt fel håll.., då är utrymmet för enskilda riksdagsledamöter för att fälla regeringen i olika frågor mycket litet.
Mina belägg för detta är dels de "eviga" socialdemokratiska regeringarna under 1900-talet, dels Allians för Sverige. 70 år respektive 4 år...
I båda fallen har dessa regeringar med knappa (7 mandat) eller inga majoriteter (minoritetsregering) kunnat regera. En förutsättning har dock varit att partiets eller alliansens riksdagsledamöter hållit ihop i voteringarna, att regeringens förslag har haft förankring i riksdagen.
Detta är särskilt viktigt i vårt valsystem som ju oftast ger mycket knappa majoriteter för de som bildar regering, vanligen S men några gånger de borgerliga.
Andra valsystem - t ex Storbrittanniens med sina enmansvalkretsar - är gjorda för tydligare valutslag, större majoriteter och starkare personkopplingar.
I liberalismens natur ligger självfallet frihet, öppenhet och rättvisa; och även då rätten att som enskild riksdagsledamot - låt vara på ett partis lista och "bunden" av dess valplattform - tänka och rösta fritt..!
Ju mer denna principiellt riktiga och obändiga kraft utvecklas genom alltmer självständiga liberala - eller som sagt, socialistiska, fast sådana knappast finns eller har funnits - riksdagsledamöter, ju svagare blir den majoritetsregering de står bakom så som vårt valsystem fungerar.
Nejdå, menar många bloggar, detta ger , åtminstone på sikt, starkare borgerliga regeringar, starkare ju mer självständiga och individualistiska och egocentrerade som riksdagsledamöterna är.
Tillåt mig alltså tvivla, inte principiellt kanske men pragmatiskt...Jag har som sagt levt "nästan enbart" under socialdemokratiska minoritetsregeringar och nu behöver Sverige (och jag vill se) borgerliga majoritetsregeringar som klarar att regera, med goda komprommisser i de svåra frågorna som kan lotsas genom riksdagen.
Personvalsinslaget vid våra val, dvs möjligheten att på partiers (OBS) valsedlar kunna kryssa just den person man vill hjälpa in i riksdagen, används nu som argument för att dessa personer kan gå till val på en egen agenda och även binda upp sig med ultimativa krav i olika egna hjärtefrågor.
Jag menar att en sådan utveckling, där olika borgerliga riksdagsledamöter låser upp sig med ultimativa krav redan innan valet, i olika riktningar, riskerar att handlingsförlama och fälla den kommande regeringen. Och alltså göra den inte starkare utan mycket svagare och lättare att fälla.
Innebär då personvalet att vi istället för 7 partier rör oss mot t ex 35 eller teoretiskt mot 349 olika partier om varje riksdagsledamot utvecklar egna handlingsprogram där viktiga punkter kan gå tvärtemot varandra inom ett enskilt parti eller inom en allians av partier?
Skulle personvalet kunna tolkas i denna riktning torde Sverige röra sig mot en kanske "polsk riksdag", i vart fall på den liberala/borgerliga halvan av riksdagen.
Personvalet ger, som jag ser det, en möjlighet för väljarna att inom varje parti lyfta fram just den kandidat som de vill se företräda sig i riksdagen.
Men, väljarna röstar i första hand genom att ta en valsedel som representerar ett parti och ett program, och först därefter kan man kryssa vem som på denna partilista man helst vill se i riksdagen.
Partierna, och de enskilda riksdagsledamöterna, ställer sig bakom den politik och den valplattform som partiet går till val på, och riksdagsledamoten kan inom, eller utom, den ramen dessutom lyfta fram de viktiga frågor som han eller hon kommer att driva.
Till exempel, som centerpartiet gjorde 2006 och som vi kommer att göra 2010, de viktiga öppenhets- och integritetsfrågorna. Där har vi fått kritik för att vi fortsatt accepterat signalspaning, under sträng kontroll, som fortsatt metod för att skydda landet mot allvarliga säkerhetshot. Vi lyssnade och skärpte skyddet för den personliga integriteten, men vi - och alliansen och numera även de rödgröna - accepterade att det tyvärr finns ett behov av denna underrättelseinhämtning i nästan enbart internationell teletrafik.
Centerpartiet och enskilda centerriksdagsledamöter drev kraftigt på för ett starkare integritetsskydd, och vi fick gehör det detta.
Men vi får stark kritik från en del som inte alls accepterar någon signalspaning överhuvudtaget i teletrafik i kabel över landsgränsen. Jag har full respekt för den uppfattningen, men noterar samtidigt att regeringsmakten kräver ett ansvarstagande för landet - både vad gäller integritet men också för säkerhet - och att hela riksdagen idag står bakom behovet av denna underrättelseinhämtning.
Min poäng är att centerpartiet och centerpartiets riksdagsledamöter självfallet ska lyfta fram och driva integritetsfrågorna, men inte göra det genom ultimativa krav utan genom en stark viljeinriktning som ligger till grund för de överenskommelser som kan träffas och bli kommande riksdagsbeslut.
Jag tycker alltså att det som Allians för Sverige lyckats med, bättre än tidigare borgerliga regeringar, är att inte fastna i ultimativa krav från olika partier i viktiga frågor som kan ge regeringskris och regeringsfall, utan istället har man haft förmågan att komma fram, lösa upp och hitta goda kompromisser i en rad av svåra frågor, t ex inom familjepolitiken, energifrågorna och på skatteområdet.
Om de 4 partierna skulle återgå till att driva politik genom ultimativa krav iställer för genom goda kompromisser som alla kan ställa sig bakom befarar jag att vi också får en återgång till svagare regeringar som kan krisa och falla.
Och, och det är min poäng, om nu enskilda borgerliga riksdagsledamöter under och innan mandatperioderna ställer upp ultimativa krav i olika riktning i olika frågor, kommer det att stärka eller försvaga en borgerlig alliansregering.
Är ändå inte svaret rätt givet, inom ramen för det parlamentariska system som vi nu levt med i något sekel och lite mer?
Jag är lite mångordig, ursäkta, men jag brottas själv med dessa svåra och viktiga frågor och uppskattar dialogen som nu pågår!
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, alliansen, regeringen, politik, centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, partipiska,
Länkar till blogginläggen finns t ex på SvD och på på Knuff.
Min tes är att om en väljare, en riksdagsledamot, ett parti eller en allians av partier med mycket hög prioritet vill rösta fram en stark och handlingskraftig regering som kan föra en sammanhållen politik för att utveckla Sverige åt rätt håll, eller för den delen åt fel håll.., då är utrymmet för enskilda riksdagsledamöter för att fälla regeringen i olika frågor mycket litet.
Mina belägg för detta är dels de "eviga" socialdemokratiska regeringarna under 1900-talet, dels Allians för Sverige. 70 år respektive 4 år...
I båda fallen har dessa regeringar med knappa (7 mandat) eller inga majoriteter (minoritetsregering) kunnat regera. En förutsättning har dock varit att partiets eller alliansens riksdagsledamöter hållit ihop i voteringarna, att regeringens förslag har haft förankring i riksdagen.
Detta är särskilt viktigt i vårt valsystem som ju oftast ger mycket knappa majoriteter för de som bildar regering, vanligen S men några gånger de borgerliga.
Andra valsystem - t ex Storbrittanniens med sina enmansvalkretsar - är gjorda för tydligare valutslag, större majoriteter och starkare personkopplingar.
I liberalismens natur ligger självfallet frihet, öppenhet och rättvisa; och även då rätten att som enskild riksdagsledamot - låt vara på ett partis lista och "bunden" av dess valplattform - tänka och rösta fritt..!
Ju mer denna principiellt riktiga och obändiga kraft utvecklas genom alltmer självständiga liberala - eller som sagt, socialistiska, fast sådana knappast finns eller har funnits - riksdagsledamöter, ju svagare blir den majoritetsregering de står bakom så som vårt valsystem fungerar.
Nejdå, menar många bloggar, detta ger , åtminstone på sikt, starkare borgerliga regeringar, starkare ju mer självständiga och individualistiska och egocentrerade som riksdagsledamöterna är.
Tillåt mig alltså tvivla, inte principiellt kanske men pragmatiskt...Jag har som sagt levt "nästan enbart" under socialdemokratiska minoritetsregeringar och nu behöver Sverige (och jag vill se) borgerliga majoritetsregeringar som klarar att regera, med goda komprommisser i de svåra frågorna som kan lotsas genom riksdagen.
Personvalsinslaget vid våra val, dvs möjligheten att på partiers (OBS) valsedlar kunna kryssa just den person man vill hjälpa in i riksdagen, används nu som argument för att dessa personer kan gå till val på en egen agenda och även binda upp sig med ultimativa krav i olika egna hjärtefrågor.
Jag menar att en sådan utveckling, där olika borgerliga riksdagsledamöter låser upp sig med ultimativa krav redan innan valet, i olika riktningar, riskerar att handlingsförlama och fälla den kommande regeringen. Och alltså göra den inte starkare utan mycket svagare och lättare att fälla.
Innebär då personvalet att vi istället för 7 partier rör oss mot t ex 35 eller teoretiskt mot 349 olika partier om varje riksdagsledamot utvecklar egna handlingsprogram där viktiga punkter kan gå tvärtemot varandra inom ett enskilt parti eller inom en allians av partier?
Skulle personvalet kunna tolkas i denna riktning torde Sverige röra sig mot en kanske "polsk riksdag", i vart fall på den liberala/borgerliga halvan av riksdagen.
Personvalet ger, som jag ser det, en möjlighet för väljarna att inom varje parti lyfta fram just den kandidat som de vill se företräda sig i riksdagen.
Men, väljarna röstar i första hand genom att ta en valsedel som representerar ett parti och ett program, och först därefter kan man kryssa vem som på denna partilista man helst vill se i riksdagen.
Partierna, och de enskilda riksdagsledamöterna, ställer sig bakom den politik och den valplattform som partiet går till val på, och riksdagsledamoten kan inom, eller utom, den ramen dessutom lyfta fram de viktiga frågor som han eller hon kommer att driva.
Till exempel, som centerpartiet gjorde 2006 och som vi kommer att göra 2010, de viktiga öppenhets- och integritetsfrågorna. Där har vi fått kritik för att vi fortsatt accepterat signalspaning, under sträng kontroll, som fortsatt metod för att skydda landet mot allvarliga säkerhetshot. Vi lyssnade och skärpte skyddet för den personliga integriteten, men vi - och alliansen och numera även de rödgröna - accepterade att det tyvärr finns ett behov av denna underrättelseinhämtning i nästan enbart internationell teletrafik.
Centerpartiet och enskilda centerriksdagsledamöter drev kraftigt på för ett starkare integritetsskydd, och vi fick gehör det detta.
Men vi får stark kritik från en del som inte alls accepterar någon signalspaning överhuvudtaget i teletrafik i kabel över landsgränsen. Jag har full respekt för den uppfattningen, men noterar samtidigt att regeringsmakten kräver ett ansvarstagande för landet - både vad gäller integritet men också för säkerhet - och att hela riksdagen idag står bakom behovet av denna underrättelseinhämtning.
Min poäng är att centerpartiet och centerpartiets riksdagsledamöter självfallet ska lyfta fram och driva integritetsfrågorna, men inte göra det genom ultimativa krav utan genom en stark viljeinriktning som ligger till grund för de överenskommelser som kan träffas och bli kommande riksdagsbeslut.
Jag tycker alltså att det som Allians för Sverige lyckats med, bättre än tidigare borgerliga regeringar, är att inte fastna i ultimativa krav från olika partier i viktiga frågor som kan ge regeringskris och regeringsfall, utan istället har man haft förmågan att komma fram, lösa upp och hitta goda kompromisser i en rad av svåra frågor, t ex inom familjepolitiken, energifrågorna och på skatteområdet.
Om de 4 partierna skulle återgå till att driva politik genom ultimativa krav iställer för genom goda kompromisser som alla kan ställa sig bakom befarar jag att vi också får en återgång till svagare regeringar som kan krisa och falla.
Och, och det är min poäng, om nu enskilda borgerliga riksdagsledamöter under och innan mandatperioderna ställer upp ultimativa krav i olika riktning i olika frågor, kommer det att stärka eller försvaga en borgerlig alliansregering.
Är ändå inte svaret rätt givet, inom ramen för det parlamentariska system som vi nu levt med i något sekel och lite mer?
Jag är lite mångordig, ursäkta, men jag brottas själv med dessa svåra och viktiga frågor och uppskattar dialogen som nu pågår!
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, alliansen, regeringen, politik, centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, partipiska,
lördag, april 10, 2010
Frifräsardebatten fortsätter, den är viktig!
Jag får många reaktioner på mina inlägg om hur en (liberal) riksdagsledamot ska rösta, med sitt parti och sin regering eller som han eller hon själv tycker...
Jag länkar till några tänkvärda inlägg med olika ingångar; Johan Örjes (först så klart..), Johan Westerholm, Linus Hellman, Per Ankersjö, Niklas Dougherty, Kent Persson. För ännu fler inlägg se SvD.
Jag utvecklar gärna mina tankar kring denna svåra och viktiga "problematik" ytterligare.
Jag gillar självfallet i grunden "frifräsare", personer med övertygelse och som driver sina frågor starkt och tydligt. Jag har nog uppfattats vara det själv ibland, hoppas jag. Och självfallet ska man som riksdagsledamot med all kraft driva sina frågor och påverka de förslag som regeringen planerar att lägga.
Men som sagt, verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort, det är faktiskt utomordentligt litet så som vårt parlamentariska system fungerar.
Och skulle vissa ledamöter anse sig ha ett mandat att fälla regeringen i sina hjärtefrågor, när man tycker att kompromissen blivit fel eller inte tillräckligt bra, då borde ju även många andra ha den möjligheten.
Att min utgångspunkt delas av en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter är ju oomtvistligt, t ex så har de 178 borgerliga riksdagsledamöterna vunnit majoritet för regeringens förslag och med riksdagens justeringar i alla omröstningar utom en. Den handlade om att erkänna folkmordet på armenier för 90 år sedan, och frågan var faktiskt svår; principiellt ska man inte rösta om detta men som läget var hade det en poäng att vara tydlig. Skulle nu regeringen falla på någon fråga var den här ändå "rätt acceptabel", kan jag tycka.
Även de tre röda och rödgröna partierna har nästan ständigt röstat på sina egna förslag, kanske har några miljöpartister några gånger avstått eller gått emot.
Jag har själv röstat mot regeringen, och mot huvuddelen av riksdagen i övrigt också, för den delen, i en omröstning där alla kristdemokrater och jag menade att begreppet giftermål borde införas lika för alla, men det urgamla begreppet äktenskap borde stå för vad det alltid inneburit.
Energifrågan är svår men energiöverenskommelsen är en historisk kompromiss där jag och hela riksdagsgruppen (trodde jag) efter vånda ställde oss bakom den förhandling som våra regeringsföreträdare gjort.
Och har man gjort en överenskommelse som är en helhet, kan man inte sedan bryta ut enskilda delar och gå emot dessa, då faller ju hela uppgörelsen.
Jag var t ex upprörd över en annan del i energiuppgörelsen, att Sverige som har EUs högsta skatt på dieselbränsle för jordbrukstraktorer år 2013 och 2015 ska höja den ytterligare kraftigt.
En del folkpartister tycker säkert att storsatsningen på förnybar energi är för stor osv.
Kan man skilja på frågor och frågor? Är en del frågor viktigare än andra, och ger större risk för att fälla en regering så att den tappar sin regeringsduglighet. Jovisst är det väl så.
I frågor av t ex etisk och moralisk karaktär har ibland röstningen varierat inom en del partier.
Kan man rösta friare i voteringar där regeringen inte riskerar att förlora, medan det är allvarligare att vidhålla det om läget är skarpt? Tja, det låter ju rimligt. Men å andra sidan, om jag röstar mot regeringen när det inte fäller den och sedan avstår eller röstar för när det skulle fälla den, så är ju det inte någon imponerande logik heller.
Självfallet ska en riksdagsledamot utifrån sina och sitt partis grundläggande värderingar och program, och efter den tyngd man lagt på olika frågor i sin personvalskampanj, driva på för detta av all kraft. Sitter ens parti i regeringsställning ökar möjligheten till inflytande radikalt. Då gäller det i första hand att vara med och trycka på och påverka innan regeringen lägger sina förslag till riksdagen.
Min diskussion gäller ju nästa steg, att när en enig regering med förankring i sina riksdagsgrupper lägger en proposition till riksdagen så ska det väldigt mycket till för att fälla detta.
Och jag landar i att denna princip - med de mycket knappa majoriteter vårt valsystem medför - egentligen gäller i både mindre och större frågor.
För börjar de borgerliga riksdagsledamöterna "unna sig lyxen" att rösta mot sin regering i allehanda mindre frågor så är vägen snabbt stakad mot att detta sker även i de större.
Mathias Sundin menar att han som eventuell riksdagsledamot ska kunna rösta som han vill - oavsett vad hans parti och regering kommit överens om - i t ex sina hjärtefrågor om signalspaning och datalagring och säkert en del annat. Däremot beklagar han att andra riksdagsledamöter kanske röstar emot regeringen i energifrågan.....??? Det har väl ingen koppling till att jag röstar som jag vill, skriver han i Norrköpings Tidningar...
Är du riktigt genomtänkt här, Mathias? Du ska alltså kunna driva dina hjärtefrågor för att fälla regeringen, men inte andra?
(Jag och Mathias är fullständigt överens om att NTs policy att inte publicera debattartiklar i papperstidningen också i nätupplagan är obegriplig och stenåldersmässig. En viktig riksdebatt i NT alltså inte få spridas över landet genom internet, jag förstår inte den policyn).
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, regeringen, riksdagen, alliansen, centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, politik
Jag länkar till några tänkvärda inlägg med olika ingångar; Johan Örjes (först så klart..), Johan Westerholm, Linus Hellman, Per Ankersjö, Niklas Dougherty, Kent Persson. För ännu fler inlägg se SvD.
Jag utvecklar gärna mina tankar kring denna svåra och viktiga "problematik" ytterligare.
Jag gillar självfallet i grunden "frifräsare", personer med övertygelse och som driver sina frågor starkt och tydligt. Jag har nog uppfattats vara det själv ibland, hoppas jag. Och självfallet ska man som riksdagsledamot med all kraft driva sina frågor och påverka de förslag som regeringen planerar att lägga.
Men som sagt, verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort, det är faktiskt utomordentligt litet så som vårt parlamentariska system fungerar.
Och skulle vissa ledamöter anse sig ha ett mandat att fälla regeringen i sina hjärtefrågor, när man tycker att kompromissen blivit fel eller inte tillräckligt bra, då borde ju även många andra ha den möjligheten.
Att min utgångspunkt delas av en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter är ju oomtvistligt, t ex så har de 178 borgerliga riksdagsledamöterna vunnit majoritet för regeringens förslag och med riksdagens justeringar i alla omröstningar utom en. Den handlade om att erkänna folkmordet på armenier för 90 år sedan, och frågan var faktiskt svår; principiellt ska man inte rösta om detta men som läget var hade det en poäng att vara tydlig. Skulle nu regeringen falla på någon fråga var den här ändå "rätt acceptabel", kan jag tycka.
