Det förs nu en intensiv debatt om regeringens förslag att 9.000 ensamkommande som sökte asyl under 2015 (typ) och som fått avslag ska få uppehållstillstånd för att på hel-eller deltid utan krav på närvaro, resultat eller godkänd examen avse att genomgå gymnasiestudier.
Det är ett undermåligt lagförslag i utkanten av hur lagstiftningen får gå till.
Det handlar i praktiken om en amnesti riktad till en utvald grupp, och det hade varit bättre att, givet att något skulle göras, istället besluta om en amnesti. Inte kommer de som efter 3-4 år på gymnasiet varit i Sverige i 6-7 år att utvisas framåt år 2024.
Hade amnestin endats omfattat de som var barn under 18 år när de kom till Sverige hade det varit en sak.
Nu omfattar den också alla de vuxna män mellan 20 och 30 år som vid ankomsten uppgav att de var barn under 18, vilket närmast är stötande i relation till många andra som får avslag.
Min bedömning är att över 30 % av de ensamkommande som söker asyl har varit/är mellan 20 och 30 år. Det finns ju inget facit på detta, bara indicier.
Jag har summerat mina indicier för min bedömning i detta blogginlägg.
Jag har i kommentarer på Facebook redovisat följande:
"Frågan är svår. Det handlar ju om en amnesti och det hade varit bättre att besluta om en sådan, och ta debatten om rimligt eller ej, istället för dessa gymnasiestudier. Den majoritet ensamkommande som fått avslag på sin asylansökan och som lockades till Sverige p g av våra generösa regelverk och som var barn under 18 år när de kom, där finns skäl för en ”amnesti”.
Dessa skäl finns dock inte för de 3-4.000 som också omfattas av amnestin trots att de är vuxna män mellan 20 och 30 (min bedömning på indicier, redovisad på min blogg, något facit finns ju inte). De kommer nu att gå på gymnasium med tonåringar.
Jag har några gånger tyvärr inte kunnat rösta med mitt parti i asyl-och migrationsfrågor och jag kommer även denna gång att avstå."
Och jag skriver i Dagens Samhälle att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken.
Det är ett undermåligt lagförslag i utkanten av hur lagstiftningen får gå till.
Det handlar i praktiken om en amnesti riktad till en utvald grupp, och det hade varit bättre att, givet att något skulle göras, istället besluta om en amnesti. Inte kommer de som efter 3-4 år på gymnasiet varit i Sverige i 6-7 år att utvisas framåt år 2024.
Hade amnestin endats omfattat de som var barn under 18 år när de kom till Sverige hade det varit en sak.
Nu omfattar den också alla de vuxna män mellan 20 och 30 år som vid ankomsten uppgav att de var barn under 18, vilket närmast är stötande i relation till många andra som får avslag.
Min bedömning är att över 30 % av de ensamkommande som söker asyl har varit/är mellan 20 och 30 år. Det finns ju inget facit på detta, bara indicier.
Jag har summerat mina indicier för min bedömning i detta blogginlägg.
Jag har i kommentarer på Facebook redovisat följande:
"Frågan är svår. Det handlar ju om en amnesti och det hade varit bättre att besluta om en sådan, och ta debatten om rimligt eller ej, istället för dessa gymnasiestudier. Den majoritet ensamkommande som fått avslag på sin asylansökan och som lockades till Sverige p g av våra generösa regelverk och som var barn under 18 år när de kom, där finns skäl för en ”amnesti”.
Dessa skäl finns dock inte för de 3-4.000 som också omfattas av amnestin trots att de är vuxna män mellan 20 och 30 (min bedömning på indicier, redovisad på min blogg, något facit finns ju inte). De kommer nu att gå på gymnasium med tonåringar.
Jag har några gånger tyvärr inte kunnat rösta med mitt parti i asyl-och migrationsfrågor och jag kommer även denna gång att avstå."
Och jag skriver i Dagens Samhälle att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken.
21 kommentarer:
Det hela är magnifikt, lagförslaget är uppenbart framtaget av departementets tjänstemän, att vara så undermåligt, så att det inte skulle klara sig igenom Riksdagen.
Det första förslaget var urbota idiotiskt, och föll pladask i remissinstanserna och lagrådet, då tog man fram en ny variant, som var om möjligt ännu sämre. Så lagförslaget var framtaget för att göra Mp nöjda, som plakatpolitik, men var aldrig ämnat att på allvar gå igenom Riksdagen. Det strider mot varje uns och gnutta av konstitutionell rätt, att stifta undantagslagar, för att passera befintliga lagar och förvaltningsmyndigheters (i detta fall domstolars) tillämpning av lagar. Det är som att en brottslig skulle dömas för ett brott, och sedan är några politiker, tex miljöpartister, inte nöjda med domslutet, ja då skapar man en retroaktiv undantagslag för just denne dömde, som i efterhand frikänner vederbörande, inte för att det var fel på lagen per se, utan för att laggen just inte passade för just detta fall.
Respekten för lag och oberoende förvaltningsbeslut finns alltså inte hos vissa partier, och sätter sas agendan. Vi behöver inte följa lagen, ändamålet helgar medlen. Att sedan partiledningen säger att lagen är bedrövlig, och sedan friskriver eget ansvar för detta, eftersom man inte själva deltagit i beredningen, talar sitt tydliga språk, man försöker förklara bort det egna ansvaret, på ett rätt ynkligt vis.
Att det skulle vara av medmänsklighet stämmer inte heller, det finns många andra som av samma skäl, medmänsklighet, skulle ha långt större nytta av att få stanna, (eller komma hit), tex kvinnor och barn i Syrien. Men nu bränner vi krutet på vuxna män som inte kommer från krigszoner, och därmed så undanträngs andra trängande eller ömmande behov.
S.W
Syftet med Cs beslut rymmer säkert flera bottnar, men inte bygger det på konsekvensinsikt inför valet om behovet av att dra jämt inom alliansen i valrörelsens mest centrala fråga.
Verkar som att C inte kan hantera eller fatta svåra beslut, och därmed inte vill argumentera i sak, för då hade man tagit ansvar och deltagit i lagstiftningsarbetet via utskottet. Nu verkar faktiskt C komma undan med detta, att äta kakan och ha den kvar, att välja ett tillfälligt beslut, som påverkar andra områden (och människor) i betydande grad hela nästkommande mandatperiod. Förmågan att hantera ekonomiska orosmoln eller fatta nödvändiga och svåra beslut, minskade alltså, i fråga om en borgerlig regering.
