Svensk inrikespolitik 1800-2018! Per T Ohlsson!

Svensk Politik 1800-talet – 2018, uppsnappat från Per T Ohlsson utmärkta bok Svensk Politik som jag råder alla inrikespolitiskt intresserade att läsa!

1.       Revolutionen var nära i Sverige i april 2017, med hungerkravaller och enorm brist på livsmedel i det avspärrade Sverige. Demonstrationer över hela Sverige, även utanför riksdagshuset i Stockholm. Både Per Albin Hansson och Hjalmar Branting manade till besinning till demonstranterna utanför riksdagshuset. Polismästare Tamm var nära att låta polisen attackera men han hölls tillbaka av poliskommissarie Kempe som därmed kan ha spelat en historisk roll (enligt Per T Ohlsson).

2.       Våren 1809 var den gamla stormakten Sverige som ett drivande vrak. Landet låg i krig med Ryssland, Danmark och Napoleons Frankrike. Finland hade erövrats av ryssarna och de härjade i Norrland och Stockholms skärgård. Gustav den fjärde Adolf var maniskt fixerad vid och mot Napoleon, greps den 13 mars av upproriska officerare och avsattes formellt den 10 maj och tvingades i landsflykt. En ny regeringsform arbetades fram blixtsnabbt, baserat i stor grad på redan befintliga förslag. Den nya regeringsformen ersatte den gamla från Gustav den tredjes statskupp 1772. Riksdagen, de 4 stånden, utsåg i maj ett nytt konstitutionsutskott som under två intensiva veckor arbetade fram en ny regeringsform. Trycket från krigen mm gjorde att tre stånd accepterade den medan bönderna ställde krav på att all jord skulle beskattas lika och försvarsbördorna delades lika. Karl den trettonde läxande upp bönderna som lovades viss jämkning, och den 6 juni daterades den nya regeringsformen, med maktdelning mellan kung och riksdag med oavsättliga domare och en justitieombudsman mm.

3.       Karl den fjortonde Johan utsågs till kronprins, anlände till Sverige i oktober 1810 och blev kung 1818, men hade stort inflytande redan från början. Han lät bygga upp en hemlig polisorganisation. Han lyckades ta över Norge från Danmark, låt vara med stor norsk självständighet. Karl Johan dog 8 mars 1844 efter att ha yttrat några bevingade ord; ”Ingen har fyllt en bana liknande min”. Efteråt försökte riksdagen driva igenom en representationsreform, men adel och präster sade nej.

4.       Oscar den förste var och blev alltmer konservativ. 1856 inleddes den s k ”liberala högkonjunkturen”, med ledande namn som Johan August Gripenstedt och Louis De Geer. Karl den femtonde efterträdde Oscar 1 i juli 1859, och hade också en avog inställning till liberala initiativ. Ett mycket viktigt sådant var en ny riksdagsordning där de 4 stånden avskaffades och en tvåkammarriksdag infördes, tillika med rösträtt och val för en del kapitalstarka män. Bönder och borgare var för, adel och präster emot. I december 1865 tog dock adeln ställning för en reform som genomfördes.

5.       Lantmannapartiet blev det viktigaste partiet i den nya riksdagen, dominerad av bönder och godsägare. Nyliberalerna bildades också med redaktören Adolf Hedin i spetsen, men fick inget inflytande. Socialdemokraterna bildades 1889. August Palm var den ledande agitatorn och Hjalmar Branting fanns också med. Folkrörelser bildades baserade på t ex religion och nykterhet. En väldig strid om spannmålstullar på 1880-talet utkämpades mellan frihandlare och protektionister, som slutligen vanns av de som vill ha tullar för att skydda det svenska jordbruket.  Lantmannapartiet sprängdes i Gamla Lantmannapartiet (för frihandel) och Nya Lantmannapartiet (för tullar).

6.       Kring sekelskiftet växte kraven på en rösträttsreform, endast 6 % av befolkningen hade rösträtt. Det som skulle driva rösträttsfrågan framåt var en vänstersamverkan mellan liberaler och socialdemokrater, med liberaler som regeringsbildare, främst Karl Staaf men även David Bergström. Rösträttsrörelsen bildades och dominerades av liberaler. Det genomfördes symboliska val till flera ”folkriksdagar”, med början 1893.

7.       I januari 1895 återförenades de båda lantmannapartierna. Detta ledde till att ett nytt liberalt parti bildades, Folkpartiet, som i valet 1899 fick 47 mandat i andra kammaren. År 1900 bildades Liberala Samlingspartiet, i vilket Folkpartiet uppgick. 1902 bildades Frisinnade landsföreningen, med koppling till Liberala Samlingspartiet. De frisinnade, ofta försvarskritiska och och influerade av frikyrko- och nykterhetsrörelserna, fanns ofta på landsbygden. Liberalerna, med försvars- och frihandelsvänliga, var främst representerade i städerna. Frisinne uppfattades som vänster, liberalism som höger. I början av 1900-talet gick konservativa i riksdagen och arbetsgivare samman för att samla högern. I oktober 1904 bildades Allmänna valmansförbundet, bl a riktad mot ”den radikala vänsterns ständiga upplösningsarbete”.

8.       Unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905, efter starkt tryck från Norge. Vänsterpartierna hade stor förståelse för detta, liksom även ledande liberaler och konservativa.

9.       Karl Staaf blev liberal statsminister 1905, regeringen varade i 7 månader. En rösträttsreform hann föreläggas riksdagen.  De båda kamrarna röstade olika. Arvid Lindman, högerledamot i första kammaren, bildade ny regering. Han tillhörde första kammarens protektionistiska och konservativa majoritetsparti. Han lade fram en rösträttsproposition 1907. Den vann majoritet efter förhandlingar och genomfördes fr o m valet 1911.  Nu gällde allmän rösträtt för män och proportionell valmetod.