Även de tre röda och rödgröna partierna har nästan ständigt röstat på sina egna förslag, kanske har några miljöpartister några gånger avstått eller gått emot.
Jag har själv röstat mot regeringen, och mot huvuddelen av riksdagen i övrigt också, för den delen, i en omröstning där alla kristdemokrater och jag menade att begreppet giftermål borde införas lika för alla, men det urgamla begreppet äktenskap borde stå för vad det alltid inneburit.
Energifrågan är svår men energiöverenskommelsen är en historisk kompromiss där jag och hela riksdagsgruppen (trodde jag) efter vånda ställde oss bakom den förhandling som våra regeringsföreträdare gjort.
Och har man gjort en överenskommelse som är en helhet, kan man inte sedan bryta ut enskilda delar och gå emot dessa, då faller ju hela uppgörelsen.
Jag var t ex upprörd över en annan del i energiuppgörelsen, att Sverige som har EUs högsta skatt på dieselbränsle för jordbrukstraktorer år 2013 och 2015 ska höja den ytterligare kraftigt.
En del folkpartister tycker säkert att storsatsningen på förnybar energi är för stor osv.
Kan man skilja på frågor och frågor? Är en del frågor viktigare än andra, och ger större risk för att fälla en regering så att den tappar sin regeringsduglighet. Jovisst är det väl så.
I frågor av t ex etisk och moralisk karaktär har ibland röstningen varierat inom en del partier.
Kan man rösta friare i voteringar där regeringen inte riskerar att förlora, medan det är allvarligare att vidhålla det om läget är skarpt? Tja, det låter ju rimligt. Men å andra sidan, om jag röstar mot regeringen när det inte fäller den och sedan avstår eller röstar för när det skulle fälla den, så är ju det inte någon imponerande logik heller.
Självfallet ska en riksdagsledamot utifrån sina och sitt partis grundläggande värderingar och program, och efter den tyngd man lagt på olika frågor i sin personvalskampanj, driva på för detta av all kraft. Sitter ens parti i regeringsställning ökar möjligheten till inflytande radikalt. Då gäller det i första hand att vara med och trycka på och påverka innan regeringen lägger sina förslag till riksdagen.
Min diskussion gäller ju nästa steg, att när en enig regering med förankring i sina riksdagsgrupper lägger en proposition till riksdagen så ska det väldigt mycket till för att fälla detta.
Och jag landar i att denna princip - med de mycket knappa majoriteter vårt valsystem medför - egentligen gäller i både mindre och större frågor.
För börjar de borgerliga riksdagsledamöterna "unna sig lyxen" att rösta mot sin regering i allehanda mindre frågor så är vägen snabbt stakad mot att detta sker även i de större.
Mathias Sundin menar att han som eventuell riksdagsledamot ska kunna rösta som han vill - oavsett vad hans parti och regering kommit överens om - i t ex sina hjärtefrågor om signalspaning och datalagring och säkert en del annat. Däremot beklagar han att andra riksdagsledamöter kanske röstar emot regeringen i energifrågan.....??? Det har väl ingen koppling till att jag röstar som jag vill, skriver han i Norrköpings Tidningar...
Är du riktigt genomtänkt här, Mathias? Du ska alltså kunna driva dina hjärtefrågor för att fälla regeringen, men inte andra?
(Jag och Mathias är fullständigt överens om att NTs policy att inte publicera debattartiklar i papperstidningen också i nätupplagan är obegriplig och stenåldersmässig. En viktig riksdebatt i NT alltså inte få spridas över landet genom internet, jag förstår inte den policyn).
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, regeringen, riksdagen, alliansen, centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, politik
Dödshjäp nej, det bestämmer vi, inte du.
Jag diskuterade dödshjälp i riksdagen igår; se denna länk, scrolla ner till slutet.
Jag stod upp för den enskilda människans rätt att själv få bestämma om detta under strängt kontrollerade former, medan den sympatiska socialminister Göran Hägglund blankt avvisade detta, det bestämmer vi, inte du.
Interpellationsdebatt om rätt till dödshjälp den 9 april 2010
Vid en interpellationsdebatt i riksdagen idag öppnade socialminister Göran Hägglund för att agera, om Socialstyrelsen inte skulle medge den förlamade 31-åriga kvinnan att sövas ner innan respiratorn tas bort.
- Jag tolkar socialministern så och det gläder mig, säger riksdagsledamot Staffan Danielsson.
Staffan Danielsson ville även att socialministern skulle tillsätta en bred parlamentarisk utredning för att klarlägga regelverken för människor som vill få hjälp att dö något i förtid vid svåra lidanden.
- De enskilda människor som bett och krävt att få bestämma själva i sådana situationer, under sträng kontroll, får ett fortsatt blankt nej av socialministern. Hans besked till dessa är att de måste leva vidare, det bestämmer vi, inte du.
- De flesta gör också det en liten tid, men en del dör under desperata och ibland drastiska former. En fjärdedel av självmorden i Sverige begås av personer som är 65 år eller äldre. Därför beklagar jag att socialministern nu inte vill låta utreda dessa viktiga frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, göran hägglund, regeringen, rätten till vår död. vård vid livets slut, palliativ vård, politik, centerpartiet
Jag stod upp för den enskilda människans rätt att själv få bestämma om detta under strängt kontrollerade former, medan den sympatiska socialminister Göran Hägglund blankt avvisade detta, det bestämmer vi, inte du.
Interpellationsdebatt om rätt till dödshjälp den 9 april 2010
Vid en interpellationsdebatt i riksdagen idag öppnade socialminister Göran Hägglund för att agera, om Socialstyrelsen inte skulle medge den förlamade 31-åriga kvinnan att sövas ner innan respiratorn tas bort.
- Jag tolkar socialministern så och det gläder mig, säger riksdagsledamot Staffan Danielsson.
Staffan Danielsson ville även att socialministern skulle tillsätta en bred parlamentarisk utredning för att klarlägga regelverken för människor som vill få hjälp att dö något i förtid vid svåra lidanden.
- De enskilda människor som bett och krävt att få bestämma själva i sådana situationer, under sträng kontroll, får ett fortsatt blankt nej av socialministern. Hans besked till dessa är att de måste leva vidare, det bestämmer vi, inte du.
- De flesta gör också det en liten tid, men en del dör under desperata och ibland drastiska former. En fjärdedel av självmorden i Sverige begås av personer som är 65 år eller äldre. Därför beklagar jag att socialministern nu inte vill låta utreda dessa viktiga frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, göran hägglund, regeringen, rätten till vår död. vård vid livets slut, palliativ vård, politik, centerpartiet
fredag, april 09, 2010
"Frifräsare hotar alliansen", SvD Brännpunkt. Rösta du också!
Allians för Sverige har idag en majoritet på knappa 7 röster. En stark regering måste kunna enas i svåra frågor och få majoritet för dem i riksdagen. Börjar borgerliga riksdagsledamöter att unna sig "lyxen" att inte följa sitt partis och regeringens linje, utan ultimativt låser upp sig i olika frågor i olika riktning, så faller snart den borgerliga regeringen och en återgång kan ske till 1900-talets eviga socialdemokratiska minoritetsregeringar....
Jag har debatterat detta mot några frifräsande folkpartister i Norrköpings tidningar, på Newsmill och nu på SvD Brännpunkt, nätupplagan.
Intressant nog har Brännpunkt lagt in en enkät om hur riksdagsledamöter bör rösta (läs "borgerliga" eftersom de röda alltid följer partilinjen).... Min tes är ju att om ett antal borgerliga riksdagsledamöter röstar fritt och ställer ultimativa krav i olika för dem viktiga frågor så blir det inte "Riksdagens" makt som stärks utan oppositionens..
Ska jag som riksdagsledamot alltså följa mitt partis linje, rösta olika i en del frågor eller alltid rösta efter egen åsikt??
Det ska bli intressant att se enkätutfallet, redan efter två timmar har 800 läsare röstat, rösta du också!
Jag inser att ett starkt alternativ är att följa sitt partis linje "med enstaka undantag"..
Men betänk att i vårt parlamentariska system med mycket knappa majoriteter skulle en sådan regel som följs av 178 borgerliga riksdagsledamöter - var och en i "enstaka undantagsfall" - ändå snabbt leda till att många av regeringens förslag förlorar och att den sammanhållna oppositionens vinner.
Energifrågan är ett mycket tydligt exempel. Här har regeringen kunnat göra en historisk kompromiss för att äntligen få en storsatsning på förnybar energi, inga statliga pengar till kärnkraften och kraftigt ökat skadeståndsansvar för industrin. Jag och vi centerpartiet driver nu på den förnybara storsatsningen och tror att kärnkraftsindustrin knappast kommer att ersätta äldre reaktorer med någon ny. Risken är stor, lönsamheten tvivelaktig och bankerna betänksamma.
Men, visst, skulle man mot förmodan lösa det så kan någon eller några äldre reaktor(er) ersättas av en ny, det är kompromissen vi har gjort.
Alla partier, numera även vänsterpartiet och miljöpartiet har rört sig rejält i kärnkraftsfrågan, till att acceptera att dagens kärnkraftsverk får användas under överskådlig tid innan den förnybara energin växer till. Klimatfrågans allvar och den bristande realismen i att samtidigt kunna ersätta både fossil energi (kol,olja,gas) coh kärnkraft ligger bakom detta.
Styrkan i energiuppgörelsen är ju att Alliansen kunnat enas ifrågan, så att den politiska kraften nu kan läggas på att åstadkomma resultat och inte till att olika läger fortsätter att blockera sig bakom årtalsbarrikader av olika slag medan alltför lite händer i övrigt.
Här kommer nu kanske några borgerliga ledamöter inte att följa regeringens och de 4 partiernas kompromiss på enskilda delpunkter och tillsammans med någon politiskt obstruerande vilde kan möjligen energiuppgörelsen hotas vilket vore mycket allvarligt för regeringen och en stor framgång för oppositionen.
Skulle riksdagen rösta fritt så skulle alliansens förslag vinna eftersom många socialdemokrater egentligen ju stöder det, men där gäller ju partilinjen.
Skulle borgerliga ledamöter "i vissa undantagsfall" i t ex frågor som signalspaning, datalagring, försvarspolitik, vargjakt, värnskatt, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng osv osv gå emot kompromisserna i regeringen skulle regeringen snabbt förlora alltfler voteringar och snart falla.
För mig - och tror jag även för det absoluta flertalet borgerliga väljare - är det övergripande att alliansregeringen klarar av att med även knappa majoriteter regera och ta ansvar för en sammanhållen politik för Sveriges utveckling. Därför ska det väldigt mycket till för att fälla den regering som man varit med och tillsatt, och därför är det så viktigt för mig att regeringens förslag - givetvis förankrade också i de borgerliga riksdagsgrupperna - vinner riksdagens majoritet.
Skulle jag uppfatta tryck på mig från mina väljare att rösta mera efter eget huvud och inte efter min riksdagsrupps och regerings så diskuterar jag gärna detta, men nu vet ni min grundläggande uppfattning.
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, alliansen, regeringen, partipiska, politik, centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, riksdagen
Jag har debatterat detta mot några frifräsande folkpartister i Norrköpings tidningar, på Newsmill och nu på SvD Brännpunkt, nätupplagan.
Intressant nog har Brännpunkt lagt in en enkät om hur riksdagsledamöter bör rösta (läs "borgerliga" eftersom de röda alltid följer partilinjen).... Min tes är ju att om ett antal borgerliga riksdagsledamöter röstar fritt och ställer ultimativa krav i olika för dem viktiga frågor så blir det inte "Riksdagens" makt som stärks utan oppositionens..
Ska jag som riksdagsledamot alltså följa mitt partis linje, rösta olika i en del frågor eller alltid rösta efter egen åsikt??
Det ska bli intressant att se enkätutfallet, redan efter två timmar har 800 läsare röstat, rösta du också!
Jag inser att ett starkt alternativ är att följa sitt partis linje "med enstaka undantag"..
Men betänk att i vårt parlamentariska system med mycket knappa majoriteter skulle en sådan regel som följs av 178 borgerliga riksdagsledamöter - var och en i "enstaka undantagsfall" - ändå snabbt leda till att många av regeringens förslag förlorar och att den sammanhållna oppositionens vinner.
Energifrågan är ett mycket tydligt exempel. Här har regeringen kunnat göra en historisk kompromiss för att äntligen få en storsatsning på förnybar energi, inga statliga pengar till kärnkraften och kraftigt ökat skadeståndsansvar för industrin. Jag och vi centerpartiet driver nu på den förnybara storsatsningen och tror att kärnkraftsindustrin knappast kommer att ersätta äldre reaktorer med någon ny. Risken är stor, lönsamheten tvivelaktig och bankerna betänksamma.
Men, visst, skulle man mot förmodan lösa det så kan någon eller några äldre reaktor(er) ersättas av en ny, det är kompromissen vi har gjort.
Alla partier, numera även vänsterpartiet och miljöpartiet har rört sig rejält i kärnkraftsfrågan, till att acceptera att dagens kärnkraftsverk får användas under överskådlig tid innan den förnybara energin växer till. Klimatfrågans allvar och den bristande realismen i att samtidigt kunna ersätta både fossil energi (kol,olja,gas) coh kärnkraft ligger bakom detta.
Styrkan i energiuppgörelsen är ju att Alliansen kunnat enas ifrågan, så att den politiska kraften nu kan läggas på att åstadkomma resultat och inte till att olika läger fortsätter att blockera sig bakom årtalsbarrikader av olika slag medan alltför lite händer i övrigt.
Här kommer nu kanske några borgerliga ledamöter inte att följa regeringens och de 4 partiernas kompromiss på enskilda delpunkter och tillsammans med någon politiskt obstruerande vilde kan möjligen energiuppgörelsen hotas vilket vore mycket allvarligt för regeringen och en stor framgång för oppositionen.
Skulle riksdagen rösta fritt så skulle alliansens förslag vinna eftersom många socialdemokrater egentligen ju stöder det, men där gäller ju partilinjen.
Skulle borgerliga ledamöter "i vissa undantagsfall" i t ex frågor som signalspaning, datalagring, försvarspolitik, vargjakt, värnskatt, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng osv osv gå emot kompromisserna i regeringen skulle regeringen snabbt förlora alltfler voteringar och snart falla.
För mig - och tror jag även för det absoluta flertalet borgerliga väljare - är det övergripande att alliansregeringen klarar av att med även knappa majoriteter regera och ta ansvar för en sammanhållen politik för Sveriges utveckling. Därför ska det väldigt mycket till för att fälla den regering som man varit med och tillsatt, och därför är det så viktigt för mig att regeringens förslag - givetvis förankrade också i de borgerliga riksdagsgrupperna - vinner riksdagens majoritet.
Skulle jag uppfatta tryck på mig från mina väljare att rösta mera efter eget huvud och inte efter min riksdagsrupps och regerings så diskuterar jag gärna detta, men nu vet ni min grundläggande uppfattning.
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, alliansen, regeringen, partipiska, politik, centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, riksdagen
tisdag, april 06, 2010
Raul Castro till Kommunistisk ungdom på Cuba
När jag var i FN några veckor nyligen - i New York - var det oerhört slående vilka länder som stod för finansieringen av FNs arbete för utvecklingsbistånd och för FNs kamp mot hunger.
De västliga demokratierna i mycket hög omfattning, och biståndsmässigt är Sverige en stormakt.
De länder som inte syntes i den statistiken var regelmässigt kommunistiska eller socialistiska länder som t ex Nord-Korea och Cuba.
De pratar om solidaritet och samarbete och hur jordbruket och industri ska utvecklas genom statssocialism och kommunism osv. Men den gör ju aldrig det, den går på halvfart och den producerar inget överskott som kan hjälpa fattiga länder att utvecklas eller att stilla sin hunger.
Produktionen står stilla eller går back, och de kan knappeligen eller inte alls föda sin befolkning, och friheten är starkt eller helt beskuren.
Flosklerna har stått som spön i backen på Cuba under Fidel Castros ständiga mastodonttal.
Nu har hans kommunistiske bror Raul Castro tagit över, Cubas ambassad skickar ständigt ut alster av - oftast - Fidel, men ibland även av Raul. Jag ska bara citera hans Fidelcitat vid ett tal till kommunistisk ungdom på Cuba nyligen, och hans sista mening om kommunism i all framtid på Cuba...:
"The Young Communist League was born on a day like this, 48 years ago. That historical April 4, 1962, Fidel stated in concluding:
“Believing in the youths is seeing in them not only enthusiasm but capacity; not only energy but responsibility; not only youth, but purity, heroism, character, willpower, love for their homeland, faith in their homeland! Love for the Revolution, faith in the Revolution, and confidence in themselves! It is the deep conviction that the youth can do it, that the youth is capable of doing it; the deep conviction that the youth can carry on great tasks.”
That’s how it was yesterday, how it is today and how it will continue to be in the future."
Läs även andra bloggares åsikter om cuba, kommunism, politik, castro, centerpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna
De västliga demokratierna i mycket hög omfattning, och biståndsmässigt är Sverige en stormakt.
De länder som inte syntes i den statistiken var regelmässigt kommunistiska eller socialistiska länder som t ex Nord-Korea och Cuba.
De pratar om solidaritet och samarbete och hur jordbruket och industri ska utvecklas genom statssocialism och kommunism osv. Men den gör ju aldrig det, den går på halvfart och den producerar inget överskott som kan hjälpa fattiga länder att utvecklas eller att stilla sin hunger.
Produktionen står stilla eller går back, och de kan knappeligen eller inte alls föda sin befolkning, och friheten är starkt eller helt beskuren.
Flosklerna har stått som spön i backen på Cuba under Fidel Castros ständiga mastodonttal.
Nu har hans kommunistiske bror Raul Castro tagit över, Cubas ambassad skickar ständigt ut alster av - oftast - Fidel, men ibland även av Raul. Jag ska bara citera hans Fidelcitat vid ett tal till kommunistisk ungdom på Cuba nyligen, och hans sista mening om kommunism i all framtid på Cuba...:
"The Young Communist League was born on a day like this, 48 years ago. That historical April 4, 1962, Fidel stated in concluding:
“Believing in the youths is seeing in them not only enthusiasm but capacity; not only energy but responsibility; not only youth, but purity, heroism, character, willpower, love for their homeland, faith in their homeland! Love for the Revolution, faith in the Revolution, and confidence in themselves! It is the deep conviction that the youth can do it, that the youth is capable of doing it; the deep conviction that the youth can carry on great tasks.”
That’s how it was yesterday, how it is today and how it will continue to be in the future."
Läs även andra bloggares åsikter om cuba, kommunism, politik, castro, centerpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna
måndag, april 05, 2010
Kommunalt veto mot uranbrytning
Det har varit en debatt om min och andra motioner om att förstärka det kommunala inflytandet även över prospektering av uran. Det kommunala vetot i frågan garanterar ju att det inte blir någon uranbrytning om kommunen säger nej, och det är bra.
Några centerpartister röstade tyvärr med den rödgröna oppositionen i frågan.
Jag var nöjd med utskottsmajoritetens behandling av våra motioner, det var så nära en tillstyrkan det kan bli. Jag svarade på en debattartikel i Corren så här.
