En ännu ropandes center-röst

 

 Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver i SvD om allvaret i Sveriges usla integration och växande grova brottslighet, och föreslår fem åtgärdsidéer. Samt: 

"En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent."

Jag instämmer i vad de skriver.

Jag är starkt kritisk till de sju partier som åren 2010-214 (och flera än idag) förde en naiv migrationspolitik som därtill inte hade folklig förankring. 

Den som då förde fram behovet av en stramare politik i linje med övriga EU- och nordisk länder stämplades som främlingsfientlig, brunfärgad och kanske "rasist".

Jag fick erfara detta, och många andra.

Mitt eget parti, Centerpartiet, har i något decennium, och mer, varit pådrivande i att Sverige ska ha mer generösa migrationsregler än övriga EU, både vad gäller asyl- och arbetskraftsinvandring.

Man har under galgen motvilligt gjort betydande skärpningar av sin migrationspolitik, men är noga med att i humanistisk och medmänsklig anda, till skillnad från de flesta partier frånsett V och MP,  behålla några utvalda mer generösa punkter.

I december 2012 anslog Centerpartiets idéprogramgrupps ordförande Per Ankersjö tonen i glasklara ordalag, sammanfattade i Aftonbladets rubrik: 

”Sverige ska ha en helt fri invandring”.

”Förslaget ska ses som en fortsättning på det migrationspolitiska program som partiet presenterade förra året.  Då gjordes beräkningar som visade på en framtid med 40 miljoner invånare i Sverige.

– Vi har varit på väg åt det här hållet länge. Det är en naturlig konsekvens för den som tror på människors lika rätt och värde, säger Per Ankersjö, till vardags borgarråd i Stockholm.”

 

”Centerpartiet ska vara det borgerliga alternativet för de som gillar en liberal invandringspolitik”.

 

Programgruppens förslag orsakade stor turbulens och i det slutliga ideprogrammet fick formuleringarna bli en vision på sikt.

Kanske fick ändå idéprogrammet effekt. När det presenterades låg C på 4-5 % i opinionen, idag ligger man på 7-8 %. Väljarunderlaget har förändrats, många yngre och kvinnor från städer och storstäder har tillkommit.

 

I den praktiska politiken blev ändå Centerpartiets asyl- och arbetskraftsinvandringspolitik mycket liberal och den genomfördes i stor utsträckning under Reinfeldt två, med stöd i första delen av V och MP och 4 andra partier.

 

Till Centerstämman i september 2013 föreslog partistyrelsen att Sverige borde öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som kunde ta sig till någon av dem och ville söka asyl i Sverige. Jag kunde acceptera att Sverige kunde driva på i EU för att EUs länder gemensamt skulle öppna sina ambassader, men insåg att Sverige ensamt omöjligen kunde göra det, köerna skulle bli enorma och antalet uppehållstillstånd, och senare medborgarskap i Sverige skulle bli 100-tusentals eller miljoner.

 

Därför skrev jag en debattartikel i SvD, som manade stämman att avslå förslaget som ju skulle kosta centerpartiet trovärdighet som ett icke seriöst regeringsparti.

 

Den publicerades före stämman och orsakade stor upprördhet från partiledningen, och därmed även från stämman, som istället skärpte förslaget. Jag frystes ut.

 

Trots mina motioner på följande stämmor är detta fortfarande Centerpartiets helt orealistiska politik. Som väl är har den aldrig drivits i media eller i riksdagen eller i migrationsförhandlingar, vad jag vet. Min fråga står kvar, hur kan Centerpartiet sedan 2013 på 3-4 partistämmor ha beslutat detta? Vad skulle hända om ambassaderna öppnades morgon?

 

Även på ett antal andra punkter har Centerpartiet i riksdagen drivit mycket liberala migrationskrav. Jag har listat dem i blogginlägg och debattartikel från januari 2018 om Sveriges vägval i migrationspolitiken. Som väl är har inte heller dessa uppmärksammats i politiken eller i media.

 

Jag har under senare år uppmärksammat den ökande grova brottsligheten i Sverige och den ökande otrygghet som alltfler upplever. Eftersom utvecklingen är djupt, djupt allvarlig.  Jag har startat FB-gruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp, för att spegla medias dagliga rapporter om brott samt debatten kring gängkriminalitet och annan grov brottslighet. En tung faktor bakom den grova kriminaliteten är den misslyckade integrationen i Sveriges många utanförskapsförorter där många första och andra generationens invandrare hamnar snett. Till detta kommer de ca 40 utländska klaner/släktnätverk som kommit till Sverige för att tjäna pengar på kriminalitet och bidragsbrott, enligt Polisen (vice rikspolischef Mats Löfving). Innan Löfvings uttalande var detta nära tabu att nämna. Statsministern och Jerzy Sarnecki med många fler talade endast om "socioekonomiska" faktorer.

 

Jag har fått kritik av förtroendevalda centerpartister för att jag driver brottsfrågorna och ibland länkar till grov brottslighet även från invandrare och utlänningar. Jag borde istället mera föra fram att de allra flesta invandrare är hederliga och arbetar, och att migrationen tillför Sverige mycket.

Javisst är det så, vilket många i politiken och media, inklusive jag själv, ofta för fram i relevanta sammanhang. Däremot är det ohållbart att diskutera hur den grova brottsligheten ska bekämpas och alltid inleda med att de allra flesta med utländsk bakgrund är hederliga och arbetar. Fokus är ju då på brottsutvecklingen och hur den ska fås att kraftigt minska.

 

En nödvändig förebyggande åtgärd för att tillsammans med många andra begränsa och minska den grova brottsligheten är, vilket Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver, en restriktiv migrationspolitik i många år framåt. Jag instämmer och är glad över att mitt parti har rört sig betydligt i den riktningen även om det återstår en del. Tyvärr har man även varit rätt passiv i att kräva kraftfulla åtgärder mot den grova brottsligheten, även om man även här nu börjar agera när frågan växer.

