Lexbase - Konflikten mellan yttrandefrihet och personlig integritet

"Sammanställda uppgifter får publiceras för de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av vilka som dömts för t ex grov brottslighet." 

Tillagt 25 mars: Expressens chefredaktör Thomas Mattson skriver på sin blogg: "

I maj ska riksdagen fatta beslut om en grundlagsändring som är olycklig och oroande. Tidigare stod alla partier bakom förslaget, men nu har Sverigedemokraterna svängt. Fler borde följa SD och rösta nej.

..........

Lexbase känner rätt många till. Företaget som sammanställer uppgifter om personer som dömts för brott i domstol och säljer den informationen till de som vill betala för den.

Dessa register, som bygger på offentliga domar, blir snart olagliga att föra om regeringens proposition om ändringar i Tryckfrihetsförordningen (TF) och i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) snart beslutas av riksdagen.

De register som då blir förbjudna att föra är:

"– Register med känsliga personuppgifter enligt en uttömmande uppräkning (etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa, sexualliv, sexuell läggning, genetiska uppgifter, biometriska uppgifter). Uppräkningen är hämtad från EU:s dataskyddsförordning.

– Register med uppgifter om enskildas lagöverträdelser med mera, alltså vad som i praktiken utgör privata belastningsregister."

Dock ska datainspektionen kunna medge att register får föras av typ "seriösa medier", inspektionens beslut kan överklagas till domstol.

Regeringens förslag bygger på mediagrundlagskommittens enhälliga förslag från 2016, med alla riksdagens partier representerade.

Dessa fakta har jag hämtat från denna artikel i Svensk Tidskrift av konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén och Moderaternas gruppledare Tobias Billström.

Förslaget har kritiserats i Svensk Tidskrift av förre statssekreteraren och domaren och med bakgrund i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin,  i två debattinlägg.

Han anser att offentliga domar alltjämt ska på sammanställas som Lexbase har gjort, och inte förbehållas "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen. Han ställer sig bakom att övriga nämnda register inte ska få föras av andra än "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen.

Detta har föranlett en rätt livlig debatt i sociala medier, och i medier. jag såg någon kommentar att sammanställda uppgifter får publiceras av de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av ens vilka som dömts för t ex grov brottslighet...

Jag har ju försökt få fram uppgifter om vilka som dömts för grov brottslighet fördelade på nationalitet, men det hemlighåller BRÅ, endast forskare får tillgång men alltså inte, t ex riksdagsledamöter eller medborgare. Dett märkliga mörkande torde Sverige vara ensamt om i världen, skulle jag tro, och jag är starkt kritisk.

Detta torde väl ändå inte regleras av det nya registerförbudet, etnisk bakgrund är ju något annat än nationalitet.

Hur är dessa frågor reglerade i EUs övriga länder och USA? Någon som vet?

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson har på sin blogg sammanfattat sin uppfattning den 19 februari;

"Min ståndpunkt i frågan

För mig är det uppenbart att två mycket viktiga intressen står mot varandra i denna fråga. Den personliga integriteten och rätten att slippa bli kartlagd eller uthängd i databaser med känsliga personliga uppgifter på nätet, och den totala yttrandefriheten och rätten att publicera precis allt man vill om andra människor så länge det inte omfattas av reglerna om förtal. Två motstridiga intressen som svårligen kan hanteras så att alla blir nöjda. Och det finns som sagt remisskritik mot förslaget från två motsatta håll.

Tidigare under min tid som riksdagsledamot har debatten ofta gått i helt motsatt riktning. Jag minns debatten kring FRA-lagen. Då var den personliga integriteten överordnad allt annat, till och med rikets säkerhet. Då fick vi politiker extremt hård kritik för att vi "inte brydde oss om den personliga integriteten" (vilket vi dock gjorde). Nu får vi alltså i stället kritik för att vi föreslår stärkt skydd för den personliga integriteten mot övergrepp som de flesta medborgare nog trots allt inte skulle vilja råka ut för. Ibland är det svårt att förstå logiken.

Både jag själv och mitt parti strävar alltid efter att hitta en rimlig avvägning mellan skyddet för den personliga integriteten och andra viktiga intressen. Moderaterna som parti har landat i att den personliga integriteten i detta fall väger tyngst. Även för mig själv väger den personliga integriteten mycket tungt. Men med detta sagt tycker jag att lagförslaget kanske kunde varit tydligare.

Även om det högstämda tonläget i debatten stundtals känns väldigt verklighetsfrämmande är själva huvudfrågan svår. Jag skulle gärna se att den kunde diskuteras lugnt och balanserat med förståelse för båda sidor.


Kravet på folkomröstning känns märkligt

Sverigedemokraterna begär nu folkomröstning om saken, vilket blir lite konstigt eftersom svensk grundlag alltså redan föreskriver att grundlagsändringar ska göras i två olika riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan, just för att väljarna ska kunna reagera om man ogillar grundlagsändringen.

För SD:s del blir det dessutom extra konstigt eftersom man ställde sig bakom detta förslag i den föregående utredningen, samtidigt som man nu säger nej när utredningsförslaget blivit lagförslag. Den enda förklaring jag kan se är att SD vill utnyttja alla chanser politiskt att elda på något slags rädsla för "totalitärt system" och sprida rykten om "censur" och "angrepp på yttrandefriheten" för att försöka locka väljare. Det känns inte riktigt seriöst. Rimligare då att de argumenterar i sak och förklarar varför de plötsligt totalt bytt åsikt i frågan."

Lexbase argumenterar för likabehandling mellan professionella register och sitt eget i SvD.

Den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte skriver på facebook: 

"Fredrik Schulte

den 20 februari kl. 13:14 · 

Angående förslaget till grundlagsändring.

Å ena sidan tycker jag förslaget är självklart: har man som Sverige en offentlighetsprincip, det vill säga att allt som registreras hos staten är tillgängligt för allmänheten (vilket mycket talar för att vi bör ha), måste det samtidigt finnas begränsningar kring hur samma information får hanteras.

