Debatten om djurskyddslagens tillämpning bedömer jag som angelägen. Den mångåriga konflikt i Skåne, som jag har bett JO att granska,och där lännsstyrelsen beslutat att tvångsomhänderta alla nötkreatur, ska nu dokumenteras även av den kände filmaren Peter Gerdehag.
Diskussionen är också livlig efter tidningen land lantbruks artikel i frågan.
Se också min JO-anmälan här.
Är det ingen rök utan eld i detta, dvs länsstyrelserna sköter sin svåra uppgift med objektivitet, professionalitet och oväld, eller finns det en risk för att ambitiösa inspektörer så grips av sitt kall att de ibland kan gå för långt?
Det förtjänar att påpekas att grunden för många djurskyddsärenden är anmälningar från privatpersoner, ibland anonyma, där många skäl och rykten kan ligga bakom. Naturligtvis ska länsstyrelsen granska uppgifter som tyder på vanvård av djur, men det är klart att här finns ett stort spektrum där myndigheten kan agera och där den granskning som sker av myndighetens omdöme och arbete främst görs i domstol. Och domstolen granskar i första hand om det finns skäl att på grundval av länsstyrelsens uppgifter ingripa enligt myndighetens beslut, eller ej. Man torde knappast granska myndighetens arbetsmetoder, och det är här som man bör överväga om djurägarens ställning borde stärkas genom någon granskningsfunktion. För mig är det rätt uppenbart att myndigheternas förelägganden ibland är okvalificerade och även utanför vad lagen medger, vilket ju också en del domstolsutslag visar.
En farhåga är att enstaka länsstyrelsetjänstemän kanske grips av ett sådant engagemang för "saken" att man ibland kan agera mera som uppfinningsrika privatdetektiver med utomordentliga befogenheter än som myndigheter som objektivt ska tillämpa lagen, i omsorg om de djurs vars intressen man ska skydda men där djurägarens/medborgarens faktiska rättigheter kan komma i andra hand eller rentav glömmas bort.
Justititeombudsmannen ska för riksdagens och medborgarnas räkning granska Sveriges myndigheter och hur de fullgör sina uppgifter. Jag hoppas att min begäran om detta kommer att villfaras av JO.
Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, djurskyddslagen, länsstyrelserna, jordbruk, lrf, politik, riksdagen, centerpartiet, skåne
Diskussionen är också livlig efter tidningen land lantbruks artikel i frågan.
Se också min JO-anmälan här.
Är det ingen rök utan eld i detta, dvs länsstyrelserna sköter sin svåra uppgift med objektivitet, professionalitet och oväld, eller finns det en risk för att ambitiösa inspektörer så grips av sitt kall att de ibland kan gå för långt?
Det förtjänar att påpekas att grunden för många djurskyddsärenden är anmälningar från privatpersoner, ibland anonyma, där många skäl och rykten kan ligga bakom. Naturligtvis ska länsstyrelsen granska uppgifter som tyder på vanvård av djur, men det är klart att här finns ett stort spektrum där myndigheten kan agera och där den granskning som sker av myndighetens omdöme och arbete främst görs i domstol. Och domstolen granskar i första hand om det finns skäl att på grundval av länsstyrelsens uppgifter ingripa enligt myndighetens beslut, eller ej. Man torde knappast granska myndighetens arbetsmetoder, och det är här som man bör överväga om djurägarens ställning borde stärkas genom någon granskningsfunktion. För mig är det rätt uppenbart att myndigheternas förelägganden ibland är okvalificerade och även utanför vad lagen medger, vilket ju också en del domstolsutslag visar.
En farhåga är att enstaka länsstyrelsetjänstemän kanske grips av ett sådant engagemang för "saken" att man ibland kan agera mera som uppfinningsrika privatdetektiver med utomordentliga befogenheter än som myndigheter som objektivt ska tillämpa lagen, i omsorg om de djurs vars intressen man ska skydda men där djurägarens/medborgarens faktiska rättigheter kan komma i andra hand eller rentav glömmas bort.
Justititeombudsmannen ska för riksdagens och medborgarnas räkning granska Sveriges myndigheter och hur de fullgör sina uppgifter. Jag hoppas att min begäran om detta kommer att villfaras av JO.
Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, djurskyddslagen, länsstyrelserna, jordbruk, lrf, politik, riksdagen, centerpartiet, skåne
2 kommentarer:
En liten fundering som jag får när jag läser detta.
Måste det gå så långt som till vanvård innan myndigheten ska kunna ingripa? Ditt svar kommer naturligtvis att vara "Nej". Följdfrågan blir då: "När ska myndigheten ingripa då?". Om myndighetens beslut inte hörsammas hur ska den då agera?
Och ja jag känner till att det kan föreläggas och bötfällas om besluten inte hörsammas. Men hur höga böter ska man kunna ge och hur många innan man agerar mer kraftfullt. Om en hästägare inte släpper ut sin häst dagligen. Hur höga och många böter ska han få? Ska den någon gång vara möjligt att tvångsomhänderta djur under dessa omständigheter?
Enligt vad jag kan utläsa skulle ditt svar bli "Nej". Kontentan då blir att har du bara tillräckligt mycket pengar så kan du bryta mot lagstiftningen som du behagar.
Självfallet ska myndigheten ingripa om djur far illa!
Men när man gör bedömningen att en djurskötsel börjar ligga i farozonen för detta ska man givetvis i första hand med råd och anvisningar och förelägganden få en ändring.
Upptäcker man plötsligt att djur far illa ska de omhändertas och likaså finns det en bortre gräns när en djurägare trots allvarliga varningar inte gör absolut nödvändiga förbättringar måste acceptera att djuren omhändertas, och/eller måste försäljas och slaktas.
Men det fråga jag lyfter är om myndigheterna i dessa svåra avvägningar alltid gör rätt, eller om det ibland kan finnas risk för att de kan agera felaktigt. Och om detta skulle ske, har då djurägaren möjligheter att få detta prövat på ett rimligt sätt.
Det är det som jag vill ha granskat och diskuterat. Menar du att det är en onödig debatt eftersom myndigheterna och domstolarna gör allt rätt idag, och djurägarna har en fullt tillräcklig "förhandlingsposition".
Skicka en kommentar