 

Jag är som sagt också kritisk mot att Sverige har EUs mest liberala politik för arbetskraftsinvandring, även till enkla jobb med åtföljande anhöriginvandring och ibland därmed kopplade bidragsbrott, t ex på LSS-området där en ekobrottsåklagare uppskattat andelen av LSS-stödet som är bedrägligt till enorma 50 %. Det låter orimligt högt, men även om andelen skulle vara 25 % eller 10 % är detta också helt orimligt, att enorma mängder skattepengar sprids ner i bedragares fickor. Här ligger jag nära argumentionen från socialdemokraterna och LO.

Om inte bedrägerierna mot LSS-systemet kan stoppas måste den fria företagsamheten på området ifrågasättas, som släppt fram så mycket kriminella bedragare. 

 

Jag är också kritisk till Centerpartiets ståndpunkt att invandringen till Sverige ska ökas genom att fler får invandra men att de inte ska omfattas av delar av de sociala trygghetssystemen utan får kvalificera sig in i dem, dvs arbetsmarknaden delas upp än mer i ett A- och ett B-lag utöver redan befintliga i B-laget, de som är här illegalt och svartarbetar eller lever kriminellt. 

 

Slutligen, jag saknar alliansen och är obekväm med att mitt parti samarbetar med S och MP, med ett inflytande även från V.

 

Samtidigt är jag ju centerpartist i snart sagt alla andra frågor.

 

Det räcker inte, får jag ibland höra från centervänner. Vore det inte bättre för både dig och partiet att du söker dig till andra jaktmarker, typ?

 

Min grunduppfattning är ju att ett socialliberalt parti med högt i tak välkomnar även de som på enstaka punkter har, och driver, en avvikande uppfattning.

 

Är mina enstaka punkter för många och för tunga, eller är det helt OK att tycka olika i 4-5 frågor? Är jag inte längre någon bra centerpartist? Kommentera gärna i FB-grupper eller skriv till staffandan@gmail.com.

Och håller Du, och Centerpartiet, med Per Brinkemo och Mauricio Rocas, och mig? Eller har de/vi fel?

Brott och otrygghet i Göteborg (och annorstädes)

 Jag startade FB-gruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp för att få ett grepp över brottsutvecklingen i Sverige. Många hävdar att Sverige är typ tryggare än någonsin, (och att en FB-grupp bara sprider onödig oro och bidrar till onödig otrygghet) medan väl alla opinionsundersökningar bland allmänheten visar att den upplevda otryggheten är stor och växande.

Den liberala journalisten Malin Lernfelt skriver här om situationen i Göteborg, "Känn sorg för Göteborg". https://timbro.se/smedjan/kann-sorg-for-goteborg/

"I dag säljer langare från Frölunda narkotika i parkeringshuset bakom Ica och häromveckan berättade en kvinna i den lokala Facebookgruppen om hur hon blivit hotad med kniv av personer som sa att de skulle skada hennes barn om hon inte tog ut pengar från bankomaten. Föräldrar i min närhet vittnar om hur deras ungdomar blivit rånade på kläder och tillhörigheter och kommit hem barfota och gråtande. I våras eldades en moppebil upp i närheten av vårt hus. Den brann som torrt fnöske. Två andra bilar som stod i närheten brann också. Allt ägarna kunde göra var att se på. Det sägs att det handlade om en knarkskuld."

Sedan statsministern plötsligt svängt och medgivit en uppenbar koppling mellan migration och misslyckad integration och grov brottslighet har förnekandet av detta snabbt övergått till att beskriva det i olika reportage.

Expressen skriver idag om att många ungdomar som kommit hit från Afghanistan, Somalia och Syrien leds in i knarkbrottslighet redan på HVB-hemmen och sedan kommer in i grov gängkriminalitet. https://www.expressen.se/gt/polisen-fruktar-vapnade-narkotikakonflikter-i-city/.

Som jag ser det är det uppenbart att fokus nu måste vara på att lösa de stora problem och utmaningar som Sverige har med hög migration i många år, med brist på boende och en belastad sjukvård, med hög ungdomsarbetslöshet och stora migrantgrupper i arbetslöshet eller helt utanför arbetsmarknaden, samt med allt fler utanförskapsförorter och med en stor och grov brottslighet i kriminella "gäng".

Ett led i förebyggande insatser inför framtiden måste rimligen vara att Sverige för en restriktiv migrationspolitik.

Håller ni med mig i min analys? Om ej, var brister den?

 

Studio Ett skyggar för Elefanten i rummet - även anno 2020.

Sedan i oktober 2019 rapporterar Facebooksgruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp grövre brott och exempel på "mängdbrott". Den bild som framträder är tyvärr att brottsligheten ökar på en del områden, och att grövre brott (personrån, bilbränder, knivhugg, våldtäkter, pistol och automatvapenskottlossningar, mord, grov misshandel osv) ökar.
Välkommen med i Gruppen och följ utvecklingen!

Det är tyvärr typ vardagsbrott nuförtiden att kriminella gäng (som alltmer drar runt på gator och torg i grupper om 5-10-20-30 personer) överfaller och rånar och ibland mördar de egna eller de i andra gäng som kan vara 13-15-17-19 år och mer. Deras "brott" som mördas i så unga år, det är ofta att de dragits in i knarkhandel och tytt sig till olika "ledare" som använder deras tjänster.

Varje mord på en "gängkriminell" är en tragedi och innebär att ett ungt liv släcks långt i förtid. Tyvärr sprider sig nu en uppfattning att mord på en t ex 13- eller 15- eller 17-åring är inte så mycket att bry sig om, de "får skylla sig själva". Jag tycker tvärtemot, varje människas liv är lika mycket värt.

Ibland, det förefaller vara allt mer frekvent, mördas även personer utanför gängen, nu senast en tolvårig flicka. Det är upprörande och fruktansvärt och en tragedi. Jag lyssnar på dagens Studio Ett i P1, som behandlar det inträffade fylligt i både timme 1 och timme 2.