Jag tycker inte det är rimligt att man med enkla knapptryckningar kan ta reda på var och med vilka människor bor; vilka bilar de äger; vad människor tjänar; vilka brott de begått; hur mycket lån man har och så vidare. Respekten för den enskildes integritet är svag i Sverige och borde om något stärkas.

Samma information måste hanteras varsamt där det finns en avvägning mellan att den tillgängliggörs men samtidigt inte sprids med vinden på nätet.

Ett positivt exempel på hur digitala tappningar av offentliga register kan hanteras är inkomstuppgifter. Tar man reda på vad människor tjänar via till exempel Ratsit notifieras de som kollats upp. Samtidigt kan man alltid ringa till skatteverket och få enskilda uppgifter per telefon. Där råder en bra balans mellan integritet och offentlighetsprincipen. Samma sak borde gälla fler register som folkbokföringen, bilregistret osv.

Att vissa yrkesgrupper samtidigt får tillgång till integritetskänslig information är inte heller i sig konstigt. Forskare får och bör även framgent få - givetvis under strikta regleringar - tillträde till integritetskänslig information. Vem som helst kan inte gå in och studera läkarjournaler (av förklarliga skäl), men att forskare överhuvudtaget inte skulle få göra det och till exempel forska på genetiska sjukdomar vore bisarrt. Likaså måste advokater få tillgång till domslut, för att nämna två exempel. Kritiken mot att ”vissa yrkesgrupper inte ska ges en särställning” är således inte seriös - var har i så fall samma kritiker mot denna ”yrkesgrupps-orättvisa” varit de senaste 100 åren?

Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.

Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.

Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.

Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."

Lars Thalén, förre v ordf i journalisförbundet, är emot att offentliga domar inte får sammanställas i register.

Den självtänkande socialdemokraten Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna.se är starkt emot och hoppas att grundlagsändringen kan stoppas genom att 117 riksdagsledamöter kräver en folkomröstning.

Den intressanta liberala ledarskribenten Sakine Madon i VLT är emot.

Ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter i Dalarnas tidning är emot.

Förre moderate partisekreteraren och arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin kan inte förstå hur någon moderat riksdagsledamot kan stödja förslaget i ett inlägg på facebook; "Sven Otto Littorin

Igår kl. 11:00 · 

Vad jag förstår har Moderaterna satt ner foten och kommer rösta för regeringens proposition om förändringar i YGL. Föresatserna är förment goda: integritetsskyddet skall stärkas i tider där ny teknik skapat nya förutsättningar.

Resultatet är dock allt annat än gott. Som Krister Thelin skriver görs nu skillnad på folk och folk. ”Traditionella journalister” ska få tillgång till information som vi andra inte kan kontrollera - utan att vi i förväg kan veta på vilka grunder de anses vara mer betrodda än oss övriga. Datainspektionen skall få vad som kan betraktas som en licensieringsmakt att avgöra vem som är ”traditionell journalist” och inte. Det stinker. Licensiering av journalister hör inte till ett demokratiskt samhällsskick: det är inte statens uppgift att avgöra vem som är journalist eller vem som har rätt till information som i övrigt undanhålls andra medborgare.

KU:s ordförande Andreas Norlén brukar, när jag skriver om detta, skriva omfattande inlägg till försvar för sin ståndpunkt. Det är hedersamt. Men han har likväl fel på tre avgörande punkter. Förslaget är alltför långtgående och ospecificerat, det ger staten makt att avgöra vem som ska ha tillgång till information över huvudet på medborgarna och det är i grunden ett av de allra största avstegen från den grundläggande yttrandefrihet vi har varit så stolta över i mer än 250 år.

Om stora förändringar i lagar som styr yttrandefriheten kräver långa detaljerade utläggningar så är sannolikheten överhängande att de är fel och farliga. Om en normalbegåvad person som jag dessutom inte förstår dem ljuder varningsklockorna än högre. YGL är komplicerad materia och just därför måste förändringar vidtas med största försiktighet.

Jag förstår de goda föresatserna. Integritet är än viktigare i den digitala eran. Men vi har rätt att förvänta oss ett bättre resultat än det regeringen presenterat och Moderaterna nu uppenbarligen säger sig stödja.

Med all respekt men detta förslag är betydligt allvarligare än Decemberöverenskommelsen. Det handlar om medborgarnas rättigheter i förhållande till två av de mäktigaste s k statsmakterna i samhället. Hur någon moderat riksdagsledamot kan överväga att rösta för är för mig en gåta."

Jag har googlat och detta är väl det jag fått fram, typ.

Min egen uppfattning, då?

Jag brottas med frågan, som framgår.  Allt pekar på en mycket bred riksdagsmajoritet som klubbar regeringens förslag om en del veckor.

Min moderate riksdagskollega Fredrik Schulte tycker jag har poänger när han för sin del summerar så här;

"Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.

Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.

Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.

Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."

Johan Ingerö på Timbro (och tidigare medarbetare åt Göranb Hägglund) skriver så här på twitter; "Johan Ingerö

‏ @JohanIngero 4 timför 4 timmar sedan

Mycket väl argumenterat av @KristerThelin mot den föreslagna grundlagsändringen. Tänker de borgerliga verkligen medverka till detta?"

Petter Birgersson i Ystads Allehanda menar att regeringens proposition behöver typ återremitteras.

Hovrätten i Skåne tar totalt avstånd från propositionen i denna slutkläm på sitt remissvar;

"Sammanfattningsvis anser hovrätten att de föreslagna reglerna står i total konflikt med grundlagsskyddet enligt TF och YGL. De öppnar ett stort och oprecist hål i skyddet och går långt utöver det behov som kunnat påvisas. Hovrätten avstyrkerförslaget till regler om uppgiftssamlingar med vissa personuppgifter i 1 kap. 13 § TF och 1 kap. 20 § YGL".

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling vädjar till riksdagen att arbeta om regeringens förslag, och lyssna till kritiken.

Frågan om öppenhet contra skydd för den personliga integriteten varierar. Det är tillåtet att redovisa personers inkomst och förmögenhet, och Skogsstyrelsen får nu rätt i domstol att på nätet offentliggöra varje planerad skogsavverkning i Sverige.

