IP-debatt. Trafikministern: Körkortskraven för synfältsbrister ses över!

Jag har sedan 2006 kämpar för att Sveriges fyrkantiga och unikt stränga regler vad gäller kraven på de som ser bra men har någon brist i sitt synfält ska mildras.

2005 beslutade EU om regler för körkortskrav för de med någon brist i sitt synfält. Sverige har sedan dess gått mycket längre än dessa regler, och har som enda land i EU och världen låtit syntestmaskinen Humphrey avgöra om sidoseende är tillräckligt. Huvudet spänns fast, blicken måsta riktas rakt fram och under oerhörd stress måste mycket höga krav klaras.

I alla andra länder avgör praktiska körprov, i många används inte syntestmaskin. Men i Sverige anser transportstyrelsen att ögonläkare och erfarna körprovsexaminatorer inte ska användas för att göra kvalificerade bedömningar, det är ”rättvisare” att syntestmaskinen är enväldig domare med facit som transportstyrelsen satt mycket högt.

Genom denna fruktansvärda fyrkantighet har många 1.000-tals människor som ser bra men har någon brist i sitt synfält orättmätigt berövats sina körkort sedan 2005. Det är en skandal. Sedan något år kan man få en chans att köra upp i en körsimulator, 60-70 % klarar de högt ställda kraven, vilket ju bevisar hur många som felaktigt har berövats sina körkort.

Alliansens statsråd litade på Transportstyrelsen. Statsrådet Anna Johansson ((S) likaså. 

Igår den 6 mars hade jag och rätt nye trafikministern Tomas Eneroth en interpellationsdebatt, där jag åter krävde en oberoende utredning av Sverige rigida stränghet i sina fyrkantiga regelverk relativt alla andra länder.

Statsrådet lämnade ett kort svar med några sedvanliga meningar om vikten av trafiksäkerhet och att han har förtroende för Transportstyrelsen. Och ingen oberoende utredare skulle tillsättas.

Men! Han lämnade detta positiva besked, okänt för mig:

”Under 2018 ser Transportstyrelsen över det kapitel i de transportmedicinska föreskrifterna som handlar om synkrav för körkort. Översynen kommer att inkludera internationella jämförelser gällande synfältskrav. De överenskommelser som togs fram utifrån den europeiska medicinska expertgruppens arbete byggde på den då bästa tillgängliga vetenskapen. Ny forskning och nya undersökningsmetoder för att värdera synfältsdefekter har sedan dess kommit och kan möjligtvis leda till nya slutsatser”. 

Detta är självfallet positivt och intressant. Kanske har den allt starkare kritiken, och den allt mer nakna verkligheten om Sveriges unikt stränga regler, bidragit till den helt nödvändiga översyn som nu ska göras. Kanske har statsrådet Eneroth agerat, vilket han i så fall förtjänar beröm för.

Eller också har nya krafter i transportstyrelsen tagit dessa initiativ, för vilket i så fall dessa och transportstyrelsen ska creddas.

Sak samma. En översyn görs, internationella jämförelser görs som kan leda till nya slutsatser.

Worst case vore naturligtvis att det inte blir några nya slutsatser, allt är perfekt som det är idag.

Och best case vore naturligtvis att Humphrey-testerna som i andra länder blir ett bedömningsunderlag, att utvidgade praktiska körprov införs som avgörande examination, samt att körsimulator kan användas i gränsfallsbedömningar.

Transportstyrelsens översyn kommer naturligtvis att granskas noga utifrån den djupa kunskap som många drabbade personer har byggt upp i nätverk på t ex Facebook i gruppen ”Rättvisa körkortskrav” . Personer som i sin desperation lagt ner enorm möda på faktainsamling och internationella jämförelser är t ex Thomas Hammarström (som startat forumet), Krister Inde, Johan Ursjö, Daniel Lindgren, Carl Lagercrantz, Micke Palm och Roland Nilsson. Många är också de som stridit  för sin rätt till körkort i oftast fruktlösa domstolsförhandlingar, eftersom transportstyrelsens bedömningar ju sällan eller aldrig ifrågasätts, T ex Lars Persson, Lars Pihl, Tony Svensson, Stig H Johansson, Christer Roos, Kaj Johansson, Karl-Erik Eriksson, Pernilla Svensson, Leif Ohlsson, Göran Pettersson, Hans Rapp och många, många fler.

Professor emeritus vid Linköpings Universitet Kjell Ohlsson sade redan för 10 år sedan att vissa begränsningar i synfältet inte behöver försämra körkortsdugligheten. En av Sveriges främsta ögonläkare, Bo Philipsson, poängterar hur en synfältsbrist kan motverkas genom hur man rör huvudet och blicken i trafiken.

Personer med någon brist i sitt synfält har ofta diabetes eller glaucom, och deras både förbund har också länge engagerat sig i dessa frågor.

Jag slutade den positiva diskussionen med statsrådet Eneroth med att överlämna den skrivelse som förre skolchefen på Östergötlands naturbruksgymnasier Roland Nilsson har skickat till t ex trafikutskottet. Jag hade gjort understrykningar och jag bad Tomas Eneroth att om han tvivlade på mina uppfattningar att läsa Roland Nilssons förnämliga genomgång av den orätt och stränghet som helt i onödan har drabbat så många som ser bra men har någon brist i sitt synfält.

Det lovade statsrådet att göra och skrivelsen skulle också stämplas in i departementets diarium.

Jag lägger nedan in Roland Nilssons skrivelse som jag uppmanar alla intresserade att läsa.

Låt oss nu hoppas att nya krafter på transportstyrelsen, och i regering och riksdag, verkligen kommer att anpassa Sveriges regelverk till den praxis som fungerar väl i Norge och i många EU-länder, med trafiksäkerheten i centrum men utan orimligt stränga och fyrkantiga krav på de som ser bra men har någon brist i sitt synfält. 

                                  Ut enligt sändlista            

Övergrepp i det tysta!

Med detta brev vill jag beskriva ett myndighetsövergrepp på det svenska folket, som sker i det tysta och som årligen drabbar många oskyldiga människor. Det handlar om de orimliga synfältskrav som Transportstyrelsen tillämpar i Sverige vad gäller körkort och som helt saknar förankring i modern internationell forskning. Det handlar om en skandal i det svenska rättssamhället och som måste få komma fram i ljuset.

EU har ett  bindande direktiv vad gäller synkrav för direktseende där exempelvis för B-körkort föreskrivs minimikravet 0 på ena ögat och 0.5 på det andra. Man får således vara helt blind på det ena ögat och bara se 50 % på det andra för att få köra personbil. Detta kan verka märkligt men internationell forskning har visat att personer som är vana vid så låg synskärpa kan kompensera detta genom att hjärnan klarar av att bearbeta synintrycken så att säker körning kan uppnås. Det handlar också om ett utvecklat rörelsemönster av huvudet.

Det indirekta seendet kallas synfält och avser vad man kan uppfatta av vad som händer perifert eller indirekt. Även på detta område finns krav i EU-direktivet men detta är av någon anledning inte bindande. Länder kan således begära dispens för avvikelser. Transportstyrelsen har sökt och beviljats ett sådant undantag och har genom detta världens hårdaste krav på synfält. EU:s kravnivå bygger på internationell forskning och evidensbaserad erfarenhet på området. Allt flera forskare menar att mindre brister i synfältet inte påverkar förmågan att köra bil och att hjärnan kompenserar sådana genom sin bearbetning av synintrycken samt rörelse av huvudet. På Transportstyrelsen i Sverige har man en motsatt uppfattning och bygger sina teorier på egen begränsad och gammal forskning som inte står i samklang med internationella kollegors och experters kunskap på området.