Syftet kanske är så enkelt att C fick smak på opinionslyft efter debaclet med AKB, dvs man kom inte överens om en gemensam hållning inom alliansen för att hantera valupptakten, dvs bildandet av en allians, och AKB tvingades ut på banan som statsministerkandidat, och förlorade duktigt, eftersom M tappade mellan 100.000 och 200.000 tusen potentiella sympatisörer till C. Och så kan knappast locka andra, viss konkurrerar de med delvis samma väljare som Fp, vilket var Birgitta O:s affärsidé, att med ännu högre brösttoner i humanitära frågor locka välbeställd medelklass, akademiker och tjänstemän i storstäder. Så det är rimligt att C fattar beslutet för att dels inte tappa sin flyktingliberala profil, men framför allt för att sätta press på moderaterna, som lite hamnar i spagat. Dvs går m åt C:s håll, så tappar de till SD och går de åt motsatt håll, så tappar de till C (eller Fp). S.W
Detta innebär i vart fall att Alliansen som helhet inte kan på allvar kan utmana SDs kärnfrågor, och att C i någon mening räddat Mp. Dvs beslutet gynnar SD, och gynnar även de rödgröna, där regeringsbildningen avgörs av hur det går för Mp. Att det sedan är en katastrof för alliansen, att uppträda som en allians är självklart. Det betyder inte att det är en katastrof för M, L eller Kd, men helt klart svårt att gå till val som ett gemensamt trovärdigt alternativ. Detta underlättar för S genom hela valet, och gör valet mer spännande. SD är ju fortfarande vågmästare och kommer eventuellt ensamma som 3e parti kunna rösta för en S budget, eller tillsammans med S sänka en alliansbudget.
Det verkar alltså som att Cs plan är att växa som parti, på moderaternas bekostnad. Moderaterna kan inte göra annat än att anpassa sig åt öppna hjärtan-hållet, för att inte göra om tappet under våren 2017 som fällde AKB, och därmed kan Alliansen i allmänhet och M i synnerhet tappa mer till SD (eller sakna förutsättningar till återtagande) i högre grad än S. Så man får gratulera Jimmy och Co. Dessutom innebär beslutat fortsatt systemstress på samhället, eftersom detta är första klassens signalpolitik till en fortsättning, varför skulle inte Sveriges Riksdag kunna fatta nya undantagsregler, detta beslut blir helt klart prejudicerande. Man får stanna även om man fått avslag. Vilket sätter agenda för de som ska blida regering 2018 - 2022. Inte blir det enkelt med C i regeringen, varför SD redan nu kan förbereda sig på ytterligare framgångar under nästkommande valperiod, (dvs om inte nästa regering klarar av att lösa flyktingpolitiken och alla inrikes prioriteringar om resurser och bostäder som hör därtill. S.W
Det är nästan omöjligt att gissa hur detta slår i opinionen framgent, ännu svårare att gissa valutgången, eftersom kraften i alliansen nu avtog och UK får svarare att förklara inför väljarna hur han ska klara av att få ihop en budget som stöds av 175 mandat.....
som inte räknar med SD, dvs stöds av S.....dvs Good bye en alliansbudget på över 140 mandat. Ett rimligt antagande är att detta inte missgynnar SD som haft en liten negativ formkurva andra halvan av 2017. Eftersom sannolikt m missgynnas är detta i grunden inte bra för Kd, som visserligen inte är helt uträknade, men behov av lite kamratröster. C har ust gjort det ännu svårare för en moderat statsministerkandidat att förklara hur landet ska kunna regeras med en borgerlig budget. 9000 tusen Afghanmän är viktigare, och utan att vara cynisk, förefaller det så, alltså om det i efterhand skulle visa sig att S sitter kvar och att alliansen splittras efter valet pga öppna hjärtan. Det ger sig.
Under 2016 befanns sig M i lätt malström från q2 - q4, som såg ut att gynna företrädesvis S, dvs efter flyktingkrisen så föreföll först både S och M att gynnas samtidigt i opinionen, medan SD gick ner. (perioden q4 -15 till q2 - 16) Det enda parti
Under 2016 ser man att Mp går bakåt, och att C börjar göra smärre framsteg i opinionen. SD ligger tämligen konstant q2 - q4 2016 medan alltså m under samma period börjar en kontinuerlig tillbakagång som motsvaras av S motsvarande stigande i opinionen, trots att de släpar på Mp. Det är alltså framför allt de fyra största partierna som det sker stora omsvängningar med från q4 2016, dvs Moderaterna tappar mark, C skjuter fart och börjar se ett helt nytt affärsområde som moderatkannibal. När M tappar till C så går samtidigt S bättre än väntat samtidigt som SD får nytt bränsle. Både S och SD synes gynnas 2017 av moderat utförsbacke, där alltså M tappar åt alla håll. S.W
M låg på över 25,5 % halvåret in i 2016, och rakade sedan hastigt och olustigt ner till 16 % ett år senare. Det var dramatiskt, nästan osannolikt och hade sin förklaring i att C kammade hem motsvarande vinst, där M som ytterligare sten på börda tappade till både SD och S (eftersom övriga småpartier låg konstant och liberalerna var upptagna med inbördeskamp, där öppna hjärtanfalangen efter Ullenhag inte vann den gången).
Det var kanske ingen moderat svanesång, men bra nära en nära dödenupplevelse, med raset ner i avgrunden, samtidigt som C firade samma halvpopulistiska triumfer som förlagan hövdingen firade, företrädesvis 2010 - 2014, vilket höll liberalerna och C på mattan, medan SD gjorde stillsam karriär och gjorde kometinsats i själva valet. Alla borgerliga partier ådrog sig bittra erfarenheter efter valet 2018.
Väljarna, men framför allt partierna, premierar den generösa flyktingpolitiken, men förefaller ha svårare att hantera dess konsekvenser. framför allt verkar alla ha svårt att hantera kombinationen av målkonflikterna och sambandet med att SD inte var på banan i Riksdagen 2016, och nu kanske tom kan bli nästan näst största parti.