10.   Storstrejk 1909 som LO förlorade efter en månad, inga ekonomiska muskler. Valet 1911 innebar framgångar för socialdemokraterna som fick 64 mandat i andra kammaren. Liberalerna hade oförändrat 102.  Regeringen Lindman avgick. Karl Staaf blev åter statsminister. Regeringen utredde minskade försvarskostnader och sköt upp bygget av en pansarbåt, vilket senare ledde till bondetåg och kungatal. Gustav den femte ogillade Karl Staaf och liberalerna. Ernst Trygger var nu förstakammarhögerns ledare. Karl Staaf utsattes för besinningslös svartmålning. Han gick försvarsvännerna delvis till mötes men svartmålningen fortsatte. Militärer spottade efter honom på gatan. Efter bondetåget samlade socialdemokraterna ett ännu större tåg till stöd för regeringen Staaf. Men regeringen avgick 1914 och efterträddes av Hjalmar Hammarsköld, som bildade en högerinriktad ämbetsministär. I valet 2014 ökade högern i andra kammaren till 86 mandat, socialdemokraterna till 73 medan liberalerna backade kraftigt till 71. Därmed detroniserades liberalerna  från positionen som största vänsterparti.

11.   Första världskriget började. Socialdemokratin var splittrad men Branting och majoriteten valde samling, en borgfred etablerades. I början av 1917 var livsmedelsförsörjningen mycket dålig, och vänstern attackerade Hammarsköldregeringen. Riksdagen röstade ned regeringens försvarsproposition och Hammarsköldsregeringen avgick. Högermannen Carl Schwartz bildade regering. Socialdemokratin sprängdes och minoriteten bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, ursprunget till dagens Vänsterparti. Hungerkravaller utbröt och demonstrationer genomfördes över hela landet. Regeringen Schwartz avgick i oktober efter valet, som blev en vänsterseger, vänstersocialisterna vann 11 mandat och liberala samlingspartiet ökade med fem mandat. (Högern fick bara 59 mandat). Två nya partier som fick 13 mandat tillsammans var det högerlutande Jordbrukarnas Riksförbund och det något mindre högerlutande Bondeförbundet. Dessa båda partier, som ville värna landsbygdens och böndernas intressen, och med rötter i Lantmannapartiet, slogs ihop i Bondeförbundet 1921.  Vänstern kontrollerade andra kammaren och högern den första. Liberalen Nils Edén bildade regering, och tog in 4 socialdemokrater i den inklusive Branting. Som motvilligt blev finansminister och snabbt ersattes av Fredrik Thorsson.

12.   Nu gick rösträttsfrågan in i ett avgörande skede. Regeringen lade fram proposition om bl a kvinnlig rösträtt. Socialdemokraterna släppte kravet på republik. Efter hårda förhandlingar kunde partierna enas och en brett enig riksdag beslutade den 17 december 1918. Den liberala-socialdemokratiska koalitionen hade lyckats. Sverige gick med i Nationernas Förbund. Den 10 mars 1918 tog Hjalmar Branting över som statsminister efter Nils Edén.

13.   Valet 1918 skedde enligt de gamla rösträttsreglerna, vänstern och liberalerna gick tillbaka och högern framåt. Några ämbetsministärer följde under Louis De Geer den yngre och Oscar von Sydow. I valet 1921, med de nya reglerna, ökade de med rösträtt från 20 % av befolkningen till 54 %. Socialdemokraterna gick kraftigt framåt och fick 33 % av rösterna medan högern och liberalerna och Bondeförbundet backade. Hjalmar Branting blev åter statsminister.

14.   Folkomröstning om alkoholförbud. Nykterhetsvännerna förlorade men motboken infördes.

15.   1923 efterträdde högerns Ernst Trygger Branting som statsminister, sedan Branting förlorat en kabinettsfråga, om arbetslöshetsunderstöd till strejkande arbetare.

16.   Liberalerna splittrades i rusdrycksfrågan och Sveriges liberala parti bildades. I valet 1924 fick man dock endast 4 mandat medan de Frisinnade fick 29. S och högern ökade. Vänstersocialisterna splittrades 1921 och Sveriges Kommunistiska parti bildades. 1924 sprängdes även detta parti och både Höglundskommunisterna och Kilbomskommunisterna fick riksdagsmandat 1924. Branting bildade åter regering, avled 1925 och hyllades för sin gärning. Richard Sandler efterträdde honom men partiledare blev Per Albin Hansson.

17.   Regeringen Sandler varade 16 månader och efterträddes av balanskonstnären och liberalen Carl Gustaf Ekman, som ledde en koalition mellan frisinnade och liberaler, flera gånger.

18.   Valet 1928 kallas kosackvalet. Nationella Ungdomsförbundet (”MUF”) gick till stark attack mot risk för samarbete med Moskva och socialisering. S backade och fick 37 %, de liberala regeringspartierna fick 16 % och högern ökade till 29 %. Arvid Lindman blev åter statsminister. 1930 tillträdde åter liberalen C G Ekman som statsminister, med 28 ledamöter bakom sig.

19.   Valet 1932 blev inledningen till ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. S fick 41,7 %, Bondeförbundet ökade med 9 mandat, de frisinnade backade, högern förlorade 15 mandat och fick 23,5 %. Per Albin bildade S-regering. Frisinnade och Liberaler återförenades i Folkpartiet. Högern bröt med det alltmer naziinspirerade nationella ungdomsförbundet.

20.   En vänsterdemonstration i Ådalen 1931, 5 människor dog av militärens kulor. Det var kommunistiska krafter som låg bakom demonstrationen och Per Albin och S kritiserade även demonstranterna. Fram till 1970-talet använde sig S knappast av Ådalen-händelserna men sedan har man alltmer gjort det.

21.   Det som kallades ”kohandeln” var en kompromiss av mycket stor betydelse för att stabilisera Sverige.. Bondeförbundets partiledare kördes över, Axel Pehrsson (senare Bramstorp) tog över och S och BF slöt en framgångsrik krisuppgörelse, som stängde dörren för naziinfluerade strömningar, stabiliserade för de arbetslösa och för jordbruket där de flesta då arbetade.

22.   Per Albin avgick 1936 sedan han förlorat försvarsanslagsvoteringar. Bramstorp ledde en dåligt organiserad semesterregering 1936. Efter valet 1936 återkom S och Per Albin i en S/Bf-regering. S fick 45,9 %, BF 14,3 %, högern 17,6 %.