Min riksdagskollega Sven Bergström har formulerat sig än mer precist i bilagda (nedan) insändare i Hälsingekuriren:
"Ett steg framåt för vetorätten
I en insändare den 3 april i Kuriren tar Olov Östlund upp riksdagens omröstning om minerallagen och uranprospektering. Han kritiserar mig och ett antaöl andra c-ledamöter för att vi inte röstat för egna motioner om minerallagen.. I våra motioner föreslogs en översyn av minerallagen för att stärka kommunernas medinflytande redan i prospekterings- och provborrningsskedet. Bakgrunden är den debatt som varit om att kommunerna idag har ett kommunalt veto mot uranbrytning, men detta veto omfattar inte prospektering eller provborrning.
Den som följer riksdagsarbetet vet att enskilda motioner nästan alltid avslås eller blir besvarade mycket summariskt. Och vi ledamöter får nöja oss med att få ”bra skrivningar” och att våra förslag tar små, små steg åt rätt håll. Man kan tycka bra eller illa om dessa rutiner men så fungerar det.
I detta fall hade näringsutskottet som behandlade bla min motion gjort en överraskande tillmötesgående skrivning som innebar en halv seger för oss motionärer. Utskottet påpekar, när det gäller frågan om ett utökat lokalt och regionalt inflytande, att regeringen genom näringsminister Maud Olofsson nära följer tillämpningen av minerallagen. Och dessutom underströk utskottet att man "förutsätter att regeringen återkommer med förslag på detta område…”
Detta är så nära en direkt uppmaning till regeringen från riksdagen man kan komma. Och skillnaden mot den rödgröna oppositionen i frågan var hårfin. Oppositionen skrev så här: ”..Vi anser att en översyn av lagstiftningen behöver genomföras”.
Hur Olov Östlund kan göra så stor sak av dessa små skillnader är svårt att förstå. Jag hade naturligtvis gärna sett ett klockrent bifall till min motion och omedelbar möjlighet för kommuner runt om i Sverige att säga nej tack redan till uranprospektering. Så blev det inte och så hade det inte blivit hur än jag och andra centerpartister röstat. Nu tar frågan ändå ett rejält steg åt rätt håll och regeringen förutsätts återkomma med förslag i frågan.
Jag kan försäkra Olov Östlund att min hållning i dessa frågor är densamma som tidigare. Jag vill inte ha uranbrytning. Jag vill ha en minerallag som respekterar lokalbefolkningen och enskilda markägare, som tillgodoser kommunens intressen och tar större hänsyn till miljön. Jag vill att kärnkraften ska fasas ut och ersättas av förnybara energislag. Då kan vi bygga en långsiktigt hållbar energiförsörjning till gagn för arbete och utveckling i hela Sverige!.
Sven Bergström, Forsa
Riksdagsman (C)"
Läs även andra bloggares åsikter om uranbrytning, uranprospektering, kommunalt veto, centerpartiet, politik, riksdagen
Några centerpartister röstade tyvärr med den rödgröna oppositionen i frågan.
Jag var nöjd med utskottsmajoritetens behandling av våra motioner, det var så nära en tillstyrkan det kan bli. Jag svarade på en debattartikel i Corren så här.
Min riksdagskollega Sven Bergström har formulerat sig än mer precist i bilagda (nedan) insändare i Hälsingekuriren:
"Ett steg framåt för vetorätten
I en insändare den 3 april i Kuriren tar Olov Östlund upp riksdagens omröstning om minerallagen och uranprospektering. Han kritiserar mig och ett antaöl andra c-ledamöter för att vi inte röstat för egna motioner om minerallagen.. I våra motioner föreslogs en översyn av minerallagen för att stärka kommunernas medinflytande redan i prospekterings- och provborrningsskedet. Bakgrunden är den debatt som varit om att kommunerna idag har ett kommunalt veto mot uranbrytning, men detta veto omfattar inte prospektering eller provborrning.
Den som följer riksdagsarbetet vet att enskilda motioner nästan alltid avslås eller blir besvarade mycket summariskt. Och vi ledamöter får nöja oss med att få ”bra skrivningar” och att våra förslag tar små, små steg åt rätt håll. Man kan tycka bra eller illa om dessa rutiner men så fungerar det.
I detta fall hade näringsutskottet som behandlade bla min motion gjort en överraskande tillmötesgående skrivning som innebar en halv seger för oss motionärer. Utskottet påpekar, när det gäller frågan om ett utökat lokalt och regionalt inflytande, att regeringen genom näringsminister Maud Olofsson nära följer tillämpningen av minerallagen. Och dessutom underströk utskottet att man "förutsätter att regeringen återkommer med förslag på detta område…”
Detta är så nära en direkt uppmaning till regeringen från riksdagen man kan komma. Och skillnaden mot den rödgröna oppositionen i frågan var hårfin. Oppositionen skrev så här: ”..Vi anser att en översyn av lagstiftningen behöver genomföras”.
Hur Olov Östlund kan göra så stor sak av dessa små skillnader är svårt att förstå. Jag hade naturligtvis gärna sett ett klockrent bifall till min motion och omedelbar möjlighet för kommuner runt om i Sverige att säga nej tack redan till uranprospektering. Så blev det inte och så hade det inte blivit hur än jag och andra centerpartister röstat. Nu tar frågan ändå ett rejält steg åt rätt håll och regeringen förutsätts återkomma med förslag i frågan.
Jag kan försäkra Olov Östlund att min hållning i dessa frågor är densamma som tidigare. Jag vill inte ha uranbrytning. Jag vill ha en minerallag som respekterar lokalbefolkningen och enskilda markägare, som tillgodoser kommunens intressen och tar större hänsyn till miljön. Jag vill att kärnkraften ska fasas ut och ersättas av förnybara energislag. Då kan vi bygga en långsiktigt hållbar energiförsörjning till gagn för arbete och utveckling i hela Sverige!.
Sven Bergström, Forsa
Riksdagsman (C)"
Läs även andra bloggares åsikter om uranbrytning, uranprospektering, kommunalt veto, centerpartiet, politik, riksdagen
söndag, april 04, 2010
Ostlänksfloppen visar vikten av en starkare Smålands-Östgötaregion
Regeringen gör nu en historiskt stor satsning på underhåll och investeringar i vägar och järnvägar under perioden 2010-2021. Under den tidigare perioden 2004-2015 anslog den dåvarande s-regeringen netto ca 315 miljarder kr. Nu ökar infrastruktursatningen mycket kraftigt till nära 500 miljarder kr, delvis beroende på medfinansiering på 65 miljarder i olika former.
Pengarna används delvis till underhåll för att återställa de otillräckliga nivåer som försämrat både vägar och järnvägar. Eftersom vägnätet är 6 gånger längre än järnvägsnätet får det mest pengar, medan investeringarna mera styrs till järnvägen.
Stora satsningar görs i storstadsregionerna, t ex förbifart Stockholm, en storsatsning i Västra Götaland på 61 miljarder (varav 17 miljarder medfinansiering) och i Skåne (20 miljarder).
Regeringen öppnar för en kommande fast förbindelse Helsingborg - Helsingör liksom för Norrbottniabanan mellan Piteå och Skellefteå, givet att den senare får en viss medfinansiering.
En rad satsningar görs också över hela landet i övrigt, vilket är mycket bra. I Östergötland fullföljs järnvägs- och vägsatsningen genom Motala och mellan Motala och Mjölby inklusive nya rescentrum. Äntligen kommer också E22:an att byggas ut genom förbifart Söderköping och mellan Söderköping och Norrköping (här har Söderköpings kommunalråd Magnus Berges insatser betytt mycket). Det blir också en ny järnväg till Händelö och farleden in till Norrköping förbättras.
En smolk i bägaren är bl a att Norrleden/förbifart Norrköping inte finns med.
Länsanslagen ökas med mellan 7 och 61 procent, Östergötland får en av de lägsta uppräkningarna med 12 procent.
Det stora besvikelsen är att regeringen inte tar ställning för det entydiga behovet av ett nytt dubbelspår järnväg mellan Östergötland och Stockholm, den s.k Ostlänken. Ostlänken planeras för snabba transporter - s.k höghastighetståg - och ska i det långa perspektivet ses som en del av Götalandsbanan (Stockholm - Norrköping -Linköping - Jönköping - Borås - Göteborg) och Europakorridoren (Stockholm - Malmö - vidare till Tyskland).
Regeringen hänvisar till ytterligare behov av att utreda höghastighetsbanor i Sverige och har uppenbarligen inte prioriterat den långt komna planeringen för Ostlänken. Dock finns en öppning i regeringens resonemang enligt följande som det gäller att fullt ut ta tillvara:
"Höghastighetsbanor kostar enorma summor pengar. Vi vet idag inte exakt vad det skulle kosta, var det är möjligt att dra spåren och hur satsningen skulle kunna betalas. Innan regeringen fattar slutgiltigt besked måste vi få svar på dessa frågor. Att först fatta beslut och sedan ta reda på vad det kostar är inte en ansvarsfull politik. Vi planerar nu vidare för höghastighetsbanor och kommer ta ställning så snart tillräckligt beslutsunderlag finns."
Uppenbart är att finansdepartementet bromsat i denna fråga, och finansminister Anders Borg gav för några år sedan uttryck för sin hjärtas mening vad gäller Ostlänken. Centerpartiet driver på för bättre och snabbare järnvägsförbindelser, men lyckades inte tillräckligt denna gång - tycker jag - vad gäller Ostlänken.
Banverket och kommuner och landsting längs Ostlänken har just överenskommit om hur den fortsatta planeringen för Ostlänken ska gå vidare genom s.k järnvägsavtal, och där en betydande del av kostnaderna (90 mkr) ska betalas av kommuner och landsting.
Regeringen har tyvärr inte avsett medel för statens del av planeringskostnaderna på ca 200 mkr.
Min kommentar är och var att jag är besviken och bekymrad och att det finns risk för några förlorade år om planeringsarbetet avbryts. Därför bör nu "Ostlänkens vänner" snabbt inleda en förnyad dialog med regeringen att medel för planering och projektering avsätts av de ca 13 miljarder som finns till förfogande för övriga ändamål av de 497 miljarderna.
Samma besvikelse fanns hos mina borgerliga riksdagskollegor samt hos kommuner och regionala företrädare i länet.
Det kan också finnas anledning att bedriva självrannsakan och analysera vad vi kan göra bättre för att få gehör för en utökad järnvägskapacitet mellan Östergötland och Stockholm, till gagn för ökade gods- och järnvägstransporter från Södra, Västra och Norra Sverige till/från och genom Stockholm. Idag är spårkapaciteten sliten och otillräcklig, och bygger på framsynta investeringar från 1800-talet. Då var Sveriges befolkning endast ca hälften av idag och transportbehoven var väldigt mycket mindre. Framtiden kräver entydigt av miljö-, -effektivitetsskäl och tillväxtskäl att järnvägen mellan Östergötland och Stockholm fördubblas, och även enligt min uppfattning att vi planerar för höghastighetståg på den nya Götalandsbanan och i Europakorridoren.
Jag tror att tillkortakommandet för Ostlänken gentemot andra storsatsningar i landet kan bero på att vår region är inflytandemässigt svagare än t ex Västra Sverige, Skåne och Norrland. Det inträffade är ett bra exempel på varför det behövs en starkare region som avgränsas av Östersjön, Skåne, Västra Götaland och Mälardalen. En region som alltså innefattar Småland och Östergötland.
Vi borgerliga riksdagsledamöter har ibland kritiserat socialdemokraterna för att de väger för lätt i Stockholm, och jag noterar att min kollega Johan Löfstrand (S) nu riktar samma kritik mot oss...Jag tror dock att vi är helt överens om att vår region måste bli större och kraftfullare med Västra Götaland och Skåne som lyckosamma exempel.
Jag tror också att vi behöver analysera medfinansieringen i Västra Götaland och Skåne och se om vi ligger rätt eller om det kan finnas något mer att göra.
När jag nu försöker hitta länkar till de artiklar som skrivits i t ex länets två stora tidningar - Corren och NT - märker jag hur litet som faktiskt läggs ut på nätet, vilket även gäller debattsidorna i t ex NT. Även här tror jag att det behövs en förbättring om Östergötland vill ta sin rättmätiga plats i svensk politisk debatt.
Några länkar dock, från Corren och en ledare i NT.
Läs även andra bloggares åsikter om östergötland, ostlänken, infrastruktur, regeringen, poltiik, centerpartiet, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna, regioner, östsam
Pengarna används delvis till underhåll för att återställa de otillräckliga nivåer som försämrat både vägar och järnvägar. Eftersom vägnätet är 6 gånger längre än järnvägsnätet får det mest pengar, medan investeringarna mera styrs till järnvägen.
Stora satsningar görs i storstadsregionerna, t ex förbifart Stockholm, en storsatsning i Västra Götaland på 61 miljarder (varav 17 miljarder medfinansiering) och i Skåne (20 miljarder).
Regeringen öppnar för en kommande fast förbindelse Helsingborg - Helsingör liksom för Norrbottniabanan mellan Piteå och Skellefteå, givet att den senare får en viss medfinansiering.
En rad satsningar görs också över hela landet i övrigt, vilket är mycket bra. I Östergötland fullföljs järnvägs- och vägsatsningen genom Motala och mellan Motala och Mjölby inklusive nya rescentrum. Äntligen kommer också E22:an att byggas ut genom förbifart Söderköping och mellan Söderköping och Norrköping (här har Söderköpings kommunalråd Magnus Berges insatser betytt mycket). Det blir också en ny järnväg till Händelö och farleden in till Norrköping förbättras.
En smolk i bägaren är bl a att Norrleden/förbifart Norrköping inte finns med.
Länsanslagen ökas med mellan 7 och 61 procent, Östergötland får en av de lägsta uppräkningarna med 12 procent.
Det stora besvikelsen är att regeringen inte tar ställning för det entydiga behovet av ett nytt dubbelspår järnväg mellan Östergötland och Stockholm, den s.k Ostlänken. Ostlänken planeras för snabba transporter - s.k höghastighetståg - och ska i det långa perspektivet ses som en del av Götalandsbanan (Stockholm - Norrköping -Linköping - Jönköping - Borås - Göteborg) och Europakorridoren (Stockholm - Malmö - vidare till Tyskland).
Regeringen hänvisar till ytterligare behov av att utreda höghastighetsbanor i Sverige och har uppenbarligen inte prioriterat den långt komna planeringen för Ostlänken. Dock finns en öppning i regeringens resonemang enligt följande som det gäller att fullt ut ta tillvara:
"Höghastighetsbanor kostar enorma summor pengar. Vi vet idag inte exakt vad det skulle kosta, var det är möjligt att dra spåren och hur satsningen skulle kunna betalas. Innan regeringen fattar slutgiltigt besked måste vi få svar på dessa frågor. Att först fatta beslut och sedan ta reda på vad det kostar är inte en ansvarsfull politik. Vi planerar nu vidare för höghastighetsbanor och kommer ta ställning så snart tillräckligt beslutsunderlag finns."
Uppenbart är att finansdepartementet bromsat i denna fråga, och finansminister Anders Borg gav för några år sedan uttryck för sin hjärtas mening vad gäller Ostlänken. Centerpartiet driver på för bättre och snabbare järnvägsförbindelser, men lyckades inte tillräckligt denna gång - tycker jag - vad gäller Ostlänken.
Banverket och kommuner och landsting längs Ostlänken har just överenskommit om hur den fortsatta planeringen för Ostlänken ska gå vidare genom s.k järnvägsavtal, och där en betydande del av kostnaderna (90 mkr) ska betalas av kommuner och landsting.
Regeringen har tyvärr inte avsett medel för statens del av planeringskostnaderna på ca 200 mkr.
Min kommentar är och var att jag är besviken och bekymrad och att det finns risk för några förlorade år om planeringsarbetet avbryts. Därför bör nu "Ostlänkens vänner" snabbt inleda en förnyad dialog med regeringen att medel för planering och projektering avsätts av de ca 13 miljarder som finns till förfogande för övriga ändamål av de 497 miljarderna.
Samma besvikelse fanns hos mina borgerliga riksdagskollegor samt hos kommuner och regionala företrädare i länet.
Det kan också finnas anledning att bedriva självrannsakan och analysera vad vi kan göra bättre för att få gehör för en utökad järnvägskapacitet mellan Östergötland och Stockholm, till gagn för ökade gods- och järnvägstransporter från Södra, Västra och Norra Sverige till/från och genom Stockholm. Idag är spårkapaciteten sliten och otillräcklig, och bygger på framsynta investeringar från 1800-talet. Då var Sveriges befolkning endast ca hälften av idag och transportbehoven var väldigt mycket mindre. Framtiden kräver entydigt av miljö-, -effektivitetsskäl och tillväxtskäl att järnvägen mellan Östergötland och Stockholm fördubblas, och även enligt min uppfattning att vi planerar för höghastighetståg på den nya Götalandsbanan och i Europakorridoren.
Jag tror att tillkortakommandet för Ostlänken gentemot andra storsatsningar i landet kan bero på att vår region är inflytandemässigt svagare än t ex Västra Sverige, Skåne och Norrland. Det inträffade är ett bra exempel på varför det behövs en starkare region som avgränsas av Östersjön, Skåne, Västra Götaland och Mälardalen. En region som alltså innefattar Småland och Östergötland.
Vi borgerliga riksdagsledamöter har ibland kritiserat socialdemokraterna för att de väger för lätt i Stockholm, och jag noterar att min kollega Johan Löfstrand (S) nu riktar samma kritik mot oss...Jag tror dock att vi är helt överens om att vår region måste bli större och kraftfullare med Västra Götaland och Skåne som lyckosamma exempel.
Jag tror också att vi behöver analysera medfinansieringen i Västra Götaland och Skåne och se om vi ligger rätt eller om det kan finnas något mer att göra.
När jag nu försöker hitta länkar till de artiklar som skrivits i t ex länets två stora tidningar - Corren och NT - märker jag hur litet som faktiskt läggs ut på nätet, vilket även gäller debattsidorna i t ex NT. Även här tror jag att det behövs en förbättring om Östergötland vill ta sin rättmätiga plats i svensk politisk debatt.
Några länkar dock, från Corren och en ledare i NT.
Läs även andra bloggares åsikter om östergötland, ostlänken, infrastruktur, regeringen, poltiik, centerpartiet, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna, regioner, östsam
fredag, april 02, 2010
Ultimativa krav från Folkpartister lamslår alliansen
Jag har kritiserat Mathias Sundin och Camilla Lindberg, (båda FP), som tycker det är bra att alliansens riksdagsledamöter ibland röstar med oppositionen, att det är bra att regeringen förlorar en del voteringar, att borgerliga riksdagsledamöter innan valen bör ställa ultimativa krav i olika riktning i olika frågor,`se länk till SvD, osv...
Mathias har på Newsmill - och i Norrköpings tidningar som dock av någon märklig anledning mörkar sina debattartiklar på nätet... - replikerat med att detta agerande stärker alliansen....
Min entydiga uppfattning är att det är precis tvärtom, vilket jag utvecklar i denna replik på Newsmill ((och i NT..).
Mathias och jag har också diskuterat detta i Radio Östergötland, här. Jag tycker att diskussionen är klargörande och belysande.