Så går alltså S upp med 2 %, SD upp med 2 % och C rakar iväg från 8 % q4 2016 till 13 % sex månader senare, dvs en ökning med ca 5 %. Det blir alltså ungefärligen - 9 % för m och + 9 % för S, SD och C, dvs tre helt olika typer av väljarflykt. S når magiska 30 % q4 2017 samtidigt som M återtag förlorad mark, dvs bägge regeringspartierna stärks, samtidigt som C förlorar den lättköpta och lättflyktiga opinionsvinsten samma period, dvs C rasar från 13 % till 9,2 % vid årsskiftet. S.W
Det känns skönt att det finns någon politiker som törs stå för sin egen åsikt men det hade varit ännu bättre om Staffan skulle rösta emot det vansinniga och ogenomtänkta förslaget.
SD nådde runt 20 % invid flyktingkrisen, mätningarna i snitt, och började till alla ledarsidors belåtenhet att dala, ner mot 16,8 % årsskiftet 2017, strax innan AKB snärjd av mummel i regeringsfrågan och ett tapp från drygt 25 % under 22 % ett halvår senare började bli lite nervös och tvingades ut i manegen om hur ho tänkt regera. Det gick åt helvete.
Ingen ville veta hur man räknar till 175, och eftersom ingen fortfarande vill det, så håller vi tyst, och litar på ett magiskt under.
SD har alltså åter börjat klättra sedan senaste botten q4 -17 på ca 15,5 % och ligger nu på drygt 17 % med fortsatt positiv trend, så varför inte ge SD lite extra draghjälp ytterligare inför valet, det gäller trots allt medmänsklighet, inte att följa eller respektera lagar, och inte att samordna sig inför valet för att byta regering.
UK och nya nymoderaterna nådde nära 24 % vid årsskiftet och har nu dalat ner till runt 22,5. Sannolikt ökar inte förutsättningarna för UK att övertyga vankelmodiga marginalväljare mellan SD och m, och inte soffan heller. Framför allt gynnas inte m av fortsatt eller förstärkt osäkerhet i regeringsfrågan. Så nog kan moderaterna hålla sig för skratt av den renhjärtade medmänskligheten, som alltså gäller just män från Afghanistan. Varför bry sig om något så futtigt som hur borgerligheten ska kunna regera 2018 - 2022. Politik handlar om att välja, och C har alltså valt ett lagförslag som i grund och botten inte är konstitutionellt, dvs så jävla dåligt att S omöjligen hade kunnat ta fram detta, om de verkligen på allvar hade velat få igenom det.
Och inte går det bra för S heller, i vart fall är deras obrutna uppgång sedan årsskiftet 2016 till ca 30 % årsskiftet 2018, nu rejält skadeskjuten, dvs från 30 % och ner till dagens 27,6 på fyra, fem månader. Så inte är denna tillfälliga Afghanlag lamplig timing för S heller.
Varför inte då ge Alliansen ett rejält skott i foten och SD lite extra hjälpt på traven att ytterligare vinna över kritiska moderatväljare (till SD) samtidigt som C av bara farten vinner över väljare till sitt bo, det fungerade finfint 2017, innan UK rätade upp allt, så varför inte försöka igen. Det handlar trots allt om medmänsklighet, inte om skatt och definitivt inte om att försöka återta regeringsmakten som en samlad enhet i de frågor som givit SD dess unika vågmästarposition inom överskådlig framtid. S.W
Både C och SD gick alltså bakåt parallellt andra halvåret 2017 som motkorrelation till UKs återtåg genom att åter utesluta SD från vuxna samtal i utskotten, partiet ska tigas ihjäl, precis på samma framgångsrika sätt som 2010 - 2014. Öhm. Man ska inte kritiera denna ståndpunkt, moderaterna gick bevisligen åt skogen, vid minsta knyst om hur man får ihop 175 mandat utan DÖ. Så partierna införde DÖ, avskaffade DÖ, införde DÖ 2.0 utan att tala om det, och sedan går alla till val på ännu sämre förutsättningar än 2014, eftersom då visste trots allt inte väljarna om att SD var vågmästare, nu vet alla, och SDs makt mycket större, och ändå får ingen tala om hur man ska få igenom sin budget utan storkoalition. Det är bara att fetglömma att M skulle stödja en Statsminister, och ännu mer osannolikt att S skulle stödja en moderat dito.
Kasten och korrelationerna mellan M, S respektive SD och C visar hur mycket ett (1) enda sakområde dominerar debatten, migration och integration, som alltså inte fungerat hittills. De dramatiska förändringarna visar hur beroende partierna är av varandra och sannolikt hur stora insatserna är. Man blundar för de praktiska konsekvenserna, eftersom det visat sig att inget annat sakpolitiskt område förmått påverka opinionen och maktspelet mer än just flyktingpolitik. det är som om detta område är helt frikopplat från övriga politikområden, (i vart fall i statsbudgeten, eftersom området är utan ram eller begränsning), vilket så klart påverkar andra områden.
När S och M drar jämt, så neutraliseras extremerna, medan det förefaller som att extremerna, (i denna fråga) C:s uppgång inleds i vart fall under 2016, när det börjar staga upp sig med flyktingpolitiken mellan och S. SD går bakåt hela 2016, och får alltså ny luft 2017, när C och M inte drar jämt, vilket leder till AKBs avgång. Det verkar alltså som att C upptäckt en affärsidé de är ensamma om, att man kan vinna många röster från M i just flyktingfrågor, och detta torde vara det enskilt viktigaste argumentet för C att driva en egen linje. Partiet har fått smak på större andel i opinionen och vet hur man ska fiska, i vilka vatten.