23.   Samlingsregering under Per Albin under kriget. I riksdagsvalet 1940 fick Socialdemokraterna under Per-Albin 53,8 %. Bondeförbundet backade men stannade kvar i regeringen. Per Albin lanserade idén om permanent samförstånd på regeringsnivå ”så att man istället för den organiserade oppositionen då och då möter en opposition som bildats mera fritt med hänsyn till skilda synpunkter på en viss föreliggande fråga…(Tala om paralleller till vår tid och statsminister Löfven och den liberala oppositionen..).

24.   1944 blev Tage Erlander och Bertil Ohlin statsråd i samlingsregeringen.

25.   1944 lade S fram ett stort program för full sysselsättning och planhushållning. Näringslivets organisationer stödde borgerlig kamp mot detta. I valet 1944 backade S till 46,7 % medan Kommunisterna ökade till 10,3 %, hjälpte av Röda Armens väldiga framgångar och av att de utgjorde den enda oppositionen..

26.   I juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en ren S-regering.

S-regeringen träffade femårsavtal med Ryssland om ekonomiskt samarbete, starkt kritiserat av borgerliga företrädare och media och Herbert Tingsten.

27.   Barnbidraget infördes i bred enighet 1946 och folkpensionen reformerades lika enigt, pensionens storlek skulle vara oberoende av de inbetalda avgifterna.. Även sjukförsäkringen infördes i bred enighet, där S först motsatte sig inkomstbortfallsprincipen. Faktiskt..

28.   S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.

29.   Valrörelsen 1948 var en av de mest förbittrade i svensk politik med Erlander mot främst Bertil Ohlin. Folkpartiet ökade till 22,8 % men s blev större än de tre borgerliga partierna. Erlander övervägde samarbete med Bondeförbundet och talade med Gunnar Hedlund, sedan Bramstorp drabbats av slaganfall. Det blev inget samarbete då men senare.

30.   1949 vara en nordisk försvarspakt nära men istället gick Norge och Danmark med i Nato medan Sverige fortsatte vara neutralt.

31.   1951 ville Erlander bredda regeringen och splittra borgerligheten, och åren 1951 till 1957 regerade S och Bondeförbundet, som liksom på 1930-talet fick gehör för sina profilfrågor. Hade BF stött Bertil Ohlin hade han blivit statsminister.

32.   I valet 1952 ökade Folkpartiet till 24,4 % medan kommunisterna, under Hilding Hagberg, krympte till 4,3 %. Bondeförbundet minskade till 10,7 % medan Högerpartiet (som började använda det namnet) under Jarl Hjalmarsson ökade till 14,4 %. De tre borgerliga partierna fick hälften av mandaten i andra kammaren, men eftersom Bondeförbundet samarbetade med S betydde det inte något.

33.   Raoul Wallenbergs öde diskuterades och utrikesminister Östen Undén, och socialdemokraterna och säkert kommunisterna, visade en ”isande likgiltighet” för honom.

34.   Gunnar Hedlund var 1952-53 i djup kris efter att inte ha tagit upp en skogsaffär i sin hustrus deklaration. Han rättade själv men dömdes i Högsta Domstolen. Erlanders stöd gjorde att han fortsatte i regeringen liksom Bondeförbundet.

35.   1953 anställdes på Assar Lindbecks förslag Olof Palme av Tage Erlander.

36.   1955 röstade 82,9 % för fortsatt vänstertrafik, bara 15,5 för högertrafik.

37.   1956 slog nye kommunistledaren Chrustjov brutalt ner frihetskampen i Ungern. C H Hermansson, senare partiledare, ansåg folkresningen vare ett ”kapitalistiskt kuppförsök”.

38.   I valet 1956 fick de borgerliga partierna majoritet med 119-112 i andra kammaren, men S/BF-regeringen fortsatte. Bertil Ohlin blev aldrig statsminister. Gunnar Hedlund bytte aldrig sida.

39.   I maj 1956 riksdagsbeslut om en statlig TV-kanal. Sverige rätt sent ute, kanske bl a på en oro från Erlander att Ohlin skulle göra sig bra i TV.

40.   1957 bytte Bondeförbundet namn till Centerpartiet.

41.   1957 folkomröstning om tjänstepension, tre alternativ från en statlig kommitté, allmän ATP eller frivillighet med tilläggsförsäkringar samt en Centerlinje.  (Stora likheter med kärnkraftsomröstningen senare). Valresultatet den 13 oktober gav 45,8 % röster för ATP, 35,3 % på frivillighet genom H och FP samt 15, 0 % för frivillighet enligt C. Centerpartiet lämnade strax regeringen. Erlander avgick. Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson (FP och H)fick av Kungen i uppdrag att sondera för en borgerlig trepartiregering. Centerpartiet avböjde och Erlander bildade den 31 oktober en ren S-regering. Denna lade i februari 1958 fram en ATP-proposition. Den röstades ner i andra kammaren och Erlander utlyste nyval. S ökade, SKP minskade, högern och C ökade men FP minskade 5,6 % till 18,2 %. I andra kammaren uppstod ett dödläge, 116 för S och SKP mot 115 för oppositionen  där C nu ingick. (Talmannen (S) röstade inte). Ture Königsson, FP, lade ner sin röst och ATP (Allmän Tilläggspension) vann. Detta grundade en lång fortsatt era av socialdemokratisk hegemoni. Det blev ingen socialisering via AP-fonderna. Men ATP visade sig vara ett ohållbart system som 1994 tvingade fram en fempartiuppgörelse om ett nytt pensionssystem (som givit pensioner på EUs nedre halva..).

42.   Valet 1960 var det första TV-valet. Högerpartiet, som ville riva upp ATP och FP backade lite. S, C och SKP ökade lite.  (Våren 1959 hade högerledaren Jarl Hjalmarsson och partisekreteraren Gunnar Svärd gjort en förtrolig trevare till FP om samgående..). I valrörelsen utfärdade FP och C en mittendeklaration, en ev borgerlig regering skulle bygga på mittenpolitik.