Tillagt 5 april: Jag upptäcker nu att Per Gudmundson i SvD hyllar idén om väljarkontrakt från - antar jag - borgerliga riksdagsledamöter. Är han fortfarande positiv till en handlingskraftig alliansregering som kan kompromissa i svåra frågor, eller tycker han att det vore bättre och tryggare med en återgång till 1900-talets "svenska modell", socialdemokratiska minoritetsregeringar?
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, väljarkontrakt, folkpartiet, centerpartiet, politik, riksdagen, regeringen, moderaterna, kristdemokraterna
Mathias har på Newsmill - och i Norrköpings tidningar som dock av någon märklig anledning mörkar sina debattartiklar på nätet... - replikerat med att detta agerande stärker alliansen....
Min entydiga uppfattning är att det är precis tvärtom, vilket jag utvecklar i denna replik på Newsmill ((och i NT..).
Mathias och jag har också diskuterat detta i Radio Östergötland, här. Jag tycker att diskussionen är klargörande och belysande.
Tillagt 5 april: Jag upptäcker nu att Per Gudmundson i SvD hyllar idén om väljarkontrakt från - antar jag - borgerliga riksdagsledamöter. Är han fortfarande positiv till en handlingskraftig alliansregering som kan kompromissa i svåra frågor, eller tycker han att det vore bättre och tryggare med en återgång till 1900-talets "svenska modell", socialdemokratiska minoritetsregeringar?
Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, väljarkontrakt, folkpartiet, centerpartiet, politik, riksdagen, regeringen, moderaterna, kristdemokraterna
söndag, mars 28, 2010
EUs stora krisland styrs av Socialdemokrater
Minns ni Göran Perssons stora föredöme Tony Blair, en skicklig politiker.
Han efterträddes av Gordon Brown.
Sak samma, Storbrittannien har regerats av labour (= S) före och under den djupa finanskrisen och lågkonjunkturen de senaste åren.
Resultatet är förskräckande, ungefär som om det varit den svenska rödgröna oppositionen som styrt och öst på med utgiftsexplosioner på de flesta områden samtidigt.
Ett skenande budgetunderskott på uppåt 13 procent, och ingen ljusning de närmaste åren.
Jämför med Sveriges björnstarka ekonomi under alliansens styre de senaste åren, där Sverige klarat sig utomordentligt väl och endast ökat sin statsskuld i måttlig grad.
Även arbetslösheten börjar snart åter att sjunka, mycket på grund av alliansens konsekventa politik för fler jobb och fler företag.
De rödgrönas gnöl om ökad upplåning och arbetslöshet, och att det skulle bero på alliansregeringen, faller platt till marken. Det är tvärtom, tack vare regeringens ansvarsfulla och konsekventa politik går Sverige genom krisen med mindre påfrestningar än snart sagt något annat EU-land, och med allt bättre utsikter för de närmaste åren.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, sverige, socialdemokraterna, labour, regeringen, centerpartiet, politik, arbetslöshet, statsskuld
Han efterträddes av Gordon Brown.
Sak samma, Storbrittannien har regerats av labour (= S) före och under den djupa finanskrisen och lågkonjunkturen de senaste åren.
Resultatet är förskräckande, ungefär som om det varit den svenska rödgröna oppositionen som styrt och öst på med utgiftsexplosioner på de flesta områden samtidigt.
Ett skenande budgetunderskott på uppåt 13 procent, och ingen ljusning de närmaste åren.
Jämför med Sveriges björnstarka ekonomi under alliansens styre de senaste åren, där Sverige klarat sig utomordentligt väl och endast ökat sin statsskuld i måttlig grad.
Även arbetslösheten börjar snart åter att sjunka, mycket på grund av alliansens konsekventa politik för fler jobb och fler företag.
De rödgrönas gnöl om ökad upplåning och arbetslöshet, och att det skulle bero på alliansregeringen, faller platt till marken. Det är tvärtom, tack vare regeringens ansvarsfulla och konsekventa politik går Sverige genom krisen med mindre påfrestningar än snart sagt något annat EU-land, och med allt bättre utsikter för de närmaste åren.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, sverige, socialdemokraterna, labour, regeringen, centerpartiet, politik, arbetslöshet, statsskuld
torsdag, mars 25, 2010
Varning för borgerliga "frifräsare"!
Ett debattinlägg i Norrköpings tidningar (tyvärr inte utlagt på webben) kring debatten om "riksdagens" makt ökar ju oftare som enstaka borgerliga riksdagsledamöter fäller sin regerings och sina partiers förslag. Jag menar att det är socialdemokraternas och de rödgrönas makt som ökar, inte riksdagens, om oppositionen inte "röstar fritt" utan endast någgra liberaler:
En del borgerliga ledarskribenter - och några borgerliga riksdagsledamöter - efterlyser fler ”frimodiga” riksdagsledamöter, som röstar som de själva tycker istället för på det som deras parti och regering kommit överens om.
Istället för att se huvudkonflikten i politiken mellan de liberala krafterna - alliansen - och de rödgröna socialisterna verkar analysen vara att riksdagen bör regelbundet rösta ner en borgerlig regerings förslag genom att en del liberaler röstar med de rödgröna..
Folkpartiets riksdagskandidat Mathias Sundins främsta vallöfte är just att om han blir riksdagsledamot ska han gå emot en borgerlig regering i frågor där han tycker olika. Han ska t o m i ”väljarkontrakt” tillsammans med andra folkpartister förbinda sig hur han ska rösta som en ”orädd frifräsare”.
Säg att han och andra garanterar att de ska rösta mot signalspaning, mot datalagring, för statligt stöd till kärnkraften och för att värnskatten tas bort. Samtidigt garanterar andra borgerliga riksdagskandidater att de ska rösta för signalspaning, för EUs datalagringsdirektiv, mot statligt stöd till kärnkraften och mot att värnskatten tas bort.
Resultatet blir att eftersom t ex ett tiotal riksdagsledamöter från alliansen kommer att rösta emot varandra oavsett vilken kompromiss regeringen har gjort, så kommer de rödgröna att vara de som bestämmer, eftersom deras minoritetsförslag då kommer att segra. Och snart kommer regeringen att falla.
Märk väl att inom socialdemokratin tolereras inga politiska ”frifräsare”. Ta den aktuella energifrågan, där ju många socialdemokratiska riksdagsledamöter egentligen är positiva till alliansens energiuppgörelse, men inte kommer att rösta ”fritt”. Och det finns många fler exempel, t ex FRA-lagen och RUT-avdragen (där ju Mona Sahlin själv egentligen är för).
Fler borgerliga ”frifräsare” á la Mathias Sundin riskerar därför att bli de rödgrönas bästa vapen. Först när det finns lika många ”socialdemokratiska frifräsare” (vilket är en utopi) skulle det möjligen bli en balans, men då blir å andra sidan många beslut helt oförutsägbara och vi närmar oss en polsk riksdag.
Mathias har en utmärkt blogg om amerikansk politik, och hans föredöme är givetvis just amerikansk politik, där det bara finns två partier och där alltid en del kongressledamöter fronderar och får ”piskas” in till att stödja presidenten, ibland genom att erhålla något litet fläskben i någon fråga.
Svensk politik är något annat, med 7 partier och mycket knappa majoriteter. Socialdemokraterna lyckade under huvuddelen av 1900-talet vara i regering nästan jämt, genom att alltid hålla ihop det egna partiet och sedan liera sig med andra partier.
Jag är varm vän av Alliansen, och jag inser att om inte alliansens riksdagsledamöter klarar av att lotsa regeringens förslag genom riksdagen utan allt oftare misslyckas med detta, så väntar raskt regeringskriser, nyval och rödgröna regeringar som tidigare. Och det vill jag inte se!
Jag utesluter inte att det finns frågor där man kan tvingas att rösta annorlunda än sin regering. Detta ska dock endast ske i absoluta undantagsfall, och jag är bekymrad om alltfler folkpartister redan innan valet binder upp sitt agerande i olika frågor och alltså vägrar att delta i de kommande kompromisser som är helt nödvändiga om en fyrpartiregering ska kunna regera, även i de svåra frågorna
De borgerliga väljare som med hög prioritet vill se en fortsatt alliansregering som får stöd för sina förslag i riksdagen bör vara försiktiga med att kryssa politiker som låser upp sig i ett antal frågor i sin riksdagskandidatur. Och de borgerliga tidningar som uppmuntrar fler borgerliga ”frifräsare” i olika frågor leker faktiskt med elden, priset kan vara en återgång till 1900-talets eviga socialdemokratiska minoritetsregeringar, hemska tanke.
Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (C)
länk SvD (tillagd 26 mars)
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, riksdagen, centerpartiet, frifräsare, folkpartiet
En del borgerliga ledarskribenter - och några borgerliga riksdagsledamöter - efterlyser fler ”frimodiga” riksdagsledamöter, som röstar som de själva tycker istället för på det som deras parti och regering kommit överens om.
Istället för att se huvudkonflikten i politiken mellan de liberala krafterna - alliansen - och de rödgröna socialisterna verkar analysen vara att riksdagen bör regelbundet rösta ner en borgerlig regerings förslag genom att en del liberaler röstar med de rödgröna..
Folkpartiets riksdagskandidat Mathias Sundins främsta vallöfte är just att om han blir riksdagsledamot ska han gå emot en borgerlig regering i frågor där han tycker olika. Han ska t o m i ”väljarkontrakt” tillsammans med andra folkpartister förbinda sig hur han ska rösta som en ”orädd frifräsare”.
Säg att han och andra garanterar att de ska rösta mot signalspaning, mot datalagring, för statligt stöd till kärnkraften och för att värnskatten tas bort. Samtidigt garanterar andra borgerliga riksdagskandidater att de ska rösta för signalspaning, för EUs datalagringsdirektiv, mot statligt stöd till kärnkraften och mot att värnskatten tas bort.
Resultatet blir att eftersom t ex ett tiotal riksdagsledamöter från alliansen kommer att rösta emot varandra oavsett vilken kompromiss regeringen har gjort, så kommer de rödgröna att vara de som bestämmer, eftersom deras minoritetsförslag då kommer att segra. Och snart kommer regeringen att falla.
Märk väl att inom socialdemokratin tolereras inga politiska ”frifräsare”. Ta den aktuella energifrågan, där ju många socialdemokratiska riksdagsledamöter egentligen är positiva till alliansens energiuppgörelse, men inte kommer att rösta ”fritt”. Och det finns många fler exempel, t ex FRA-lagen och RUT-avdragen (där ju Mona Sahlin själv egentligen är för).
Fler borgerliga ”frifräsare” á la Mathias Sundin riskerar därför att bli de rödgrönas bästa vapen. Först när det finns lika många ”socialdemokratiska frifräsare” (vilket är en utopi) skulle det möjligen bli en balans, men då blir å andra sidan många beslut helt oförutsägbara och vi närmar oss en polsk riksdag.
Mathias har en utmärkt blogg om amerikansk politik, och hans föredöme är givetvis just amerikansk politik, där det bara finns två partier och där alltid en del kongressledamöter fronderar och får ”piskas” in till att stödja presidenten, ibland genom att erhålla något litet fläskben i någon fråga.
Svensk politik är något annat, med 7 partier och mycket knappa majoriteter. Socialdemokraterna lyckade under huvuddelen av 1900-talet vara i regering nästan jämt, genom att alltid hålla ihop det egna partiet och sedan liera sig med andra partier.
Jag är varm vän av Alliansen, och jag inser att om inte alliansens riksdagsledamöter klarar av att lotsa regeringens förslag genom riksdagen utan allt oftare misslyckas med detta, så väntar raskt regeringskriser, nyval och rödgröna regeringar som tidigare. Och det vill jag inte se!
Jag utesluter inte att det finns frågor där man kan tvingas att rösta annorlunda än sin regering. Detta ska dock endast ske i absoluta undantagsfall, och jag är bekymrad om alltfler folkpartister redan innan valet binder upp sitt agerande i olika frågor och alltså vägrar att delta i de kommande kompromisser som är helt nödvändiga om en fyrpartiregering ska kunna regera, även i de svåra frågorna
De borgerliga väljare som med hög prioritet vill se en fortsatt alliansregering som får stöd för sina förslag i riksdagen bör vara försiktiga med att kryssa politiker som låser upp sig i ett antal frågor i sin riksdagskandidatur. Och de borgerliga tidningar som uppmuntrar fler borgerliga ”frifräsare” i olika frågor leker faktiskt med elden, priset kan vara en återgång till 1900-talets eviga socialdemokratiska minoritetsregeringar, hemska tanke.
Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (C)
länk SvD (tillagd 26 mars)
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, riksdagen, centerpartiet, frifräsare, folkpartiet
tisdag, mars 23, 2010
Förnyenergi, kärn- och fossil...och SNF
Sveriges Naturskyddsförenings ordförande Mikael Karlsson låter ungefär som Mona och Maria (Sahlin och Wetterstrand) när han i tidningar vädjar till mig och andra centerriksdagsledamöter att rösta för förnybar energi och ingenting annat.
Jag har svarat så här, i Norrköpings tidningar:
(Och min kollega Kerstin Lundgren har mycket klokt resonerat om denna svåra kärnkraftsfråga på sin blogg)
"Naturskyddsföreningens ordförande vill att jag ska rösta emot en del i den oerhört viktiga energiuppgörelse som de 4 allianspartierna träffade våren 2009.
Hade centerpartiet varit i majoritet i riksdagen hade säkert satsningarna på förnybar energi och energieffektivisering varit än kraftigare, och skrivningarna om kärnkraft mer restriktiva.
Nu är vi inte det, utan energiuppgörelsen är en kompromiss inom Alliansen som lägger grunden till en historiskt kraftig satsning på energieffektivisering och förnybar energi, på att kraftigt öka kärnkraftbolagens ansvar för kärnkraftens kostnader samt att staten inte ska bidra till nya kärnkraftverk.
Under många år med s-styre med stöd av miljöpartiet hände inte så mycket med den förnybara energin. Nu kommer storsatsningen på förnybar energi att förhoppningsvis bidra till att nya kärnkraftverk inte byggs. Dessutom är det mycket tveksamt om kärnkraftbolagen och bankerna kommer att våga bygga nytt utan stöd av staten.
Dagens stora miljöfråga är klimatfrågan, och att samtidigt ersätta både fossil energi (olja, kol, gas) och kärnkraft med förnybar energi är inte möjligt utan att hota tiotusentals industri- och andra jobb i Sverige. Detta spelar inte Miljöpartiet någon roll, men det är obegripligt att Socialdemokraterna vågar spela rysk roulette med Sveriges energiförsörjning.
Centerpartiet är Alliansens Gröna Röst och det borgerliga miljöpartiet. Jag kommer att stå upp för den viktiga energiuppgörelse som träffats inom Alliansen och rösta ja till både dess helhet och de ingående delarna.
Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (C)"
Läs även andra bloggares åsikter om känrkraft, energi, förnybar energi, centerpartiet, politik, riksdagen, snf, naturskyddsföreningen
Jag har svarat så här, i Norrköpings tidningar:
(Och min kollega Kerstin Lundgren har mycket klokt resonerat om denna svåra kärnkraftsfråga på sin blogg)
"Naturskyddsföreningens ordförande vill att jag ska rösta emot en del i den oerhört viktiga energiuppgörelse som de 4 allianspartierna träffade våren 2009.
Hade centerpartiet varit i majoritet i riksdagen hade säkert satsningarna på förnybar energi och energieffektivisering varit än kraftigare, och skrivningarna om kärnkraft mer restriktiva.
Nu är vi inte det, utan energiuppgörelsen är en kompromiss inom Alliansen som lägger grunden till en historiskt kraftig satsning på energieffektivisering och förnybar energi, på att kraftigt öka kärnkraftbolagens ansvar för kärnkraftens kostnader samt att staten inte ska bidra till nya kärnkraftverk.
Under många år med s-styre med stöd av miljöpartiet hände inte så mycket med den förnybara energin. Nu kommer storsatsningen på förnybar energi att förhoppningsvis bidra till att nya kärnkraftverk inte byggs. Dessutom är det mycket tveksamt om kärnkraftbolagen och bankerna kommer att våga bygga nytt utan stöd av staten.
Dagens stora miljöfråga är klimatfrågan, och att samtidigt ersätta både fossil energi (olja, kol, gas) och kärnkraft med förnybar energi är inte möjligt utan att hota tiotusentals industri- och andra jobb i Sverige. Detta spelar inte Miljöpartiet någon roll, men det är obegripligt att Socialdemokraterna vågar spela rysk roulette med Sveriges energiförsörjning.
Centerpartiet är Alliansens Gröna Röst och det borgerliga miljöpartiet. Jag kommer att stå upp för den viktiga energiuppgörelse som träffats inom Alliansen och rösta ja till både dess helhet och de ingående delarna.
Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (C)"
Läs även andra bloggares åsikter om känrkraft, energi, förnybar energi, centerpartiet, politik, riksdagen, snf, naturskyddsföreningen
måndag, mars 22, 2010
Turbulens inom Piratpartiet
Det känns rätt sensationellt, tycker jag, att Christian Engström petas ur Piratpartiets styrelse, att det påstås att även Partiledare Falkvinge hade gjort det om han inte suttit på ett tvåårsmandat och att Engström drar tillbaka ett halvmiljonlån till partiet. Alltid trist med turbulens och personstrider i ett parti, men tyvärr inträffar det ibland, i alla partier.
Rätt sensationellt även att Engström och Falkvinge verkar vilja avskaffa valberedningen som demokratiskt instrument i Piratpartiet. Vad vill de ha istället...?
Länk till Europaportalen, som rapporterar.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, centerpartiet, politik, europaparlamentet, eu
Rätt sensationellt även att Engström och Falkvinge verkar vilja avskaffa valberedningen som demokratiskt instrument i Piratpartiet. Vad vill de ha istället...?
Länk till Europaportalen, som rapporterar.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, centerpartiet, politik, europaparlamentet, eu
C-riksdagslistan i Östergötland
Jantelagen i Sverige är ju välkänd och präglar många av oss. Vi talar ogärna i egen sak, och jag brukar skämta och säga att jag motvilligt låtit mig övertalats till att åter kandidera till riksdagen...
Visst funderade jag noga över detta, men valet blev till slut rätt lätt. Jag är varm i kläderna och tycker att jag har mer att ge, jag känner ett gott förtroende i länet och hos centersympatisörerna och det fungerar bra med familj och pendling. Och politik, att vara med på riksnivå och kunna påverka samhällsutvecklingen i vårt land är självfallet viktigt, spännande, stimulerande och meningsfullt.
Visst har politiken avigsidor också; det tar väldigt mycket tid, det kan bli påfrestande konflikter både i sak- och personfrågor ibland, man kan få kritik och hängas ut i media osv. Att jag och många andra ändå hänger i rätt länge i många fall är ju ändå för att det känns meningsfullt och ger mycket tillbaka. Dock är kön av nya medlemmar till partierna alldeles för kort, och jag uppmuntrar alltid engagerade människor att gärna aktivera sig i politiken en tid, i något av de demokratiska partierna. Självfallet gärna i "Alliansens gröna röst", Centerpartiet, men vår demokrati blir stark av att det finns goda krafter och konkurrens om uppdragen i alla partier.