Jag noterar att typ alla som får yttra sig, poliser, brottsforskare, politiker nu anser att brottsligheten och de grova brotten ökar och otryggheten därmed också. Detta sa man inte för några år sedan, då hänvisade många ständigt till BRÅ och Jerzy Sarnecki som länge hävdat att brottsligheten minskar och tryggheten växer.

Jag noterar också att Studio Ett och Dagens Eko, och typ alla riks- och lokaltidningar samt SVT och TV4, bara tröskar på om orsaker och vad som bör göras som gjorts i typ decennier.
Elefanten i rummet, om det kan finns något samband mellan den allt grövre brottsligheten och att Sverige kan ha haft en alltför hög migration under lång tid där vare sig första eller andra generationens invandrare i tillräcklig grad har fått arbete och integrerats osv, den nämns överhuvudtaget inte i Studio Ett och knappast heller i övriga media. 

Det enda som nämns är att kriminaliteten kan ha koppling till utanförskapsområden, men inget om hur de har tillkommit och utvecklats.

Tidskriften Kvartal belyser verkligheten i sin helhet och gör ett förtjänstfullt arbete under ledning av den skicklige förre Studio Ett-medarbetaren Jörgen Huitfeldt, men hans arv och exempel verkar tyvärr inte ha lämnat några avtryck hos dagens Studio Ett som istället trampar på i förutsägbar politisk korrekthet och ointressanta rundgångar i eviga panelsamtal utan lösningar samtidigt som verkligheten skenar.

Vi stöder Staffan Bergström - inför rätt till dödshjälp!

Staffan Danielsson har delat en länk

Administratör · 13 tim.

Jag och Anna Hedbrant startade i oktober 2019 ett upprop om Rätt till Dödshjälp. Vi förnyar nu detta genom att bilda Facebooksgruppen Vi stöder Staffan Bergström - Inför Rätt till Dödshjälp.

Läkaren Staffan Bergström hjälpte en svårt lidande man, Per Maritz, som höll på att kvävas i slutskedet av en svår ALS (musklerna förtvinar och andningsorganen drabbas ofta). Bergström skrev ut starka sömnmedel i dödlig dos på Per Maritz uttryckliga yttersta vilja, han tog medlet med sina sista krafter med familjen omkring sig och somnade sedan lugnt in/dog. Han skulle ha rest till Schweiz och dö på kliniken Dignitas, men corona förhindrade det.

Staffan Bergström hotas nu av olika straff, från att förlora sin läkarlegitimation till att åtalas för dråp eller medhjälp till mord. Hans "brott" är att visa barmhärtighet och respektera en svårt lidande persons yttersta vilja.

En bred folkmajoritet stöder att en rätt till dödshjälp utreds och införs, men ansvariga politiker, läkarförbundet och religiösa krafter förhindrar detta.

Stöd Staffan Bergström och Rätten till Dödshjälp genom att gå med i denna FB-Grupp och genom att dela inlägg vidare med detta budskap!

Bakgrund:

Jag och Anna Hedbrant har i många år kämpat för att Sverige ska införa en strängt reglerad rätt till dödshjälp, i likhet med allt fler länder och delstater i världen. Vi har gjort det som människor och medborgare. Vi har gjort det i politiken och som medlemmar i den mycket seriösa föreningen Rätten till en värdig död.
Vi hoppas att 20-30-40-50 eller fler ska ansluta sig som stödjare till detta upprop/denna Facebookssida tillsammans med Anna och mig, från alla riksdagspartier, från organisationer, som sig själva i form av ledande samhällsdebattörer och opinionsbildare m fl.
Och vi hoppas att tiotusentals människor ska ge sitt stöd till denna FB-sidas syfte genom att gilla den, genom att dela sidan och inlägg på den till sina FB-vänner och i FB-grupper, och genom att sedan dessa vänner i sin tur delar vidare till sina osv.
Vi hoppas att detta ska stärka folkopinionen ytterligare (redan finns en bred folkmajoritet på 60-70 %) för att öka trycket på regering och riksdag att besluta att utreda, och sedan införa, en rätt till dödshjälp.
De som är emot är främst en del läkare (som vill bestämma istället för att medborgarna gör det), en del präster och många politiker som ser frågan som tabu, trots det breda folkliga stödet.
Här är några länkar till min blogg som ger ytterligare länkar samt argumenten bakom att denna frihets- och barmhärtighetsreform måste införas; https://staffandanielsson.blogspot.com/…/dodshjalp-narmar-s….

Statens Medicinskt-Etiska råd (SMER) föreslog redan 2008 till regeringen att frågorna om gråzoner vid palliativ vård vid livets slut ( i sak och mellan olika läkare och sjukhus mm) samt frågan om dödshjälp borde utredas. Ingen regering har gjort något i frågan av rädsla för frågans tabu-karaktär, förutom statsrådet Gabriel Wikström som 2016 uppmanade SMER att arbeta vidare med frågorna. SMER presenterade också 2018 denna kunskapsöversikt som tydligt analyserar varför andra länder redan gått denna väg; http://www.smer.se/ra…/dodshjalp-en-kunskapssammanstallning/

Föreningen Rätten till en värdig död har också mycket seriöst och med mycket kunskap diskuterat dessa frågor.http://rtvd.nu/

Skulle beslutsfattarna fortsätta sin handlingsförlamning i denna fråga kan en folkomröstning behöva tvingas fram. Vi räknar dock med att det växande trycket kommer att snart leda till att en utredning tillsätts och att en noga genomarbetad rätt till dödshjälp sedan införs.

Detta forum kommer att modereras mycket väl, du kan göra inlägg samt i kommentarer ställa frågor, och länka till artiklar mm och ge synpunkter och dessa kan diskuteras, så klart.

Men återigen, du som tillhör den breda folkmajoriteten i denna fråga, öka trycket på de folkvalda att snabbt agera genom att gilla denna FB-sida och dela den och inlägg i den till dina FB-vänner!