Sedan 2018 befinner sig både S och M i lätt utförsbacke, S har faktiskt tappat 2 %, m tappat runt 1,5 % medan C ligger tämligen stabilt mellan 9,3 och 9,6 %. Huruvida C kan klamra sig kvar kring 9 % inför valet vet ingen, det luktar lite Mp om det hela, dvs det märkliga faktum att det i SCB maj 2014 var Mp och SD som var mest felmätta, någon slags underlig motkorrelation. Sista halvåret befinner sig Vp i stadig framgång, Kd verkar hanka sig i rätt riktning, Liberalerna ligger i stadig utförsbacke senaste året med ett tapp från 6,2 % mitten 2017 till olyckliga 4,6 % för tillfället. Problemet synes alltså vara lite att politiken styrs efter lite ryckiga nervösa förutsättningar i dagspolitiken, där ingen fortfarande har någon begriplig förklaring på regeringsfrågan efter valet. S.W
Det är inte omöjligt att SD fortfarande är undermätta, och samtidigt gynnas av att C nu splittrar alliansen med ett förslag som är medvetet framtaget av S för att inte passera Riksdagen. Så den nya lagen var nog aldrig tänkt att gå igenom. S har ändrat riktning och hade nog i grunden inte varit missnöjda om alliansen sänkt förslaget. nu blev det en osannolik framgång för S, lite oväntat och det ska bli intressant att se om S eller M eller bägge, förlorar på förslaget. De centerväljare som i grunden är borgerlige torde vara missnöjda med positionen, medan alltså den där nervösa flyktiga opinionen som slank än hit än dit under 2017, sannolikt tycker det är bra med C:s beslut, eftersom det förefaller vara så, för vissa, att sympatier med ekonomiska flyktingar utan ID-papper väger tyngre än regeringsfrågan 2018. Visst kommer man försöka hålla masken inom alliansen, men vad utgången blir i opinionen är alltså oklart, och just nu pågår alltså sluttampen av SCB:s majmätning inför valet, som lite sätter agendan och som övriga institut lite kommer att kalibrera sig mot. Det förefaller alltså vara så, igen, att flykting- och migrationsfrågor fäller avgörandet i valet, precis som 2002 och framåt.
Det känns inte främmande att SD får 20 - 22 % av rösterna, sedan beror mycket på hur mycket S klarar av att återhämta sig oberoende av mp, dvs om S kan få 30 - 32 %, dvs summan av S och SD = 50 % eller 175 mandat är inte oväsentlig. M har det inte lättare, eftersom hur de än vrider och vänder, så är det ett tvåfrontskrig mellan C och SD, och måhända i någon mån till l eller kd. Det är mest sannolikt att m fortsätter den inslagna vägen, att (låtsas) gå till val som allians i armkrog med C, fast med egen budget. Sedan avgörs valutgången efter valet, beroende på vilka som syr ihop en budget som inte SD sparkar bakut av. Det är ganska säkert att en ren M budget faller SD bättre i smaken än en ren S-budget, medan det är tämligen säkert att en ren S budget är ett bättre alternativ för SD än en budget som inkorporerar C, eftersom ett stöd för en regent med C skulle uppfattas som ett svek av SD väljare. Med C inriktning ser det alltså ut som att man redan kalkylerat bort en alliansregering, och kanske tom inte ens tror att man ska ingå i denna, och att C förbereder sig på att vara utanför, den bekväma idealistiska position som vp, mp och sd normalt har. S.W
Klarar sig Kd kvar, och UK kan fortsätta balansera mellan c och SD, och SD som utfall av C position går framåt, kan alltså chansen för en M+Kd regering med detta nu öka, medan sannolikheten för en alliansregering minskar. klarar inte UK av denna balans, som statsministerkandidat har han ett och annat att förklara, så ökar däremot sannolikheten (chansen) för S att sitt kvar som regering i egen majestät. Det är kanske lika bra för Sverige, än en skagig borgerlig regering som inte drar jämt, i synnerhet som att migrations och integrationsfrågor hittills lösts uselt i Sverige, man löser inga egentlig frågor om tex utanförskap, utan förvärrar. Sverige behöver en stark regering nästa period för att ta tag i ett och annat. En alliansregering som är oense och är beroende av SDs stöd är kanske trots allt ingen hit, och då är det väl bättre att dönickarna får sitta en period till på avbytarbänken, eftersom klassiskt borgerliga frågor som sänkt skatt, inte förefaller vara lite viktigt som att hålla ihop internt för att regera. Prognosen på C runt 8 % ligger kvar, det är trots allt en framgång jämfört med valet, och bättre än liberalerna som borde kunna få runt 6 %. Att C sänker alliansen på en inslagen väg som redan gått åt fanders är intressant, för trots allt var det moderaternas positionsbyte efter valet 2010 som medförde att SD gått som en raket. Visst gick det bra i opinionen, men man förlorade duktigt 2014. Frågan är nu om öppna hjärtan fungerar, (det gör det alltså bevisligen inte för alliansen som helhet), men frågan är om det alltså kan gynna C att kannibalisera på M, vilket alltså tvingar U till samma mummel som AKB :-) och alltså risk för fortsatt malström, om han alltså inte kan ge besked hur han ska kunna få majoritet för en budget. För det hade inte UK före C positionering i veckan, och nu efter, är förutsättningarna ännu sämre. Dels för att man är uppenbart oenig, dels för att M nu riskerar att tappa till SD.
Det gäller att hålla god min i elakt spel, och flyktingarna fortsätter att hålla Svensk inrikespolitik i gisslan. Att lösa utanförskapet, som alltså inte lösts på i vart fall 16 år, kommer alltså inte ske kommande mandatperiod heller. Det finns helt enkelt ingen riktig vilja att se sanningen i vitögat. I vart fall blir det spännande, och övriga partier fortsätter att göra jobbet för SD. Men visst är det spännande, och så klart helt sinnessjukt att göra upp i frågor om människors framtid, med lagstiftning som är helt rättsfrånvarande, och dessutom lägger över ansvaret till regeringen efter nästa val, och naturligtvis kommuner och landsting, som ska ta hand om själva sakfrågorna. S har alltså fått lite extrahjälp, Mp mycket extrahjälp. SD magisk extrahjälp, och C har nog inte hjälpt sig själva, medan man alltså satt den så kallade alliansen i en ännu större skämtkasse än den varit under och efter DÖ. Som cyniker gläds man i vart fall, över att Svensk politik firar nya triumfer i funktionell dumhet. S.W
Jag tror också att det var plakatpolitik och C gick på den lätte.C har gått i fällan och ingen hederlig människa vågar att rösta på alliansen av rädsla för att C skall få inflytande.Det vore bra ifall övriga allianspartier blev tydliga med hur samarbetet med C skall vara.Han är smart den där Löfven eller har han duktiga strateger till sin hjälp.Han har knäckt alliansen.