43.   Riksdagen beslutade kring 1964 rätt enigt om att den införde omsen skulle höjas och breddas till en moms, och S och C kom överens om en skattereform.

44.   I kommunalvalet 1962 fick S 50,5 %.

45.   Riksdagen beslutade 1960 att sambeskattningen skulle vara kvar, men sedan 1970 att särbeskattning skulle införas.

46.   I valet 1964 backade högerpartiet åter, nu med nästan 3 %. Nästa år avgick Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg tog över. C H Hermansson blev kommunistledare, Olof Palme togs in i regeringen (1963) och KDS bildades.

47.   Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).

48.   I kommunalvalet 1966 backade S nära 5 % till 42,2 %, mycket beroende på Erlanders svar i TV till tre ”skjutjärn” (O:na) att unga par som sökte bostad skulle ställa sig i bostadskö.

49.   Bl a detta ledde till att S motstånd mot en enkammarriksdag bröts, och att enkammarriksdagen kunde införas i valet 1970, dumt nog med 350 ledamöter vilket omgående ledde till ”lotteririksdagen” 1973. (Antalet ändrades sedan till 349).

50.   Valet 1968 fortsatte FP och C sitt mittensamarbete. S fick 50,1 % av rösterna, och gagnades nog av att Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

51.   I valet 1970 minskade S under Olof Palme till 45,3 % och måste förlita sig till VPKs 4,8 % för att säkra ett regeringsunderlag, dvs man blev beroende av kommunisterna som  samarbetade med Sovjetkommunismen och andra kommunistpartier. Moderaterna hette nu moderaterna och tappade till 11,5 %, FP ökade 2 % och Centerpartiet växte till 19,9%. (Kärnkraften fanns inte som politisk fråga).

52.   Yngve Holmberg ersattes i moderaterna av Gösta Bohman 1971, och Thorbjörn Fälldin ersatte i Centerpartiet Gunnar Hedlund. Palme hade hoppats på ett samarbete med Fälldin och var bittert besviken när de tre borgerliga partiledarna den 2 november 1971 presenterade ett gemensamt ekonomiskt program. (Hade Hedlund varit kvar hade kanske aldrig borgerliga regeringar kommit till 1976, 1978, 1979 och 1981).

53.   Den 6 juni 1973 antogs i riksdagsomröstningen en ny regeringsform (Torekovkompromissen) där Sverige fortsätter som monarki men där statschefen endast har representativa plikter.

54.   !973 ingick Sverige ett frihandelsavtal med EEC, bl a kommande  centerledare Olof Johansson var starkt emot ett medlemskap.

55.   Valdeltagandet 1973 var över 90 %. Dessförinnan arbetade partiledningarna i C och FP för ett samgående. Centerungdomen drev på mot detta och lyckades efter valet få med sig partiet, vilket delvis knäckte Thorbjörn Fälldin.

56.   I valet 1973 fick S 43,6 %, lägsta resultatet sedan 1932. M ökade till 14,3 %, FP rasade till 9,4 %, C ökade 5 % till 25,5 %. S-regeringen satt kvar, och lotten fick avgöra vid blockskiljande frågor. Palme frestade FP och Gunnar Helen med regeringsinvit, men fick nej. Palme samarbetade ändå en del med FP, nu när C inte längre stod till buds.

57.   Den 22 augusti 1975 presenterade LO (Rudolf Meidner) rapporten Löntagarfonder. S återgick till socialisering från sin pragmatiska era av regeringsår. Striden böljade länge innan man 1993 förlorade den totalt.

58.   1976. Transports Hans Ericsson semestrade på Gran Canaria trots att fascisterna fortfarande styrde. Ingmar Bergman greps för skattebrott, han var oskyldig. Astrid Lindgren betalade 102 % i skatt, skrev sagan om Pomperipossa.

59.   Valet 1976, rekorddeltagande 91,8 %. Trepartialliansen” vann trots stora politiska (kärnkraft t ex) och personmotsättningar (Bohman/Ahlmark/Fälldin). Fälldin sa att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle dagtinga med sin övertygelse i fråga om kärnkraftens avveckling, samt angav att all kärnkraft skulle vara avvecklad 1985, och att C inte skulle ändra ståndpunkt. (Eftersom C sedan kompromissade var Fälldin alltför kategorisk, vilket sedan drabbade C och honom). Åren 1976-1982 regerade 4 olika borgerliga regeringar med ofta stora motsättningar i främst kärnkrafts- och skattefrågorna, men även andra..

60.   De tre borgerliga partierna fick 50,8 % av rösterna.180 mot 167 riksdagsmandat för oppositionen. Fälldin bildade regering, men Henry Allard (S) fick fortsätta som talman. Regeringen genomförde en rad kostnadskrävande reformer. Barsebäck laddades och kärnkraften blev inte avvecklad till 1985. Kärnkraften tog oerhört mycket kraft för regering och riksdag. Centerpartiets allt starkare fokus på denna fråga blev att partiet delvis fick karaktären av enfrågeparti och opinionssiffrorna sjönk stadigt från 24,1 % 1976 till 5,1 % 1998  (min uppfattning).

61.   Samtidigt stod svensk ekonomi inför stora problem och de borgerliga regeringarna fick ägna mycket kraft åt krisinsatser för svensk industri. (Olof Palme talade utan grund om ”det dukade bordet”). Det gigantiska Stålverk 80 stoppades. Devalveringar blev nu under flera decennier framåt medicinen mot industrins försämrade konkurrenskraft, under 1977 med 7 respektive 10 %, under 1981 med 10 % och under 1982 med 16 %. Från krisen 1992 har Kronan flutit fritt inom ramen för ett inflationsmål på 2 %, vilket innebar och inneburit en fortlöpande försämring av kronans värde med ytterligare 10-15 %, totalt över 50 %.  Idag kostar 1 Euro ca 10,5 kronor medan 1 Ecu/Euro kring 1980 kostade 5 kronor. En Schweizerfranc kostade på 1960-talet kring en svensk krona, idag kostar den över 9 kronor.