Avvikelser i synfält kan uppstå på grund av vissa sjukdomstillstånd såsom diabetes, glaukom, tumörer och stroke. Självklart ska inte personer med kraftigt nedsatt syn köra bil antingen det gäller direktsyn eller synfält. Vad detta brev vill belysa är att vi i Sverige tillämpar ett regelverk gällande synfältskrav som på felaktiga grunder årligen berövar tusentals personer rätten att köra bil utan att trafiksäkerheten ökar. Dessa skulle fått behålla sina körkort i alla länder i hela världen utom i Sverige. Detta är inget annat än ett övergrepp. Transportstyrelsen menar att detta sker som ett led i nollvisionen. Det finns emellertid ingen statistik som tyder på att det svenska synfältskravet ökar trafiksäkerheten. I vissa länder tex Norge upprättas statistik på medicinska orsaker till olyckor, vilket inte är tillåtet i Sverige. Dylik statistik påvisar inte ökad risk i trafiken för förare med mindre synfältsdefekter. Andra internationella studier pekar på samma sak.

Det finns i EU en praxis som kallas proportionalitetsprincipen. Den innebär i korthet att inga lagar och regler får tillämpas om inte kollektivets nytta är större än det ingrepp som orsakas för den enskilde. Många av de drabbade är i yrkesaktiv ålder och får ofta hela sin tillvaro förstörd utan att det ökar trafiksäkerheten och i strid mot modern forskning på området.

Än en gång är det värt att påpekas att trafikfarliga förare inte ska köra omkring på våra vägar. Detta handlar om de orimliga synfältskrav som Transportstyrelsen tillämpar och som är resultatet av ett fåtal tjänstemäns överdrivna nit och övertro på sina egna försöksresultat som kraftigt ifrågasatts av forskare och experter men som med näbbar och klor försvaras. Alla ifrågasättanden avvisas även när de kommer från världsledande forskare på området. Vid en internationell konferens förra året där det senaste på området avhandlades deltog ingen från Transportstyrelsen. Intresset för och viljan att ta del av aktuell forskning är minimal. Det råder faktaresistens bland ansvariga tjänstemän. Man saknar helt enkelt intresse för aktuella forskningsresultat på området. När frågan kommer på tal och kritik framförs i riksdagen övertygar tjänstemännen fortlöpande sina politiska företrädare på departementsnivå som själva inte heller behärskar området. Ofta hänvisar kritikerna till hur andra EU-länder arbetar med frågan. Exemplena är många liksom frågan varför vi inte kan göra på samma sätt som övriga Europa tex Norge eller Holland? I dessa och andra länder hanteras personer med synfältsavvikelser enligt EU-normen på ett humant och värdigt sätt. Problemet konstateras varefter en utrednings- och träningsprogramfas tillämpas. Först när ingen annan åtgärd hjälper dras körkortet in. I programmet ingår träning och körtest med speciell besiktningman som bedömer körförmågan.

Hur går det då till i Sverige? Jo här avgörs körförmågan med ett sk Humphrey-test. En Humphrey-testmaskin används i övriga västvärlden enbart till vad den är tillverkad för nämligen att mäta progressionen i vissa ögonsjukdomar tex glaukom och diabetes. Detta sker genom att huvudet fixeras i en apparat där sedan mycket svaga ljuspunkter projicieras på insidan av en sfärisk yta. Ett öga i taget mäts med fixerat fokus. Transportstyrelsen i Sverige har genom sina sk experter definierat hur ett mätprotokoll ska se ut för att vara godkänt. I princip får inga mätpunkter missas. I så fall måste ögonläkaren rapportera detta Transportstyren med snabbt indraget körkort som följd utan dialog med den berörde. För personer i Sverige med synfältsproblem avgörs på fyra minuter förmågan att köra bil i ett statiskt ljusprickstest som helt saknar koppling till verkliga trafik-situationer. Detta förfaringssätt har kraftigt ifrågasatts av internationella och inhemska forskare och experter. Transportstyrelsens ansvariga tjänstemän är emellertid immuna mot fakta och framhärdar att detta är en tillförlitlig metod trots att inga andra motsvarande myndigheter i hela världen delar deras uppfattning eller tillämpar denna metod.

För att i någon mån hantera kritiken gavs för några år sedan VTI i uppdrag att utveckla en simulator där körförmågan kan testas hos förare som berövats körkortet på grund av brister i synfältet. I en avancerat dataspelsliknande miljö testas körförmågan. Sittande i en personbilsmiljö spelas olika filmsekvenser upp på skärmar och förmågan att avläsa dessa och reagera i tid mäts och jämförs med en referensgrupps. De animerade trafiksituationerna har definierats av Transportstyrelsen. Testet genomförs på VTI i Linköping och kostar fn 18750 kr, vilket den enskilde själv får bekosta exklusive kostnad för resa och övernattning. Kön dit är ca ett halvår och därtill kommer väntetid för resultatet som bedöms av två olika experter. Test genomförs bara en dag per vecka. Det har visat sig enligt VTI:s egen statistik att ca 60 % av de som testas blir godkända! Således har dessa personer tvingats genomgå denna dyra, tidsödande och mentalt påfrestande process helt i onödan. Detta är ett ytterligare ett tydligt bevis på att den väg Transportstyrelsen valt är felaktig, kontraproduktiv, verkningslös och omänsklig. När ett eventuellt godkänt resultat lämnats kan den enskilde söka dispens för B-kort som då oftast beviljas på kortare eller längre tid. Ett nytt körkort utfärdas som med kringkostnader ytterligare belastar den drabbade med ca 2000 kr. Ett körkort som den enskilde blivit fråntagen på grund av ett missat Humphreytest.

Test i simulatormiljö har ifrågasatts av flera skäl. Då testmiljön på programvaran bara finns i ett exemplar får bara testet genomföras en gång. Missar man ges inget nytt tillfälle och loppet är kört för gott. Den geografiska belägenheten i Linköping skapar naturligtvis problem för personer boende ”norr om dalälven”. Den extremt höga kostnaden är ett hinder för många som helt enkelt saknar ekonomiska förutsättningar. Det kan nämnas att körförmågan i kognitivt hänseende testas inom ramen för offentlig sjukvård på flera ställen i landet. Då handlar det om personer som drabbats av bla stroke och adhd. Varför kan inte personer med synfältsproblem hanteras på samma sätt?

Vidare är den animerade dataspelsmiljön främmande för äldre personer som naturligtvis skulle föredra en verklig miljö, vilket också föreskrivs i EU-direktivet. Sådana speciella uppkörningar ordnas i övriga EU-länder och finns tillgängliga på olika platser i respektive land. Transportstyrelsens ”experter” avfärdar denna metod som osäker och inte tillförlitlig. Självklart blir en verklig trafikmiljö mera naturtrogen då testmiljön genomförs i en tvådimensionell miljö där djupeffekterna blir svårbedömda. Ett annat problem för många som genomgår VTI-simulatortestet är illamående och kräkningar. Det har visat sig att testmiljön som utgörs av ett litet slutet utrymme med simulerad fysisk rörelse skapar åksjukeproblem. Kräkpåsen som finns nära till hands utgör en klen tröst med vetskapen att reaktionsförmågan måste ligga på topp och avvikelser kan medföra underkänt test och ingen möjlighet tillåts för omprov. Många måste pausera testet eller rent av avbryta det på grund av kraftigt illamående. Så många som en tredjedel av de testade har uppgett sig må illa.  Allt detta finns beskrivet i VTI:s egen rapport. Av denna rapport framgår också att man där inte kan se något samband mellan vilka som klarar testet och den testades synfältsproblem. Detta talar ju också för att Transportstyrelsens synfältskrav inte är relevanta.

Ytterligare ett argument mot förfarandet i sin helhet att selektivt utsätta vissa grupper för särskild granskning är inget annat än diskriminering. Det råder inget tvivel om att många äldre, såväl sjuka som friska, inte kan köra bil på ett säkert sätt. Likväl får dessa människor fortsätta framföra sina fordon utan åtgärd. Men de personer som drabbas av diabetes, glaukom, stroke och tumörer i huvudet granskas mycket noga och behandlas så illa att många upplever sig trakasserade av såväl Transportstyrelsen som vissa enskilda läkare. Rimligtvis bör alla förare av diskrimineringsskäl granskas på samma sätt.