Däremot föreslår regeringen nu att grundlagen ändras så att det blir förbjudet att sammanställa offentliga domar över grova våldsbrott, av integritetsskäl. Endast utvalda journalister (seriösa) ska kunna ta del av dessa).

Varför väger integriteten tyngre för de som begått grova våldsbrott än för de som ska avverka sin egen skog?

IP-debatt. Trafikministern: Körkortskraven för synfältsbrister ses över!

Jag har sedan 2006 kämpar för att Sveriges fyrkantiga och unikt stränga regler vad gäller kraven på de som ser bra men har någon brist i sitt synfält ska mildras.

2005 beslutade EU om regler för körkortskrav för de med någon brist i sitt synfält. Sverige har sedan dess gått mycket längre än dessa regler, och har som enda land i EU och världen låtit syntestmaskinen Humphrey avgöra om sidoseende är tillräckligt. Huvudet spänns fast, blicken måsta riktas rakt fram och under oerhörd stress måste mycket höga krav klaras.

I alla andra länder avgör praktiska körprov, i många används inte syntestmaskin. Men i Sverige anser transportstyrelsen att ögonläkare och erfarna körprovsexaminatorer inte ska användas för att göra kvalificerade bedömningar, det är ”rättvisare” att syntestmaskinen är enväldig domare med facit som transportstyrelsen satt mycket högt.

Genom denna fruktansvärda fyrkantighet har många 1.000-tals människor som ser bra men har någon brist i sitt synfält orättmätigt berövats sina körkort sedan 2005. Det är en skandal. Sedan något år kan man få en chans att köra upp i en körsimulator, 60-70 % klarar de högt ställda kraven, vilket ju bevisar hur många som felaktigt har berövats sina körkort.

Alliansens statsråd litade på Transportstyrelsen. Statsrådet Anna Johansson ((S) likaså. 

Igår den 6 mars hade jag och rätt nye trafikministern Tomas Eneroth en interpellationsdebatt, där jag åter krävde en oberoende utredning av Sverige rigida stränghet i sina fyrkantiga regelverk relativt alla andra länder.

Statsrådet lämnade ett kort svar med några sedvanliga meningar om vikten av trafiksäkerhet och att han har förtroende för Transportstyrelsen. Och ingen oberoende utredare skulle tillsättas.

Men! Han lämnade detta positiva besked, okänt för mig:

”Under 2018 ser Transportstyrelsen över det kapitel i de transportmedicinska föreskrifterna som handlar om synkrav för körkort. Översynen kommer att inkludera internationella jämförelser gällande synfältskrav. De överenskommelser som togs fram utifrån den europeiska medicinska expertgruppens arbete byggde på den då bästa tillgängliga vetenskapen. Ny forskning och nya undersökningsmetoder för att värdera synfältsdefekter har sedan dess kommit och kan möjligtvis leda till nya slutsatser”. 

Detta är självfallet positivt och intressant. Kanske har den allt starkare kritiken, och den allt mer nakna verkligheten om Sveriges unikt stränga regler, bidragit till den helt nödvändiga översyn som nu ska göras. Kanske har statsrådet Eneroth agerat, vilket han i så fall förtjänar beröm för.

Eller också har nya krafter i transportstyrelsen tagit dessa initiativ, för vilket i så fall dessa och transportstyrelsen ska creddas.

Sak samma. En översyn görs, internationella jämförelser görs som kan leda till nya slutsatser.

Worst case vore naturligtvis att det inte blir några nya slutsatser, allt är perfekt som det är idag.

Och best case vore naturligtvis att Humphrey-testerna som i andra länder blir ett bedömningsunderlag, att utvidgade praktiska körprov införs som avgörande examination, samt att körsimulator kan användas i gränsfallsbedömningar.

Transportstyrelsens översyn kommer naturligtvis att granskas noga utifrån den djupa kunskap som många drabbade personer har byggt upp i nätverk på t ex Facebook i gruppen ”Rättvisa körkortskrav” . Personer som i sin desperation lagt ner enorm möda på faktainsamling och internationella jämförelser är t ex Thomas Hammarström (som startat forumet), Krister Inde, Johan Ursjö, Daniel Lindgren, Carl Lagercrantz, Micke Palm och Roland Nilsson. Många är också de som stridit  för sin rätt till körkort i oftast fruktlösa domstolsförhandlingar, eftersom transportstyrelsens bedömningar ju sällan eller aldrig ifrågasätts, T ex Lars Persson, Lars Pihl, Tony Svensson, Stig H Johansson, Christer Roos, Kaj Johansson, Karl-Erik Eriksson, Pernilla Svensson, Leif Ohlsson, Göran Pettersson, Hans Rapp och många, många fler.

Professor emeritus vid Linköpings Universitet Kjell Ohlsson sade redan för 10 år sedan att vissa begränsningar i synfältet inte behöver försämra körkortsdugligheten. En av Sveriges främsta ögonläkare, Bo Philipsson, poängterar hur en synfältsbrist kan motverkas genom hur man rör huvudet och blicken i trafiken.

Personer med någon brist i sitt synfält har ofta diabetes eller glaucom, och deras både förbund har också länge engagerat sig i dessa frågor.

Jag slutade den positiva diskussionen med statsrådet Eneroth med att överlämna den skrivelse som förre skolchefen på Östergötlands naturbruksgymnasier Roland Nilsson har skickat till t ex trafikutskottet. Jag hade gjort understrykningar och jag bad Tomas Eneroth att om han tvivlade på mina uppfattningar att läsa Roland Nilssons förnämliga genomgång av den orätt och stränghet som helt i onödan har drabbat så många som ser bra men har någon brist i sitt synfält.

Det lovade statsrådet att göra och skrivelsen skulle också stämplas in i departementets diarium.

Jag lägger nedan in Roland Nilssons skrivelse som jag uppmanar alla intresserade att läsa.

Låt oss nu hoppas att nya krafter på transportstyrelsen, och i regering och riksdag, verkligen kommer att anpassa Sveriges regelverk till den praxis som fungerar väl i Norge och i många EU-länder, med trafiksäkerheten i centrum men utan orimligt stränga och fyrkantiga krav på de som ser bra men har någon brist i sitt synfält. 