62.   Kärnkraftsfrågan förpestade regeringens arbete. Fälldin lämnade den 5 oktober 1978 in sin avskedsansökan. Gösta Bohman trodde på en M/FP-regering men Ola Ullsten manövrerade för en ren liten FP-regering, med visst stöd även från S. Så blev det. FP var våren 1979 uppe i 18,5 % i Sifo.

63.   28 mars 1979 havererade kärnkraftverket i Harrisburg i USA. Palme och Ullsten var emot en folkomröstning om kärnkraften men nu ändrade sig båda omedelbart.

64.   I valet 1979 svetsade motståndet mot löntagarfonder samman de tre borgerliga partierna. Valet blev mycket jämnt. Mandaten blev 175-174 , Fälldin bildade en ny trepartiregering. C rasade till 18,1 % medan M ökade till 20,3 % och FP sjönk till 10,6 %. Men S tillsatte som vanligt talmansposten, med Ingemund Bengtsson. Mittenpartierna torde liksom för Henry Allard ha öppnat för detta.

65.   Folkomröstningen om kärnkraften skedde den 23 mars 1980. Precis som i ATP-omröstningen gavs tre alternativ av taktiska skäl och precis som då vann S-alternativet, denna gång stod även FP bakom och M rätt nära. Linje 3 stöddes av C, VPK och KDS samt typ alla freds- och miljöorganisationer och fick ca 38,7 %. Linje 3 ville avveckla kärnkraften på tio år, de två andra linjerna till 2010. Då svarade kärnkraften för 40 % av Sveriges elproduktion..

66.   I bitter besvikelse över kärnkraftsfrågan hoppade Per Gahrton av Folkpartier och snart bildades Miljöpartiet.

67.   Våren 1981 kom de båda Mittenpartierna i regeringen och Socialdemokraterna överens om en skattereform (”den underbara natten”) som begränsade marginalskatten till 50 % liksom även ränteavdragen. Gösta Bohman och M lämnade regeringen.

68.   I valrörelsen 1982 var de borgerliga partierna sargade över att ha spräckt sina regeringar både 1978 och 1981. S fick med hjälp av VP kommunisterna över 50 % och bildade regering. C tappade till 15,5 % och FP rasade till 5,9 % medan M under Ulf Adelsohn ökade till 23,6 %.

69.   Riksdagen beslutade hösten 1983 att införa löntagarfonder.

70.   I valet 1985 var Ulf Adelsohn borgerlighetens ledare. Bengt Westerberg ledde FP till ett rekordval med 14,2 %. Trots valsamverkan med KDS fick C bara 12,4 %. S regerade vidare.

71.   Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Ingvar Carlsson blev statsminister. Thorbjörn Fälldin avsattes och ersattes av Karin Söder, och efter två år, p g av sjukdom, av Olof Johansson. Carl Bildt ersatte Ulf Adelsohn. Bildt var 37 år och ansågs mycket ung av många.

72.   I valet 1988 fick S 43,2 % av rösterna  och VP Kommunisterna 5,8 %, Miljöpartiet kom in i riksdagen med 5,5 %. C fick 11,3 %, FP 12,2 % och M fick 18,3 %.

73.   Berlinmuren föll den 9 november 1989 och julen 1991 upphörde Sovjetunionen att existera.

74.   I november 1989 kom S och FP överens om en skattereform. Regeringspolitiken var alltför expansiv och S-regeringens krisprogram 1990 innehöll bl a pris- och lönestopp. Regeringen blev nedröstad i riksdagen, Ingvar Carlsson avgick men återkom snabbt och gjorde upp med FP om åtstramningar. Men räntenivån steg, arbetslösheten ökade och underskotten svällde. Valuta flödade ur Sverige.

75.   I oktober 1990 öppnade Ingvar Carlsson för att Sverige skulle gå med i EU, och ansökan inlämnades den 1 juli 1991. Bara VPK och MP var emot.

76.   Inför valet 1991 presenterade Bildt och Westerberg en plattform för en ny regering. Senare anslöt sig KDS och C. Ny Demokrati presenterades den 4 februari 1991. I valet fick S 37,7 % och VPK 4,5 %, MP åkte ur riksdagen, M fick 21,9 % och KDS kom in med 7,1 %, Ny Demokrati fick 6,7 % och en mandatperiod. Carl Bildt bildade en borgerlig fyrpartiregering med Ny demokrati som vågmästare. (Bengt Westerberg hade föreslagit en M/S/FP-regering). Löntagarfonderna lades ned.

77.   Ekonomin krisade och valuta strömmade ur landet. Bildt-regeringen tvingades hösten 1992 söka samarbete med Socialdemokraterna. Riksbanken hade höjt en ränta till 500 %. En uppgörelse med stora besparingar träffades i september. Den räckte inte och ytterligare en träffades några veckor senare. Den räckte inte heller och den 19 november tvingades Sverige lämna den fasta växelkursen och låta kronan flyta. Pensionssystemet reformerades och gav lägre pensioner på sikt, nu på EUs nedre halva.

78.   I valet 1994 ökade S och MP återkom till riksdagen med 5, 0 %. KD klarade sig med ett nödrop, 4,1 %. Ingvar Carlsson bildade minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet. Han efterträddes strax av Göran Persson.

79.   Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.

80.   Sverige stod inför stora ekonomiska problem/utmaningar 1994. I en debattartikel i SvD våren 1995 erbjöd Olof Johansson och Centerpartiet ett konstruktivt samarbete över blockgränserna, liksom på 1930-talet och 1950-talet. Åtstramningar genomfördes och statsbudgetsprocessen stramades upp. Samarbetet rättade upp Sveriges ekonomi men frestade på opinionssiffrorna för C och S.

81.   Vintern 1997 gjorde S upp med C och V om stängning av kärnkraftverket i Barsebäck. Maria Leissner var en kort period FP-ledare innan Lars Leijonborg tillträdde. Lennart Daleus var några år centerledare innan Maud Olofsson, efter en jämn kamp med Lena Ek, tillträdde. Carl Bildt efterträddes snart av Bo Lundgren.