Det paradoxala i sammanhanget med Transportstyrelsens tillämpning av sitt regelverk är att en person som ser 1.0 på båda ögonen men har mycket små avvikelser i synfältet berövas sitt körkort för gott medan en person som är blind på ena ögat och endast ser 50 % på det andra men inte har några avvikelser i sitt synfält obekymrat kan köra vidare. Det borde säga sig självt att sådana skevheter i regelverket är orimliga och rättsosäkra. De svenska reglerna för onekligen tanken till att sila mygg och svälja kameler! En anpassning till EU-direktivet måste snarast genomföras.

För att inte göra detta brev för omfattande har jag medvetet hoppat över alla referenser till olika forskarrön och rapporter. Det är min förhoppning att detta övergrepp på tusentals människor årligen uppmärksammas så att en ändring snarast kan komma till stånd – förslagsvis genom en anpassning till EU-direktivet i alla avseenden. Vad som är gott nog i resten av Europa och världen borde rimligtvis också gälla i vårt land. Jag kan enkelt tillhandahålla nödvändiga faktareferenser i ärendet liksom förmedla kontakt till experter, sakkunniga, forskare på området samt individer som drabbats mycket hårt.

Det är utomordentligt märkligt att ett fåtal lokala ”experter” på Transportstyrelsen fått hantera denna viktiga fråga så länge och under åren på felaktiga grunder berövat åtskilliga tusentals personer sina körkort. Många av dessa har fått sitt liv lagt i spillror då man är helt beroende av sitt körkort för sitt uppehälle. Detta kan inte få fortsätta längre i ett rättssamhälle som Sverige.

Hälsningar                                                                                                                                      

Roland Nilsson                                                                                                                                                    

Tekn mag                                                                                                                                                             

fd skolchef vid Region Östergötland                                                                       

epost: roland.f.nilsson@telia.com

mobtfn: 070-5289777

Märkliga domskäl i Solna Tingsrätt

Två nämndemän på Centermandat (Stockholmscentern tror jag) är med och friar en man åtalad för hustrumisshandel med, tycker jag, argument som känns märkliga.
Eller är det jag som tänker fel?
Vad jag förstår är artikeln färsk.

Det är, med all rätt, en stor uppståndelse om märkliga domskäl i en misshandelsdom i Solna Tingsrätt, där 2 nämndemän (C) står emot en nämndeman (M) och lagmannen. Vid lika röstetal ska de mildare domskälen gälla så maken som anmälts för misshandel frias medan hustrun misstänkliggörs.
CUF och Centerkvinnorna kräver åtgärder, liksom jag.
Att de som står bakom de domskälen inte längre kan vara nämndemän och utsedda av Centerpartiet är uppenbart.

Ska de också uteslutas eller uppmanas att lämna partiet p g av fel värdegrund?

Centerpartiet har inlett uteslutningsärende mot de två nämndemännen.

Jag vill problematisera. Om man invandrar till Sverige bär man med sig sin kultur och sina seder och bruk, dessa kan över tid påverkas.

Ska man kunna bli medlem i t ex politiska partier först när man har utvecklat en rätt värdegrund, eller är det ändå bra att man vill engagera sig och lyssna och påverkas? Jag ser gärna synpunkter!

Eptesam Aldebes make Mashmoud Aldebe tog 2014 avstånd från muslimska brödraskapet och dess inflytande i några olika organisationer. Det är modigt gjort.

Aftonbladet skriver en uppföljande artikel. 

Tillagt 5 mars: Centerpartiets styrelse har inom 24 timmar nu uteslutit både de nämndemän som står bakom den friande domen i Solna tingsrätt.
Skälet är de domskäl som anförs i den dom som lagmannen skrivit (tror jag) efter rättens diskussioner.

Svante Nycander: Ohelig allians mellan nyliberaler och asylopinion i migrationspolitiken

Det är rätt länge sedan Centerpartiet hade sin ideprogramsdebatt, där starka krafter förespråkade en friare invandring. Efter insatser från bl a mig och östgötacentern landade programmet väl, men i asyl- och migrationspolitiken är Centerpartiet alltjämt den mest "liberala partiet" tillsammans med, lite överraskande, Vänsterpartiet, Miljöpartiet (trots deras "svek" som regeringsparti) och Feministiskt initiativ.

Förre chefredaktören Svante Nycander skriver idag en intressant artikel på Dagens Industri Debatt, där han hävdar att

"Att det dröjde så länge innan migrationspolitiken lades om kan bero på att nyliberala krafter hade så stark makt över debatten. Det blev en ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen. Utan detta nyliberala inflytande hade Sverige troligen haft en försiktigare asylpolitik".

" Om ett halvår är det riksdagsval, och partierna tävlar om att ha de skarpaste förslagen mot skjutningar, droger, bränder, hedersvåld och antisemitism. Situationen är extremt olik vår erfarenhet av flyktingmottagning tidigare under efterkrigstiden.

Vad som hänt är bland annat att en nyliberal opinion för fri invandring och öppna gränser har vuxit sig stark, tidigast bland yngre moderater och snart också inom mittpartierna. Nyliberalismen under 1990-talet var en reaktion mot ”det galna kvartsseklet”, perioden från 1970: vänstervågen, inflationen, arbetskonflikterna, löntagarfonderna och 500 procents ränta. Migrationen skulle skaka och bryta ned skadliga strukturer.

Den idén var central inom ett nätverk med centrum i tankesmedjan Timbro. Inom den breda fronten mot populismen bildades en ohelig allians mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen. Dess företrädare gled mellan asylrätt och öppna gränser, mellan flyktingar och självförsörjande arbetskraft som Sverige har behov av."

"På DN Debatt 14/12 2014 uppmanade 14 liberaler Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

Författarna gillade inte att en del opinionsbildare antytt att volymen asylsökande kunde vara ett problem. Faran de såg var att debatten skulle ”glida från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet”. Debatt om volymer leder fel, ansåg författarna. Oron borde gälla integrationspolitiken:

”Våra bostads- och arbetsmarknader är inte avpassade för mångfald och rörlighet. Men det gäller att vara noga med vilka problemformuleringar man etablerar och farhågor man förstärker. Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?”

Att förändra systemet är komplicerat och kräver tid. Kunde man inte betrakta både volymen och systemet som problem? Nej, det gick inte, enligt de fjorton liberalerna: ”Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.”

I dag vet alla att det gick att fatta ett sådant beslut. Vi måste inte handla på ett radikalt annat sätt än övriga EU-länder, bland dem Danmark, Finland och Norge. Asylrätt innebär inte öppna gränser.

De fjorton liberalerna drog en märklig parallell: ”Att tala om våra integrationsproblem som ’volymfrågan’ är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar.”

"Idén om öppna gränser och fri global migration har bejakats inte bara av borgerliga ungdomsförbund, studentförbund och tankesmedjor. Den skrevs in i flera partiprogram 2013. Moderaterna: ”Vi tror på en värld utan gränser och med fri rörlighet.” Centern: ” Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen.” Liberalerna: ”Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet.”

De flesta som verkar för en generös asylpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett annat motiv. Deras mål är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot facket. De hoppas att invandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår. Deras allians med den humanitära asylopinionen är ohelig."

Carina Hägg och Johan Westerholm, S alltför nära M. Brödraskapet.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, från Värnamo, petades från valbar plats på riksdagslistan 2014, på grund av att hon varnade för konservativa muslimers (kopplade nära Muslimska Brödraskapet) växande inflytande inom socialdemokratin. 

Så rätt hon hade, inte minst Tro och Solidaritet (f.d Broderskap) med Ulf Bjereld i spetsen hade och har denna typ av kontakter.

Carina Hägg är rakryggad, hennes parti inte lika mycket, vilket inger oro.

Här artikel i Värnamo Nyheter.

Och här ger den socialdemokratiske fritänkaren Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna en initierad och oroande genomgång av socialdemokraternas nära kopplingar till konservativa muslimska företrädare.

En djurskyddslag med rättssäkerhet! Interpellation!

Jag har länge drivit på för att djurskyddslagen måste bli mer rättssäker, och att lantbrukarens/djurägarens möjligheter att få sin sak prövad måste stärkas jämfört med det myndighets- och tjänstemannavälde som rått så länge.

Här en debattartikel i Land Lantbruk med Daniel Bäckström från 2017.