Sammanfattning:
Mps extrema uppfattning i flyktingpolitiken, och som fått alltför stort inflytande i politiken, eftersom mp var vågmästare 1998 fram till valet 2006, då Alliansens fick egen majoritet, har alltså lett till sakpolitiska förändringar i samhället som är bestående, som i sin tur skapat grogrund för SD, som genom den extrema politiken, där Mp åter fick gisslangrepp efter valet 2010, med en ny migrationsöverenskommelse. Sedan höll Mp S i ett järngrepp efter valet 2014, som ändade i förskräckelse, eller snarare haveri. Av någon outgrundlig anledning anammande C samma inställning och det är väl inte bara en slump att partierna delar PR-byrå. Hur som helst har den förda politiken rent konkret inneburit att SD är absolut vågmästare inom överskådlig framtid, och att det i princip inte går att få igenom en budget utan bifall från SD. Detta vill ingen erkänna, och genom att Mp ånyo fått fram en extrem ståndpunkt, rent lagtekniskt, som sedan S och C bifaller, mot bättre vetande, är så klart egentligen bara ett bevis på att det inte är omtanke om sakpolitiken som styr detta, utan ett rävspel om regeringsfrågan och hänsyn till simpel partihänsyn.
I grunden kommer inte UK att kunna bli statsminister utan SDs stöd, och därmed kan sannolikt inte C ingå i en borgerlig regering. Om M inbillar sig att det går att göra upp om flyktingpolitiken med S, efter att man tippat av dem från tronen, så tror man nog fel. S kommer inte gå med på detta, och därmed blir det inte utan osannolikhet mp och C som dikterar flyktingpolitiken åt UK, vilket leder till att han inte kan bli regent, eftersom SD kommer att föredra en S-märkt statsminister, som fortsätter den inslagna linjen och inte är beroende av Mp eller C. Den inslagna linjer ger luft under vingarna för SD, oomtvistat. Så med lite flax kan faktiskt SD gå ännu bättre än befarat oc helt enkelt diktera villkoren för den som vill blir regent. Att det förefaller som att hälften av Cs väljare förespråkar en samlingsregering är missuppfattad. Det är inte alls säkert att hälften av dessa skulle vara lika positiva om det i frågan fanns med villkoret, dvs att S ska ingå i en S-märkt regering, på samma vis som Mp ingått i nuvarande regering.
Dessutom står C partiledning sannolikt minst lika långt från S som m, i fråga om skatter och ekonomisk politik. Nä, glöm detta med samlingsregering, där C skulle ingå i en S regering. Att S skulle ingå i en regering med C som tillsätter statsministern, är ännu mer osannolikt. Nä, förutsättningarna att regera landet 2018 - 2018 blir ännu värre än innevarande period, och sätter lite agendan för 2022, samt då det sannolika att vi får en liten bank- och finanskris kopplad till bolånemarknaden, under perioden. Så vem vet, det kanske taktiskt är riktigt bra, om man är moderat eller socialdemokrat, att inte bli statsminister nästa period, men frågan är då, vem fasiken är alternativet? Jimmy? Annie? S.W
I frågor Om varför SD går som tåget (jämfört med perioden Hedenhöös fram till valet 2010) och vad som är orsakerna bakom?
- går SD bra pga egen förtjänst, eller
- om det är andras politik (misstag), eller
- medvetna kalkylerade risker för andra syften, dvs samtliga partier väljer att strunta i konsekvensanalysen (av att driva en politik som inte är förankrad bland väljarna, och som dessutom är irreversibel och påverkar landet för all framtid.
Det ligger ändå närmast till hands att analysera SDs framgångar med:
andra partiers misstag, toppstyrning och ängsliga partiledningar.
I efterhand har det visat sig att partiernas sakpolitik och valstrategier helt enkelt gjort jobbet åt SD som utnyttjat situationen relativt skickligt. Först var det sannolikt Fp som navigerade vilse, och sedan följde C efter.
Den position man intar, om vad som är en förklaring till något, är inte sällan en "konstruktion" som anpassas för att motivera den egna ståndpunkten, liksom bedömning av andras ståndpunkter. Dvs analyserar man någon annans förklaring eller motivering, så gör man det efter vad man tror är personens ärende. Så skriver man eller tycker något, så bedöms det inte i första hand utifrån argumenten, utan från vilken utgångspunkt andra bedömare tror att man själv har.
Man gör en bedömning före något hänt och annan efter, dvs anpassar sina förklaring till vad man önskar ska hända (bör) och vad som faktiskt har hänt (är). men alltså även förklaringar om vad som faktiskt har hänt, värderas utifrån vems ärende förklaringen antas springa. S.W
Inom vetenskapen finns det tre sorters förklaringar:
..................................förklarar - med hjälp av deras:
- Orsaksförklaringar:............ fenomen_____bakomliggande orsaker.
- Funktionalistiska förklaringar. fenomen_____faktiska verkningar
- ändamålsförklaringar........... fenomen_____avsedda verkningar
Orsaksförklaringar innebär att man använder bakomliggande faktorer, vilka framkallar vad som ska förklaras. De bakomliggande faktorerna (explanans) inträffar alltid före Explanandum - det fenomen som ska förklaras.
Så en mandatperiod och en regering som ligger bakom och summerar en Riksdagsperiod, och ligger i bakhuvudet på väljarna, vad som har skett....kan delvis användas för att förklara valets utgång. Men det ska finnas ett tydligt orsakssamband. Att lova runt och hålla tunt, leder (oftast) till bristande fortsatt förtroende.
I normalfallet tänker man sig ett biljardspelare som med en kö träffar en vit boll, som sedan träffar en svart boll, där det vita bollen stannar och den svara fortsätter vektorkrafternas riktning. Att ge ett löfte om något, är stor skillnad om man kan påvisat att detta faktiskt kommer att hända, eller om det skulle kunna hända.
Att motivera migration som är avsevärt högre per capita i Sverige än övriga EU, med att det leder till förbättrad ekonomi per capita, dvs ökat välstånd och välfärd, är inte fel, såvitt man vet att detta kommer att inträffa. Är man inte säker, men argumenterar tvärsäkert, och det sedan visar sig att det inte utföll som man förklarade, innebär att man måste ändra förklaringen, dvs motivet är medmänsklighet eller möjligen tvång att följa internationella konventioner. den troligaste förklaringen, eftersom det sedan 2002 i stort sett saknats välgrundade och uppföljningsbara konsekvensanalyser är helt enkelt att partierna intern inbillat sig att den förda linjen kommer att vara framgångsrik för det egna partiet, eller i vart fall för den egna individen, inom partiet.