82.   I valet 1998 rasade både S och C, till 36,4 % (-8,9 %) och 5,1 %. FP fick 4,7 %, V 12,0 % (Gudryn Schyman) och KD 11,8 % (Alf Svensson). Men Göran Persson regerade vidare, nu med stöd av MP och V. Både S och C beklagade att samarbetet måste avbrytas. M begärde misstroendevotum vilket avslogs, men från 2014 infördes regeln att riksdagen efter varje val ska rösta om statsministern.

83.   I valet 2002 rasade M med Bo Lundgren till 15,3 % medan S ökade till 39,9 %. FP (Leijonborg) tredubblades till 13,4 %. C (Maud Olofsson) ökade till 6,2 %, KD 9,1 %, V 8,4 % och MP 4,6 %. MP regeringsförhandlade med FP och C men C hoppade av och Persson satt kvar. 2003 blev Fredrik Reinfeld ny M-ledare. Sverige gick från neutralt till militärt alliansfritt.

84.   14 september 2003 folkomröstade Sverige tydligt nej till Euron med 55,9 % mot 42 %. C, V och MP kampanjade för nej, övriga för Ja men S var starkt splittrade.

85.   I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.

86.   På förhösten 2004 bildade de 4 borgerliga partierna Allians för Sverige i Högfors hos Maud Olofsson.

87.   I valet 2006 ökade Moderaterna starkt till 26,2 % medan FP rasade till 7,5 %. KD under Göran Hägglund minskade till 6,6 % och S till 35,0 %. Allianspartierna bildade regeringen och rivstartade efter goda förberedelser och i en helt annan harmoni än de borgerliga regeringarna 1976-1982.

88.   S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen.

89.   Mona Sahlin efterträdde 2007 Göran Persson och inledde ett samarbete med MP utan V, men tvingades snart öppna också för V.

90.   Hösten 2008 slog en svår internationell finanskris till och alliansregeringen hade usla opinionssiffror. Men alliansen hanterade krisen väl och återhämtade sig i valet 2010, men fick inte egen majoritet, Sverigedemokraterna kom in som vågmästare. I valet 2010 rasade S till 30,7 % medan Moderaterna nådde 30,1 %. FP, C och KD gick alla lite tillbaka. Alliansen blev klart större än de rödgröna men SD kom in med 5.7 % och blev vågmästare. Reinfeldt satt kvar och gjorde upp om en fortsatt generös migrationspolitik med MP.

91.   Mona Sahlin efterträddes av Håkan Juholt och inom ett år (2012) sedan av Stefan Löfven.  I EU-valet 2014 fick MP drygt 15 %.

92.   Inför valet 2014 vädjade Reinfeldt, som ju ledde en regering som samarbetade med MP om migrationspolitiken, om att svenska folket skulle öppna sina hjärtan när migrationen och flyktinginvandringen ökade.

93.   I valet 2014 gick alla allianspartier tillbaka, mest M till 23,3 % medan SD ökade till 12,9 %. S (Löfven) bildade i Mona Sahlins anda en regering tillsammans med Miljöpartiet. Sverigedemokraternas röster gjorde att alliansens budget fastställdes av riksdagen. Alliansen ville inte regera med stöd av SD, så som S i många decennier gjort med stöd av kommunisterna, vilket ledde till DÖ (decemberöverenskommelsen) att störst block fram till 2022 skulle bilda regering och få igenom sina statsbudgetar trots minoritet i riksdagen, genom att det mindre blocket lade ned sina röster.

94.   Reinfeldt avgick brådstörtat och efterträddes av Anna Kinberg Batra och senare av Ulf Kristersson. Göran Hägglund efterträddes av Ebba Busch Thor. Sveriges generösa asylpolitik gjorde under 2015 att över 160.000 asylsökande valde att ta sig till Sverige. Stefan Löfven sa i september att Mitt Europa bygger inga murar, men införde ändå några månader senare kraftiga skärpningar i migrationspolitiken, en del av dem även med stöd av Centerpartiet, Liberalerna (tidigare FP) och KD. C sa dock nej till några av skärpningarna tillsammans med V och MP.

95.   KD bröt decemberöverenskommelsen som upphörde att gälla sedan övriga allianspartier följde efter, men i praktiken gällde den fram till 2018 ändå. Och delvis fortfarande genom januariöverenskommelsen (JÖ) med S/MP i regering men med betydande inflytande för C och L som både säger sig vara samarbetspartier med regeringen och samtidigt en ”liberal opposition”.

96.   I valet 2018 backade S till 28,3 %, M till 19,8 % och MP till 4,4 %. SD ökade till 17,5 %, C till 8,6 %, V till 8,0 %, KD till 6,3 % medan L stod stilla på 5,5 %. Hade alliansen gjort som S under många decennier och förlitat sig på stöd från SD såsom S gjorde med Kommunisterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (Dagens Vänsterparti) så hade alliansen fortsatt styra 2014-2018 och från 2018. Istället styr nu S åter med hjälp av MP 2014 till sannolikt 2022.

97.   Hur går då valet 2022. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.

Öppenhjärlig intervju i Åkerbobladet

Det lokala Åkerbobladet med upplaga 18.700 mellan Linköping och Norrköping innehåller främst små annonser men även redaktionell text, t ex Månadens profil. I april är det jag, öppenhjärtligt om tillvaron efter Riksdagstiden. I en kommentar lägger jag in det andra uppslaget.

Här första uppslaget.

Här andra uppslaget. 

Läs Kvartal! Om DÖ 2014 och JÖ 1933!

Den mycket intressanta och givande samhällsdiskussionsskriften (på nätet) Kvartal är ett måste att följa! Anmäl dig till deras nyhetsbrev till höger på den länkade sidan ovan. Man kan också bidra ekonomiskt frekvent om man vill stödja utgivningen, vilket jag också rekommenderar.

Statsvetaren Tommy Möller skriver på Kvartal mycket intressant om 1933 års överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet och en del Frisinnade och om dess likheter (som är betydande) och olikheter med 2019 års januariöverenskommelse (JÖ).