                                  Ut enligt sändlista            

Övergrepp i det tysta!

Med detta brev vill jag beskriva ett myndighetsövergrepp på det svenska folket, som sker i det tysta och som årligen drabbar många oskyldiga människor. Det handlar om de orimliga synfältskrav som Transportstyrelsen tillämpar i Sverige vad gäller körkort och som helt saknar förankring i modern internationell forskning. Det handlar om en skandal i det svenska rättssamhället och som måste få komma fram i ljuset.

EU har ett  bindande direktiv vad gäller synkrav för direktseende där exempelvis för B-körkort föreskrivs minimikravet 0 på ena ögat och 0.5 på det andra. Man får således vara helt blind på det ena ögat och bara se 50 % på det andra för att få köra personbil. Detta kan verka märkligt men internationell forskning har visat att personer som är vana vid så låg synskärpa kan kompensera detta genom att hjärnan klarar av att bearbeta synintrycken så att säker körning kan uppnås. Det handlar också om ett utvecklat rörelsemönster av huvudet.

Det indirekta seendet kallas synfält och avser vad man kan uppfatta av vad som händer perifert eller indirekt. Även på detta område finns krav i EU-direktivet men detta är av någon anledning inte bindande. Länder kan således begära dispens för avvikelser. Transportstyrelsen har sökt och beviljats ett sådant undantag och har genom detta världens hårdaste krav på synfält. EU:s kravnivå bygger på internationell forskning och evidensbaserad erfarenhet på området. Allt flera forskare menar att mindre brister i synfältet inte påverkar förmågan att köra bil och att hjärnan kompenserar sådana genom sin bearbetning av synintrycken samt rörelse av huvudet. På Transportstyrelsen i Sverige har man en motsatt uppfattning och bygger sina teorier på egen begränsad och gammal forskning som inte står i samklang med internationella kollegors och experters kunskap på området.

Avvikelser i synfält kan uppstå på grund av vissa sjukdomstillstånd såsom diabetes, glaukom, tumörer och stroke. Självklart ska inte personer med kraftigt nedsatt syn köra bil antingen det gäller direktsyn eller synfält. Vad detta brev vill belysa är att vi i Sverige tillämpar ett regelverk gällande synfältskrav som på felaktiga grunder årligen berövar tusentals personer rätten att köra bil utan att trafiksäkerheten ökar. Dessa skulle fått behålla sina körkort i alla länder i hela världen utom i Sverige. Detta är inget annat än ett övergrepp. Transportstyrelsen menar att detta sker som ett led i nollvisionen. Det finns emellertid ingen statistik som tyder på att det svenska synfältskravet ökar trafiksäkerheten. I vissa länder tex Norge upprättas statistik på medicinska orsaker till olyckor, vilket inte är tillåtet i Sverige. Dylik statistik påvisar inte ökad risk i trafiken för förare med mindre synfältsdefekter. Andra internationella studier pekar på samma sak.

Det finns i EU en praxis som kallas proportionalitetsprincipen. Den innebär i korthet att inga lagar och regler får tillämpas om inte kollektivets nytta är större än det ingrepp som orsakas för den enskilde. Många av de drabbade är i yrkesaktiv ålder och får ofta hela sin tillvaro förstörd utan att det ökar trafiksäkerheten och i strid mot modern forskning på området.

Än en gång är det värt att påpekas att trafikfarliga förare inte ska köra omkring på våra vägar. Detta handlar om de orimliga synfältskrav som Transportstyrelsen tillämpar och som är resultatet av ett fåtal tjänstemäns överdrivna nit och övertro på sina egna försöksresultat som kraftigt ifrågasatts av forskare och experter men som med näbbar och klor försvaras. Alla ifrågasättanden avvisas även när de kommer från världsledande forskare på området. Vid en internationell konferens förra året där det senaste på området avhandlades deltog ingen från Transportstyrelsen. Intresset för och viljan att ta del av aktuell forskning är minimal. Det råder faktaresistens bland ansvariga tjänstemän. Man saknar helt enkelt intresse för aktuella forskningsresultat på området. När frågan kommer på tal och kritik framförs i riksdagen övertygar tjänstemännen fortlöpande sina politiska företrädare på departementsnivå som själva inte heller behärskar området. Ofta hänvisar kritikerna till hur andra EU-länder arbetar med frågan. Exemplena är många liksom frågan varför vi inte kan göra på samma sätt som övriga Europa tex Norge eller Holland? I dessa och andra länder hanteras personer med synfältsavvikelser enligt EU-normen på ett humant och värdigt sätt. Problemet konstateras varefter en utrednings- och träningsprogramfas tillämpas. Först när ingen annan åtgärd hjälper dras körkortet in. I programmet ingår träning och körtest med speciell besiktningman som bedömer körförmågan.

Hur går det då till i Sverige? Jo här avgörs körförmågan med ett sk Humphrey-test. En Humphrey-testmaskin används i övriga västvärlden enbart till vad den är tillverkad för nämligen att mäta progressionen i vissa ögonsjukdomar tex glaukom och diabetes. Detta sker genom att huvudet fixeras i en apparat där sedan mycket svaga ljuspunkter projicieras på insidan av en sfärisk yta. Ett öga i taget mäts med fixerat fokus. Transportstyrelsen i Sverige har genom sina sk experter definierat hur ett mätprotokoll ska se ut för att vara godkänt. I princip får inga mätpunkter missas. I så fall måste ögonläkaren rapportera detta Transportstyren med snabbt indraget körkort som följd utan dialog med den berörde. För personer i Sverige med synfältsproblem avgörs på fyra minuter förmågan att köra bil i ett statiskt ljusprickstest som helt saknar koppling till verkliga trafik-situationer. Detta förfaringssätt har kraftigt ifrågasatts av internationella och inhemska forskare och experter. Transportstyrelsens ansvariga tjänstemän är emellertid immuna mot fakta och framhärdar att detta är en tillförlitlig metod trots att inga andra motsvarande myndigheter i hela världen delar deras uppfattning eller tillämpar denna metod.