Sverige den 19 november 2019

Staffan Danielsson, Linköping, f.d riksdagsledamot
Anna Hedbrant, Höganäs, coach

Vi som stödjer och ställer oss bakom initiativet till detta upprop:

Staffan Bergström, Gotland, överläkare
Johan Hultberg, Fjällbacka, riksdagsledamot (M)

Mycket stark debattartikel i Dagens Nyheter, ”Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet”!

Med många och tunga och intressanta undertecknare, bl a flera politiker, t ex Jens Holm (V), Rasmus Ling (MP), Per Ramhorn (SD) och Barbro Westerholm (L). Flera andra namn borde varit med men var kanske inte tillfrågade, t ex Johan Hultberg (M). Det finns också en del yngre riksdagsledamöter inom tex S och M och C (och även i L och MP) som har en öppen inställning i frågan, jag hoppas att de vågar, och tillåts, att stå upp för sin uppfattning.

DN har också redovisat hur de politiska partierna på sina hemsidor redovisar sin räddhågade inställning till en rätt till dödshjälp. Inser de inte att de backar in i framtiden, där individens rätt att få sin yttersta vilja respekterad vid svåra lidanden i livets slutskede kommer att vara en självklarhet, givetvis strängt reglerad.

Heder till Liberalerna och Miljöpartiet som vill utreda frågan om dödshjälp och till Moderaterna och Sverigedemokraterna som internt arbetar med frågan. Ris till Socialdemokraterna och Centerpartiet som är helt på tvärs med folkviljan och framtiden i denna viktiga fråga. Ros till Centerpartiets Ungdomsförbund som är för en rätt till dödshjälp.

Jag tror att den utredning som tvivelsutan snart måste tillsättas blir avgörande. Den utgår rimligen från Statens medicinskt-etiska råds (SMERs) gedigna kunskapssammanställning.

Viktigt blir också när politiska partier börjar inse väljarkraften i att förespråka det som de flesta medborgare faktiskt vill!

Vill Du stödja opinionsbildningen för en rätt till dödshjälp, gå gärna med i den mycket seriösa föreningen Rätten till en värdig död, och gärna också i FB-gruppen Vi stödjer Staffan Bergström - inför rätt till dödshjälp.

https://www.facebook.com/groups/3366369563374646/

https://www.dn.se/debatt/frivillig-dodshjalp-ar-en-mansklig-rattighet/

Bramstorp och Westman, männen bakom "kohandeln"som räddade Sverige på 1930-talet!

Centerpartiet har varit en central politisk kraft i Sverige alltsedan dåvarande Bondeförbundet (och Jordbrukarnas Riksförbund) bildades på 1910-talet. Innan dess vägde böndernas röster tungt i partibildningarna sedan 1860-talet, då riksdagens ny båda kammare började väljas av män med inkomst och indirekt av landsting och kommuner.

Bondeförbundet tog plats i riksdagen kring 1920 och spelade redan från början en viktig politisk roll. Dess stora genombrott var sedan den överraskande "kohandeln" med socialdemokraterna 1933, som i praktiken räddade både Sveriges ekonomi och hejdade nazisternas framväxt.

Det är synd att uppgörelsen fått en lite nedvärderande namn, det borde rätteligen kallas typ "krisuppgörelsen som räddade Sverige".

Krisuppgörelsen innebar för Bondeförbundet att partiordföranden Olof Olsson i Kullenbergstorp, som var emot, detroniserades och 1934 efterträddes av Axel Pehrsson Bramstorp, som sedan blev statsminister i tre månader 1936 och sedan ingick i regeringen med Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-39 och sedan i samlingsregeringen under världskriget.

Den andra starke mannen i Bondeförbundet, som varit justitieminister redan i regeringen Hjalmar Hammarsköld under först världskriget, och som sedan var det från 1936 igen, är mera okänd idag, nämligen Karl Gustav Westman från Linköping och sedan Uppsala.

K-G Westman betydde oerhört mycket för att det blev en krisuppgörelse med socialdemokraterna, och beskrev den så här i skolboken "Fäderneslandets historia" som han länge redigerade:

"Man enade sig om en "välfärdspolitik" som innebar, att man skulle söka rädda vårt folk från den stora arbetslöshet, som rådde, genom att skaffa jordbrukarna lönande pris för deras alster, och sätta igång arbetskrävande företag till förmån för industrins arbetare.!

Citatet hittar jag i folkhögskoleläraren och journalisten Veine Edmans förnämliga bok "Statsråd i krigstider" (Atremi förlag) som nyligen utkommit. Den är särskilt värdefull eftersom ledande Centerpartister inte har memoarer som sin starkaste sida.

Den skildrar K-G Westmans, och hans också framgångsrika bröders, gärningar som riksdagsledamöter och statsråd, jordbrukare och ledande i Sveriges Lantbruksförbund, samt diplomat på högsta nivå).

Boken redovisar oerhört intressant "borgerlighetens" framväxt och Bondeförbundet/Centerpartiets del av den samtidigt som man från början har en mittenposition. Den skildrar regeringars tillkomst och fall, nationalismens, och rasbiologins, framväxt och omfattande av många partier inklusive Bondeförbundet, tryckfrihetsinskränkningarna under andra världskriget och eftergifterna mot Tyskland, samt berättar också om Linköpings stor donator Henric Westman (ej släkt) och hans nära relation till de fem postmästarsönerna Westman.

Samt, vilket gör att boken borde ingå i både Centerpartiets och LRFs internutbildningar som en självklar historisk del, och gärna också i övriga partiers, en utförlig bakgrund till den stora krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, men som en del liberaler/folkpartister också röstade för.

Boken är också högintressant eftersom det finns så starka paralleller till även dagens politik och blockuppgörelser, eller ej. Man känner igen så mycket!

