måndag, juni 26, 2017

Kanadas migrationspolitik - ett föredöme eller ej?

Jag har sedan 2012 hävdat att Sverige som litet land i norra Europa, i tider med större strömmar av asylsökande och ekonomiska migranter till EU, inte uthålligt kan ha väsentligt mer generösa migrationsregler än övriga EU-länder.

Jag anser det vara ett rätt odramatiskt konstaterande, men det har av många ansetts vara felaktigt och med drag av främlingsfientlighet. Inget kan vara mera fel, jag är en varm humanist och socialliberal som i grunden förespråkar öppenhet och en värld med lägre trösklar för att resa och arbeta.

Men! Det finns gränser för hur många nyanlända (flyktingar, asylsökande utan asylskäl och ekonomiska migranter) som t ex Sverige kan klara av att ta emot och integrera på ett anständigt sätt. Hösten 2015 blev det uppenbart att gränsen var nådd, när det anlände 10.000 personer i veckan.

Trots att åtgärder då sattes in vilket minskat antalet till idag ca 500 i veckan, långt fler än till övriga nordiska länder, är idag väntetiderna för de som kom och kommer 1-2 år innan de får besked om de får uppehållstillstånd eller ej. Väntetiden i olika grader av sysslolöshet och ovisshet är ofta nedbrytande, och blir sedan beskedet negativt och utvisning ska ske blir påfrestningarna för den enskilde, och för de som i olika uppdrag hjälper de asylsökande vilket ger ofta starka vänskapsband.

Jag har därför stor förståelse för de som nu organiserar sig i bl a rörelsen "Vi står inte ut". De lider med de som ska utvisas och gör allt för att de istället ska få uppehållstillstånd genom t ex en mer generös praxis eller genom en allmän amnesti eller på andra sätt.

Jag har också förståelse för att deras argumentation ibland är rätt subjektiv, t ex i analysen av vilken ålder som de asylsökande har och hur den kontrolleras, eller ej.

År 2015 kom det ca 90.000 ensamkommande still EU om uppgav sig vara under 18 år och som sökte asyl. Av dessa valde hela 40 % (drygt 35.000) att ta sig till Sverige, med 2 % av EUs befolkning. Flyktingsmugglarna rekommenderade genomgående Tyskland och Sverige som de bästa länderna att ta sig till med hänsyn tagen till ekonomi och migrationsregler mm.

Jag förstår argumenten för att Sverige, som genom sina mer generösa asylregler ju skickade ut starka signaler till de asylsökande att ta sig till Sverige, nu borde ta sitt ansvar för de många som lockades hit. Och tiden har gått och de börjar rota sig här.

Problemet är att skulle Sverige ge alla amnesti, och kanske också återgå till mer generösa asylregler än övriga EU-länder, så skulle åter starka signaler skickas till de som vill söka asyl att ta sig till just Sverige. Klarar Sverige av att på ett godtagbart integrera dem och klara av att ge dem bostäder, skolgång och arbete, då är det inga problem, typ.

Men kommer det åter så många att bostäder, skola och arbete och integration sviktar mycket starkt, och opinionen inte hänger med, då finns betydande problem. Skulle resultatet bli en växande negativ folkopinion, och ökat stöd för främlingsfientliga partier, skulle en sådan utveckling varken vara bra för de som söker asyl eller för för vännerna av en fortsatt öppen migrationspolitik.

De som särskilt står i debattens centrum är de ensamkommande som riskerar att utvisas till Afghanistan, trots att de kanske hela livet bott i Iran. (Märkligt bara det). De allra flesta av dessa får asyl i Sverige, runt 70-80 % tror jag. Men alla får det inte och det är dem debatten gäller.

Min riksdagskollega Johanna Jönsson, som jag har stor respekt för även om vi ibland landar i olika slutsatser (så kan det ju vara i politiken) är oerhört kunnig och engagerad i dessa frågor, och är ju talesperson för Centerpartiet i dem.

Hon har på sin öppna facebookssida i flera inlägg resonerat kring situationen, sakligt och balanserat. Hon får stark kritik från en del för detta, vilket jag tycker är orättvist. Ingen kan betvivla Johannas engagemang och goda vilja i dessa frågor.

Men verkligheten ÄR komplicerad.

Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl har i denna färska ledare egentligen öppnat för att Sverige borde hitta en väg till typ amnesti, vilket är intressant.

Expressens Anna Dahlberg landar inte alls i den slutsatsen utan är mycket tuffare och tydligare i sin argumentation för varför detta enligt henne är en mycket tvivelaktig linje.

Docenten i etik mm Ann Heberlein har i ett inlägg på den fritänkande S-bloggen Ledarsidorna gjort sin analys av hur Kanadas migrationspolitik fungerar och hur starkt, faktiskt, som hon menar att den skiljer sig från Sveriges.

En arbetsgrupp inom Centerpartiet har tidigare framhållit Kanada som god modell för Sveriges migrationspolitik. Den insiktsfulle Yngve Synesson kritiserade detta redan i januari 2013 i Hallands Nyheter.















Skicka en kommentar