Vad kommer jag att driva i riksdagsarbetet, då? Jag kommer att fullt ut stå bakom centerpartiets valplattform och jobba för ett starkt centerparti i en kommande ny alliansregering! Vår inriktning på klimat och miljö samt på jobb och företagande är utmärkt, och i "Alliansens gröna röst" ligger också - tycker jag - centerpartiets rötter i att hela Sverige ska utvecklas, samt att de gröna näringarna och energifrågorna har en nyckelroll.
Ungdomsarbetslösheten är förskräckande och där behövs verkligen de konkreta förslag som centerpartiet driver, och jag menar också att skatten för pensionärer på sikt bör likställas med skatten för oss andra (se tidgare blogginlägg).
Öppenhets- och integritetsfrågorna är nya frågor som är viktiga att fortsätta att driva starkt.
Självfallet kommer jag att hålla en fortsatt nära kontakt med Östergötland, med väljarna och med centerpartiet, och på allt sätt driva de frågor på riksplanet som gagnar länet. Där är infrasatsningarna på vägar och järnvägar mycket viktiga, och jag kommer att fortsätta att slåss för Ostlänken, E22:an och andra riksvägar och järnvägar som behöver upprustning.
Detta som en inledning till grundorsaken till detta blogginlägg, vår nomineringsstämma i lördags. Som samtidigt firade centerpartiet 100 år med en fin middag med dans och betydligt över 100 glada deltagare.
Östgöta Corren skriver om riksdagslistan, som jag åter fick förtroendet att toppa.
Jag kände också ett starkt stöd i medlemsomröstningen, som är viktig. Sedan ska - tycker jag - motiverade förändringar kunna göras för att få en balanserad lista vad gäller ålder och kön och förankring i hela länet. Jag hoppas att Östgötacentern inför nästa val helst har nomineringsstämman på hösten, samt efter medlemsomröstningen publicerar den på sin hemsida. Nu var vi - tycker jag - sena, och endast stämmoombuden har nog informerats om resultatet av medlemsomröstningen.
Därför redovisar jag den delvis här (för intresserade östgötar och c-medlemmar främst!):
Medlemsomröstning riksdagslistan
(Antal poäng, antal 1:a, 2:a och 3:eplatser,antal röster)
Staffan Danielsson 4917 321 97 48 561
Karin Jonsson 3776 76 116 100 533
Britta Andersson 2972 66 96 61 428
Michael Cornell 2332 42 63 55 351
Muharrem Demirok 2041 18 49 49 342
Gösta Gustavsson 1609 4 32 42 283
Maria Carlsson 1302 15 18 32 244
Johan Knutsson 1218 3 18 29 247
Birgitta Gunnarsson 1006 6 11 14 229
Anders Carlsson 953 8 15 16 192
Maria Grankvist 860 2 5 12 199
Pia Tingvall 856 4 10 8 209
Anders Ljung 812 4 5 8 185
Rune Emanuelsson 795 5 14 15 166
Fredrik Blomberg 783 8 14 21 146
Astrid-Marie Jonsson 704 4 6 15 159
Marie Lindh Eriksson 644 1 2 2 159
Bo Johansson 586 4 3 9 133
Carola Andersson 565 2 7 7 134
Lars Vikinge 560 3 7 8 122
Jag känner ett starkt stöd och tackar för det.
(Obs att nomineringskommitténs listförslag, som blev stämmans beslut, redovisas i den länkade Correnartikeln)
Jag redovisar även medlemsomröstningen på landstingslistan:
Hugo Andersson 2744 96 75 53 373
Michael Cornell 2302 92 35 39 326
Inga Arn. Lindgren 1679 37 46 41 252
Carola Andersson 1503 26 41 29 254
Gösta Gustavsson 1347 28 15 26 228
Anders Ek 1305 9 24 34 242
Anders Agnemar 1298 45 25 20 201
Magnus Berge 1231 20 23 26 219
Anna Creutz 1224 12 33 21 225
Lars-Olof Johansson1173 45 22 14 184
Göran Gunnarsson 1123 19 19 18 196
Katarina Karlberg 1010 9 15 20 203
Lena Berglert 984 13 25 15 184
Sara Larsson 984 10 24 17 197
Stämmans behandling av landstingslistorna blev komplicerad, och den tilltänkta gemensamma landstingslistan blev på valberedningens förslag en i varje valkrets som tidigare.
Tyvärr anmälde Hugo Andersson att han då inte stod till förfogande, vilket känns mycket beklagligt.
(Något uppdaterad 1826 den 22 mars)
Läs även andra bloggares åsikter om östergötland, centerpartiet, politik, riksdagen, landstinget, riksdagsval
Visst funderade jag noga över detta, men valet blev till slut rätt lätt. Jag är varm i kläderna och tycker att jag har mer att ge, jag känner ett gott förtroende i länet och hos centersympatisörerna och det fungerar bra med familj och pendling. Och politik, att vara med på riksnivå och kunna påverka samhällsutvecklingen i vårt land är självfallet viktigt, spännande, stimulerande och meningsfullt.
Visst har politiken avigsidor också; det tar väldigt mycket tid, det kan bli påfrestande konflikter både i sak- och personfrågor ibland, man kan få kritik och hängas ut i media osv. Att jag och många andra ändå hänger i rätt länge i många fall är ju ändå för att det känns meningsfullt och ger mycket tillbaka. Dock är kön av nya medlemmar till partierna alldeles för kort, och jag uppmuntrar alltid engagerade människor att gärna aktivera sig i politiken en tid, i något av de demokratiska partierna. Självfallet gärna i "Alliansens gröna röst", Centerpartiet, men vår demokrati blir stark av att det finns goda krafter och konkurrens om uppdragen i alla partier.
Vad kommer jag att driva i riksdagsarbetet, då? Jag kommer att fullt ut stå bakom centerpartiets valplattform och jobba för ett starkt centerparti i en kommande ny alliansregering! Vår inriktning på klimat och miljö samt på jobb och företagande är utmärkt, och i "Alliansens gröna röst" ligger också - tycker jag - centerpartiets rötter i att hela Sverige ska utvecklas, samt att de gröna näringarna och energifrågorna har en nyckelroll.
Ungdomsarbetslösheten är förskräckande och där behövs verkligen de konkreta förslag som centerpartiet driver, och jag menar också att skatten för pensionärer på sikt bör likställas med skatten för oss andra (se tidgare blogginlägg).
Öppenhets- och integritetsfrågorna är nya frågor som är viktiga att fortsätta att driva starkt.
Självfallet kommer jag att hålla en fortsatt nära kontakt med Östergötland, med väljarna och med centerpartiet, och på allt sätt driva de frågor på riksplanet som gagnar länet. Där är infrasatsningarna på vägar och järnvägar mycket viktiga, och jag kommer att fortsätta att slåss för Ostlänken, E22:an och andra riksvägar och järnvägar som behöver upprustning.
Detta som en inledning till grundorsaken till detta blogginlägg, vår nomineringsstämma i lördags. Som samtidigt firade centerpartiet 100 år med en fin middag med dans och betydligt över 100 glada deltagare.
Östgöta Corren skriver om riksdagslistan, som jag åter fick förtroendet att toppa.
Jag kände också ett starkt stöd i medlemsomröstningen, som är viktig. Sedan ska - tycker jag - motiverade förändringar kunna göras för att få en balanserad lista vad gäller ålder och kön och förankring i hela länet. Jag hoppas att Östgötacentern inför nästa val helst har nomineringsstämman på hösten, samt efter medlemsomröstningen publicerar den på sin hemsida. Nu var vi - tycker jag - sena, och endast stämmoombuden har nog informerats om resultatet av medlemsomröstningen.
Därför redovisar jag den delvis här (för intresserade östgötar och c-medlemmar främst!):
Medlemsomröstning riksdagslistan
(Antal poäng, antal 1:a, 2:a och 3:eplatser,antal röster)
Staffan Danielsson 4917 321 97 48 561
Karin Jonsson 3776 76 116 100 533
Britta Andersson 2972 66 96 61 428
Michael Cornell 2332 42 63 55 351
Muharrem Demirok 2041 18 49 49 342
Gösta Gustavsson 1609 4 32 42 283
Maria Carlsson 1302 15 18 32 244
Johan Knutsson 1218 3 18 29 247
Birgitta Gunnarsson 1006 6 11 14 229
Anders Carlsson 953 8 15 16 192
Maria Grankvist 860 2 5 12 199
Pia Tingvall 856 4 10 8 209
Anders Ljung 812 4 5 8 185
Rune Emanuelsson 795 5 14 15 166
Fredrik Blomberg 783 8 14 21 146
Astrid-Marie Jonsson 704 4 6 15 159
Marie Lindh Eriksson 644 1 2 2 159
Bo Johansson 586 4 3 9 133
Carola Andersson 565 2 7 7 134
Lars Vikinge 560 3 7 8 122
Jag känner ett starkt stöd och tackar för det.
(Obs att nomineringskommitténs listförslag, som blev stämmans beslut, redovisas i den länkade Correnartikeln)
Jag redovisar även medlemsomröstningen på landstingslistan:
Hugo Andersson 2744 96 75 53 373
Michael Cornell 2302 92 35 39 326
Inga Arn. Lindgren 1679 37 46 41 252
Carola Andersson 1503 26 41 29 254
Gösta Gustavsson 1347 28 15 26 228
Anders Ek 1305 9 24 34 242
Anders Agnemar 1298 45 25 20 201
Magnus Berge 1231 20 23 26 219
Anna Creutz 1224 12 33 21 225
Lars-Olof Johansson1173 45 22 14 184
Göran Gunnarsson 1123 19 19 18 196
Katarina Karlberg 1010 9 15 20 203
Lena Berglert 984 13 25 15 184
Sara Larsson 984 10 24 17 197
Stämmans behandling av landstingslistorna blev komplicerad, och den tilltänkta gemensamma landstingslistan blev på valberedningens förslag en i varje valkrets som tidigare.
Tyvärr anmälde Hugo Andersson att han då inte stod till förfogande, vilket känns mycket beklagligt.
(Något uppdaterad 1826 den 22 mars)
Läs även andra bloggares åsikter om östergötland, centerpartiet, politik, riksdagen, landstinget, riksdagsval
fredag, mars 19, 2010
Hur ser regeringen på dödshjälp - interpellation!
Ber Hägglund svara om dödshjälp
TT-Telegram den 19 mars 2010, 11.42
Socialminister Göran Hägglund (KD) bör tillsätta en parlamentarisk utredning om dödshjälp, anser riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C).
I en interpellation, en skriftlig fråga till Hägglund, vill Danielsson också ha svar på om socialministern kan tänka sig att ta initiativ till att dagens regler för behandlingen av mycket svårt sjuka ändras. (Läs den värdiga och respektfyllda interpellationsdebatten, scrolla längst ner). (Läs också interpellationen och interpellationsdebatten från 2008 och 2009, scrolla långt ner).
Bakgrunden är, även om Danielsson säger sig vara väl medveten om att ministern inte kan kommentera enskilda fall, den begäran som en 31-årig kvinna skickat till Socialstyrelsen om hjälp att få dö. Sedan det hon var sex år har hon varit bunden till en respirator men vill nu att den ska stängas av, efter det att hon sövts av sjukvårdspersonal.
Socialstyrelsen ska senare i vår ta ställning till hennes begäran.
Det andra fall Danielsson hänvisar till är en svårt sjuk man som vill ha hjälp att dö före det att han blir så dålig att livsslutet blir en lång plåga.
Danielsson undrar om socialministern kan tillsätta en utredning för att analysera om det i "mycket svåra situationer" och under "mycket sträng kontroll" borde vara möjligt att hjälpa en person att dö.
Göra Hägglund skrev, i en allmän kommentar till debatten i veckan, att "varje form av aktiv dödshjälp är oacceptabel". Men han välkomnade samtidigt att Socialstyrelsen ska se över rättsläget.
Lars Larsson/TT
.............................
tillagt 1238 19 mars: 128.000 personer (!!!) har röstat om dödshjälp på Aftonbladets websida, 96,3 procent är för. Något att betänka, socialministern!
Interpellation till socialminister Göran Hägglund
Svåra lidanden vid livets slut
Jag har i motioner och en tidigare interpellation efterfrågat en parlamentarisk utredning om rätt till dödshjälp vid svårt lidande, nära livets slut, och under mycket noga reglerade förutsättningar. En given förutsättning är att det är den enskilda människan som entydigt och uttryckligen vädjar till samhället att kunna få dö – somna in - något i förtid.
Socialministern är för smärtlindring, även med starka droger som kan leda till en tidigare död, men mot att i en parlamentarisk utredning gå igenom dagsläget och överväga dessa mycket svåra frågor. Läkare och statliga myndigheter ska själva inom dagens ramar sätta de gränser som kan behövas, och någon möjlighet att respektera den enskildes vilja vid mycket svåra lidanden ska inte kunna ske, annat än om livsuppehållande apparatur möjligen kan få stängas av.
Händelsen vid Astrid Lindgrens sjukhus där en barnläkare åtalats för att ett dödsjukt litet barn kan ha dött några timmar tidigare genom stark smärtlindring har gjort läkarkåren och sjukhusen mer inriktade på att vara försiktiga med stark smärtlindring som kan leda till en något tidigare död vid svåra plågor.
Två aktuella fall aktualiserar nu det fåtal fall där dessa frågor sätts på sin spets; en trettioettårig kvinna som lider svårt och entydigt vill sövas ner och att hennes respirator sedan stängs av, samt Lars-Olov Hammergård som lever i ångest inför att bli allt sämre och sluta på sjukhus ”som ett neddrogat kolli”. Lars-Olov är dödssjuk och talet och andningen börjar svikta. Han har skrivit sitt livstestamente och vill så småningom kunna somna in – dö – lite tidigare för att undslippa svåra plågor.
Kvinnans brev kommer nu att utredas av socialstyrelsen, som vill överväga rättsläget och därför återkommer om några månader med ett eventuellt besked till kvinnan och läkarna. Oklart i vilken riktning eftersom två principer står mot varandra; dels den enskilda människans rätt att själv bestämma, dels samhällets rätt att helt bestämma.
För Lars-Olov är situation entydig, enligt gällande regelverk kan hans vilja inte villfaras utan han måste oåterkalleligen genomlida hela den gradvisa försämringsprocess och svåra dödskamp som väntar. Lars-Olovs uttryckliga vilja kan därmed inte respekteras, utan samhället förbjuder honom den hjälp som han innerligen efterfrågar.
Jag är medveten om att socialministern inte kan och ska kommentera enskilda fall, och låt mig därför ställa följande frågor till socialministern:
Det finns svårt lidande människor som entydigt vill undslippa fortsatta och förvärrade plågor och därför begär att samhället ska respektera deras vilja och efter nedsövning stänga av en livsuppehållande hjälp genom respirator.
Rättsläget är oklart och omdebatterat. Socialstyrelsen råd är allmänna och sjukhuset/läkarna kan landa i att inte våga eller vilja eller kunna respektera den människans yttersta vilja.
Det finns vidare människor som är dödsjuka och där svåra plågor och en utdragen dödskamp väntar.
Några av dessa skriver som sin entydiga och bestämda vilja ett livstestamente. De vill uttryckligen när försämringen och plågorna nått ett visst stadium få hjälp med att dö något tidigare för att undslippa ett utdraget lidande.
Är socialministern beredd att vidta åtgärder så att gällande regelverk för att avbryta en livsuppehållande behandling snabbt förtydligas, särskilt om enskilda människor kommer i kläm genom motstridiga uppfattningar inom socialstyrelse och på olika sjukhus?
Avser socialministern mot bakgrund av vad jag anfört att tillsätta en bred parlamentariskt utredning för att på djupet analysera om inte enskilda människors vilja att dö något i förtid vid svåra lidanden nära livets slut, och under mycket sträng kontroll, borde kunna respekteras i mycket svåra situationer?
Staffan Danielsson (C)
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, centerpartiet, politik, riksdagen, rätten till vår död, etik, moral
TT-Telegram den 19 mars 2010, 11.42
Socialminister Göran Hägglund (KD) bör tillsätta en parlamentarisk utredning om dödshjälp, anser riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C).
I en interpellation, en skriftlig fråga till Hägglund, vill Danielsson också ha svar på om socialministern kan tänka sig att ta initiativ till att dagens regler för behandlingen av mycket svårt sjuka ändras. (Läs den värdiga och respektfyllda interpellationsdebatten, scrolla längst ner). (Läs också interpellationen och interpellationsdebatten från 2008 och 2009, scrolla långt ner).
Bakgrunden är, även om Danielsson säger sig vara väl medveten om att ministern inte kan kommentera enskilda fall, den begäran som en 31-årig kvinna skickat till Socialstyrelsen om hjälp att få dö. Sedan det hon var sex år har hon varit bunden till en respirator men vill nu att den ska stängas av, efter det att hon sövts av sjukvårdspersonal.
Socialstyrelsen ska senare i vår ta ställning till hennes begäran.
Det andra fall Danielsson hänvisar till är en svårt sjuk man som vill ha hjälp att dö före det att han blir så dålig att livsslutet blir en lång plåga.
Danielsson undrar om socialministern kan tillsätta en utredning för att analysera om det i "mycket svåra situationer" och under "mycket sträng kontroll" borde vara möjligt att hjälpa en person att dö.
Göra Hägglund skrev, i en allmän kommentar till debatten i veckan, att "varje form av aktiv dödshjälp är oacceptabel". Men han välkomnade samtidigt att Socialstyrelsen ska se över rättsläget.
Lars Larsson/TT
.............................
tillagt 1238 19 mars: 128.000 personer (!!!) har röstat om dödshjälp på Aftonbladets websida, 96,3 procent är för. Något att betänka, socialministern!
Interpellation till socialminister Göran Hägglund
Svåra lidanden vid livets slut
Jag har i motioner och en tidigare interpellation efterfrågat en parlamentarisk utredning om rätt till dödshjälp vid svårt lidande, nära livets slut, och under mycket noga reglerade förutsättningar. En given förutsättning är att det är den enskilda människan som entydigt och uttryckligen vädjar till samhället att kunna få dö – somna in - något i förtid.
Socialministern är för smärtlindring, även med starka droger som kan leda till en tidigare död, men mot att i en parlamentarisk utredning gå igenom dagsläget och överväga dessa mycket svåra frågor. Läkare och statliga myndigheter ska själva inom dagens ramar sätta de gränser som kan behövas, och någon möjlighet att respektera den enskildes vilja vid mycket svåra lidanden ska inte kunna ske, annat än om livsuppehållande apparatur möjligen kan få stängas av.
Händelsen vid Astrid Lindgrens sjukhus där en barnläkare åtalats för att ett dödsjukt litet barn kan ha dött några timmar tidigare genom stark smärtlindring har gjort läkarkåren och sjukhusen mer inriktade på att vara försiktiga med stark smärtlindring som kan leda till en något tidigare död vid svåra plågor.
Två aktuella fall aktualiserar nu det fåtal fall där dessa frågor sätts på sin spets; en trettioettårig kvinna som lider svårt och entydigt vill sövas ner och att hennes respirator sedan stängs av, samt Lars-Olov Hammergård som lever i ångest inför att bli allt sämre och sluta på sjukhus ”som ett neddrogat kolli”. Lars-Olov är dödssjuk och talet och andningen börjar svikta. Han har skrivit sitt livstestamente och vill så småningom kunna somna in – dö – lite tidigare för att undslippa svåra plågor.