Läs Tommy Möller!

Jag har nu läst journalisten och liberalen Per T Ohlssons mycket intressanta bok (2014) Svensk Politik, en genomgång av svensk inrikespolitik från 1800-talets början och till 2014.
Den lyfte upp min kunskap om skeendena för 50 och 100 och 200 år sedan betydligt vilket har betydelse för vad som sker idag mellan de tre stora krafterna i svensk politik, Socialismen/socialdemokratin, liberalismen och konservatismen. (Gudskelov inte Kommunismen, även om Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) under många decennier varit stödparti till Socialdemokraterna, och hade mycket nära samarbete med kommunismen, med Sovjetunionen och Stalin och med andra förtryckande och förbrytande kommunistdiktaturer).

Jag ska i några blogginlägg här, snart, kort referera det jag tyckte var särskilt intressant.

På en punkt, där jag är mycket insatt, har Per T Ohlsson missat en avgörande faktor men i övrigt beskriver han säkert verkligheten väl.
Han missade vad som avgjorde att Sverige med liten marginal blev medlem i EU efter folkomröstning och sedan riksdagsbeslut.
Det var jordbrukspolitiken, LRF och Centerpartiet.

På 1980-talet ville starka krafter (ekonomer, röda politiker, liberaler, media) att Sveriges reglerade jordbrukspolitik skulle skrotas, trots att den såg likadan ut i övriga Västeuropa. Trycket på detta var starkt men frågan var känslig och LRF som var en stark opinionsbildare sade blankt nej.
Men LRF under sin starke bondeledare Bo Dockered och strateg Viggo Fringel gjorde till slut en enorm felbedömning, loppet var kört och det var bättre att göra spårbyte och hoppa upp på det ultraliberala tåget och påverka dess framfart, än att istadigt stå med klackarna i backen.
Kjell-Olof Feldt har i sin memoarbok beskrivit hur detta överraskade honom och S, som aldrig hade trott att LRF skulle möjliggöra det jordbrukspolitiska beslutet (Omställning 90). Vi hade aldrig vågar genomföra det om bönderna hade sagt nej, skriver Feldt.
Jag själv var då lantbrukare i Östergötland och insåg helt och fullt det kaos och den utslagning som beslutet skulle medföra runt 1996, när fem års "omställningsstöd" skulle upphöra och tullarna skulle tas bort vilket skulle sänka priserna med tiotals och flera tiotals procent. Jag kämpade av all kraft för att LRF skulle säga blankt nej och driva kraftfull opinionsbildning. Men Dockered och LRFs ledning fick med sig riksförbudsstämman med bred majoritet, det var främst en del östgötar som uttryckte kritik.
Min kamp fick starkt gehör i jordbrukssverige och främst i Östergötland där jag plötsligt valdes till ordförande för östgötabönderna. När jag sedan mot LRFs inrådan fortsatte som fritidspolitiker för Centerpartiet ledde detta till att jag placerades som 2:a på Centerns riksdagslista i Östergötland, vilket 2004 när ettan Lena Ek blev EU-parlamentariker ledde till att jag, efter att i maj förlorat en ordförandestrid i LRFs riksförbund, blev riksdagsledamot.

Nåväl. Efter det att 6 partier av riksdagens då 7 (endast det färska Miljöpartiet ställde sig utanför) i bred samstämdhet och med LRFs rätt goda minne beslutade om en extremt radikal avreglering som skulle driva stora delar av det svenska jordbruket i utslagning och konkurs var alltså läget extremt kritisk för det svenska jordbruket.
I det läget ansökte Sverige om medlemskap i EU och en folkomröstning närmade sig. De flesta bönder och sannolikt de flesta Centerpartister var nog negativa till detta, både LRF och Centerpartiet var splittrade.
LRF insåg att ett svenskt EU-medlemskap skulle avbryta det ultraliberala jordbruksbeslutet precis i grevens tid eftersom Sverige vid ett EU-medlemskap skulle bli en del av EUs reglerade jordbrukspolitik med tullar och ersättningar.
LRF tog därför trots många medlemmars tveksamhet ställning för ett Ja till EU i folkomröstningen och satsade kraftfullt i opinionsbildningen.
I Centerpartiet stod det och vägde men jag menar att LRFs vägval också avgjorde Centerpartiets, som också att kampanja på JA-sidan.
Hade LRF och Centerpartiet, som deras systerorganisationer i Norge, istället tagit ställning för ett Nej till svenskt EU-medlemskap, då hade folkomröstningen med bred marginal givet ett Nej, det är jag övertygad om.
LRF och Centerpartiet avgjorde alltså folkomröstningen, och det är jag mycket glad för. Men jag är alltjämt lika upprörd över att LRF genom sin uppgivna hållning jämnade vägen för det ultraliberala och radikala svenska jordbrukspolitiska beslutet 1990.
Om denna fullständigt avgörande faktor i folkomröstningen skriver Per T Ohlsson ingenting, sannolikt beroende på att han inte fått del av den information jag nu lämnar..Jag hoppas att den är med i kommande skrifter av honom och andra!

Kommentarer till KDs besked om samtal med SD

Ebba Busch Thor ändrar sig nu efter valet, KD ska kunna samtala med både SD och V.
Annie Lööf anser det vara ett historiskt misstag att KD ska kunna samtala med både SD och V, om det kan göra att deras politik går igenom. Jan Björklund likaså.

Karin Pihl är liberal ledarskribent och skriver här i Trelleborgs Allehanda. Hon håller inte med.

Visst har Ebba Busch Thor ändrat sig från beskeden före valet om att inte samtala med SD, medan Annie Lööf och Jan Björklund står helt fast vid att detta aldrig ska ske.

S/MP/V gläds naturligtvis åt detta, eftersom någon borgerlig regering då inte finns på kartan under överblickbar tid, enda möjligheten för C och L att få inflytande torde vara att som nu samarbeta med S och MP och delvis V (stöd till Löfven som statsminister och samtal med honom).