När vi gör bedömningar av en ståndpunkts önskade konsekvenser - så är det en spekulation, vi vet inte vad som kommer att inträffa. Men det är en himelsvid skillnad i sannolik effekt om man kan skilja på en funktionalistisk eller en teleologisk förklaring, endera en beräknad eller sannolik effekt eller en önskad effekt, som motiveras av vad som är önskvärt, (i valet mellan pest och kolera beaktas alltså inte)
Tex, att driva en politik mot väljarnas instinktiva preferenser, utan kalkylerade argument, är vanskligt, om det i efterhand visar sig att det inte fanns täckning eller
ens korrekta vederhäftiga beslutsunderlag, om något inte visade sig gå som det var sagt, om man samtidigt, vad det ser ut som, som partier, tappat ordentligt med mark. En loose - loose-situation är helt enkelt svår att förklara eller motivera i efterhand, om siffror visar att man hade helt fel. De etablerade partierna backar och i en demokrati har väljarna inte fel dvs resultatet ska respekteras, annars är det inte längre en demokrati. S.W
Inför detta val vet vi alltså redan att inget av de trad blocken ens i en önskedröm kan samla majoritet, och att det ganska sannolikt att bägge blocken ramlar in på runt 140 mandat vardera, och att SD går från dagens 49 mandat (som var en chock förra valet) till uppemot 69 mandat. Vad är det alltså för bakomliggande bevekelsegrunder som förklarar
att SD gått från 0 mandat 2006, 20 mandat 2010, 49 mandat 2014 och sannolikt 69 mandat 2018.
Var det meningen, dvs våra partier önskade detta utfall, det var en avsedd verkan.
Var det inte meningen, dvs ett misstag, så måste man alltså försöka förstå varför den politik som SD fört, givit framgång, och sedan ska man försöka förklara vilken framgång samma politik givet de andra partierna? Dvs är det rationellt, har det gått bra för:
___Svar
Vp - Ja
S - Nej, åt fanders.
Mp - Svar nej,
M - Nej, se valet 2010 (vad M drev för frågor avs migration)
Fp. Nej, det går uselt.
Kd- Nej, partiet är nära utslaget
C . Mja, partiet ligger ca 3 % över valresultatet -14.
SD - Skojar´ru.
Vad det blir vet vi inte heller. Men den samlande alliansen är duktigt skadeskjuten, dvs icke regeringsduglig. Så egentligen har C misslyckats kapitalt, i valet 2006 och 2010 (med Maudan) hade alltså Alliansen först egen majoritet, och sedan 3 mandat från 175. Inför valet 2018 samlar alltså alliansen tillsammans kanske 140 mandat, beroende på KD, och det är uselt. 35 - 38 mandat under succévalen.
Frågan är alltså om Alliansens tillbakagång och SDs framgång, kan ha någon annan förklaring än förd migrations- och integrationspolitik inkl dess konskekvenser
(funktionalistiska frågor) som följer i dess spår. Kort sagt, har den förda allianspolitiken 2010 - 2014 (centerns idéprogram kom 2013) varit framgångsrikt eller inte, i valet 2014 respektive 2018. S.W
Den samlande bedömningen..... ;-)
givet Alliansens prestation på 178 mandat 2006 och nu sannolika 140, är att den förda politiken inte var framgångsrik, och att 4 år i opposition, där man normalt slickar sår och tänker efter, är att det blev om möjligt ännu sämre med konsekvensanalysen. Partier är ändå rationella, så när det visat sig att man inte lärt sig av uppenbara misstag, och det gjorde inte S heller inför valet 2014, trots att de "vann" - så återstår då att det finns andra motiv. Motiven kan faktiskt vara pengar.
Det är en enkel och cynisk förklaring, men faktum är att om det inte fanns pengar att tjäna, för tex näringslivet och välfärdsindustri, så skulle nog inte det borgerliga lägret jamat med Mp lika lätt.
En väg är då att förespråka federalisering, dvs avskaffa nationell demokrati (eftersom just denna form av demokrati är unken, eftersom väljarna kan rösta bort partier de inte gillar), en annan väg är att anpassa sin politik så att partiet vinner framgång. Perioden 2010 till 2018 är nog det underligaste som skett i Svensk politisk historia, och egentligen oförklarlig. Det måste på något vis ha brunnit i huvudet på våra partier, givet att vi tittar på vilka konsekvenser den förda politiken fick (för partierna ;-).
Väljarnas arbete och liv är en annan, i sammanhanget, helt annan fråga. Kanske glömde man alltså bort väljarnas verklighet. Våra politiker missade helt detta med effekt eller verkan/konsekvens, och gick all in på önskvärd verkan.
Det kan ha att göra med att politiska förståsigpåare helt enkelt tappat orienteringen och markkontakten. Man försöker vinna val på "berättelser" och drar samma saga om Rödluvan, utan att förstå att hantverket, att politiken ska leverera resultat, konkreta, som inte är försämringar. Gör man inte detta, flyr väljaren till en annan leverantör, lite som på en marknad, typ marknadsekonomi.
Man måste förstå kundens (väljarens) preferenser för att få förmånen att sälja varan. Kanske missade våra politiker lite detta, kundfokuset, marknadsekonomins formulär A. kan man nu belägga detta med någon typ av bevis? Vid beaktande av hur man från höger och vänster hanterat frågan ända sedan NyDs intåg, så blir man alltså inte helt trygg med tänkandet hos våra partier. De har u bevisligen drivit frågor som inneburit att Sverige inte kan regeras 2018 utan SD, (det är matematik) såvitt inte S regerar med M eller vice versa. Våra partier har alltså själva försatt sig i situationen och verkar alltså inte förmå att förstå vad som hände 2010 då SD först äntrade manegen.