Här ett blogginlägg från 2013 om en tvångsomhändertagen kobesättning i Värmland och en i Skåne. Jag JO-anmälde också länsstyrelsen i Skåne.

Jag lämnar kanske riksdagen efter valet. Nu interpellerar jag landsbygdsministern och vill att två saker arbetas in i den kommande ändrade djurskyddslagen.

(Veterinären och professorn vid Lantbruksuniversitetet Ulf Magnusson instämmer i denna artikel mot
länsstyrelseinspektörernas ibland okunniga  och arroganta framfart gentemot djurägare).

"Regeringen ska under våren lägga en proposition till riksdagen om ny djurskyddslag, och enligt lagrådsremissen kommer vissa skevheter att rättas till, till exempel den orimligt hårda och fyrkantiga regeln att länsstyrelsen efter tre förelägganden kan, eller ska, tvångsomhänderta hela besättningen och, oftast, utfärda djurförbud. Detta ska tas bort och ersättas av en helhetsbedömning. Det är bra och i rätt riktning.  Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter.
En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter. En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.

Punkt nr 1: Jag anser att det inte är rimligt att länsstyrelsen kan tvångsomhänderta en hel djurbesättning utan lantbrukarens vetskap (förrän det sker) när det uppenbart inte handlar om ett akut djurskyddsläge utan ”enbart” om en längre tid med diskussioner och förelägganden mellan myndighet och djurägare. Lantbrukarens möjligheter att i efterhand, när ladugården är tom och djuren borta och försålda, få rätt genom att överklaga till förvaltningsdomstol är i praktiken nästan obefintliga. Domstolen prövar främst om beslutet gått rätt till enligt bland annat praxis om tre förelägganden, inte om länsstyrelsens bedömning varit riktig eller om konsekvenserna för lantbrukaren varit rimliga i förhållande till de brister som funnits i verksamheten.

Min uppfattning är att ett statligt myndighetsbeslutande om att utan förvarning tvångsomhänderta en hel djurbesättning är fullständigt omvälvande för lantbrukaren/djurägaren/människan. Straffet, eller konsekvenserna, är dramatiska när att verksamheten omedelbart upphör samtidigt som man drabbas av kostnader och värdeförluster på många hundra tusen kronor, eller miljonbelopp när besättningen är större.

Jag anser att ett rättssamhälle, med rättssäkerhet, rimligen måste låta ett tvångsomhändertagande av alla djur som länsstyrelsen vill göra i de situationer som jag har redovisat hänskjutas till domstol för avgörande om lantbrukaren motsätter sig länsstyrelsens beslut. Då kan djurhållningen bedömas på plats, och då kan domstolen avgöra vilka åtgärder eller vilka straff/kostnader/tvångsomhändertaganden som är rimliga i förhållande till de brister som finns.

Punkt nr 2: När en myndighet/länsstyrelse anser att en djurhållning med alltför stora brister måste upphöra, och när beslutet har fastställts även i domstol (när så eventuellt är gällande ordning), borde lantbrukaren, om inte bristerna är akuta med hänsyn  till djuren, få en viss tid på sig att själv försälja djuren. Under den tiden bör någon, vid behov, kunna uppdras att ha tillsynsansvar över att djuren har det tillräckligt bra, minst på den nivå som gällt under de månader eller år som föregått länsstyrelsens beslut.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht: Är statsrådet beredd att i kommande proposition till riksdagen arbeta in de två frågor som jag föreslår, rätt till domstolsprövning respektive att en djurägare själv när så är rimligt kan få sälja sina djur?"

Anpassa Sveriges körkortregler om synfältsbrister till Norges! Interpellation!

Jag har sedan ca 2006 gjort allt jag kunnat för att Sveriges närmast rigida stränga körkortsregler för de som ser bra men har viss brist i sitt synfält ska mildras och att Sverige istället ska anpassa sina regelverk till hur det fungerar i Norge, övriga EU-länder, USA mm.

Jag har motionerat, interpellerat och skrivit debattartiklar.

Lite har hänt i rätt riktning genom att en körsimulator nu finns i Linköping, Men Sverige borde likt Norge och andra länder tillåta praktiska uppkörningsprov med erfarna examinatorer.

Jag interpellerar nu infrastrukturminister Tomas Eneroth, kanske en sista gång ifall jag inte tar plats i nästa riksdag.

Får invandrare samma garantipension som födda svenskar? Ja och Nej!

Ann Heberlein skrev ett facebooksinlägg kopplat till denna nyhetsartikel av Expressen, där hon kritiserade att garantipensionären kan få ett större netto än den genomsnittliga kvinnliga pensionären.

Min facebooksvän Helena Lind Trotzenfeldt kritiserade i sin tur Ann Heberlein, man får visst inte full garantipension efter bara 3 år i Sverige.

Det verkar stämma, garantipensionen reduceras ju färre år man har bott i Sverige. Tydligen undantaget om man flyttat hit från EU-länder (och några länder till) och om man får asyl.

Men! Istället kan man få äldreförsörjningsstöd istället, som är skattefritt och ger nästa samma netto som garantipensionen efter skatt, samt som ger rätt till ett högre bostadstillägg än den med garantipension har rätt till.

(Jag tror att max bostadstillägg idag är ca 5.500 för garantipensionären och ca 6.500 för den med äldreförsörjningsstöd. Varför det är högre om man har äldreförsörjningsstöd vet jag inte.)

Hur är verkligheten då, om man fyller 65 år och inte har några pensionspoäng genom arbete. Hur mycket får man i netto efter garantipension och bostadstillägg, skiljer det mellan de som bott hela livet i Sverige och de som flyttat hit rätt nära pensionsåldern eller några decennier innan?

Signaturen Gruelse gjorde ett en kommentar här på min blogg som kanske stämmer, och i så fall har en garantipensionär med full garantipension ca 5.750 kr efter skatt plus rätt till ca 5.500 kr i bostadstillägg.

Äldreförsörjningsstödet ger i så fall 300 kr lägre i månaden efter skatt samt rätt till samma bostadstillägg, dvs kanske 3-4 % i lägre netto. Slutsatsen är väl att villkoren efter pension för de med garantipension som levt sitt liv i Sverige är i nivå med de som blivit medborgare här och erhåller äldreförsörjningsstöd. Och vice versa.

Jag kandiderar ju till riksdagen trots nedflyttning till plats fyra på riksdagslistan för Östergötland. Jag driver på för bättre villkor för pensionärer och för fler äldre i riksdagen, bl a.
Fler länkar här och här och här.

Här skriver Pensionsmyndigheten.

Och här är min slutsummering av diskussionen:

Heberleins text var inte korrekt, reaktionen mot den var faktiskt inte heller korrekt..jag har lärt mig mycket om denna intressanta debatt. I sakfrågan är dagsläget, som jag uppfattar det, att garantipension eller äldreförsörjningsstöd tillsammans med bostadstillägg ger ungefär samma villkor för de över 65 oavsett om man varit svenska medborgare hela livet eller blivit det strax före pensionsåldern. 
Tyvärr finns det en trend i debatten att vara otydlig om detta faktum genom att t ex lyfta fram att garantipensionen visst reduceras mycket kraftigt med få år i Sverige. Heberlein hade fel i ord men egentligen rätt i sak, villkoren efter 65 är väldigt lika oavsett om man erhåller garantipension eller äldreförsörjningsstöd.

Politisk kamp för fortsatt tiggeri - en valvinnarfråga?

För 6-8 år sedan, väl, fanns inte tiggare utanför nästan varje livsmedelsaffär i Sverige. Att så skulle vara fallet kändes otänkbart.
Det sitter bara en tiggare på varje plats. Men det är inte organiserat?

Anna Dahlberg skriver åter i Expressen. Och jag instämmer.

I de två livsmedelsaffärer som jag främst besöker sitter det sedan flera år en man i femtioåldern och en ung kvinna. Trots EUs så kallade tremånadersregel, som ingenting betyder.

Tiggeri medför tyvärr en del brottslighet och utnyttjande av människor. Man bor i bilar eller husvagnar eller på gatan.

Det kommer tyvärr uppenbart att ta många år eller flera decennier innan de bulgarer eller rumäner som tigger får arbete, eller väljer att prioritera arbete, i sina hemländer före att vara i Sverige och tigga.