Kvinnans brev kommer nu att utredas av socialstyrelsen, som vill överväga rättsläget och därför återkommer om några månader med ett eventuellt besked till kvinnan och läkarna. Oklart i vilken riktning eftersom två principer står mot varandra; dels den enskilda människans rätt att själv bestämma, dels samhällets rätt att helt bestämma.
För Lars-Olov är situation entydig, enligt gällande regelverk kan hans vilja inte villfaras utan han måste oåterkalleligen genomlida hela den gradvisa försämringsprocess och svåra dödskamp som väntar. Lars-Olovs uttryckliga vilja kan därmed inte respekteras, utan samhället förbjuder honom den hjälp som han innerligen efterfrågar.
Jag är medveten om att socialministern inte kan och ska kommentera enskilda fall, och låt mig därför ställa följande frågor till socialministern:
Det finns svårt lidande människor som entydigt vill undslippa fortsatta och förvärrade plågor och därför begär att samhället ska respektera deras vilja och efter nedsövning stänga av en livsuppehållande hjälp genom respirator.
Rättsläget är oklart och omdebatterat. Socialstyrelsen råd är allmänna och sjukhuset/läkarna kan landa i att inte våga eller vilja eller kunna respektera den människans yttersta vilja.
Det finns vidare människor som är dödsjuka och där svåra plågor och en utdragen dödskamp väntar.
Några av dessa skriver som sin entydiga och bestämda vilja ett livstestamente. De vill uttryckligen när försämringen och plågorna nått ett visst stadium få hjälp med att dö något tidigare för att undslippa ett utdraget lidande.
Är socialministern beredd att vidta åtgärder så att gällande regelverk för att avbryta en livsuppehållande behandling snabbt förtydligas, särskilt om enskilda människor kommer i kläm genom motstridiga uppfattningar inom socialstyrelse och på olika sjukhus?
Avser socialministern mot bakgrund av vad jag anfört att tillsätta en bred parlamentariskt utredning för att på djupet analysera om inte enskilda människors vilja att dö något i förtid vid svåra lidanden nära livets slut, och under mycket sträng kontroll, borde kunna respekteras i mycket svåra situationer?
Staffan Danielsson (C)
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, centerpartiet, politik, riksdagen, rätten till vår död, etik, moral
torsdag, mars 18, 2010
Rätt till dödshjälp - Kvinna nekas
Det rapporteras nu i media om den 31 - åriga kvinna som lider svårt och hotas av en kvävningsdöd och vill få avsluta sitt liv.
Aftonbladet skriver om detta, bla med min synpunkt, och med kommentarer från partier och med hennes egna ord. Svd skriver också, liksom DN och DN igen
Jag har skrivit rätt mycket om denna fråga på min blogg, jag har motionerat och skrivit debattartiklar.
Det här exemplet är mycket tydligt, en svårt lidande kvinna vill entydigt få hjälp med att dö för att slippa sina plågor och den svåra dödskamp som annars väntar.
Jag har interpellerat socialminister Göran Hägglund som vill att han själv och riksdagen ska fortsätta att förbjuda människor att kunna få hjälp med att somna in i förtid i situationer med svårt lidande och där den enskilde entydigt vill detta.
Jag menar att det måste finnas en ventil för detta under sträng kontroll, och vill att detta utreds.
I det fall som nu är aktuellt borde staten snabbt kunna ge ett jakande besked, eftersom det handlar om en begäran att stänga av den respirator utan vilken kvinnan inte kan andas.
Tillagt 19 mars: SvD intervjuar idag Lars-Olov Hammergård, som skrivit livstestamente och inte vill sluta livet neddrogas på långvården, som han ungefär skriver.
En annan svårt lidande människa i Aftonbladet idag.
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, centerpartiet, socialstyrelsen, politik, sjukvård, riksdagen
Aftonbladet skriver om detta, bla med min synpunkt, och med kommentarer från partier och med hennes egna ord. Svd skriver också, liksom DN och DN igen
Jag har skrivit rätt mycket om denna fråga på min blogg, jag har motionerat och skrivit debattartiklar.
Det här exemplet är mycket tydligt, en svårt lidande kvinna vill entydigt få hjälp med att dö för att slippa sina plågor och den svåra dödskamp som annars väntar.
Jag har interpellerat socialminister Göran Hägglund som vill att han själv och riksdagen ska fortsätta att förbjuda människor att kunna få hjälp med att somna in i förtid i situationer med svårt lidande och där den enskilde entydigt vill detta.
Jag menar att det måste finnas en ventil för detta under sträng kontroll, och vill att detta utreds.
I det fall som nu är aktuellt borde staten snabbt kunna ge ett jakande besked, eftersom det handlar om en begäran att stänga av den respirator utan vilken kvinnan inte kan andas.
Tillagt 19 mars: SvD intervjuar idag Lars-Olov Hammergård, som skrivit livstestamente och inte vill sluta livet neddrogas på långvården, som han ungefär skriver.
En annan svårt lidande människa i Aftonbladet idag.
Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp, centerpartiet, socialstyrelsen, politik, sjukvård, riksdagen
söndag, mars 14, 2010
Slutrapport från FN och Hillarys .. tal
Så är två mycket givande veckor på den svenska FN-delegationen och i FN över. Stort tack för alla goda briefingar från våra diplomater med ambassadörerna Anders Lidén och Per Örnéus i spetsen. Och till Inga-Lena Bengtsson som med stor drivkraft fått ihop ett mycket bra program, med flexibla anpassningar utefter verklighetens förändringar!
Flyget till Köpenhamn blev 1 timme försenat, så jag missade tåget från Malmö med två minuter (att SJ alltid..ska vara så förbaskat punktliga)och har just fördrivit två timmar på stationen...
Avslutande programpunkter på FN var bl a ett givande besök på FNs barnfond - Unesco -och befolkningsfonden UNFPA. Samt USAs utrikesminister Hillary Clintons personliga och engagerade anförande i samband med kvinnokonferensens avslutning. Min kollega Christer Winbäck lyckades få trycka hennes hand, medan jag i tumultet efteråt fotograferade henne och hennes medföljande dotter Chelsea. Även Madeleine Albright var där.
Hon fick ett starkt stöd av församlingen och hade flera slagkraftiga one-liners; t ex att 1800-talet var kamp mot slaveriet, 1900-talet kamp mot totalitarismen (nazism och kommunism antar jag) medan 2000-talet blir kamp för kvinnors rättigheter.
Hon berättade också om besök i ett utvecklingsland, där hon såg kvinnor i arbete överallt. Utan deras insatser skulle ju länderna falla ihop. Och hon kunde inte förstå ekonomerna som sa att deras arbete inte räknades.
Förenta nationerna är ett oerhört viktigt organ för världens nationer. Sverige är en stormakt där som en av världens stora bidragsgivare. USA är ändå outstanding som betalar nära 25 procent av FNs budget, medan världens socialistiska länder av någon anledning ger väldigt lite, en förklaring kan ju vara att det ekonomiska systemet ger väldigt lite pengar att kunna fördela.
G77-gruppen organiserar nu nära 130 av världens 192 FN-länder, och är en viktig kraft som ibland kan bromsa rätt mycket. Gruppen är dock mycket heterogen, och vi får se hur sammanhållningen kommer att utvecklas.
Säkerhetsrådet med sina 5 fasta medlemmar (med veto) och 10 cirkulerade är FNs centrala maktsfär. 65 år efter andra världskriget borde detta egentligen reformeras - är t ex Frankrike och Storbrittannien viktigare stormakter än Indien. Men sannolikt kommer nuvarande strukturer att kanske vara lika svåra att rucka på som att låta Europaparlamentet sluta pendla till Strassbourg...
Jag tar med mig intrycken och erfarenheterna från FN i mitt fortsatta politiska arbete, och kommer att ha stor nytta av dem!
Läs även andra bloggares åsikter om fn, hillary clinton, centerpartiet, riksdagen
Flyget till Köpenhamn blev 1 timme försenat, så jag missade tåget från Malmö med två minuter (att SJ alltid..ska vara så förbaskat punktliga)och har just fördrivit två timmar på stationen...
Avslutande programpunkter på FN var bl a ett givande besök på FNs barnfond - Unesco -och befolkningsfonden UNFPA. Samt USAs utrikesminister Hillary Clintons personliga och engagerade anförande i samband med kvinnokonferensens avslutning. Min kollega Christer Winbäck lyckades få trycka hennes hand, medan jag i tumultet efteråt fotograferade henne och hennes medföljande dotter Chelsea. Även Madeleine Albright var där.
Hon fick ett starkt stöd av församlingen och hade flera slagkraftiga one-liners; t ex att 1800-talet var kamp mot slaveriet, 1900-talet kamp mot totalitarismen (nazism och kommunism antar jag) medan 2000-talet blir kamp för kvinnors rättigheter.
Hon berättade också om besök i ett utvecklingsland, där hon såg kvinnor i arbete överallt. Utan deras insatser skulle ju länderna falla ihop. Och hon kunde inte förstå ekonomerna som sa att deras arbete inte räknades.
Förenta nationerna är ett oerhört viktigt organ för världens nationer. Sverige är en stormakt där som en av världens stora bidragsgivare. USA är ändå outstanding som betalar nära 25 procent av FNs budget, medan världens socialistiska länder av någon anledning ger väldigt lite, en förklaring kan ju vara att det ekonomiska systemet ger väldigt lite pengar att kunna fördela.
G77-gruppen organiserar nu nära 130 av världens 192 FN-länder, och är en viktig kraft som ibland kan bromsa rätt mycket. Gruppen är dock mycket heterogen, och vi får se hur sammanhållningen kommer att utvecklas.
Säkerhetsrådet med sina 5 fasta medlemmar (med veto) och 10 cirkulerade är FNs centrala maktsfär. 65 år efter andra världskriget borde detta egentligen reformeras - är t ex Frankrike och Storbrittannien viktigare stormakter än Indien. Men sannolikt kommer nuvarande strukturer att kanske vara lika svåra att rucka på som att låta Europaparlamentet sluta pendla till Strassbourg...
Jag tar med mig intrycken och erfarenheterna från FN i mitt fortsatta politiska arbete, och kommer att ha stor nytta av dem!
Läs även andra bloggares åsikter om fn, hillary clinton, centerpartiet, riksdagen
fredag, mars 12, 2010
riksdagen och folkmord, regering och opposition..
Under min tid här i New York har jag funderat lite över Folkmord. Det mest fruktansvärda av allt. Det förekommer fruktansvärda terrordåd blint riktade mot oskyldiga barn, kvinnor och män. Men Folkmord, då handlar det om att en nation, en statsledning medvetet mördar och fördriver och plågar och svälter ut människor i sitt eget land, oftast särskilda grupper och gärna också politiska motståndare av alla de slag.
Hitler och nazismens fasansfulla jakt och massmord på människor som kan betecknas som judar, Stalins och kommunismens besinningslösa förtryck och massfördrivningar och gulag-läger och massmord genom utsvältning av många miljoner landsbygdsbor i ukraina, Mao och China-kommunismens motsvarigheter, mindre kända men lika utstuderat effektiva och fasansfulla, de röda khmererna kommunisternas folkfördrivningar och folkmord i Kambodja med mera.
Jag noterar att Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) nu vill klassa t ex Saddam Husseins brott som folkmord. Det är märkvärdigt hur svårt gamla kommunister har att minnas och fördöma kommunismens brott, ynkligt, tycker jag.
Och så Turkiets dåvarande statslednings folkmord på främst armenier kring åren kring 1915, väl beskrivna av Lisbeth Lindeborg i denna SvD-artikel från 2005. Läs den gärna, man saknar ord. Och betänk att terrorn mot offren för de övriga folkmord - nazistiska samt oftast kommunistiska - som jag beskrivit ovan är väl så fruktansvärd.
Utrikesutskottet i USAs kongress beslutade i veckan med 23-22 att uttala att folkmordet på armenier är ett folkmord.
Anneli Enochsson, kd, har samma uppfattning och vi samtalade en del kring detta under denna resa. Hon reste så hem i förtid och valde att rösta med oppositionen och för det som hon arbetat för sedan länge. Och tillsammans med 3 andra borgerliga så har den svenska riksdagen nu uttalat med en rösts majoritet att folkmordet 1915 var folkmord.
Johan Linander (C) har på sin blogg väl redovisat orsaken till att alla svenska regeringar sedan "urminnes tid" inte velat besluta om vilka folkmord som är folkmord. Även socialdemokraterna, märk väl..!
Och rent principiellt kan jag hålla med. Samtidigt är politik inte alltid rent principiell utan situationer kan uppstå som är speciella. De av folkmordet drabbades - de massmördade och fördrivna - ättlingar bär detta enorma trauma, dessa enorma oförrätter, och de vill få upprättelse, att folkmordet erkänns.
Turkiet av idag är märkvärdigt fastlåsta vid att ingen bär någon stor skuld till det fasansfulla som hända då. Det känns inte bra på något vis. Jag deltog inte i omröstningen, men det hade känts mycket svårt att rösta för att folkmordet mot armenier m fl ska bedömas av historiker enbart.., som läget nu är.
Samtidigt vet ni att jag starkt förespråkar att allianspartierna i riksdagen måste hålla samman genom att ledamöterna står bakom sin regering. Dock ska självfallet regeingen innan sina viktiga beslut förankra den hos sina riksdagsledamöter, och göra kompromisser. Det här är dock en fråga som är svår och komplicerad, och inte så knuten till regeringens kärnfrågor kanske.
Folkpartiets kommunalråd i Norrköping Mathias Sundin kandiderar till riksdagen med mottot att ofta rösta mot den regering som hans parti medverkar i. Han verkar inte se huvudkonflikten i politiken mellan de liberala krafterna - alliansen - och de rödgröna socialisterna, utan mera mellan regeringen - oavsett partifärg - och riksdagen.
Att resultatet av en sådan analys och syn kan bli ett evigt rödgrönt regeringsinnehav verkar inte Mathias inse. Eftersom de röda oerhört sällan röstar blågrönt så skulle ett ökat inslag av "fritt röstande" borgerliga riksdagsledmöter i olika frågor snabbt kunna leda till att alliansregeringen förlorar allt fler voteringar och tvingas avgå.
Mathias gläds därför nu över regeringens nederlag och hoppas på att det snabbt blir många fler, särskilt om han och andra liberala frifräsare skulle komma in i riksdagen.
I just denna sakfråga verkar min och Mathias analys ligga rätt nära varandra. Det som skiljer oss är min övertygelse att förutsättningen för en fortsatt stark borgerlig fyrpartiregering i Sverige är förmågan att kunna hålla ihop och regera, och att därför det ska väldigt mycket till för att rösta emot sin egen regering.
Medan Mathias sorglöst verkar mena att ju fler nederlag för regeringen dess bättre (eftersom riksdagens makt då ökar). Hej och hå.
Det är snarare så att det är de rödgrönas makt som ökar, Mathias, och är det verkligen det som du så hett eftersträvar?
Läs även andra bloggares åsikter om turkiet, folkmord, riksdagen, regeringen, politik, centerpartiet, folkpartiet
Hitler och nazismens fasansfulla jakt och massmord på människor som kan betecknas som judar, Stalins och kommunismens besinningslösa förtryck och massfördrivningar och gulag-läger och massmord genom utsvältning av många miljoner landsbygdsbor i ukraina, Mao och China-kommunismens motsvarigheter, mindre kända men lika utstuderat effektiva och fasansfulla, de röda khmererna kommunisternas folkfördrivningar och folkmord i Kambodja med mera.
Jag noterar att Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) nu vill klassa t ex Saddam Husseins brott som folkmord. Det är märkvärdigt hur svårt gamla kommunister har att minnas och fördöma kommunismens brott, ynkligt, tycker jag.
Och så Turkiets dåvarande statslednings folkmord på främst armenier kring åren kring 1915, väl beskrivna av Lisbeth Lindeborg i denna SvD-artikel från 2005. Läs den gärna, man saknar ord. Och betänk att terrorn mot offren för de övriga folkmord - nazistiska samt oftast kommunistiska - som jag beskrivit ovan är väl så fruktansvärd.
Utrikesutskottet i USAs kongress beslutade i veckan med 23-22 att uttala att folkmordet på armenier är ett folkmord.
Anneli Enochsson, kd, har samma uppfattning och vi samtalade en del kring detta under denna resa. Hon reste så hem i förtid och valde att rösta med oppositionen och för det som hon arbetat för sedan länge. Och tillsammans med 3 andra borgerliga så har den svenska riksdagen nu uttalat med en rösts majoritet att folkmordet 1915 var folkmord.
Johan Linander (C) har på sin blogg väl redovisat orsaken till att alla svenska regeringar sedan "urminnes tid" inte velat besluta om vilka folkmord som är folkmord. Även socialdemokraterna, märk väl..!
Och rent principiellt kan jag hålla med. Samtidigt är politik inte alltid rent principiell utan situationer kan uppstå som är speciella. De av folkmordet drabbades - de massmördade och fördrivna - ättlingar bär detta enorma trauma, dessa enorma oförrätter, och de vill få upprättelse, att folkmordet erkänns.
Turkiet av idag är märkvärdigt fastlåsta vid att ingen bär någon stor skuld till det fasansfulla som hända då. Det känns inte bra på något vis. Jag deltog inte i omröstningen, men det hade känts mycket svårt att rösta för att folkmordet mot armenier m fl ska bedömas av historiker enbart.., som läget nu är.
Samtidigt vet ni att jag starkt förespråkar att allianspartierna i riksdagen måste hålla samman genom att ledamöterna står bakom sin regering. Dock ska självfallet regeingen innan sina viktiga beslut förankra den hos sina riksdagsledamöter, och göra kompromisser. Det här är dock en fråga som är svår och komplicerad, och inte så knuten till regeringens kärnfrågor kanske.
Folkpartiets kommunalråd i Norrköping Mathias Sundin kandiderar till riksdagen med mottot att ofta rösta mot den regering som hans parti medverkar i. Han verkar inte se huvudkonflikten i politiken mellan de liberala krafterna - alliansen - och de rödgröna socialisterna, utan mera mellan regeringen - oavsett partifärg - och riksdagen.
Att resultatet av en sådan analys och syn kan bli ett evigt rödgrönt regeringsinnehav verkar inte Mathias inse. Eftersom de röda oerhört sällan röstar blågrönt så skulle ett ökat inslag av "fritt röstande" borgerliga riksdagsledmöter i olika frågor snabbt kunna leda till att alliansregeringen förlorar allt fler voteringar och tvingas avgå.
Mathias gläds därför nu över regeringens nederlag och hoppas på att det snabbt blir många fler, särskilt om han och andra liberala frifräsare skulle komma in i riksdagen.
I just denna sakfråga verkar min och Mathias analys ligga rätt nära varandra. Det som skiljer oss är min övertygelse att förutsättningen för en fortsatt stark borgerlig fyrpartiregering i Sverige är förmågan att kunna hålla ihop och regera, och att därför det ska väldigt mycket till för att rösta emot sin egen regering.