Det borde alltså inte vara möjligt, i efterhand, att göra vad alliansen gjorde efter valet 2010 och inför valet 2014. Moderaterna gjorde rätt analys 2006 och inför 2010, men helt fel analys vid regeringsbildningen, och det var sannolikt krafter inom Fp när de bytte ut Lejonborg som förorsakade detta, eftersom C vid tiden var bävrar, utan partisekr och den nyvalde ordförandes idéprogram 2013. Det är alltså initialt mer underligheter inom Fp och C som förklarar ändringen efter valet 2010, än den politik som m gick till val på, och som var extremt framgångsrik. Nä, man har kört hela alliansen i sank, genom en förklaring migrationspolitik, och det är helt enkelt outgrundligt, ur ett rationellt perspektiv, att göra så, givet då att man helt enkelt inte skiter i framtida valresultat. Frågan är mer om en sådan förklaring är rationell?
Vi vet inte konsekvenserna av den förda sakpolitiken på kort eller lång sikt.
Vi tänker inte kalkylera praktiska konsekvenser, tex bostadsmarknad, och inte heller statsfinansiella effekter, i vart fall inte öppet.
Vi tänker inte ens försöka räkna på saken (pros and cons)
Vi talar inte om för- och nackdelar, vi talar bara om önskvärda fördelar.
Vi vet att vi inte har med oss väljarna i denna fråga, men om alla tycker samma sak, så spelar detta ingen roll, eftersom väljarna saknar alternativ....
Vi struntar i konsekvensen för det egna partiet av förd linje, och vi struntar i om partiet backar. Kosta vad det kosta vill. S.W
Att analysera 7-klöverns motgång och de trad blockens skiftande fram- och motgångar måste göras i ljuset av SD, som mot all förmodan och med ganska stora mängder brunsåssmetande, ändå gått som en slåttermaskin 2010 och därefter, att analysera SD, i rekation till sjuklövern (avs migrationspolitik) kan göras med tre perspektiv:
- formella frågor, vem som regerar med vem, och villkor för att tex samarbeta/samtala.
- materiella frågor, tex sakpolitik.
- hur det faktiskt har gått i valen, + eller -?
En god utgångspunkt är att se hur det gick i valet 2010 jämfört med valet innan.
Parti...%........%......Mandat
________2010_____+−_____2010____2006___ +/− mandat
Mp......7,2.....+2,0 ...25.......19.....+6 - Mp vann 2010 på att gå till val med S
Vp......5,6 ....−0,3 ....19 .....22.....−3 - Vp gick inte heller hem, S tappade
S......30,9 ....−4,4....113.....130....−17 - Katastrof för S, som blöder högerut.
S+Vp....36,5.....-4,7....132.....152....-20 - episkt tapp för kamratpartierna.
M......30,0.....+3,9....107......97....+10 - m gick fram 10, Fp,L,C backade -16)
Sd......5,7.....+2,8....20........0....+20 - SD inne, arbetare missnöjda, typ id-pol.
M+SD...35,7.....+6,7....137......97....+30 - SD + M storslam,
Av dessa + 30 mandat kommer minst 15 av SDs mandat från vänstra blocket,
eftersom det inte är lika sannolikt att Fp, C och Kd väljare valde SD, utan
att tappet på 16 mandat gick kanske 8 till m, 4 till mp och 2 till SD.
Fp......7,1 ....−0,4 ...24 ......28.....−4 - Fp fimpar Lejonkungen, satsar på Ullenhag
C.......6,6 ....−1,3 ...22.......29.....-7 - C tappar 7 mandat med bäverpolitiken
Kd......5,6 ....−1,0 ...19.......24.....−5 - Kd tappar 5 mandat med ansv för socialdep.
SUM....19,3.....-2,7....65.......81....-16 - 10 mandat till m? och sex till SD...?
.............................................In med Ullenhag och nytt idéprogram för C
Valet 2010 gick alltså osannolikt bra för M, de övriga borgerliga partierna tappade - 16 mandat, men frågan var om det verkligen fanns en risk för alliansen att SD skulle ha fällt deras budget om de inte gjort upp mp i migrationsfrågor. Detta vägval är helmysko eftersom den politik m gick till val på, som var extremt framgångsrik, fick ge vika för
Mp och sannolikt Fp, där alltså Fp efter att ha petat Lejonborg backade från 48 i valet 2002 till 28 i valet 2006, där alltså Fp måste ha trott sig kunna vinna framgång i valet
2010 med Ullenhagsliberalism, det hela var osannolikt, varför vek sig M här? S.W
Valet 2006 -> 2010 uppställt lite tydligare i fråga om egentlig valvind:
Parti...%...............Mandat
________2010_____+−_____2010____2006___+−
M+Sd...35,7.....+6,7....137......97....+30
Mp......7,2.....+2,0.....25......19.....+6
_______________________________________+36
S+Vp....36,5.....-4,7....132.....152...-20
CFpKd...19,3.....-2,7....65.......81...-16
_______________________________________-36
MCFpKd..49,3.....+1,2....172.....178...-6
svmp....43,7.....-2,7....157.....171*..-14
_______________________________________-20, vänstern blödde mer än borgarna, givet SD 20
m+mp+sd gick fram:.....+ 36 mandat
s+vp+c+Fp+kd backade...- 36 mandat
m+SD gick fram med .....+30 mandat
Snällisterna backade....-30 mandat
Siffror ljuger inte, och när då snällisterna förlorade i valet 2010 på valpolitiken,
så förbisåg man väljarnas signal, tex att M gick som tåget, och så lägger man rodret för att ge SD en ännu större gratischans än de redan hade. Här måste någon inom det borgerliga blocket inte riktigt tänkt efter.
* I valet 2006 låg de rödgröna fyra mandat från 175 och HSB hade sannolikt kunnat sitta kvar om inte SD tagit 3,4 % dvs nära 200.000 röster, som sannolikt då inte var borgerliga. S fick därtill spill över till m, av flera skäl, Mp som samarbetspartner på finansdepartementet var ett.
_____________________rödgröna____Alliansen
I valet 2002 samlade 191 mandat..158 - dvs mp vågmästare det fattas ett (1) mandat.
I valet 2006 samlade 171 mandat..178 - Alliansen regerar utan beroende av mp
I valet 2010 samlade 157 mandat..172 - Alliansen saknar 3 mandat, mp och sd våg
I valet 2014 samlade 158 mandat..142 - SD absolut våg, mp är inte längre våg.