För att i någon mån hantera kritiken gavs för några år sedan VTI i uppdrag att utveckla en simulator där körförmågan kan testas hos förare som berövats körkortet på grund av brister i synfältet. I en avancerat dataspelsliknande miljö testas körförmågan. Sittande i en personbilsmiljö spelas olika filmsekvenser upp på skärmar och förmågan att avläsa dessa och reagera i tid mäts och jämförs med en referensgrupps. De animerade trafiksituationerna har definierats av Transportstyrelsen. Testet genomförs på VTI i Linköping och kostar fn 18750 kr, vilket den enskilde själv får bekosta exklusive kostnad för resa och övernattning. Kön dit är ca ett halvår och därtill kommer väntetid för resultatet som bedöms av två olika experter. Test genomförs bara en dag per vecka. Det har visat sig enligt VTI:s egen statistik att ca 60 % av de som testas blir godkända! Således har dessa personer tvingats genomgå denna dyra, tidsödande och mentalt påfrestande process helt i onödan. Detta är ett ytterligare ett tydligt bevis på att den väg Transportstyrelsen valt är felaktig, kontraproduktiv, verkningslös och omänsklig. När ett eventuellt godkänt resultat lämnats kan den enskilde söka dispens för B-kort som då oftast beviljas på kortare eller längre tid. Ett nytt körkort utfärdas som med kringkostnader ytterligare belastar den drabbade med ca 2000 kr. Ett körkort som den enskilde blivit fråntagen på grund av ett missat Humphreytest.

Test i simulatormiljö har ifrågasatts av flera skäl. Då testmiljön på programvaran bara finns i ett exemplar får bara testet genomföras en gång. Missar man ges inget nytt tillfälle och loppet är kört för gott. Den geografiska belägenheten i Linköping skapar naturligtvis problem för personer boende ”norr om dalälven”. Den extremt höga kostnaden är ett hinder för många som helt enkelt saknar ekonomiska förutsättningar. Det kan nämnas att körförmågan i kognitivt hänseende testas inom ramen för offentlig sjukvård på flera ställen i landet. Då handlar det om personer som drabbats av bla stroke och adhd. Varför kan inte personer med synfältsproblem hanteras på samma sätt?

Vidare är den animerade dataspelsmiljön främmande för äldre personer som naturligtvis skulle föredra en verklig miljö, vilket också föreskrivs i EU-direktivet. Sådana speciella uppkörningar ordnas i övriga EU-länder och finns tillgängliga på olika platser i respektive land. Transportstyrelsens ”experter” avfärdar denna metod som osäker och inte tillförlitlig. Självklart blir en verklig trafikmiljö mera naturtrogen då testmiljön genomförs i en tvådimensionell miljö där djupeffekterna blir svårbedömda. Ett annat problem för många som genomgår VTI-simulatortestet är illamående och kräkningar. Det har visat sig att testmiljön som utgörs av ett litet slutet utrymme med simulerad fysisk rörelse skapar åksjukeproblem. Kräkpåsen som finns nära till hands utgör en klen tröst med vetskapen att reaktionsförmågan måste ligga på topp och avvikelser kan medföra underkänt test och ingen möjlighet tillåts för omprov. Många måste pausera testet eller rent av avbryta det på grund av kraftigt illamående. Så många som en tredjedel av de testade har uppgett sig må illa.  Allt detta finns beskrivet i VTI:s egen rapport. Av denna rapport framgår också att man där inte kan se något samband mellan vilka som klarar testet och den testades synfältsproblem. Detta talar ju också för att Transportstyrelsens synfältskrav inte är relevanta.

Ytterligare ett argument mot förfarandet i sin helhet att selektivt utsätta vissa grupper för särskild granskning är inget annat än diskriminering. Det råder inget tvivel om att många äldre, såväl sjuka som friska, inte kan köra bil på ett säkert sätt. Likväl får dessa människor fortsätta framföra sina fordon utan åtgärd. Men de personer som drabbas av diabetes, glaukom, stroke och tumörer i huvudet granskas mycket noga och behandlas så illa att många upplever sig trakasserade av såväl Transportstyrelsen som vissa enskilda läkare. Rimligtvis bör alla förare av diskrimineringsskäl granskas på samma sätt.

Det paradoxala i sammanhanget med Transportstyrelsens tillämpning av sitt regelverk är att en person som ser 1.0 på båda ögonen men har mycket små avvikelser i synfältet berövas sitt körkort för gott medan en person som är blind på ena ögat och endast ser 50 % på det andra men inte har några avvikelser i sitt synfält obekymrat kan köra vidare. Det borde säga sig självt att sådana skevheter i regelverket är orimliga och rättsosäkra. De svenska reglerna för onekligen tanken till att sila mygg och svälja kameler! En anpassning till EU-direktivet måste snarast genomföras.

För att inte göra detta brev för omfattande har jag medvetet hoppat över alla referenser till olika forskarrön och rapporter. Det är min förhoppning att detta övergrepp på tusentals människor årligen uppmärksammas så att en ändring snarast kan komma till stånd – förslagsvis genom en anpassning till EU-direktivet i alla avseenden. Vad som är gott nog i resten av Europa och världen borde rimligtvis också gälla i vårt land. Jag kan enkelt tillhandahålla nödvändiga faktareferenser i ärendet liksom förmedla kontakt till experter, sakkunniga, forskare på området samt individer som drabbats mycket hårt.

Det är utomordentligt märkligt att ett fåtal lokala ”experter” på Transportstyrelsen fått hantera denna viktiga fråga så länge och under åren på felaktiga grunder berövat åtskilliga tusentals personer sina körkort. Många av dessa har fått sitt liv lagt i spillror då man är helt beroende av sitt körkort för sitt uppehälle. Detta kan inte få fortsätta längre i ett rättssamhälle som Sverige.