Socialdemokraterna (med Per-Albin Hansson och Ernst Wigfors som drivande) ville bekämpa den stora arbetslösheten med hjälp av en expansiv ekonomisk politik - på tvärs mot sparsamheten och lönesänkningarna som nationalekonomer och politiker dittills ansett vara rätt krismedicin. De unga svenska nationalekonomerna, tillsammans med den brittiske ekonomen Keynes, var drivande för en expansivare politik.
En lånefinansierad expansiv politik hade de borgerliga, och inte minst "kullenbergstorparen" Olof Olsson från Skåne, svårt att tänka sig. Det såg mörkt ut för regeringen Hansson.

Hur skedde omsvängningen? K-G Westman, justitieminister, var en mycket viktig aktör, och han förde dagboksanteckningar.

Efter att de danska socialdemokraterna och bondepartiet venstre i början av 1933 blivit överens om en gemensam krispolitik, sa jordbruksminister Per Edvin Sköld i en riksdagsdebatt att "socialdemokraterna nödgats revidera sin (negativa) ståndpunkt till jordbrukshjälpen". Man insåg att det krävdes generella stöd till jordbruket, likaväl som det krävdes insatser mot arbetslösheten.

På detta reagerade omedelbart "kullenbergstorparens" kronprins Axel Pehrsson i Bramstorp i positiva ordalag. Detta ledde den 7 april till ett möte mellan Sköld och Wigfors samt Bramstorp och två bondeförbundsledamöter till, dock inte partiordföranden.

K-G Westman var först negativ men tänkte snart om vilket kanske avgjorde frågan för bondeförbundet. Den femte maj bjöds Olof Olsson till statsminister Hansson för att diskutera en krisuppgörelse, som inte tog med sig Bramstorp utan justitieminister Westman.

K-G Westman uppges att vid en middag hos statsminister Hansson sagt till honom att "Vi är karlar nog att klara det här"!

Bondeförbundet utsåg så partiordförande Olsson, K-G Westman samt Bramstorp att förhandla vidare med regeringen. Bramstorp fanns med i ledningen för de ekonomiska och fackliga lantbruksorganisationer som nu växte sig starka.
Bramstorp hade i jordbruksutskottet föreslagit att jordbruksfrågorna skulle behandlas i en särskild arbetsgrupp, vilket regeringen gått med på. Här deltog också toppmännen från högern och de frisinnade, Domö och von Stockenström. Gruppen blev snart överens om ett helt batteri av prisregleringar och skydd för det inhemska jordbruket.

Nu gällde det regeringens arbetslöshetspolitik, där det var svårare.

Den 16 maj var partiledarna kallade till statsministern. Förhandlingarna gick i stå. Efter samtal med en av de frisinnade, som ville gör upp, tog sig K-G Westman rätten att som utsedd förhandlare söka upp statsministern. För att bryta dödläget erbjöd han sig att göra ett utkast i nyckelfrågan, lönenivån vid reservarbeten.

Den 23 maj presenterade Per Albin inför utskottet regeringens förslag om både jordbruket och arbetslösheten, och reservarbetena i hög grad byggd på Westmans pm.

Därefter utarbetar Westman ännu ett förslag med nyckelmeningen: "lönen bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas".

Efter ett möte mellan Westman och Per Albin Hansson och Gustav Möller m fl kom man överens. Det absolut flertalet i Bondeförbundets riksdagsgrupp tillstyrkte krisuppgörelsen. Partiordföranden och några till röstade emot. Från det djupt splittrade frisinnade partiet anslöt sig en stor minoritet. Även högerledamoten och förre bondeförbundaren Nils Wohlin anslöt sig.

Statsvetaren Olle Nyman pekar på den avgörande betydelse som K-G Westmans uppslutning fick för att för den i hamn.

Ni som har ett samhällsintresse för politik och historia, och för Östergötland, köp Veine Edmans förnämliga bok för bara 175 kronor!

http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider

Läs också centerprofilen och f. riksdagsledamoten Håkan Larssons kunniga rescension:
http://kryssahakan.se/centerhistoria/gedigen-bok-om-omstritt-statsrad/

Läs även förre ambassadören, och centerpartisten, Anders Ljunggrens utförliga rescension!
https://ljunggrenskriver-tankarisamtiden.com/2020/05/25/en-biografi-om-kg-westman-som-ar-val-vard-att-lasa-och-diskutera/

https://www.pricerunner.dk/pl/802-2001906091/Boeger/Statsraad-i-krigstider-KG-Westman-Broederna-Vaennen-och-vaelgoeraren-Sammenlign-Priser

Hybris och självgodhet präglar MPs migrationspolitik

https://www.mariestadstidningen.se/2020/07/02/var-varsam-i-migrationsdebatten/

Var varsam i migrationsdebatten

DEBATT

PUBLICERAD: 2020-07-02 05:00

Isabella Lövin (MP), vice statsminister, svarade i Sveriges Radios P1 Morgon (29/6) på frågan varför Miljöpartiet med drygt 4 procent av riksdagen ska bestämma Sveriges migrationspolitik. Jo, blev svaret, för att vår politik är ”rätt och rimlig”.

Det är en oerhörd hybris och självgodhet som präglar denna aningslösa och faktiskt farliga självbild. Varje litet, eller stort, parti skulle ju kunna hävda sammalunda, från den extrema vänsterkanten till extremhögern, genom att göra dessa högstämda men innehållslösa ord till sina.

Samtidigt som MP, och även andra partier, gärna förfasar sig över det allt grövre språkbruket i politiken är man själv i en alldeles egen klass i att indirekt ta heder och ära av partier och medborgare och länder som har andra politiska saklösningar i svåra politiska frågor.

MP tar den fina sentensen från FN:s deklaration om ”alla människors lika rätt och värde”. Och sedan, vips, så hävdas att ska man följa den måste man tycka precis som MP i exempelvis migrationspolitiken. Om borgerliga partier eller socialdemokraterna, tycker olika så följer och respekterar man inte FN-stadgan, och inte heller människors lika värde. Simsalabim. Lätt som en plätt. God mot ond. Och så vidare.