Min uppfattning har länge varit att det är oacceptabelt att Sverige åter, efter 100 år, blivit ett land där inte försörjningsstödet garanter de utan resurser det nödvändigaste, utan istället reser människor hit för att tigga. Det måste vara bättre att Sverige gör allt för att stödja och pressa tiggarnas hemländer att   förbättra situationen där än att en del av de mycket fattiga där fortsätter att resa till Sverige för att tigga. Det är främst romer som reser hit av de många som lever dåligt i Bulgarien och Rumänien.

Jag tänker i samma banor som t ex förre statsminister Göran Persson m fl att fortsatt tiggeri i Sverige under kanske decennier framöver inte är acceptabelt. Vi vänjer oss vid att tiggeri finns och är etablerat.

Jag förespråkar att kommunerna ges rätt att reglera, och förbjuda om man så vill, tiggeri.

Jag motionerade till centerns partistämma om detta men stämman menade att nuvarande regelverk är bra och tillräckliga.

Den här frågan kommer att finnas med i valrörelsen där M och SD, och egentligen även S, driver på för att förbjuda tiggeri. Jag befarar att det inte kommer att gagna Centerpartiet att tillsammans med andra mindre partier försvara rätten att resa till Sverige för att tigga.

Nyanlända i arbete, dubbelt fort?! Sant eller lite fake..?

Socialdemokraterna, här i Göteborg, gläds över att det för nyanlända år 2007 tog 9 år för hälften av dem att komma i arbete (minst en timme per vecka), medan det för de som anlände 2011 ”bara” tog 5 år. Och vem gör inte det.

Men går det verkligen nu nästan dubbelt så fort för nyanlända att komma i arbete, vilket S vill få det att framstå som. Att högkonjunkturen påverkar är ju obestridligt.

Jag är tyvärr skeptisk, t ex för att det tog 8 år från 2007 ( tror jag) samt eftersom S är mästare på att vidta åtgärder som främst påverkar statistiken. Hoppas att jag har fel, men statistiken behöver granskas och analyseras noga.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är ännu mer tendensiös på regeringens hemsida. "Det har tidigare tagit upp till tio år"...; "Bland nyanlända män var hälften i arbete efter 3 år"...

Sanning eller Fake News eller något mittimellan?

Corren redovisar andra siffror från arbetsförmedlingen som tyvärr inte pekar i samma riktning:

"

FAKTA

Arbetslösa i Östergötland

Öppet arbetslösa och i program: minskar med 2,6 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 10,6 procent

Arbetslösa från utomeuropeiska länder i länet: ökar med 3,6 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 25,8 procent

Linköping: arbetslösa från utomeuropeiska länder: ökar med 11,0 procent

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 29,7 procent.

Norrköping: arbetslösa från utomeuropeiska länder: ökar med 0,7 procent.

Därav utan arbete i mer än 12 månader: ökar med 29,2 procent

Källa: Arbetsförmedlingens månadsstatistik jan 2018 jfr med jan 2017."

Jag beställde för några år sedan en rapport från riksdagens utredningstjänst (RUT) om tiden för nyanlända att komma i heltidsarbete utan lönebidrag eller andra statliga stöd.
Det gick inte att få fram uppgifter hur stor del av arbetena som hade statligt stöd, vilket är mycket anmärkningsvärt.

Det tog 15 år innan hälften av de nyanlända hade arbete på hel- eller deltid, inklusive arbeten med stöd från staten.

Klockklang över hustaken, samt religiös och politisk propaganda?

"Den självklara rätten till religionsfrihet är en sak. Det innebär per automatik ingen rätt att predika sin propaganda över hustak och nejder. Skulle religioner tillerkännas den rätten borde ju också politiska eller kommersiella budskap också få spridas på samma sätt. Jag är emot."

Jag debuterar på Youtube med att uttala mig om kyrkklockor och böneutrop.

Jag diskuterade detta redan 2013 i Aktuellt med Anders Lindberg från Aftonbladet. Vi tycker oförändrat detsamma år 2018, fast olika.



Vi gör ingen skillnad mellan böneutrop och glassbilen, säger @Vaxjokommun . Det gör jag. Kyrkklockor och glasslåt är klanger. En mässande högtalarröst att det finns bara en Gud och Muhammed är hans profet, mm, är typ religiös propaganda.

Religionsfrihet att utöva sin religion innebär inte per automatik en rätt att mässa ut religiös propaganda via högtalare över hustaken. Inte heller innebär demokrati en rätt att predika politisk propaganda över samma hustak. Bevare mig för detta.

Jag debatterade detta runt 2013, bl a i Aktuellt.

Och här på bloggen (lång och intressant diskussion), och här i SvD.

Tillagt 1 mars: Ann Heberlein skriver i SvD och jag tänker i samma banor.

Tomas Samuel skriver i Dagen.

Bloggaren Helena Lind Trotzenfeldt (M) vill helt likställa klockklang och högtalarutrop, jag håller inte alls med.

Jag tycker att biskop Fredrik Modeus landar fel när han kopllar rätten till böneutrop till religionsfrihet. Rätten till releigionsfrihet är vi självfallet överens om, men det innebär naturligtvis inte per automatik en rätt att sända högtalarpropaganda över hustak och nejder.

Moderaten Mozghan Jallali argumenterar väl i Dagens Samhälle för varför böneutrop bör tillåtas.

Spännande forskningsprojekt Open Care; Sanandaji/Laakoma!

Ekonomerna och forskarna Tino Sanandaji​ och Erik Laakoma deltar i ett spännande forskningsprojekt om självorganiserande eller kooperativ vård, frivilliga nätverk där t ex sjukvårdsexperter delar med sig av information, s.k Open Care.
De vill gärna ha in exempel på detta i och kring vården, som handlar om sammanslutningar och självorganisering.
Har du exempel på sådana case så skicka in dem till dem, länk finns i blogginlägget;

Nolltolerans mot snatterier och butiksrån, Med Mera!

Mitt mantra som eventuellt (..!) ny justitieminister!

Grov brottslighet måste bekämpas och slås tillbaka, det är prio ett. Nolltolerans, straffsatser, fler poliser med starkare befogenheter. Men vardagsbrotten måste också stoppas. En särskild kampanj mot butikssnatterier och rån behövs, nolltolerans även här. New York-modellen!

Ett litet exempel på naiva, dumsnälla Sverige. Butiker får inte portförbjuda de som upprepade gånger stulit i butiken. Ofattbart. Jag ska interpellera.

Butikshandlare på många håll i landet rapporter samma sak som här i Kortelanda i Göteborg. Och här också.

Spånga Centrum, nära Tensta, protesterar mot eskalerade våld. 

Jenny Sonesson beskriver i GP den negativa utvecklingen, och kräver att butiker ska kunna portförbjuda de som upprepat stjäl. (Inte tillåtet idag?, obegripligt).

Gäng i Malmö tog över butik.

Två bröder tog makten över centrum i Ronneby.

Massiv stöldvåg i Kungsbacka. Man tar det man vill ha, liten risk, inga eller låga straff.

Butikerna polisanmäler allt mindre, lönlöst. Här exempel från Kalmar. Och man får inte portförbjuda de som upprepat stjäl (naiva, dumsnälla Sverige..).

Hot, trakasserier och en ständig otrygghet. Livsmedelshandlarna kräver en justitieberedning dör handeln.

Här väpnat rån i Åkersberga.

Konsum stänger butik i Husby.

Personvalskamp (C) i Östergötland!

Personkryssannons.

Jag är glad att stå på plats 13 på Centerpartiets lista i Linköping.

Lars Vikinge fick störst stöd i medlemsomröstningen och toppar listan med kommunalrådet Muharrem Demirok på andra plats. Corren skriver här.

Muharrem är tvåa på riksdagslistan och personvalskampanjar för att få flest personkryss. Jag gör detsamma efter att ha flyttats ner till plats fyra.

Min kampanj är inriktad på röda kampanjpennor "Jag kryssar Staffan Danielsson 2018" och att överlämna dem vid hembesök. Jag lyfter i tidningsannonser fram både pennan och det som skiljer ut mig, och som nog gjorde att jag flyttades ned på stämman, ålder och migrationspolitik.