Hälsningar                                                                                                                                      

Roland Nilsson                                                                                                                                                    

Tekn mag                                                                                                                                                             

fd skolchef vid Region Östergötland                                                                       

epost: roland.f.nilsson@telia.com

mobtfn: 070-5289777

Märkliga domskäl i Solna Tingsrätt

Två nämndemän på Centermandat (Stockholmscentern tror jag) är med och friar en man åtalad för hustrumisshandel med, tycker jag, argument som känns märkliga.
Eller är det jag som tänker fel?
Vad jag förstår är artikeln färsk.

Det är, med all rätt, en stor uppståndelse om märkliga domskäl i en misshandelsdom i Solna Tingsrätt, där 2 nämndemän (C) står emot en nämndeman (M) och lagmannen. Vid lika röstetal ska de mildare domskälen gälla så maken som anmälts för misshandel frias medan hustrun misstänkliggörs.
CUF och Centerkvinnorna kräver åtgärder, liksom jag.
Att de som står bakom de domskälen inte längre kan vara nämndemän och utsedda av Centerpartiet är uppenbart.

Ska de också uteslutas eller uppmanas att lämna partiet p g av fel värdegrund?

Centerpartiet har inlett uteslutningsärende mot de två nämndemännen.

Jag vill problematisera. Om man invandrar till Sverige bär man med sig sin kultur och sina seder och bruk, dessa kan över tid påverkas.

Ska man kunna bli medlem i t ex politiska partier först när man har utvecklat en rätt värdegrund, eller är det ändå bra att man vill engagera sig och lyssna och påverkas? Jag ser gärna synpunkter!

Eptesam Aldebes make Mashmoud Aldebe tog 2014 avstånd från muslimska brödraskapet och dess inflytande i några olika organisationer. Det är modigt gjort.

Aftonbladet skriver en uppföljande artikel. 

Tillagt 5 mars: Centerpartiets styrelse har inom 24 timmar nu uteslutit både de nämndemän som står bakom den friande domen i Solna tingsrätt.
Skälet är de domskäl som anförs i den dom som lagmannen skrivit (tror jag) efter rättens diskussioner.

Svante Nycander: Ohelig allians mellan nyliberaler och asylopinion i migrationspolitiken

Det är rätt länge sedan Centerpartiet hade sin ideprogramsdebatt, där starka krafter förespråkade en friare invandring. Efter insatser från bl a mig och östgötacentern landade programmet väl, men i asyl- och migrationspolitiken är Centerpartiet alltjämt den mest "liberala partiet" tillsammans med, lite överraskande, Vänsterpartiet, Miljöpartiet (trots deras "svek" som regeringsparti) och Feministiskt initiativ.

Förre chefredaktören Svante Nycander skriver idag en intressant artikel på Dagens Industri Debatt, där han hävdar att

"Att det dröjde så länge innan migrationspolitiken lades om kan bero på att nyliberala krafter hade så stark makt över debatten. Det blev en ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen. Utan detta nyliberala inflytande hade Sverige troligen haft en försiktigare asylpolitik".

" Om ett halvår är det riksdagsval, och partierna tävlar om att ha de skarpaste förslagen mot skjutningar, droger, bränder, hedersvåld och antisemitism. Situationen är extremt olik vår erfarenhet av flyktingmottagning tidigare under efterkrigstiden.

Vad som hänt är bland annat att en nyliberal opinion för fri invandring och öppna gränser har vuxit sig stark, tidigast bland yngre moderater och snart också inom mittpartierna. Nyliberalismen under 1990-talet var en reaktion mot ”det galna kvartsseklet”, perioden från 1970: vänstervågen, inflationen, arbetskonflikterna, löntagarfonderna och 500 procents ränta. Migrationen skulle skaka och bryta ned skadliga strukturer.

Den idén var central inom ett nätverk med centrum i tankesmedjan Timbro. Inom den breda fronten mot populismen bildades en ohelig allians mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen. Dess företrädare gled mellan asylrätt och öppna gränser, mellan flyktingar och självförsörjande arbetskraft som Sverige har behov av."

"På DN Debatt 14/12 2014 uppmanade 14 liberaler Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

Författarna gillade inte att en del opinionsbildare antytt att volymen asylsökande kunde vara ett problem. Faran de såg var att debatten skulle ”glida från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet”. Debatt om volymer leder fel, ansåg författarna. Oron borde gälla integrationspolitiken:

”Våra bostads- och arbetsmarknader är inte avpassade för mångfald och rörlighet. Men det gäller att vara noga med vilka problemformuleringar man etablerar och farhågor man förstärker. Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?”

Att förändra systemet är komplicerat och kräver tid. Kunde man inte betrakta både volymen och systemet som problem? Nej, det gick inte, enligt de fjorton liberalerna: ”Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.”

I dag vet alla att det gick att fatta ett sådant beslut. Vi måste inte handla på ett radikalt annat sätt än övriga EU-länder, bland dem Danmark, Finland och Norge. Asylrätt innebär inte öppna gränser.

De fjorton liberalerna drog en märklig parallell: ”Att tala om våra integrationsproblem som ’volymfrågan’ är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar.”

"Idén om öppna gränser och fri global migration har bejakats inte bara av borgerliga ungdomsförbund, studentförbund och tankesmedjor. Den skrevs in i flera partiprogram 2013. Moderaterna: ”Vi tror på en värld utan gränser och med fri rörlighet.” Centern: ” Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen.” Liberalerna: ”Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet.”

De flesta som verkar för en generös asylpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett annat motiv. Deras mål är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot facket. De hoppas att invandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår. Deras allians med den humanitära asylopinionen är ohelig."

Carina Hägg och Johan Westerholm, S alltför nära M. Brödraskapet.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, från Värnamo, petades från valbar plats på riksdagslistan 2014, på grund av att hon varnade för konservativa muslimers (kopplade nära Muslimska Brödraskapet) växande inflytande inom socialdemokratin. 

Så rätt hon hade, inte minst Tro och Solidaritet (f.d Broderskap) med Ulf Bjereld i spetsen hade och har denna typ av kontakter.

Carina Hägg är rakryggad, hennes parti inte lika mycket, vilket inger oro.

Här artikel i Värnamo Nyheter.