Tyvärr märks det här sättet att argumentera återkommande i andra debatter, som kring identitetspolitik. Vi borde nog alla bli lite mer varsamma med orden i samhällsdebatten. Takhöjden borde kunna vara högre, respekten större.

Migrations- och biståndspolitiken står inför mycket stora utmaningar i dagens värld. Avvägningen mellan hur Sveriges resurser ska satsas på att hjälpa och bistå de som söker asyl, eller som vill arbetskraftsinvandra, genom att välkomna dem till EU, och Sverige, eller genom massiva bistånds- och ekonomiska insatser i närområdet är faktiskt inte självklar. Det krävs mycket av personer som vill till EU, de svagaste blir kvar på plats, acceptansen i EU för att ta emot många miljoner migranter uthålligt över tid är idag begränsad och effekten av satsade resurser är långt större i närområdet.

Därför behövs en större ödmjukhet i diskussionerna om Sveriges framtida migrationspolitik, inte minst hos de partier och strömningar som i stor utsträckning dikterat politiken fram till 2015, och som vill hålla fast den där även från 2021. V har alltid obegränsat med pengar för allt de vill göra och lova. MP ansluter sig, med argument som ”rätt och rimlig och medmänskligt”. L och KD har vacklat i frågan men tenderar att landa allt närmare M och S.

Centerpartiet är alltjämt en nyckelspelare som länge samspelat med vänsterpartierna och MP, och med samma värdeordsargumentation. Centern rör sig nu rejält i mer realistisk riktning och har säkert ambitionen att ingå i en bred uppgörelse med S och M. Man har redan givit upp flera positioner och fokuserar på att få med sig några symbolfrågor, som anhöriginvandring och asylrätten.

Om även dessa urholkas kan C möjligen landa utanför majoriteten tillsammans med V och MP. Detta är dock också förenat med stora risker.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsledamot (C)

Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp - Välkommen med!

Tre personer har knivhuggits i centrala Stockholm. Alltfler anslöt till slagsmålet, långt över 15 stycken. Brottsligheten i Sverige - Rapportgrupp visar tyvärr en utbredd brottslighet över Sverige. Knivhot och knivhugg förekommer ofta. Rån i hem förekommer. Personrån ökar. Det är tyvärr lätt att få intrycket att politiker och polis inte har tillräcklig kontroll över tryggheten i Sverige. Eller har de det, Det var lika mycket våldsbrott förr i tiden? Välkommen med och diskutera. Dela gärna.

Skebäck. Örebro. 100-årig kvinna rånad i sin lägenhet på äldreboende genom att hennes guldsmycken slets av från hals och hand (antar jag). Bedrövligt och förkastligt och fruktansvärt för kvinnan. Signalement, faktiskt. "Ung man, 1,75 cm lång, kortklippt." . Välkommen med i FB-gruppen Brottsligheten i Sverige - Rapportgrupp. Dela gärna.

Stockholmssödra förorter. December 2019. Ett "gäng" härjar och rånar brutalt med kniv och käftsmällar ungdomar på bankkort och koder och mobiler osv. Deras offer misshandlas och hotas och får dödsångest och men för livet. Denna gång åker brottslingarna fast och deras bakgrund nämns, de har sökt tryggheten i Sverige med rötter i Somalia. En får fängelse i två månader, några "straffas" med skyddstillsyn...; Välkommen med i FB-gruppen Brottsligheten i Sverige - Rapportgrupp. Dela gärna.

Välkommen med i Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp. Här en modig pappa i Upplands Bro som polisanmälde en ” hjälmlös mopedligist”. Denne, med kamrater antar jag, donerade en granat på familjens altan, där barnen sov i rummet bredvid. Sverige 2020, tyvärr. Kraftinsatser behövs på många plan. Dela gärna. https://mitti.se/nyheter/rummet-intill-exploderade/…

Kommer migrationskommittén att följa CUF, LUF och Grön Ungdom?

"Oavsett hur många som tar sig till Sverige har varje enskild person rätt att lämna in en asylansökan och få en rättvis prövning.
Kommer Socialdemokraterna samarbeta med M, KD och SD för att bygga ännu högre murar kring Sveriges gränser? Det vore oerhört skadligt", skriver Grön ungdom, Luf och Cuf.

Två liberala ungdomsförbund, och MPs Grön Ungdom, "liberalsocialdemokratiskt", kräver att Socialdemokraterna i migrationskommittén gör upp med C, L, MP och V istället för med M, Kd och kanske SD.

Nyckelmeningen är "Oavsett hur många som tar sig till Sverige" så ska alla med asylskäl som har kraften och modet och pengarna för att ta sig genom många länder till Sverige, och har asylskäl, beviljas asyl I Sverige och bli medborgare här.

Migrationsforskaren Joakim Ruist ifrågasätter, tillsammans med andra, om denna generella rätt till asyl, från 1950-talet, verkligen går att upprätthålla med dagens kommunikationer.

Den ger en mycket stor morot till de som klarar att ta sig genom många länder till det man har utvalt, medan alla flyktingar utan de resurser som krävs för detta ju blir kvar i svåra förhållanden i sitt närområde, ofta i enorma flyktingläger.

Naturligtvis väljer de som klarar mycket långa vägar till sitt utvalda asylland ett land med god ekonomi och god social välfärd och förhoppningsvis goda arbetsmöjligheter. Har man redan släkt och vänner där är detta naturligtvis också en mycket stark "pull-faktor".

Om de tre ungdomsförbundens migrationspolitik skulle bli den som migrationskommittén landar i kommer asylmigrationen tvivelsutan att bli fortsatt högre till Sverige än till övriga EU-länder, trots att Sverige under flera decennier tagit emot fler- och mång-dubbelt så många asylsökande som övriga EU-länder.

Min uppfattning är att med en så misslyckad integration i Sverige, med hundratals utanförskapsområden, med hög långtidsarbetslöshet bland asylinvandrarna och med svår bostadsbrist mm, så behöver asyl- och anhörigmigrationen till Sverige bli betydligt mindre än till övriga EU-länder en tid.