"70 år, erfaren, med civilkurage.
• En röst för Hela Östergötland
och de äldre.
• En realistisk migrationspolitik.
Vill du ha min röda kampanjpenna, och höra vad jag vill?
Jag kommer gärna på fika, bjud gärna in några vänner.
Staffandan@gmail.com, mobil 0725-58 77 21"

(Tyvärr klarar jag inte att kopiera själva annonsen, har någon något tips..? Servern vill inte ta emot filen?).

Det som skiljer ut mig i kommunpolitiken är nog främst att jag liksom Göran Persson, Expressens och Dagens Industris ledarskribenter Anna Dahlberg och PM Nilsson samt många fler, förespråkar att kommunerna ska ges möjlighet att reglera, och om man vill förbjuda, tiggeri.

Jag har i några blogginlägg redovisat min plattform som riksdagskandidat, här och här och här.

Här min

personkryssannons.

Ledande internationell kriminolog tar Jerzy Sarnecki och Morgan Johansson i örat!

Underrubrik:

Jerzy Sarnecki vaknar! Och svänger! Larmsignal!


Jerzy Sarnecki har länge sagt att Sverige aldrig varit tryggare, och mycket liknande.

Nu är det plötsligt annat ljud i skällan. Jag citerar när Sarnecki den 8 feb 2018 intervjuas i Forskning och Framsteg.

Min bedömning är att verkligheten blivit så allvarlig att även Sarnecki måste låta "alarmistisk". Fullständigt borta är hans mantra sedan 10 år och mer att även den grova brottsligheten minskar.
(Se länkar till när jag interpellerar Morgan Johansson och när jag replikerar Sarnecki på DN Debatt).

Några citat, och hans omsvängning är fullständig och mycket anmärkningsvärd.

Jerzy Sarnecki:

"Läget är jävligt allvarligt".

"– Detta har tagit oss och polisen med total överraskning, fortsätter han. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu."

"Han bekymrar sig även för att skjutandet har börjat sprida sig utanför de typiska utanförskapsområdena och han jämför med Chicago på 1920-talet.

– Inom kriminologin finns det omfattade kunskaper om den tidens gäng i USA. Våra problem är än så länge inte lika allvarliga, men mekanismerna bakom dem är i stor utsträckning desamma, säger han."

"– För svenska förhållanden är detta skjutande praktiskt taget totalt okänt, så på kort sikt ser det illa ut – polisen saknar på många håll än så länge kompetens och personal för att bekämpa det, säger Jerzy Sarnecki."

----------------------------------------------------------------------

Äntligen får också Sarnecki, med flera ( tex justitieminister Morgan Johansson), mothugg från ev högt kvalificerad expert som smular sönder Sarneckis och Johanssons ständiga mantra, "socioekonomiska faktorer förklarar allt".

Det gör det inte:

"Även om Jerzy Sarnecki är förvånad över utvecklingen, så finns det andra som inte är det, till exempel Per-Olof Wikström, som är professor i kriminologi vid Cambridge university. Han fick år 2016 som förste svensk det prestigefulla Stockholm criminology price för sin forskning om ungdomsbrottslighet. Han har tidigare arbetat på Stockholms universitet, varit forskningschef på Brå och jobbat på Polishögskolans forskningsenhet. Han har nu varit forskare i Cambridge i tjugo år, och följer utvecklingen i Sverige via medier. Han avstår i regel från att själv medverka i medier.

– Redan när jag jobbade på Brå på 1990-talet varnade vi för utvecklingen i vissa stadsdelar, säger han."

Och Wikström fortsätter:

"– Socioekonomiska faktorer är inte så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt. Men eftersom polis och socialtjänst oftast kommer i kontakt med personer med sådan bakgrund, så tror många att det finns ett starkt samband. Men merparten blir ju inte kriminella, trots dessa faktorer, säger han."

Och: "I de socialt utsatta områdena handlar det snarare om att det finns många dysfunktionella familjer och dysfunktionella skolor. Enligt hans och hans kollegers senaste systematiska forskningsgenomgång i frågan, så förklarar social utsatthet oftast runt 3–4 procent av variationen i befolkningens brottslighet. Men däremot kan moraluppfattning och självkontroll, i kombination med de moraliska sammanhang som man vistas i, förklara uppåt 60 procent av variationen bland ungdomar. Dessa resultat är bland annat presenterade i boken Breaking rules, som publicerades 2012."

Wikström pekar istället på segrationen, och han är liksom jag - och DNs ledarsida m fl - kritisk till att BRÅ valt att sluta publicera statistuik över invandring och brottslighet...Hear! Hear!

"Han ser även segregationen som ett stort bidragande problem.

– Att koncentrera många människor med många problem – allt ifrån drogproblem och problem förknippade med att man är ny i landet – är mycket tveksamt och troligen de främsta orsakerna till att vi har vissa bostadsområden med en hög kriminalitet bland de boende.

Per-Olof Wikström är apropå denna fråga dessutom kritisk till att Brå valt att sluta publicera statistik över invandring och brottslighet. Senast detta skedde var år 2005.

– Det har troligen motsatt effekt jämfört med vad man önskar. När det gäller en så komplicerad fråga som invandring och brottslighet behöver vi mer – inte mindre – kunskap."

Mikael Rying, som är kriminolog vid NOA hos polisen och Sveriges ledande expert på denna fråga, avslutar (se de två sista meningarna):

"Men segregationen ökar i Sverige och antalet utsatta områden växer, samtidigt som allt färre klarar den svenska grundskolan. I höstas rapporterade Skolverket att 17,5 procent av eleverna som gick ut årskurs nio under våren 2017 saknade gymnasiebehörighet. Det är den största andelen någonsin, och den har ökat kraftigt de senaste åren. För bara fem år sedan var andelen drygt 12 procent. De som inte klarar grundskolan är framför allt pojkar och framför allt elever med utländsk bakgrund.

– Det är en tickande bomb, säger Mikael Rying. Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt."

Uppmärksammad av Egor Putilov.

"Egor Putilov" är ett känt varumärke sedan uppståndelsen kring hans rysslandskontakter och hans anställning på SDs riksdagskansli. Fokus gör en summering, och Alexander Fridback (Egor Putilov) svarar.
(Tillagt 19 februari: Jag upptäckte just att journalisten mm Jens Ganman intervjuar Egor Putilov på bloggen Det goda samhället för något år sedan.)

Putilov fick sluta hos SD, idag är han journalist på nättidningen Samhällsnytt, efterföljare till den SD närstående Avpixlat. (Han blev inte åtalad för något).

Jag har lärt mig de senaste dagarna om både SD-tidningar och vänsterrörelser (twitter leder ibland till det), jag länkade till en artikel som jag trodde gick till SDs nättidning Samtiden men som var Samhällsnytt.

Anledningen till denna uppräkning är att Putilov skriver i Samhällsnytt om "Vem är Staffan Danielsson". Det visar sig att vi har haft kontakt.

Här är min minnesbild. Jag söker ju alltid vara en öppen och transparent politiker.

1. Han skriver att vi träffades en halvtimme i riksdagscaféet 2013, och att han tog kontakt, han var asylhandläggare på Migrationsverket i Flen.
Jag har en lite dunkel minnesbild av att jag träffade någon om detta, det var säkert Putilov, men jag mindes inte hans namn när det senare blev känt.  Hans minnesbild är att jag inte lyssnade så mycket, jag har ingen vidare minnesbild men hoppas att jag lyssnade som jag brukar göra.

2. Putilov skriver att jag inte hälsade på honom i "riksdagens korridorer". Jag hälsar på de som jag har träffat och känner. Men mellan 2013 och 2016 är det tre år, jag träffar många ständigt och jag har uppenbarligen inte känt igen Putilov. Han kunde ju hälsat själv så hade vi inte behövt diskutera den frågan idag.

3. Däremot minns jag när namnet Putilov dök upp för mig, det var som han skriver när han började skriva om sina erfarenheter som asylhandläggare. Jag tyckte att det var intressant och fick kontakt med honom på Facebook.
När sedan "Putilovaffären" briserade så valde jag att avsluta kontakten på Facebook, en rätt naturlig reaktion.