Och här ger den socialdemokratiske fritänkaren Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna en initierad och oroande genomgång av socialdemokraternas nära kopplingar till konservativa muslimska företrädare.

En djurskyddslag med rättssäkerhet! Interpellation!

Jag har länge drivit på för att djurskyddslagen måste bli mer rättssäker, och att lantbrukarens/djurägarens möjligheter att få sin sak prövad måste stärkas jämfört med det myndighets- och tjänstemannavälde som rått så länge.

Här en debattartikel i Land Lantbruk med Daniel Bäckström från 2017.

Här ett blogginlägg från 2013 om en tvångsomhändertagen kobesättning i Värmland och en i Skåne. Jag JO-anmälde också länsstyrelsen i Skåne.

Jag lämnar kanske riksdagen efter valet. Nu interpellerar jag landsbygdsministern och vill att två saker arbetas in i den kommande ändrade djurskyddslagen.

(Veterinären och professorn vid Lantbruksuniversitetet Ulf Magnusson instämmer i denna artikel mot
länsstyrelseinspektörernas ibland okunniga  och arroganta framfart gentemot djurägare).

"Regeringen ska under våren lägga en proposition till riksdagen om ny djurskyddslag, och enligt lagrådsremissen kommer vissa skevheter att rättas till, till exempel den orimligt hårda och fyrkantiga regeln att länsstyrelsen efter tre förelägganden kan, eller ska, tvångsomhänderta hela besättningen och, oftast, utfärda djurförbud. Detta ska tas bort och ersättas av en helhetsbedömning. Det är bra och i rätt riktning.  Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter.
En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter. En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.

Punkt nr 1: Jag anser att det inte är rimligt att länsstyrelsen kan tvångsomhänderta en hel djurbesättning utan lantbrukarens vetskap (förrän det sker) när det uppenbart inte handlar om ett akut djurskyddsläge utan ”enbart” om en längre tid med diskussioner och förelägganden mellan myndighet och djurägare. Lantbrukarens möjligheter att i efterhand, när ladugården är tom och djuren borta och försålda, få rätt genom att överklaga till förvaltningsdomstol är i praktiken nästan obefintliga. Domstolen prövar främst om beslutet gått rätt till enligt bland annat praxis om tre förelägganden, inte om länsstyrelsens bedömning varit riktig eller om konsekvenserna för lantbrukaren varit rimliga i förhållande till de brister som funnits i verksamheten.

Min uppfattning är att ett statligt myndighetsbeslutande om att utan förvarning tvångsomhänderta en hel djurbesättning är fullständigt omvälvande för lantbrukaren/djurägaren/människan. Straffet, eller konsekvenserna, är dramatiska när att verksamheten omedelbart upphör samtidigt som man drabbas av kostnader och värdeförluster på många hundra tusen kronor, eller miljonbelopp när besättningen är större.

Jag anser att ett rättssamhälle, med rättssäkerhet, rimligen måste låta ett tvångsomhändertagande av alla djur som länsstyrelsen vill göra i de situationer som jag har redovisat hänskjutas till domstol för avgörande om lantbrukaren motsätter sig länsstyrelsens beslut. Då kan djurhållningen bedömas på plats, och då kan domstolen avgöra vilka åtgärder eller vilka straff/kostnader/tvångsomhändertaganden som är rimliga i förhållande till de brister som finns.

Punkt nr 2: När en myndighet/länsstyrelse anser att en djurhållning med alltför stora brister måste upphöra, och när beslutet har fastställts även i domstol (när så eventuellt är gällande ordning), borde lantbrukaren, om inte bristerna är akuta med hänsyn  till djuren, få en viss tid på sig att själv försälja djuren. Under den tiden bör någon, vid behov, kunna uppdras att ha tillsynsansvar över att djuren har det tillräckligt bra, minst på den nivå som gällt under de månader eller år som föregått länsstyrelsens beslut.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht: Är statsrådet beredd att i kommande proposition till riksdagen arbeta in de två frågor som jag föreslår, rätt till domstolsprövning respektive att en djurägare själv när så är rimligt kan få sälja sina djur?"

Anpassa Sveriges körkortregler om synfältsbrister till Norges! Interpellation!

Jag har sedan ca 2006 gjort allt jag kunnat för att Sveriges närmast rigida stränga körkortsregler för de som ser bra men har viss brist i sitt synfält ska mildras och att Sverige istället ska anpassa sina regelverk till hur det fungerar i Norge, övriga EU-länder, USA mm.

Jag har motionerat, interpellerat och skrivit debattartiklar.

Lite har hänt i rätt riktning genom att en körsimulator nu finns i Linköping, Men Sverige borde likt Norge och andra länder tillåta praktiska uppkörningsprov med erfarna examinatorer.

Jag interpellerar nu infrastrukturminister Tomas Eneroth, kanske en sista gång ifall jag inte tar plats i nästa riksdag.

Får invandrare samma garantipension som födda svenskar? Ja och Nej!

Ann Heberlein skrev ett facebooksinlägg kopplat till denna nyhetsartikel av Expressen, där hon kritiserade att garantipensionären kan få ett större netto än den genomsnittliga kvinnliga pensionären.

Min facebooksvän Helena Lind Trotzenfeldt kritiserade i sin tur Ann Heberlein, man får visst inte full garantipension efter bara 3 år i Sverige.

Det verkar stämma, garantipensionen reduceras ju färre år man har bott i Sverige. Tydligen undantaget om man flyttat hit från EU-länder (och några länder till) och om man får asyl.

Men! Istället kan man få äldreförsörjningsstöd istället, som är skattefritt och ger nästa samma netto som garantipensionen efter skatt, samt som ger rätt till ett högre bostadstillägg än den med garantipension har rätt till.

(Jag tror att max bostadstillägg idag är ca 5.500 för garantipensionären och ca 6.500 för den med äldreförsörjningsstöd. Varför det är högre om man har äldreförsörjningsstöd vet jag inte.)

Hur är verkligheten då, om man fyller 65 år och inte har några pensionspoäng genom arbete. Hur mycket får man i netto efter garantipension och bostadstillägg, skiljer det mellan de som bott hela livet i Sverige och de som flyttat hit rätt nära pensionsåldern eller några decennier innan?

