lördag, april 10, 2010

Frifräsardebatten fortsätter, den är viktig!

Jag får många reaktioner på mina inlägg om hur en (liberal) riksdagsledamot ska rösta, med sitt parti och sin regering eller som han eller hon själv tycker...

Jag länkar till några tänkvärda inlägg med olika ingångar; Johan Örjes (först så klart..), Johan Westerholm, Linus Hellman, Per Ankersjö, Niklas Dougherty, Kent Persson. För ännu fler inlägg se SvD.

Jag utvecklar gärna mina tankar kring denna svåra och viktiga "problematik" ytterligare.

Jag gillar självfallet i grunden "frifräsare", personer med övertygelse och som driver sina frågor starkt och tydligt. Jag har nog uppfattats vara det själv ibland, hoppas jag. Och självfallet ska man som riksdagsledamot med all kraft driva sina frågor och påverka de förslag som regeringen planerar att lägga.

Men som sagt, verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort, det är faktiskt utomordentligt litet så som vårt parlamentariska system fungerar.

Och skulle vissa ledamöter anse sig ha ett mandat att fälla regeringen i sina hjärtefrågor, när man tycker att kompromissen blivit fel eller inte tillräckligt bra, då borde ju även många andra ha den möjligheten.

Att min utgångspunkt delas av en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter är ju oomtvistligt, t ex så har de 178 borgerliga riksdagsledamöterna vunnit majoritet för regeringens förslag och med riksdagens justeringar i alla omröstningar utom en. Den handlade om att erkänna folkmordet på armenier för 90 år sedan, och frågan var faktiskt svår; principiellt ska man inte rösta om detta men som läget var hade det en poäng att vara tydlig. Skulle nu regeringen falla på någon fråga var den här ändå "rätt acceptabel", kan jag tycka.

Även de tre röda och rödgröna partierna har nästan ständigt röstat på sina egna förslag, kanske har några miljöpartister några gånger avstått eller gått emot.

Jag har själv röstat mot regeringen, och mot huvuddelen av riksdagen i övrigt också, för den delen, i en omröstning där alla kristdemokrater och jag menade att begreppet giftermål borde införas lika för alla, men det urgamla begreppet äktenskap borde stå för vad det alltid inneburit.

Energifrågan är svår men energiöverenskommelsen är en historisk kompromiss där jag och hela riksdagsgruppen (trodde jag) efter vånda ställde oss bakom den förhandling som våra regeringsföreträdare gjort.

Och har man gjort en överenskommelse som är en helhet, kan man inte sedan bryta ut enskilda delar och gå emot dessa, då faller ju hela uppgörelsen.

Jag var t ex upprörd över en annan del i energiuppgörelsen, att Sverige som har EUs högsta skatt på dieselbränsle för jordbrukstraktorer år 2013 och 2015 ska höja den ytterligare kraftigt.

En del folkpartister tycker säkert att storsatsningen på förnybar energi är för stor osv.

Kan man skilja på frågor och frågor? Är en del frågor viktigare än andra, och ger större risk för att fälla en regering så att den tappar sin regeringsduglighet. Jovisst är det väl så.

I frågor av t ex etisk och moralisk karaktär har ibland röstningen varierat inom en del partier.

Kan man rösta friare i voteringar där regeringen inte riskerar att förlora, medan det är allvarligare att vidhålla det om läget är skarpt? Tja, det låter ju rimligt. Men å andra sidan, om jag röstar mot regeringen när det inte fäller den och sedan avstår eller röstar för när det skulle fälla den, så är ju det inte någon imponerande logik heller.

Självfallet ska en riksdagsledamot utifrån sina och sitt partis grundläggande värderingar och program, och efter den tyngd man lagt på olika frågor i sin personvalskampanj, driva på för detta av all kraft. Sitter ens parti i regeringsställning ökar möjligheten till inflytande radikalt. Då gäller det i första hand att vara med och trycka på och påverka innan regeringen lägger sina förslag till riksdagen.

Min diskussion gäller ju nästa steg, att när en enig regering med förankring i sina riksdagsgrupper lägger en proposition till riksdagen så ska det väldigt mycket till för att fälla detta.

Och jag landar i att denna princip - med de mycket knappa majoriteter vårt valsystem medför - egentligen gäller i både mindre och större frågor.

För börjar de borgerliga riksdagsledamöterna "unna sig lyxen" att rösta mot sin regering i allehanda mindre frågor så är vägen snabbt stakad mot att detta sker även i de större.

Mathias Sundin menar att han som eventuell riksdagsledamot ska kunna rösta som han vill - oavsett vad hans parti och regering kommit överens om - i t ex sina hjärtefrågor om signalspaning och datalagring och säkert en del annat. Däremot beklagar han att andra riksdagsledamöter kanske röstar emot regeringen i energifrågan.....??? Det har väl ingen koppling till att jag röstar som jag vill, skriver han i Norrköpings Tidningar...

Är du riktigt genomtänkt här, Mathias? Du ska alltså kunna driva dina hjärtefrågor för att fälla regeringen, men inte andra?

(Jag och Mathias är fullständigt överens om att NTs policy att inte publicera debattartiklar i papperstidningen också i nätupplagan är obegriplig och stenåldersmässig. En viktig riksdebatt i NT alltså inte få spridas över landet genom internet, jag förstår inte den policyn).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Om detta har jag skrivit massor på min blogg. Se dessa färska inlägg som en kommentar, men det finns fler med ytterligare aspekter tidigare.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/04/vill-vi-ha-samvetslosa-politiker.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/04/sak-eller-person-i-politiken-eller.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/partier-utan-medlemmar-men-med.html





Och om parboende:

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/04/parboendegaranti.html

essbeck sa...

Hejsan Staffan.

Jag tycker det är självklart för vilken politiker som helst att rösta mot sitt parti när det gäller specifika frågor som ligger dem nära.

Det enda kravet jag kan se för att man kan ha ett sådant mandat ligger i att man i förväg innan valet tydligt klargör i vilka frågor som man skiljer sig från partilinjen.

Så det ligger som en tydlig förståelse mellan partiet och politikern som kandiderar.

Det är ett utmärkt sätt att profilera sig inom sitt eget parti.