Får man läsa eller retweeta artiklar i "obskyra nättidningar"?

Jag är människa, medborgare, demokrat, socialliberal och en varm humanist.

Jag brinner för att följa samhällsutvecklingen och påverka den i "rätt riktning", jag uppskattar att lyssna och diskutera och är mycket aktiv på sociala medier, främst blogg, facebook och twitter.

Jag modererar, med andra, flera forum på Facebook; bl a Politisk Centerdebatt, öppen för alla på socialliberal grund, och Politisk Allmändebatt, för debatt över parti- och blockgränser. (Välkomna!). Min uppfattning är att det är viktigt att diskutera inte bara med partivänner utan också att ta del av och bryta åsikter med meningsmotståndare i skilda politiska läger. Det fördjupar bl a den egna analysen och ståndpunkten.

Jag tar del av många intressanta debattinlägg och länkar ibland till dem och till relevanta artiklar i frågor som diskuteras.

Jag har länge hävdat att Sverige som ett till folkmängden litet land i norra Europa inte uthålligt kan ha betydligt mer generösa migrationsregler än t ex övriga EU-länder, när det finns många tiotals miljoner flyktingar och än mer ekonomiska migranter i världen och när det är fri rörlighet mellan schengenländerna.
Detta ståndpunkt betecknade många som typ "främlingsfientlig", eller värre, när åsiktskorridoren var stark. Befängt, javisst, men så var debattklimatet då.

Idag, när de två stora partierna har skärpt migrationspolitiken mer än jag föreslagit, är tonläget från de politiker, journalister och debattörer som då svärtade ner mig mycket lägre eller har de tystnat. Några ursäkter har dock knappast uttryckts till mig och många andra, ett starkt undantag är Fredrik Reinfeldts förre statssekreterare Mikael Sandström.

Så är villkoren i politiken och debatten, jag får nöja mig med att själv vara fortsatt trygg i min uppfattning och att "ha fått rätt". Verkligheten avgör i längden brukar jag säga och att den som bäst kan analysera verkligheten står i längden stark.

Är man trygg i sig själv kan man också lyssna till och diskutera med andra.

Jag tycker det är viktigt att, som ovan sagt, söka vara orienterad om hur även ytterkantskrafter resonerar i den svenska samhällsdebatten. Och kanske att något diskutera med "sansade" företrädare för dem, granska deras argument och kritisera deras felsyn.

Är detta fel? Borde man istället helt negligera dessa krafter?

På t ex twitter ramlar man ibland över artiklar från media och nättidningar närstående  t ex vänsterkrafter eller nationalismkrafter, typ Flamman, Proletären, Nyheter Idag och Samtiden. Jag läser ett och annat.

Är det fel? Borde man inte alls läsa?

Någon gång ibland när de skriver något som är relevant, uppseendeväckande eller balanserat, i en artikel händer det att jag på twitter retweetar med en kommentar.

Regelmässigt kommer då några tweets som totalsågar mig som röd eller brun, typ.

Jag bidrar med min tweet att marknadsföra extremism, menar man.

Som om inte dessa rörelser och deras nättidningar vore kända, i något fall bevisligen av typ 15 % av väljarkåren. (Och som media bidrar till att "marknadsföra dem" när man undanhåller relevant information...)

Är det fel? Borde man varken läsa eller någon gång retweeta artiklar i dessa nättidningar?

Ett exempel. Jag har länge hävdat att det är kontraproduktivt, och fel, när media, och ibland polis, undanhåller relevant information vid brottslighet. Jag har motionerat, interpellerat och skrivit debattartiklar. Tystlåtenheten, låt vara i de bästa avsikter, driver medborgare till ryktessajter på sociala medier, och till nättidningar, som frossar i detta, vilket jag alltså anser vara helt kontraproduktivt.

Ständigt aktuella exempel finns när media, och polis, ibland t ex rapporterar att "olika grupperingar" varit i stora knivslagsmål och liknande. Senast i Skara för någon vecka sedan.

Skulle det varit ett sådant storbråk i min hembygd skulle naturligtvis "alla" veta vad det handlade om genom muntillmun-metoden. Jag menar att det är en relevant information att polis, och media, informerar medborgare och läsare vilka grupperingar som "bråkade", vilket ju skulle hejda tillflödet till ryktessajterna.

Är det motorcykelgäng, nazister, knarkuppgörelser? Är det kopplat till tiggeri eller till motsättningar mellan olika invandrarungdomar? Eller handlar det om annat?

Jag såg en twitterlänk där en SD närstående nättidning hade en saklig artikel som ställde relevanta  frågor till polisen, som jag retweetade. (Polisen var mycket tystlåten). Jag trodde att det var tidningen Samtiden men den hette, visade det sig, Samhällsnytt. Jag blandade ihop namnen.

Den hette tidigare Avpixlat, har jag nu lärt mig, med en uppenbart främlingsfientlig agenda.

Jag har tagit bort tweeten.

Dock illustrerar detta mitt resonemang ovan. Kan kan läsa, eller retweeta, en relevant artikel i en "obskyr nättidning"? Kan man göra det från Nyheter Idag, Proletären, Flamman eller Samtiden? Från "Samhällsnytt"?

Jag lutar som ni förstår åt att det bör vara OK att någon gång kunna läsa artiklar i även ytterkantsmedia, och även kunna kommentera dem. Utan att det utlöser befängda anklagelser.

Jag är öppen för Era synpunkter!

(lite vid sidan om, men ändå intressant. En miljöpartist som tänker lite som jag.

Vägval i migrationspolitiken- min analys

Centerpartiet har en mycket bra politik och en utmärkt partiledare, i topp vad gäller förtroende. Jag har varit med i Centerpartiet sedan 1970, och i riksdagen sedan 2004 med ett års uppehåll. Jag är en lojal riksdagsledamot, under alliansregeringen röstade jag ständigt för regeringen med bara ett undantag, där jag och KD var i extrem minoritet (äktenskap och giftermål).

Ibland kan det råda oenighet i politiska partier, och i deras riksdagsgrupper, i olika frågor. Exempel är EU-frågan , regionfrågan, frågan om vårdnadsbidrag och pappamånader i föräldraförsäkringen samt frågan om rätt till dödshjälp eller ej.

För mig har migrationsfrågan sedan 2012 blivit en sådan fråga där min övertygelse tyvärr skiljer sig från från Centerpartiets på några punkter. Jag anser att Sverige som litet land i norra Europa inte kan ha betydligt mer generösa asyl- och migrationsregler än övriga EU-länder, eftersom en hög andel av asylsökande och ekonomiska migranter till EU då väljer att ta sig till Sverige. (och då Sverige trots löften i decennier inte klarat av integration och att förhindra utanförskap).

Centerpartiet anser istället att Sverige bl a ska återgå till mer generösa regler för anhöriginvandring, Sverige ska låta asylsökande söka asyl på svenska ambassader som kanske enda land i världen och tiden i Sverige för att kunna bli svensk medborgare ska sänkas från nuvarande fem år till bara tre år, kanske lägst i världen.

Denna oenighet mellan mig och Centerpartiet är väl känd. Jag har avstått i tre omröstningar i riksdagen när jag inte kunde avslå nödvändiga EU.anpassningar av migrationsreglerna  som Centerpartiet ville. Jag har också på tre partistämmor lagt motioner om att bl a avskaffa vårt
orealistiska krav om asyl på svenska ambassader, och att medicinska åldersbedömningar måste göras så att inte vuxna män mellan 20 och 30 ska få asyl som barn under 18 år.

Östgötastämman ställde sig med 2/3-dels majoritet bakom min motion men partistämmorna avslog den med massiv majoritet.

Främst de som var i minoritet på östgötastämman 2015 talade på nomineringsstämman i november förra året för att jag skulle petas ner till fjärde plats på riksdagslistan till förmån för 2 mycket liberala kandidater i migrationspolitiken, och stämman beslutade så.
Jag respekterar självfallet i god demokratisk ordning stämmans beslut.