Signaturen Gruelse gjorde ett en kommentar här på min blogg som kanske stämmer, och i så fall har en garantipensionär med full garantipension ca 5.750 kr efter skatt plus rätt till ca 5.500 kr i bostadstillägg.

Äldreförsörjningsstödet ger i så fall 300 kr lägre i månaden efter skatt samt rätt till samma bostadstillägg, dvs kanske 3-4 % i lägre netto. Slutsatsen är väl att villkoren efter pension för de med garantipension som levt sitt liv i Sverige är i nivå med de som blivit medborgare här och erhåller äldreförsörjningsstöd. Och vice versa.

Jag kandiderar ju till riksdagen trots nedflyttning till plats fyra på riksdagslistan för Östergötland. Jag driver på för bättre villkor för pensionärer och för fler äldre i riksdagen, bl a.
Fler länkar här och här och här.

Här skriver Pensionsmyndigheten.

Och här är min slutsummering av diskussionen:

Heberleins text var inte korrekt, reaktionen mot den var faktiskt inte heller korrekt..jag har lärt mig mycket om denna intressanta debatt. I sakfrågan är dagsläget, som jag uppfattar det, att garantipension eller äldreförsörjningsstöd tillsammans med bostadstillägg ger ungefär samma villkor för de över 65 oavsett om man varit svenska medborgare hela livet eller blivit det strax före pensionsåldern. 
Tyvärr finns det en trend i debatten att vara otydlig om detta faktum genom att t ex lyfta fram att garantipensionen visst reduceras mycket kraftigt med få år i Sverige. Heberlein hade fel i ord men egentligen rätt i sak, villkoren efter 65 är väldigt lika oavsett om man erhåller garantipension eller äldreförsörjningsstöd.

Politisk kamp för fortsatt tiggeri - en valvinnarfråga?

För 6-8 år sedan, väl, fanns inte tiggare utanför nästan varje livsmedelsaffär i Sverige. Att så skulle vara fallet kändes otänkbart.
Det sitter bara en tiggare på varje plats. Men det är inte organiserat?

Anna Dahlberg skriver åter i Expressen. Och jag instämmer.

I de två livsmedelsaffärer som jag främst besöker sitter det sedan flera år en man i femtioåldern och en ung kvinna. Trots EUs så kallade tremånadersregel, som ingenting betyder.

Tiggeri medför tyvärr en del brottslighet och utnyttjande av människor. Man bor i bilar eller husvagnar eller på gatan.

Det kommer tyvärr uppenbart att ta många år eller flera decennier innan de bulgarer eller rumäner som tigger får arbete, eller väljer att prioritera arbete, i sina hemländer före att vara i Sverige och tigga.

Min uppfattning har länge varit att det är oacceptabelt att Sverige åter, efter 100 år, blivit ett land där inte försörjningsstödet garanter de utan resurser det nödvändigaste, utan istället reser människor hit för att tigga. Det måste vara bättre att Sverige gör allt för att stödja och pressa tiggarnas hemländer att   förbättra situationen där än att en del av de mycket fattiga där fortsätter att resa till Sverige för att tigga. Det är främst romer som reser hit av de många som lever dåligt i Bulgarien och Rumänien.

Jag tänker i samma banor som t ex förre statsminister Göran Persson m fl att fortsatt tiggeri i Sverige under kanske decennier framöver inte är acceptabelt. Vi vänjer oss vid att tiggeri finns och är etablerat.

Jag förespråkar att kommunerna ges rätt att reglera, och förbjuda om man så vill, tiggeri.

Jag motionerade till centerns partistämma om detta men stämman menade att nuvarande regelverk är bra och tillräckliga.

Den här frågan kommer att finnas med i valrörelsen där M och SD, och egentligen även S, driver på för att förbjuda tiggeri. Jag befarar att det inte kommer att gagna Centerpartiet att tillsammans med andra mindre partier försvara rätten att resa till Sverige för att tigga.

Nyanlända i arbete, dubbelt fort?! Sant eller lite fake..?

Socialdemokraterna, här i Göteborg, gläds över att det för nyanlända år 2007 tog 9 år för hälften av dem att komma i arbete (minst en timme per vecka), medan det för de som anlände 2011 ”bara” tog 5 år. Och vem gör inte det.

Men går det verkligen nu nästan dubbelt så fort för nyanlända att komma i arbete, vilket S vill få det att framstå som. Att högkonjunkturen påverkar är ju obestridligt.

Jag är tyvärr skeptisk, t ex för att det tog 8 år från 2007 ( tror jag) samt eftersom S är mästare på att vidta åtgärder som främst påverkar statistiken. Hoppas att jag har fel, men statistiken behöver granskas och analyseras noga.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är ännu mer tendensiös på regeringens hemsida. "Det har tidigare tagit upp till tio år"...; "Bland nyanlända män var hälften i arbete efter 3 år"...

Sanning eller Fake News eller något mittimellan?

Corren redovisar andra siffror från arbetsförmedlingen som tyvärr inte pekar i samma riktning:

"

FAKTA

Arbetslösa i Östergötland

Öppet arbetslösa och i program: minskar med 2,6 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 10,6 procent

Arbetslösa från utomeuropeiska länder i länet: ökar med 3,6 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 25,8 procent

Linköping: arbetslösa från utomeuropeiska länder: ökar med 11,0 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 29,7 procent.

Norrköping: arbetslösa från utomeuropeiska länder: ökar med 0,7 procent.

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 29,2 procent

Källa: Arbetsförmedlingens månadsstatistik jan 2018 jfr med jan 2017."

Jag beställde för några år sedan en rapport från riksdagens utredningstjänst (RUT) om tiden för nyanlända att komma i heltidsarbete utan lönebidrag eller andra statliga stöd.
Det gick inte att få fram uppgifter hur stor del av arbetena som hade statligt stöd, vilket är mycket anmärkningsvärt.

Det tog 15 år innan hälften av de nyanlända hade arbete på hel- eller deltid, inklusive arbeten med stöd från staten.