Medan Mathias sorglöst verkar mena att ju fler nederlag för regeringen dess bättre (eftersom riksdagens makt då ökar). Hej och hå.
Det är snarare så att det är de rödgrönas makt som ökar, Mathias, och är det verkligen det som du så hett eftersträvar?
Läs även andra bloggares åsikter om turkiet, folkmord, riksdagen, regeringen, politik, centerpartiet, folkpartiet
onsdag, mars 10, 2010
En passionerad Margot Wallström i FN
Igår var en intressant dag i närbelägna småstaden Washington - stor som Stockholm -, 2tim 40 min med ett X2000-liknandne tåg, olika tät bebyggelse hela vägen, inga åkrar.
Möte med den som alltid energifyllde ambassadören Jonas Hafström som gav intressanta utblickar innan diskussionen tog vid. Clinton och Reagan var "doers", tidigare guvernörer. Obama en kort senatorskarriär innan han valdes, mer lagstiftare och resonerande. Den stora frågan är jobben, finns risk att USAs arbetslöshet fastnar på högre nivåer än tidigare. Nu knappt tio procent, egentligen kanske mellan 15 och 20 procent.
De illegala invandrarna är ca 13 miljoner, republikanerna alltmer skeptiska till invandring.
Vi träffade en tankesmedja, helt oberoende (det är de flesta) men de lät rätt demokratiska. Både de och en medarbetare till finansutskottets ordförande i representanthuset trodde nog att Obama skulle få igenom sjukvårdsreformen, men oerhört knappt och inte alls säkert.
Republikanerna "filibustrar" - långpratar - i kongressen nu för att förhala beslut, skjuter in sig på att en sjukförsäkring för även de 46 miljoner som står helt utan kostar pengar och ger staten för stor roll. Frågan är om de 85 procent som har vill ställa upp för dem som inte har något grundskydd. Det har demokraterna slagits för i många decennier och nu har man chansen. Det vore ett oerhört misslyckande för dem och president Obama om de inte ny lyckades, jag tror och hoppas att det går vägen.
Idag har vi lyssnat på Margot Wallström vid hennes första (?) framträdande i FN som generelsekreterarens ansvarige för att motarbeta det fruktansvärda sexuella våldet i världen, särskilt hemskt som systematisk krigsmetod i t ex några afrikanska pågående konflikter. I en fullpackad mötessal gjorde hon en stark och passionerad programförklaring, och fick starkt stöd från deltagarna.
Det här är för mig inte mission impossible, sa hon, utan mission irresistible!
Möte med den som alltid energifyllde ambassadören Jonas Hafström som gav intressanta utblickar innan diskussionen tog vid. Clinton och Reagan var "doers", tidigare guvernörer. Obama en kort senatorskarriär innan han valdes, mer lagstiftare och resonerande. Den stora frågan är jobben, finns risk att USAs arbetslöshet fastnar på högre nivåer än tidigare. Nu knappt tio procent, egentligen kanske mellan 15 och 20 procent.
De illegala invandrarna är ca 13 miljoner, republikanerna alltmer skeptiska till invandring.
Vi träffade en tankesmedja, helt oberoende (det är de flesta) men de lät rätt demokratiska. Både de och en medarbetare till finansutskottets ordförande i representanthuset trodde nog att Obama skulle få igenom sjukvårdsreformen, men oerhört knappt och inte alls säkert.
Republikanerna "filibustrar" - långpratar - i kongressen nu för att förhala beslut, skjuter in sig på att en sjukförsäkring för även de 46 miljoner som står helt utan kostar pengar och ger staten för stor roll. Frågan är om de 85 procent som har vill ställa upp för dem som inte har något grundskydd. Det har demokraterna slagits för i många decennier och nu har man chansen. Det vore ett oerhört misslyckande för dem och president Obama om de inte ny lyckades, jag tror och hoppas att det går vägen.
Idag har vi lyssnat på Margot Wallström vid hennes första (?) framträdande i FN som generelsekreterarens ansvarige för att motarbeta det fruktansvärda sexuella våldet i världen, särskilt hemskt som systematisk krigsmetod i t ex några afrikanska pågående konflikter. I en fullpackad mötessal gjorde hon en stark och passionerad programförklaring, och fick starkt stöd från deltagarna.
Det här är för mig inte mission impossible, sa hon, utan mission irresistible!
måndag, mars 08, 2010
Möte med FNs nya polischef
Ann-Marie Orler är född i Motala - en klar merit! - och var för några år sedan länspolischef i Västmanland.
Idag börjar hon sitt nya jobb som chef för FNs polisinsatser i världen, med nära 13.000 poliser insatta.
När vi några riksdagsledamöter idag fick tillfälle att träffa henne på tjänsterummer i New York gratulerade vi givetvis, och hade sedan ett intressant samtal.
FN har 17 pågående fredsinsatser just nu, de flesta i Afrika. 4.900 poliser i Darfur i Sudan, 2.200 i Haiti, 1.300 i Liberia, 1.200 i Kongo, 1.500 i Östtimor, 1.200 i Elfenbenskusten osv.
Vilka länder bidrar då med poliser? Även här blir man lätt lite överraskad. 1600 från Bangladesh, 1600 från Jordanien, 700 från Indien, 900 från Pakistan, 900 från nepal, 800 från Nigeria, 600 från Senegal, 400 från Ghana, 400 från Filippinerna, 300 från Egypten osv!
Idag är 6,5 procent av poliserna kvinnor, men Ann-Marie Orler har satt upp målet 20 procent till 2014. Kanske inspirerade av henne har Rwanda nu målet att bidra med lika många manliga poliser som kvinnliga!
Idag börjar hon sitt nya jobb som chef för FNs polisinsatser i världen, med nära 13.000 poliser insatta.
När vi några riksdagsledamöter idag fick tillfälle att träffa henne på tjänsterummer i New York gratulerade vi givetvis, och hade sedan ett intressant samtal.
FN har 17 pågående fredsinsatser just nu, de flesta i Afrika. 4.900 poliser i Darfur i Sudan, 2.200 i Haiti, 1.300 i Liberia, 1.200 i Kongo, 1.500 i Östtimor, 1.200 i Elfenbenskusten osv.
Vilka länder bidrar då med poliser? Även här blir man lätt lite överraskad. 1600 från Bangladesh, 1600 från Jordanien, 700 från Indien, 900 från Pakistan, 900 från nepal, 800 från Nigeria, 600 från Senegal, 400 från Ghana, 400 från Filippinerna, 300 från Egypten osv!
Idag är 6,5 procent av poliserna kvinnor, men Ann-Marie Orler har satt upp målet 20 procent till 2014. Kanske inspirerade av henne har Rwanda nu målet att bidra med lika många manliga poliser som kvinnliga!
Sjukförsäkring och A-kassa - S hyckleri
Man får alltid lite perspektiv på Sverige när man är utomlands. I USA rasar sjukförsäkringsdebatten oupphörligt, republikanerna anser sig ha "folket med sig" i att inte låta de 30-40 miljonerna som står utanför få ett grundskydd. Det blir för dyrt och kostar för mycket skattepengar.
Och det räcker inte med nära 60 procent i majoritet för demokraterna för att genomföra reformen, också annorlunda.
I Sverige har vi allmän sjukförsäkring och allmän folkpension vilket jag gillar starkt. Och socialdemokraterna lever rövare om någon som kommit in i sjukförsäkringen skulle "omförsäkras" till A-kassa med risk för på lång sikt något sämre villkor.
Men för alla dem som inte kommer in i A-kassa eller sjukförsäkring överhuvudtaget, som inte får sitt första jobb på något halvår, och det är många, för dem finns ingen nåd. För dem återstår osäkra aktivitetsstöd och socialbidrag, varså god.
Hyckleri.
Omsorgen om medlemstillströmingen till det s-kontrollerade facket går före tryggheten för dem som inte kommer in på arbetsmarknaden. Solidaritet, jo pyttsan!
Allmän A-kassa, nej tack, absolut inte, säger arbetarrörelsen.
Skamligt, säger jag.
Och alliansen! Fast moderaterna tyvärr verkar fega ur även på den här punkten.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkring, a-kassa, politik, centerpartiet, riksdagen, socialdemokraterna
Och det räcker inte med nära 60 procent i majoritet för demokraterna för att genomföra reformen, också annorlunda.
I Sverige har vi allmän sjukförsäkring och allmän folkpension vilket jag gillar starkt. Och socialdemokraterna lever rövare om någon som kommit in i sjukförsäkringen skulle "omförsäkras" till A-kassa med risk för på lång sikt något sämre villkor.
Men för alla dem som inte kommer in i A-kassa eller sjukförsäkring överhuvudtaget, som inte får sitt första jobb på något halvår, och det är många, för dem finns ingen nåd. För dem återstår osäkra aktivitetsstöd och socialbidrag, varså god.
Hyckleri.
Omsorgen om medlemstillströmingen till det s-kontrollerade facket går före tryggheten för dem som inte kommer in på arbetsmarknaden. Solidaritet, jo pyttsan!
Allmän A-kassa, nej tack, absolut inte, säger arbetarrörelsen.
Skamligt, säger jag.
Och alliansen! Fast moderaterna tyvärr verkar fega ur även på den här punkten.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkring, a-kassa, politik, centerpartiet, riksdagen, socialdemokraterna
torsdag, mars 04, 2010
Mitt möte med Ban Ki-Moon och Bill Clinton..
...tillsammans med några andra...
Att följa FNs och Sveriges arbete här i New York är fortsatt mycket intressant.
Utöver den arbetande kommissionen om kvinnors rättigheter och likaställning har vi nu diskuterat säkerhetspolitik en hel del, vilket ju är mumma för en försvarspolitiker.
Ambassadrådet Staffan Hemrå drog utifrån FN-stadgans grundidéer upp tankeväckande analyser och samband urifrån dagens verklighet. Mycket av dagens svåra konflikter finns i dag i Afrika.
Generalsekreterare Kofi Annan definierade 2005 terrorism som "systematiskt våld mot civila". Att använda det som stridsmetod är fruktansvärt, och kan aldrig accepteras, anser jag.
FN har nu 17 pågående missioner/fredsinsatser i olika länder, med 120.000 soldater insatta från främst icke-västliga länder. Rekord.
Säkerhetsrådets sammansättning är ett arv från andra världskriget, mänga skäl talar för att modernisera det. Men ingen av de 5 fasta medlemmarna med veto (USA, Ryssland, China, Storbrittannien, Frankrike) är nog intresserad av det..
Det kommer nog att ske ungefär samtidigt som Frankrike accepterar att Europaparlamentet slutar sammanträda i Strassbourg..
Idag utlystes snabbt ett möte med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och Bill Clinton i spetsen. Vi svenska observatörer lyckades närvara när man presenterade ett initiativ för att flygpassagerare med ett "klick" när man betalar sina flygresor också kan välja att stödja FNs verksamhet för sjukvård åt de fattiga.
Tillsammans talade de båda för detta "enormt viktiga" (enligt Bill Clinton) initiativ samt några till, bl a en norsk minister och prinsessan Christina från Spanien.
Bill var sig lik men har blivit äldre (Ok, då, jag är nog inte "Bill" med honom riktigt än..).
Ett annat sent eftermiddagsmöte som var mycket givande var sammanträffandet med FNs nya specielle representant för generalsekreteraren i Afganistan, Staffan de Mistura, med svenska och italienska rötter.
Han är precis nyligen tillträdd och berättade om sin bild av sitt uppdrag och läget i Afghanistan.
Uppslutningen bland FNs länder kring fredsinsatsen i Afghanistan är massiv.
Min slutsats är att en ökad debatt i t ex Sverige om att minska sin fredsinsats kan öka riskerna för svenska soldater i landet.
Att följa FNs och Sveriges arbete här i New York är fortsatt mycket intressant.
Utöver den arbetande kommissionen om kvinnors rättigheter och likaställning har vi nu diskuterat säkerhetspolitik en hel del, vilket ju är mumma för en försvarspolitiker.
Ambassadrådet Staffan Hemrå drog utifrån FN-stadgans grundidéer upp tankeväckande analyser och samband urifrån dagens verklighet. Mycket av dagens svåra konflikter finns i dag i Afrika.
Generalsekreterare Kofi Annan definierade 2005 terrorism som "systematiskt våld mot civila". Att använda det som stridsmetod är fruktansvärt, och kan aldrig accepteras, anser jag.
FN har nu 17 pågående missioner/fredsinsatser i olika länder, med 120.000 soldater insatta från främst icke-västliga länder. Rekord.
Säkerhetsrådets sammansättning är ett arv från andra världskriget, mänga skäl talar för att modernisera det. Men ingen av de 5 fasta medlemmarna med veto (USA, Ryssland, China, Storbrittannien, Frankrike) är nog intresserad av det..
Det kommer nog att ske ungefär samtidigt som Frankrike accepterar att Europaparlamentet slutar sammanträda i Strassbourg..
Idag utlystes snabbt ett möte med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och Bill Clinton i spetsen. Vi svenska observatörer lyckades närvara när man presenterade ett initiativ för att flygpassagerare med ett "klick" när man betalar sina flygresor också kan välja att stödja FNs verksamhet för sjukvård åt de fattiga.
Tillsammans talade de båda för detta "enormt viktiga" (enligt Bill Clinton) initiativ samt några till, bl a en norsk minister och prinsessan Christina från Spanien.
Bill var sig lik men har blivit äldre (Ok, då, jag är nog inte "Bill" med honom riktigt än..).
Ett annat sent eftermiddagsmöte som var mycket givande var sammanträffandet med FNs nya specielle representant för generalsekreteraren i Afganistan, Staffan de Mistura, med svenska och italienska rötter.
Han är precis nyligen tillträdd och berättade om sin bild av sitt uppdrag och läget i Afghanistan.
Uppslutningen bland FNs länder kring fredsinsatsen i Afghanistan är massiv.
Min slutsats är att en ökad debatt i t ex Sverige om att minska sin fredsinsats kan öka riskerna för svenska soldater i landet.
onsdag, mars 03, 2010
Äntligen på Broadway - Mamma Mia!
Jag fortsätter mina observationer från New York, som vore jag en upptäcksresare..(Ursäkta alla vana NY-resenärer som tar mina små noteringar som banala konstateranden, med stor rätt).
Visst är FN viktigt och intressant. Integrationsminister Sabuni informerade och diskuterade på FN-representationen, därefter en bra genomgång av FNs utvecklings- och biståndsorgan, UNDP. Det UNDP arbetar för är oerhört viktigt; reducera världens fattigdom, främja demokratiutveckling, förhindra kriser och återuppbygga samt arbeta för en hållbar utveckling genom energi- och miljöfokus.
UNDPs verksamhet är FNs mest spridda, i över 130 länder och med en årlig budget på över 4 miljarder dollar. Bidragsländerna är inte alls lika många, bara 20-30 stycken. Det är en total dominans av västliga demokratier som satsar på liberalism och marknadsekonomi, medan underskottet av kommunistiskt eller socialistiskt inspirerade länder är monumentalt.
UNDPs budget är över 4 miljarder dollar. De största bidragsgivarna är USA, Storbrittannien och Japan med Norge, Nederländerna och Sverige (190 miljarder dollar per år) strax efter. I förhållande till BNP eller invånarantal är självfallet Sverige en stormakt på bistånd.
Efter en intressant lunchdiskussion med FNs revisionsspecialist Inga-Britta Ahlenius fick vi förmånen till ett möte med Helen Clark, chef för UNDP och tidigare mångårig Nya Zeeländsk statsminister (S).
Kvällen ägnade jag åt en rejäl långpromenad längs Broadway enorma ljusreklamer och teatrar och musikaler och matställen och soppåsar.
Vadå soppåsar? Jo, det var mig obekant att sophanteringen i världsstaden sker genom att fastighetsägarna sent på eftermiddagen lägger ut små berg av sopsäckar på trottoarerna, som sedan under natten hämtas av sopbilar där jobbarna slits ut genom att de slänger upp säckarna med armkraft. Känns inte modernt, tycker en sopmässigt bortskämd svensk.
Det finns verkligen många teatrar och shower, och några hade jag faktiskt hört talas om! Mamma Mia tog stor plats med lysande rescensioner, med Björn och Bennys fantastiska glada musik som så förkättrades av de politiskt vänsterkorrekta på 1970- och 80-talet.
Mångfalden av matställen av alla de slag, liksom mängden av små frukt- och andra mobila försäljare med små vagnar, är stor.
Mångfalden av människor av alla de kulörer och ursprung är en smältdegel, och New York är numera en riktigt trygg och lugn stad, till skillnad från den höga brottsligheten för 10-20 år sedan. Heder åt borgmästare R. Guiliano (ungefär) som med delvis kontroversiella metoder, nolltolerans och strikt ansvar för cheferna faktiskt gjort stor skillnad.
Läs även andra bloggares åsikter om fn, new york, politik, centerpartiet
Visst är FN viktigt och intressant. Integrationsminister Sabuni informerade och diskuterade på FN-representationen, därefter en bra genomgång av FNs utvecklings- och biståndsorgan, UNDP. Det UNDP arbetar för är oerhört viktigt; reducera världens fattigdom, främja demokratiutveckling, förhindra kriser och återuppbygga samt arbeta för en hållbar utveckling genom energi- och miljöfokus.
UNDPs verksamhet är FNs mest spridda, i över 130 länder och med en årlig budget på över 4 miljarder dollar. Bidragsländerna är inte alls lika många, bara 20-30 stycken. Det är en total dominans av västliga demokratier som satsar på liberalism och marknadsekonomi, medan underskottet av kommunistiskt eller socialistiskt inspirerade länder är monumentalt.
UNDPs budget är över 4 miljarder dollar. De största bidragsgivarna är USA, Storbrittannien och Japan med Norge, Nederländerna och Sverige (190 miljarder dollar per år) strax efter. I förhållande till BNP eller invånarantal är självfallet Sverige en stormakt på bistånd.
Efter en intressant lunchdiskussion med FNs revisionsspecialist Inga-Britta Ahlenius fick vi förmånen till ett möte med Helen Clark, chef för UNDP och tidigare mångårig Nya Zeeländsk statsminister (S).
Kvällen ägnade jag åt en rejäl långpromenad längs Broadway enorma ljusreklamer och teatrar och musikaler och matställen och soppåsar.
Vadå soppåsar? Jo, det var mig obekant att sophanteringen i världsstaden sker genom att fastighetsägarna sent på eftermiddagen lägger ut små berg av sopsäckar på trottoarerna, som sedan under natten hämtas av sopbilar där jobbarna slits ut genom att de slänger upp säckarna med armkraft. Känns inte modernt, tycker en sopmässigt bortskämd svensk.
Det finns verkligen många teatrar och shower, och några hade jag faktiskt hört talas om! Mamma Mia tog stor plats med lysande rescensioner, med Björn och Bennys fantastiska glada musik som så förkättrades av de politiskt vänsterkorrekta på 1970- och 80-talet.
Mångfalden av matställen av alla de slag, liksom mängden av små frukt- och andra mobila försäljare med små vagnar, är stor.
Mångfalden av människor av alla de kulörer och ursprung är en smältdegel, och New York är numera en riktigt trygg och lugn stad, till skillnad från den höga brottsligheten för 10-20 år sedan. Heder åt borgmästare R. Guiliano (ungefär) som med delvis kontroversiella metoder, nolltolerans och strikt ansvar för cheferna faktiskt gjort stor skillnad.