Men Demokrati innebär också att väljarna har en möjlighet att påverka riksdagslistan genom att sätta ett personkryss för en person på listan. Om någon får kryss på över 5 % av avgivna valsedlar går den personen upp på första plats på listan, om det är flera som kommer över 5 % så blir den etta som har högst andel.

Vid valet 2014 i Östergötland fick Lena Ek 1.560 personkryss vilket motsvarar 9 % av de som röstade på Centerpartiet. Jag fick 1.212 röster motsvarande 7 % och Muharrem Demirok 338 röster motsvarande 2 %.

Jag har bestämt mig för att göra en liten personvalskampanj för att söka få många att kryssa mig. Mina argument är bl a att jag är erfaren och med civilkurage, har god hälsa, min politiska glöd är oförändrat stark och jag anser att Sverige måste föra en realistisk migrationspolitik. Här är två länkar till för den intresserade.

Jag tror att många partilinjetrogna centerpartister, t ex i parti- och distriktsledningar, helst skulle se att jag inte lyfte fram min avvikande uppfattning i migrationsfrågorna  utan istället företrädde partilinjen.

Detta är dock inte alls rimligt. Personvalskampanjer innebär ju att redovisa för väljarna vad man kommer att arbeta för om man blir invald i riksdagen. Naturligtvis handlar det nästan alltid om vilka politiska frågor man vill prioritera av Centerpartiets program, men någon enstaka gång så kan det

också handla om hur man vill påverka partiets politik i någon fråga, i mitt fall i migrationsfrågan.

Skulle jag inte vara ärlig och inte redovisa att jag vill att Centerpartiet ska ändra sin migrationspolitik  på några punkter skulle jag ju föra väljarna bakom ljuset. 
Personvalet är ju tillkommet av precis motsatt skäl, att riksdagskandidater ska gå till val på vad de kommer att särskilt driva i partiet och i 
riksdagen, och deras förtjänster för att klara det på ett bra sätt.

Bl a därför skriver jag idag på SvD Debatt om det Vägval i migrationspolitiken som jag anser att Sverige står inför, samt vilken väg som jag anser att Sverige måste välja. (artikeln är nog låst, se den nedan).

Jag säger t ex att ska man ge ensamkommande under 18 år när de kom till Sverige möjlighet att genomgå gymnasiet, trots att deras asylansökan har avslagits, vilket i praktiken innebär en sorts "amnesti", så måste Sverige samtidigt signalera att migrationspolitiken det närmaste decenniet kommer att vara fortsatt restriktiv enligt vad internationella regelverk medger.

Jag vet också att min ålder ibland vänds emot mig, jag är 70 år. Det gör mig lite arg, det finns alldeles för få erfarna äldre i riksdagen och jag har en väldig nytta av min erfarenhet  i mitt politiska arbete.

Ni som har förtroende för mig, som anser att min ålder är mera en tillgång än en belastning och som liksom jag anser en realistisk migrationspolitik helt nödvändig! 
Jag hoppas att ni kryssar mitt namn, jag kommer gärna hem till er och era vänner och pratar politik och överlämnar min röda kampanjpenna i metall!

Är ni säkra på att ni ska kryssa mig får ni pennan numrerad, kommer ni kanske att kryssa mig får ni pennan utan ingravering.

Kontakta mig på epost staffan.danielsson@riksdagen.se eller mobil 0725-587721.

Artikel i SvD den 30 januari 2018:

Vägval i migrationspolitiken

Den svenska migrationsdebatten är märkvärdigt fokuserad på bara Sverige och mycket lite på övriga EU och världen bortom EU. När Sverige nu under en treårsperiod har skärpt sina migrationsregler i EU-riktning har debatten i hög grad handlat om gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark, trots att de som inte har identitetshandlingar ju redan är under skydd i EU.

Det som verkligen har kraftigt minskat antalet asylsökande och ekonomiska migranter till EU är inte Öresundsbron, som har haft noll betydelse, utan att EU har sökt stänga sina gränser genom att försvåra för människor att ta sig över Medelhavet och från Turkiet och till EU. Sju svenska riksdagspartier stöder detta.

Sveriges migrationspolitik var och är så välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar, samt ofta rätt likartade inlärda berättelser om sina starka asylskäl.

De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor som arbetar på boenden, i sjukvården, som lärare och som gode män och mycket mera.

En del som får avslag lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli "papperslösa" som uppehåller sig här illegalt. De hoppas att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, och de lyckas  nog oftast till slut med att få stanna i Sverige. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år.

Sveriges sätt att så här utdraget hantera migrationen kan sägas vara grymt. Sverige tar lååång tid på sig, vilket ger så många förhoppningar och kännedom om vår välfärd, innan man slutligt beslutar om avslag och utvisning för en del.

I praktiken innebär alltså dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden.

När Sverige nu diskuterar att ge många tusentals som fått avslag möjlighet att genomgå 3-4 års gymnasiestudier befäster det ytterligare denna verklighet. Sannolikheten för att de efter 5-6 år i Sverige skulle utvisas torde vara väldigt låg, nästan alla torde på olika sätt vartefter få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, dvs i praktiken för de som berörs, utan asylskäl, så ligger det nära begreppet ”amnesti”.

Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen på flera år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktiskt gällande regler svaga eller inga.

Något som skulle kunna underlätta för att eventuellt öka stödet för regeringens förslag om särbehandling p g av gymnasiestudier vore om riksdagen samtidigt uttalade att asyl- och migrationsreglerna det närmaste decenniet ska skärpas så långt internationella regelverk medger. 

Sverige har tagit emot över sin kapacitet och måste nu prioritera de som fått och får uppehållstillstånd och medborgarskap och som redan är här. Att både ge ”amnesti” och återgå till mer generösa asylregler skulle på nytt rikta strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter till Sverige vilket jag inte som situationen är anser ligga i vare sig Sveriges eller, egentligen, migranternas intresse.

Inom alliansen finns nu flera olika uppfattningar om regelverken för asyl. Moderaterna vill behålla och skärpa dagens redan skärpta regler. Man vill bl a öka tiden för att vara i Sverige innan man blir svensk medborgare från 5 till 7 år, medan t ex Centerpartiet vill korta den till 3 år.

De tre mindre allianspartierna vill återgå till att  föräldrar och ensamkommande barn ska kunna ta hit sina makar och barn och föräldrar och syskon utan försörjningskrav, vilket i regel torde krävas i övriga EU-länder.

V, FI och egentligen MP är i grunden för ”allt” som minskar kraven för att få stanna i Sverige, medan S, M och SD ligger allt närmare varandra i den andra riktningen.

Jag har ett förslag till hur frågan om hur de skilda uppfattningarna inom alliansen i fråga om när de som får asyl ska kunna ta hit sina makar, föräldrar, barn och syskon skulle kunna lösas. De som är för familjeåterförening lyfter alltid fram att små barn snarast ska kunna förenas med sina föräldrar, men sällan eller aldrig att den som är 17 år lika snabbt ska kunna förenas med sina föräldrar och ibland många syskon.

Skulle inte alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom föräldrar med sina små barn och vice versa. Men att ensamkommande tonåringar får ta hit sin familj först när de klarar försörjningskravet,  så som tillämpas i grann- och EU-länder?

Det skulle innebära att Sverige i denna fråga väljer en mer generös väg än övriga EU men begränsar den kraftigt mot tidigare.

Sverige står inför ett vägval, antingen bejakar man den de facto gällande praxisen före 2016 att av de som lyckas ta sig till Sverige så får de allra, allra flesta till slut uppehållstillstånd och senare medborgarskap.

Eller!  Så måste Sverige enligt min uppfattning se över migrationspolitiken och anpassa den mycket nära till reglerna i övriga EU-länder.

Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet, men inte till enklare jobb där många redan köar i Sverige. Det kan tillspetsat sägas innebära att arbetsgivare i praktiken beviljar de man anställer möjligheten att bli svenska medborgare.

Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över. 

Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration. 

Är detta ens möjligt att genomföra? Jag vet inte.

Men vägvalet måste diskuteras och landa i det ena eller det andra.

Staffan Danielsson

Enskild riksdagsledamot (C)