Dvs rödgröna toktorskade i valet 2006 till andra sidan och i valet 2010 toktorskade rödgröna igen, medan alliansen tappade 4 mandat på att SD kom in i värmen, men det var inte orimärt moderaternas fel, utan att de övriga små borgerliga partierna gjorde ett katastrofval när SD äntrade manegen. Men...i valet efter är det alliansens tur att smaka på vad det innnebar att göra upp med mp. Detta val tappade alliansen 30 mandat, som oavkortat gick till SD. S.W
Parti...Mandat
________2014_____2010____2006___+−
MCFpKd..142.....172.....178.....-36 Alltså ridå för öppna hjärtan.
svmp....158.....157.....171*....-1
SD.......49......20.......0.....+49 (och runt 69 i kommande val)
Det är så attans monumentalt obetalt generalknasigt ogenomtänkt, borgarnas lärdomar efter valen 2002 och 2006 och sedan vad som blev resultatet 2010 efter att M+SD gått fram med 30 mandat att det är värt att dra en gång till i sin helhet:
Parti...Mandat
________2018_____2014_____2010____2006___+−
Mp......15.....+2,0 ...25.......19.....+6
Vp......5,6 ....−0,3 ....19 .....22.....−3
S......30,9 ....−4,4....113.....130....−17
SUM....36,5.....-4,7....132.....152....-20
M......30,0.....+3,9....107......97....+10 (m gick alltså fram 10, Fp,L,C backade -16)
Sd......5,7.....+2,8....20........0....+20
SUM....35,7.....+6,7....137......97....+30
Fp......7,1 ....−0,4 ...24 ......28.....−4
C.......6,6 ....−1,3 ...22.......29.....-7
Kd......5,6 ....−1,0 ...19.......24.....−5
SUM....19,3.....-2,7....65.......81....-16
Uppställt tydligare i fråga om egentlig valvind:
Parti...%...............Mandat
________2010_____+−_____2010____2006___+−
M+Sd...35,7.....+6,7....137......97....+30
Mp......7,2.....+2,0.....25......19.....+6
________________________________________36
S+Vp....36,5.....-4,7....132.....152...-20
CFpKd...19,3.....-2,7....65.......81...-16
_______________________________________-36
MCFpKd..49,3.....+1,2....172.....178....-6
svmp....43,7.....-2,7....157.....171*...-14
________________________________________-20
Det är när C+Fp+Kd backar med - 16 mandat
som Folkpartiklarna byter ut Sabuni mot Ullenhag, och före det
Leionborg mot Björklund, och sedan fulländar C allt
genom ett framtidsinriktat idéprogram, som givetvis
fullständigt ändrar på alliansens förutsättningar
att hantera SD. Kanske trodde man att intåget
för SD 2010 skulle kunna motarbetas med ännu mer
mp-politik. Ja, så fick det bli, och Alliansen
förlorade duktigt, och hövdingen fick avgå. S.W
______-14____-10_____-06____-02
M.....84.....107.....97.....55
C.....22.....23......29.....22
Fp....19.....24......28.....48
Kd....16.....19......24.....33
SUM__141____172_____178____158
Alliansen har tappat 37 mandat sedan valet 2006, inte illa.....
S....113....112.....130....144
Vp....21.....19......22.....30
Mp....25.....25......19.....17
SUM__159____156_____171____191
Rödgröna har tappat 32 mandat sedan valet 2002, inte illa.....
Kommer rödgröna upp i ca 140 mandat i valet 2018 ha de tappat
51 mandat sedan 2002. Det är går att förklara en hel del av det
tappet genom samarbetspartnern mp. Hade nu inte SD gynnats, gick
det inte att dra dessa slutsatser, men nu är det så att SD är en
realitet, och mps motpol, och då måste SDs framgång bero på något.
I valet 2010 var det inte pga moderaternas politik, men av outgrudliga
orsaker bytte moderaterna position, och åkte på en rejäl propp.
Sd....49.....20.....0.......0
I valet 2002 fattades det ett ynka 1 mandat för S att regera vidare utan att förhandla flyktingpolitiken med mp, men med de smällda dörrarna och genom att förhandla med Fp, C lyckades mp driva HSB till ganska stora eftergifter, trots allt.
Slutsats: valet 2010 innebar att SD vann 20 mandat, S+Vp tappade 20 mandat
samtidigt som m gick fram 10 mandat med totalt tappade alliansen 6 mandat, eller lika mycket som mp gick fram. Dvs Fp+C+kd uppfattade sannolikt att det var bättre att gå mot mps håll för att försöka ta upp kampen om "de frihetliga" rösterna i storstäder.
Trots att m+sd gick fram i valet på sin politik med 30 mandat, så blev slutsatsen i alliansen att driva sakpolitiken i en helt annan riktning. Man kan alltså inte skylla enbart på media, valet vanns bevisligen av m och SD (och mp som rekylerande funktion)
Alliansen kunde sannolikt inte internt ändra på sakpolitiken, inte minst Folkisarna vill ha hög migration, och efter 2013 bytter C position helt, till fri migration, och då var det nog inte helt enkelt för hövdingen att få ihop en allians inför valet 2014, så han gjorde inte om taktiken inför valet 2010 (som var framgångsrik) utan gjorde tvärt om, triangulerade allt som gick mot Mp, varpå hela alliansen denna gång monumentaltorskade.
Det borde väl moderaterna ha kunnat räkna ut, att SD skulle gå som en raket.
När SD 2010 fick + 20 mandat och S+Vp backade motsvarande, fick paradoxalt nog mp ännu mera luft under vingarna för sin politik. I efterhand kan man se vad resultatet blev 20114 och sannolikt 2018, det är enkelt att dra slutsatser i efterhand. Taktiken inför 2014 års val var helt enkelt katastrofalt ogenomtänkt. Så visst är man nyfiken, hur de egentligen tänkte sig vinna valet på att göra exakt som de som förlorade valet 2006 gjorde. Det är helt enkelt otroligt, och givetvis var alla på vippen att upprepa allt efter valet 2014, dvs ända fram till totalstoppet. Fast nu har vi Centerpartiet, som förefaller ha någon slags ny insikt om hur partierna i Riksdagen kan få SD att minska, för nog vore det önskvärt att försöka få bukt med ett så urbota hemskt parti som SD med sin förfärliga historia, så vaför inte bjuda partiet på ännu fler gratischanser, det har ju gått så bra hittills. S.W
Skicka en kommentar