Läs även andra bloggares åsikter om fn, new york, politik, centerpartiet
tisdag, mars 02, 2010
New York som Linköping - fast lite större
Det gäller ju att inte imponeras när man reser till främmande land. Sverige är ju ändå på något vis alltings moder och Linköping jordens medelpunkt..
Några intryck från New York och FN, efter en dryg dag...(Jag borde nog varit här redan för 20-30 år sedan, men det har jag ju inte). Då vet man nog så lite att man kan egentligen kan allt. Så är det, som en känd svensk statsman brukar säga. Punkt.
Skämt åsido. Kvarteren runt FN skrapan, kring ca 45 till 49.onde gatan någonting, och kring 1 -3 avenyn är visserligen mycket höga ibland - skyskrapor - men kvarteren i marknivå är lättgångna med massor av små och större butiker i en charmig blandning. Vi bor ju centralt och har korta gångavstånd till mycket. Faktiskt lite små stadskaraktär så världshuvudstad det är!
I FNs centrala administration här jobbar kanske 4.000 människor av Fns totalt ca 63.000 i olika organ. Jämfört med Bryssel och EU-byråkratin känns FN närmast - ja, litet är ju fel att säga - mindre än EUs högborgar i Bryssel. FN-skrapan - ett av de första höghusen i hötorgsskrapestil (fast tvärtom) - är byggd på 1950-talet och renoveras nu. Salarna för generalförsamlingen, ekonomiska och social rådet och säkerhetsrådet är byggda räcker fortfarande till trots väsentligt fler medlemsländer idag, och rymmer alltså med råge 192 delegater från alla medlemsländer, 54 delegater i ekosoc och 15 medlemmar i säkerhetsrådet, där mycken makt ligger. Inte minst hos de 5 ständiga medlemmarna med veto; USA, Ryssland, China, Storbrittannien och Frankrike.
Generalförsamlingens tak, ja, ryktet säger att snömassorna knäckte det lite för någon vecka sedan, problem vi ju denna vinter känner igen även från Sverige.
Indien, Japan, Brasilien, Tyskland m flera klappar på porten. En prognos kanske är att säkerhetsrådets sammansättning förändras ungefär samtidigt som EU-parlamentet lämnat Strassbourg...
Idag har vi främst besökt den svenska ständiga FN-representationen med ett trettio-fyrtiotal personer, ledda av ambassadör Anders Lidén och vice chefen ambassadör Per Örnéus. Vi hade förmånen att få lyssna och diskutera en hel del med dem idag, med stort utbyte. Sverige gör bra bilar (..!), högkvalietsmat men vi har i snitt en mycket bra standard på våra diplomater också.
Fns generalförsamling träffas på hösten, nu pågår arbete i t ex säkerhetsrådet och i de 6 fasta utskotten, i ekosoc-rådet och dessa veckor över 8.000 personer samlade kring kvinnokommissionens arbete, inte minst många företrädare för NGO:s - fackförbund, organisationer, en representant för Sametinget osv osv.
Inflytandet i FN har under åren delvis förskjutits till de nya stormakterna enligt ovan, samt till G77-gruppen (som idag är ca 130!), dvs en mycket brokig blandning av utvecklingsländer från jordens alla hörn.
FNs tre grundpelare känner ni väl till..; insatser för fred och säkerhet, länders utveckling samt att lyfta människors rättigheter och ge bistånd. Visst är det mycket byråkrati i FN, men tänk bort FN och världen vore sämre rustad i betydande grad. Inte minst vad gäller FNs mycket stora insatser på det humanitära området, som inte alltid ger lika mycket rubriker som de handfasta säkerhetsfrågorna.
Viktiga frågor i säkerhetsrådet just nu är t ex situationen i Tschad och FNs mission där (just nu pågår 17 olika fredsbevande FN-missioner i världen), läget i Sudan med val i södra delen i januari, samt Afganistan.
Kvällen avslutades med en mottagning i ambassadörens residens för besökande politiker och NGO:er (Non Governmental Organisations). Svenska FN-föreningen i Stockholm ska ha en eloge för sin stora grupp engagerade personer i olika åldrar.
Läs även andra bloggares åsikter om fn, new york, politik, riksdagen, centerpartiet
Några intryck från New York och FN, efter en dryg dag...(Jag borde nog varit här redan för 20-30 år sedan, men det har jag ju inte). Då vet man nog så lite att man kan egentligen kan allt. Så är det, som en känd svensk statsman brukar säga. Punkt.
Skämt åsido. Kvarteren runt FN skrapan, kring ca 45 till 49.onde gatan någonting, och kring 1 -3 avenyn är visserligen mycket höga ibland - skyskrapor - men kvarteren i marknivå är lättgångna med massor av små och större butiker i en charmig blandning. Vi bor ju centralt och har korta gångavstånd till mycket. Faktiskt lite små stadskaraktär så världshuvudstad det är!
I FNs centrala administration här jobbar kanske 4.000 människor av Fns totalt ca 63.000 i olika organ. Jämfört med Bryssel och EU-byråkratin känns FN närmast - ja, litet är ju fel att säga - mindre än EUs högborgar i Bryssel. FN-skrapan - ett av de första höghusen i hötorgsskrapestil (fast tvärtom) - är byggd på 1950-talet och renoveras nu. Salarna för generalförsamlingen, ekonomiska och social rådet och säkerhetsrådet är byggda räcker fortfarande till trots väsentligt fler medlemsländer idag, och rymmer alltså med råge 192 delegater från alla medlemsländer, 54 delegater i ekosoc och 15 medlemmar i säkerhetsrådet, där mycken makt ligger. Inte minst hos de 5 ständiga medlemmarna med veto; USA, Ryssland, China, Storbrittannien och Frankrike.
Generalförsamlingens tak, ja, ryktet säger att snömassorna knäckte det lite för någon vecka sedan, problem vi ju denna vinter känner igen även från Sverige.
Indien, Japan, Brasilien, Tyskland m flera klappar på porten. En prognos kanske är att säkerhetsrådets sammansättning förändras ungefär samtidigt som EU-parlamentet lämnat Strassbourg...
Idag har vi främst besökt den svenska ständiga FN-representationen med ett trettio-fyrtiotal personer, ledda av ambassadör Anders Lidén och vice chefen ambassadör Per Örnéus. Vi hade förmånen att få lyssna och diskutera en hel del med dem idag, med stort utbyte. Sverige gör bra bilar (..!), högkvalietsmat men vi har i snitt en mycket bra standard på våra diplomater också.
Fns generalförsamling träffas på hösten, nu pågår arbete i t ex säkerhetsrådet och i de 6 fasta utskotten, i ekosoc-rådet och dessa veckor över 8.000 personer samlade kring kvinnokommissionens arbete, inte minst många företrädare för NGO:s - fackförbund, organisationer, en representant för Sametinget osv osv.
Inflytandet i FN har under åren delvis förskjutits till de nya stormakterna enligt ovan, samt till G77-gruppen (som idag är ca 130!), dvs en mycket brokig blandning av utvecklingsländer från jordens alla hörn.
FNs tre grundpelare känner ni väl till..; insatser för fred och säkerhet, länders utveckling samt att lyfta människors rättigheter och ge bistånd. Visst är det mycket byråkrati i FN, men tänk bort FN och världen vore sämre rustad i betydande grad. Inte minst vad gäller FNs mycket stora insatser på det humanitära området, som inte alltid ger lika mycket rubriker som de handfasta säkerhetsfrågorna.
Viktiga frågor i säkerhetsrådet just nu är t ex situationen i Tschad och FNs mission där (just nu pågår 17 olika fredsbevande FN-missioner i världen), läget i Sudan med val i södra delen i januari, samt Afganistan.
Kvällen avslutades med en mottagning i ambassadörens residens för besökande politiker och NGO:er (Non Governmental Organisations). Svenska FN-föreningen i Stockholm ska ha en eloge för sin stora grupp engagerade personer i olika åldrar.
Läs även andra bloggares åsikter om fn, new york, politik, riksdagen, centerpartiet
lördag, februari 27, 2010
Min stund i världen..., och Reepalus.
Fredrick Reinfeldt har talat om "sin stund i världspolitiken" som halvåret när Sverige var ordförandeland i EU. Och det ligger en del i det.
För en enkel riksdagsledamot som mig handlar stunden kanske om de två närmaste veckorna då jag äntligen får göra en global insats genom att följa FNs arbete i New York. Vad månde man kunna uträtta, och varför har det dröjt så länge? Det frågar sig säkert många, eller åtminstone jag själv..
Nåväl, det ska bli intressant, FNs arbete för jämställdhet står bl a på dagordningen och vi är 6 riksdagsledamöter som efter en del år i riksdagen nu ska granska världssamfundet.
Det är FNs "Commission on the Status of Women" - etablerad redan 1946 - som sammanträder med många delegater och möten. Utöver att följa detta arbete ska vi givetvis få en bred genomgång av FNs verksamhet och av den svenska FN-representationen, samt även besöka Washington tre timmars tågresa bort.
Jag återkommer med intryck.
I Sverige har den sedan länge ledande Malmösossen Ilmar Reepalu - som ofta gjort rätt sympatiska intryck - hamnat på en allt tunnare is, efter att ha varit helt okänslig för den antisemitism som judar i Malmö drabbats av.
Nu försöker han backa, men det låter i klavéret när han drar tillbaka foten. Min riksdagskollega Federley, som kandiderar till riksdagen även i Malmö och som är en engagerad person, har utmanat Reepalu på debatt i frågan i en brännpunktsartikel i SvD.
Och Reepalu tar till vad han har av härskartekniker genom att benämna Fredrick "den där som ibland klär ut sig i kvinnokläder". Uppenbart är detta - liksom sannolikt även HBT-världen i övrigt - något föraktligt och löjeväckande för Reepalu. Liksom även förresten för den ofta skicklige utrikespolitikern Urban Ahlin som två gånger i riksdagens utrikespolitiska debatt apostroferade Federley som någon som borde muntra upp alliansens fester.
Sakfrågan om hur judar trakasseras i Malmö är mycket allvarlig, och det är faktiskt beklämmande hur Ilmar Reepalu har uttalat sig i svensk och internationell press med att bagatellisera det hela.
Och det blir inte bättre av att Reepalus attityd till andra minoriteter demonstreras så naket som jag beskrivit.
Läs även andra bloggares åsikter om hbt, rfsl, gay, reepalu, anti-semitism, judar, malmö, politik, centerpartiet
För en enkel riksdagsledamot som mig handlar stunden kanske om de två närmaste veckorna då jag äntligen får göra en global insats genom att följa FNs arbete i New York. Vad månde man kunna uträtta, och varför har det dröjt så länge? Det frågar sig säkert många, eller åtminstone jag själv..
Nåväl, det ska bli intressant, FNs arbete för jämställdhet står bl a på dagordningen och vi är 6 riksdagsledamöter som efter en del år i riksdagen nu ska granska världssamfundet.
Det är FNs "Commission on the Status of Women" - etablerad redan 1946 - som sammanträder med många delegater och möten. Utöver att följa detta arbete ska vi givetvis få en bred genomgång av FNs verksamhet och av den svenska FN-representationen, samt även besöka Washington tre timmars tågresa bort.
Jag återkommer med intryck.
I Sverige har den sedan länge ledande Malmösossen Ilmar Reepalu - som ofta gjort rätt sympatiska intryck - hamnat på en allt tunnare is, efter att ha varit helt okänslig för den antisemitism som judar i Malmö drabbats av.
Nu försöker han backa, men det låter i klavéret när han drar tillbaka foten. Min riksdagskollega Federley, som kandiderar till riksdagen även i Malmö och som är en engagerad person, har utmanat Reepalu på debatt i frågan i en brännpunktsartikel i SvD.
Och Reepalu tar till vad han har av härskartekniker genom att benämna Fredrick "den där som ibland klär ut sig i kvinnokläder". Uppenbart är detta - liksom sannolikt även HBT-världen i övrigt - något föraktligt och löjeväckande för Reepalu. Liksom även förresten för den ofta skicklige utrikespolitikern Urban Ahlin som två gånger i riksdagens utrikespolitiska debatt apostroferade Federley som någon som borde muntra upp alliansens fester.
Sakfrågan om hur judar trakasseras i Malmö är mycket allvarlig, och det är faktiskt beklämmande hur Ilmar Reepalu har uttalat sig i svensk och internationell press med att bagatellisera det hela.
Och det blir inte bättre av att Reepalus attityd till andra minoriteter demonstreras så naket som jag beskrivit.
Läs även andra bloggares åsikter om hbt, rfsl, gay, reepalu, anti-semitism, judar, malmö, politik, centerpartiet
fredag, februari 26, 2010
Sovjetiskt SJ hade klarat snön enligt S????
Socialdemokraternas trafikexpert Lena Hallengren ger i Dagens Industri svaret till hur SJ hade klarat denna enorma snövinter under sosse-ledning. Enkelt. Utan konkurrens hade allt fungerat perfekt...Och kommer att göra det ännu mer framgent...
Man tar sig för pannan, även från Egyptens snöfria förhållanden.
Däremot skriver hon ingenting om det eftersatta underhåll som i många decennier under främst s-ledning grundat dagens tågproblem, förståeligt nog.
Lars Ohly kommer att applådera Hallengren. Men är han verkligen något sanningsvittne?
Läs även andra bloggares åsikter om sj, järnväg, förseningar, socialdemokraterna, centerpartiet, politik, riksdagen, snöproblem
Man tar sig för pannan, även från Egyptens snöfria förhållanden.
Däremot skriver hon ingenting om det eftersatta underhåll som i många decennier under främst s-ledning grundat dagens tågproblem, förståeligt nog.
Lars Ohly kommer att applådera Hallengren. Men är han verkligen något sanningsvittne?
Läs även andra bloggares åsikter om sj, järnväg, förseningar, socialdemokraterna, centerpartiet, politik, riksdagen, snöproblem
tisdag, februari 23, 2010
Land utan kvinnor..
Egypten, där en av världens äldsta kulturer föddes genom floddeltavälfärd och organisation, genom faraoner och dyrkan av solguden Ra. Samt av hans maka Mut (lite osäker på stavningen) och deras son. Känns treenigheten igen..?
Långt senare växte kristendomen och islam snabbt fram, efter Jesus respektive Muhammeds framträdanden. Judendomen var mycket deras rötter, med anor kanske jämbördiga med egyptierna.
Tre världsreligioner, med samma rötter. Gamla testamentet vittnar om ständiga strider och oförrätter. Så trots fredliga kärleksbudskap tolkas kärnbudskpet alltid av människor, en del mycket bokstavligt/fundamentalistiskt. Precis så här måste alla tro, annars är man otrogen och inget värd.
Tänk om religionerna kunde leva sida vid sida i fred och kärlek, och varje människa fritt kunde välja vilken man ville tro på eller någon annan eller inte alls. De tre stora har ju också so mycket mer som förenar än som skiljer.
Världen skulle vara så mycket enklare och förhoppningsvis fredligare då.
Inga religiöst styrda stater som längre dikterar precis hur alla måste leva, inga dödsstraff för att lämna statsreligionen, moderna lagar och inte bokstavstrogna från tusentals år sedan.
Sol och bad vid Röda Havet, vid en liten bevattnad del av öknen. Busstur till Nilens bördiga floddelta, till Thebe numera Luxor, Övre Egyptens gamla huvudstad. Där faraonerna från nya riket hemligen begravdes i konungarnas dal. Vars dolda gravkamrar med dyrbarheter och ting för faraos återuppståndelse ändå efter många sekler - eller tidigare - plundrades.
Jag undrar om kvinnorna var lika osynliga då, men tror det ej. För vi ser nästan inga kvinnor. Det är män som omger och servar oss. Det är män som arbetar vid sevärdheterna. Kvinnor skymtar på gatorna, men arbetar i mycket hög utsträckning i hemmet, saknar ofta längre utbildning.
Trots att vårt land i norra Europa är en så jämförelsevis ung kultur (pyramiderna restes närapå innan inlandsisen lämnade Sverige) hoppas jag ändå att vår jämlikhet och jämställdhet ska på sikt genomsyra även äldre kulturer. Kanske hoppas de detsamma, fast tvärtom.
Och hur ska människor från de olika kulturerna mötas? Vilken ska vara veckans lediga dag? Hur ska vi hälsa på varandra, och se på varandra? Accepterar ett liberalt samhälle fullt ut de som vill leva enligt gamla religiösa regler, och där män och kvinnor i stor utsträckning lever åtskilt?
Det principiella grundsvaret är självfallet ja, men finns gränser och var ska de gå?
Läs även andra bloggares åsikter om egypten, religioner, kristendomen, islam, burka
Långt senare växte kristendomen och islam snabbt fram, efter Jesus respektive Muhammeds framträdanden. Judendomen var mycket deras rötter, med anor kanske jämbördiga med egyptierna.
Tre världsreligioner, med samma rötter. Gamla testamentet vittnar om ständiga strider och oförrätter. Så trots fredliga kärleksbudskap tolkas kärnbudskpet alltid av människor, en del mycket bokstavligt/fundamentalistiskt. Precis så här måste alla tro, annars är man otrogen och inget värd.
Tänk om religionerna kunde leva sida vid sida i fred och kärlek, och varje människa fritt kunde välja vilken man ville tro på eller någon annan eller inte alls. De tre stora har ju också so mycket mer som förenar än som skiljer.
Världen skulle vara så mycket enklare och förhoppningsvis fredligare då.
Inga religiöst styrda stater som längre dikterar precis hur alla måste leva, inga dödsstraff för att lämna statsreligionen, moderna lagar och inte bokstavstrogna från tusentals år sedan.
Sol och bad vid Röda Havet, vid en liten bevattnad del av öknen. Busstur till Nilens bördiga floddelta, till Thebe numera Luxor, Övre Egyptens gamla huvudstad. Där faraonerna från nya riket hemligen begravdes i konungarnas dal. Vars dolda gravkamrar med dyrbarheter och ting för faraos återuppståndelse ändå efter många sekler - eller tidigare - plundrades.
Jag undrar om kvinnorna var lika osynliga då, men tror det ej. För vi ser nästan inga kvinnor. Det är män som omger och servar oss. Det är män som arbetar vid sevärdheterna. Kvinnor skymtar på gatorna, men arbetar i mycket hög utsträckning i hemmet, saknar ofta längre utbildning.
Trots att vårt land i norra Europa är en så jämförelsevis ung kultur (pyramiderna restes närapå innan inlandsisen lämnade Sverige) hoppas jag ändå att vår jämlikhet och jämställdhet ska på sikt genomsyra även äldre kulturer. Kanske hoppas de detsamma, fast tvärtom.
Och hur ska människor från de olika kulturerna mötas? Vilken ska vara veckans lediga dag? Hur ska vi hälsa på varandra, och se på varandra? Accepterar ett liberalt samhälle fullt ut de som vill leva enligt gamla religiösa regler, och där män och kvinnor i stor utsträckning lever åtskilt?
Det principiella grundsvaret är självfallet ja, men finns gränser och var ska de gå?
Läs även andra bloggares åsikter om egypten, religioner, kristendomen, islam, burka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