T. ex. Centerpartiet har sagt att Sveriges migrationspolitik inte kan avvika i nämnvärd grad från övriga EU-länders. Jag delar den uppfattningen och hoppas därför att dessa tre ungdomsförbunds linje inte blir migrationskommitténs.

Vad tycker Du?

Här några länkar till tidigare blogginlägg från mig i dessa frågor.

Nya besked från C i migrationspolitiken

I detta blogginlägg, med länkar, gör jag en exposé över mitt utanförskap som riksdagsledamot när jag åren 2013-2018 tog debatten om att Centerpartiet borde ha en mer realistisk migrationspolitik i riktning mot övriga EU-länder.
Jag gläds också över att vår partiledare i riksdagsdebatten i november 2019, anslöt sig till min mångårig ståndpunkt, fast ännu skarpare, genom att entydigt slå fast att Sveriges migrationspolik inte i nämnvärd grad kan avvika från övriga EU-länders.

Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato skriver nu i SvD att denna formulering inte längre gäller, nu är formuleringen tillbaka till att Sveriges migrationspolitik kan inte i "väsentlig grad" avvika från övriga EU-länders. Det gäller att hänga med i svängarna.

Reträtten till denna vidare formulering torde bero på att C står fast vid att barn och föräldrar ska kunna återförenas snabbt i Sverige om en av dem får tillfälligt uppehållstillstånd här, vilket inte är huvudregel i övriga EU-länder utan där kan en ensamkommande 17-åring få vänta att ta hit sin nära släktingar tills hen kan försörja dem.
Med centerlinjen kommer alltjämt drivkrafterna att välja Sverige att vara starka i denna fråga.

Centerpartier drev under de migrationsentusistiska åren ett antal frågor för att göra asylinvandringen mer generös, t ex att Sverige som enda land borde öppna sin ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Detta är fortfarande partiets linje, eftersom mina ändringsförslag avslagits vid flera partistämmor.

Ett annat exempel är detta:

* Betänkandet medborgarskap, reservation 2 från C:
"Den tid som en person måste ha sin hemvist i Sverige för att kunna ansöka om svenskt medborgarskap bör generellt förkortas till 3 år. Vidare bör regeringen utreda möjligheterna att införa principen om medborgarskap efter födelseland, den s k territorialprincipen".

Idag är kravet för att kunna ansöka om svenskt medborgarskap att man varit stadigvarande bosatt här i fem år. Är man flykting räcker det med 4 år.
Frankrike och Storbrittannien har också krav på fem år. Norge och Tyskland har krav på 8 år. Finland kräver 10 år. osv.

Att utreda territorialprincipen innebär att alla barn som föds i Sverige automatiskt skulle bli svenska medborgare. Om detta infördes skulle incitamenten för att ta sig till Sverige bli enorma. 

Inte heller denna fråga skulle jag tro att centerpartiet längre driver.

Det är bra att Centerpartiet rör sig i min riktning, som jag länge blev så utskälld för. Det är mindre bra att de nya beskeden växlar. 

Det är bra och nödvändigt att Centerpartiet inte längre kräver permanent uppehållstillstånd utan accepterar tillfälliga som huvudregel, som i övriga EU-länder. 

Däremot landar Centerpartiet åter på samma linje som V, MP och Fi vad gäller anhöriginvandringen, vilket gör frågan om var Centerpartiet landar i migrationskommittén öppen, med S och M eller med V och MP.

Eller, om S böjer sig för V och MP, med V, MP och S och kanske L och ev KD...?

Mördare frikänns, utred Sveriges rättspraxis!

Örebro. Lena Wesström mördades 150 meter från sitt hem i maj 2018. Besinningslöst, med 17 slag mot huvud och ansikte. Hon hade i flera år haft en kärleksrelation med en 45-åring man som varit åtalad men som nu frias från mord. Trots att Lena Wesströms blod påträffats på mannens skor och tvättmaskin. Trots att hon anmält honom för misshandel flera gånger och sagt att han hotat att döda henne. Med mera. Samtidigt har två män friats för det hemska dubbelmordet/avrättningen i Sätra i Stockholm, även där för att bevisningen ansågs inte tillräcklig. Sverige har mycket höga beviskrav. Jag anser att en utredning bör tillsättas som analyserar Sveriges stränga rättspraxis i ett internationellt perspektiv och överväger en anpassning i något mer realistisk riktning. Dela gärna detta inlägg och välkommen med i FB-gruppen Brottsligheten i Sverige - Rapportgrupp.

13-15 år innan hälften av asylinvandrare har arbete, inklusive med lönebidrag.

Kring 2016 hävdade regeringen och myndigheter, typ, att 50 % av asylinvandrare kom i arbete efter runt 8 år. Idag hävdar regeringen att det går mycket snabbare och att det tar bara 4-6 år idag.
Detta är tyvärr Fake News. På grund av de flesta politikers, och framförallt medias, ointresse att kritisk granska dessa påståenden invaggas många medborgare i tron att utvecklingen går åt rätt håll.

Så alltså tyvärr inte alls fallet. Läget är fortsatt oförändrat dramatiskt allvarligt och det finns tyvärr inga signaler att fler idag kommer i arbete fortare än tidigare.

Jag visade med några riksdags-RUT-utredningar att det tyvärr tar ca 15 år innan hälften av asylsökande kommer i arbete på hel-eller deltid. En stor del av de jobben är därtill finansierade av staten genom lönebidrag och andra subventioner, vilket verkar omöjligt att särredovisa. Sannolikt vill varken politiker eller myndigheter att detta ska kunna redovisas.

Nu visar professor Johan Eklund, projektledare vid Integrationsforum och VD för Enetreprenörskapsforum att mina och RUTs siffror från 2016 är de riktiga medan Ylva Johansson och S/MP-regeringarna och myndigheterna farit med ren osanning. "Hälften är etablerade på arbetsmarknaden efter fem år", sa Ylva Johansson i juni 2018. Det är osanning och att dribbla med fakta så att resultatet blir helt vilseledande Fake News.

Så här beskriver professor Eklund resultatet i en färsk rapport från entreprenörskapsforum, i en artikel i SvD:
"Huruvida en till Sverige inflyttad individ kan försörja sig på inkomster från sitt jobb eller inte har traditionellt bestämts av sysselsättningsgraden. Den visar på besvärande, men inte alarmerande, siffror för år 2016: 68 procents sysselsättningsgrad för invandrade från Afrika och 56 procent för inflyttade från Mellanöstern. Men sysselsättningsgraden ger alltså en missvisande bild. Det räcker för en individ att ha varit sysselsatt i en enda timme under november månad för att bli avprickad som varandes i arbete under detta år och därmed integrerad.
En mer rättvisande bild av storleken på det ekonomiska utanförskapet får vi om vi i stället tittar på självförsörjningsgraden. Den uppnås vid fyra prisbasbelopp vilket år 2019 motsvarade en årlig bruttoinkomst på 186 000 kronor eller cirka 12 600 kronor netto per månad. Detta ligger i linje med OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen men ligger långt under de kollektivavtalade minimilönerna. Prisbasbeloppsdefinitionen är praktisk och möjliggör en relevant jämförelse över tid.

Med detta mått går andelen som 2016 kunde försörja sig i gruppen från Afrika ned till mer dramatiska 38 procent och för Mellanöstern stannar den först på 36 procent.

Här har vi alltså att göra med grupper där majoriteten saknar möjligheter till självförsörjning. För utomeuropeiska migranter är den självförsörjande gruppen i klar minoritet.

Tidsspannet mellan ankomst till landet och inträdet på arbetsmarknaden är också väldigt långt i Sverige. För utrikes födda tar det i snitt 13–14 år innan 50 procent har uppnått en självförsörjningsgrad på 12 600 kronor efter skatt. Eftersom det är förhållandevis få individer som befunnit sig så länge i landet betyder det i praktiken att en majoritet av de utrikes födda under sin tid i Sverige aldrig blivit självförsörjande."

"Det ekonomiska utanförskapet är alltså betydligt mer omfattande än vad den officiella sysselsättningsstatistiken ger sken av. Nivåerna är skrämmande låga och det finns ingen markerad positiv förändring över tid. Tvärtom är de redovisade självförsörjningssiffrorna sannolikt överskattade. Exempelvis ingår anställningssubventioner till arbetsgivare i de siffror som presenteras i analysen."

Rapporten fastslår vidare att "Andelen utrikes födda i Sverige uppgår idag till nästan 20 procent av befolkningen och sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är ett av de största i Europa".

Expressen skriver en ledare kring detta, och likaså Kristianstadsbladets Caroline Dahlman.

Jag hade alltså rätt, i denna som i flera andra migrationsfrågor, redan 2016, och tidigare. Tyvärr..!

Tillagt 22 april 2020. Peter Santesson, Demoskop, skriver väl i Dagens samhälle. 

http://staffandanielsson.blogspot.com/2016/10/flyktingar-i-arbete-efter-16-ar-och-mer.html

https://www.svd.se/alltfor-ljus-bild-av-ekonomisk-integration?fbclid=IwAR1ReW5YvJvL-CqbjFTAvcOBQkmptT-XJstY0BgajSyUvcQ3X42eo5lSmVg

https://entreprenorskapsforum.se/2020/04/16/ny-rapport-en-majoritet-utrikes-fodda-blir-aldrig-sjalvforsorjande/

https://www.expressen.se/ledare/sverige-behover-en-plan-for-alla-som-inte-kan-forsorja-sig/

Harvardstudie stöder svensk Coronastrategi

Aftonbladet rapporterar om en färsk Harvardstudie som verkar stödja Sveriges modell för att flacka ut Coronavirusets smittspridning samtidigt som ändå så många smittas att "flockimmunitet" uppnås. Risken med att stänga ner samhället kan vara att när det öppnas igen, eller i höst, kommer nya smittovågor. I en grannprovins till Wuhan i Kina sker detta nu.

Folkhälsoinstitutet och regeringen står nu i den svenska debatten mot Peter Wolodarski och många opinionsbildare samt några epidemiologer och forskare och massor i sociala medier. Jag lutar alltjämt åt Anders Tegnell-hållet.

Han har stöd av Johan Giesecke och professor Jan Albert.

22 forskare skriver på DN Debatt en slarvig och tendensiös artikel som sågar Tegnell och som kräver nedstängning av skolor. DNs Peter Wolodarski delar den med gillande på twitter.
En infektionsprofessor sågar de 22.

Sandro Scocco och Per Bolund vill socialisera svenska företag.

LO-ekonomen Sandra Scocco vill börja socialisera det svenska näringslivet genom att de företag som får del av statens krisinsatser och stöd ska tas över att staten genom att pengarna ska bli statligt ägarkapital i företagen. Dessutom till det låga värde som krisande företag betingar.
Att det är Staten som genom sina beslut utläst den "naturkatastrof" som genom totala eller delvis totala inkomstbortfall drabbar företagen bryt sig inte Scocco alls om.

Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) går ännu längre. Alla företag i Sverige, inte bara de som tar del av regeringens krisinsatser, måste enligt honom avstå från att göra några utdelningar till sina ägare. Det är alltså inte ägarna som ska bestämma över sina företag, nu ska Staten diktera att de inte får ge vare sig stora ägare eller småsparare någon "ränta" på det kapital som är sparat i företagen.

Massor av småsparare har sparat i stora och små företag och förlitat sig på att kunna få en årlig "ränta" på sitt ägande genom att en del av årets vinst utdelas. Nej, säger Per Bolund, ingen ska nu kunna få någon utdelning.

Vore det inte enklare att helt enkelt socialisera alla svenska företag på en gång?