Valet 2022 kan stå mellan ett rödgrönt "block" innehållande S/MP/C och L samt med något stöd från V och ett "borgerligt" alternativ med M och KD med stöd från SD. Det är fullt möjligt att detta senare alternativ kan få över 50 %, idag ligger det på ca 47 %.

Ytterligare intressanta analyser och kommentarer:

Här Håkan Boström i GP, KD gör rätt.

Här kommenterar Stefan Löfven och andra, mycket kritiskt.

Henrik Bredberg i konservativa Helsingborgs Dagblad är mycket kritisk.

Ekots Tomas Ramberg kommenterar.

Johan Hakelius i Fokus är liksom Ramberg intressant att läsa, ser ingen stor dramatik..

Statsvetaren Ulf Bjereld sitter i Socialdemokraterna verkställande utskott och konstater nöjt att nuvarande regering och samarbete stärker sin ställning.
PM Nilsson i Dagens Industri har länge drivit linjen att en ny borgerlig regering kräver samtal med och stöd från SD.

Expressen är på ledarplats kritisk till KDs positionsbyte, men är ändå lite otydlig.
Widar Andersson i Folkbladet anser att fler borde följa efter Ebba Busch Thor.
Lena Mellin i Aftonbladet tror att Kristersson och M efter en tid kommer att följa KD i spåren.
Ledarskribenterna Gabriel Ehrling Perers (L) och Reidar Carlsson (C) bedömer att KDs steg högerut gör att alliansen är död och begraven, typ.
Nyheter Idag citerar en rad kritiska vänsterröster som gärna citerar bibeln.

Förbjud delta terrororganisationer! Min framsynta motion 2013!

Expressen lyfter min motion från tiden när kriminalisering av att delta i terrororganisationer ansågs onödigt och fel.

Jag och Edward Nordén skriver på SVT Opinion.

Nu diskuteras varför det inte är brottsligt att delta i terrororganisationer, eller resa för att ansluta sig till dem. Liberalernas rättspolitiska talesperson Johan Persson beklagar att alliansen inte gjorde någonting, typ..Och Morgan Johansson och S gjorde ännu mindre.

Jag lade redan 2013 en motion om detta, på Edward Nordens initiativ (då C, nu MED). Ledarsidornas Johan Westerholm skriver om dess framsynthet, och har skrivit flera gånger. Och ytterligare en gång!

Motionen avslogs blankt av riksdagen, Och många avrådde mig från att lägga motionen som kunde tolkas främlingsfientligt, typ. Corren refuserade debattartiklar jag ville publicera.  Så var debattklimatet i Sverige då.

2015 motionerade jag åter och 2016 bifölls min motion. Dock bara delvis, endast terrorresor där man aktivt begick terrordåd omfattades, straffen är lägst i Europa och Sverige är alltjämt det nästan enda landet i EU som inte kriminaliserar medlemskap i en terrororganisation.

Idag är debattklimatet ett helt annat och partierna överbjuder varandra i radikala förslag om att höja straff och frånta medborgarskap mm. Vi får se var det landar, uppenbart är ändå att Edward Nordén och jag var tidigt och framsynt ute vilket vi tyvärr inte hyllades för, tvärtom..

Johan Westerholm

Högtidstal hos studentföreningen Heimdal!

Jag ska mycket kort tacka för att föreningen Heimdal i Uppsala utsett mig till hedersledamot ("”för att under ett långt värv, oförväget och med sanningslidelse och stark integritet, ha verkat för traditionell centerpartisk politik, såväl i medvind som i motvind”).

Jag ska berätta något om mig själv och om den oerhört spännande politiska verkligheten i dagens Sverige.

Allt detta på drygt fem minuter…

Jag vill därför redan nu hänvisa den som eventuellt vill gräva djupare i vem jag är, vad jag tycker och driver, till min blogg, där finns allt att hämta. Bara googla Staffan Danielsson och memoarer så kommer ni till tre utförliga blogginlägg.

Jag är alltså 71 år, uppvuxen på ett lantbruk utanför Linköping, med moderata föräldrar. Jag rycktes med av miljö- och vänsterströmningarna kring 1968 och senare och gick åt vänster, men inte längre än till Centerpartiet. Jag tillbringade fem mycket givande år vid Ultuna, dagens lantbruksuniversitet, dock utan att frekventera Heimdals möten, och inte många andra politiska möten heller.

Jag har alltid varit en varm humanist som vill förbättra världen, jag vill att den och hela Sverige ska leva och utvecklas väl och med resurshushållning och miljöhänsyn i fokus. Jag gillar att samhället garanterar en grundtrygghet, och att vår demokrati och vårt välstånd grundar sig i en stark marknadsekonomi.

Jag var länge icke-socialist men tycker idag att det är bättre att beteckna sig med ett positivt begrepp istället för ett antibegrepp, och är alltså borgerlig. Eller en blandning av liberal och konservativ. Jag noterar med tillfredsställelse att Föreningen Heimdal  enligt wikipedia idag definierar sig som en borgerlig studentförening, en reformvänlig konservativ sådan öppen för liberala och konservativa studenter.

För att bli politisk aktiv måste man inse att man får gå med i det minst dåliga, eller bästa, partiet, eftersom oftast inget parti tycker precis som man själv. De allra flesta kommer inte så långt, tyvärr.

Jag har nu deltagit mycket aktivt i samhällsarbete i ca 40 år, i LRF där jag nästan blev ordförande år 2004 efter många år i region- och rikstyrelse, samt i Centerpartiet som jag representerat 13 år i riksdagen och suttit i 7 år i partistyrelsen. Jag var där bl a med om att helhjärtat driva på för att Centertidningar skulle säljas till Mittmedia och Stampen m fl för 1, 8 miljarder kronor, betydligt mer än som förutsågs.

Jag är i grunden lojal och inser behovet av majoritetsbeslut, men inom den ramen anser jag att man också måste kunna föra idé- och sakdebatter där man vill påverka och tycker olika. Det har jag gjort inom både LRF och inom Centerpartiet.

Jag går emot alla partilinjer när jag fullständigt övertygad kämpar för individens rätt att själv bestämma sitt öde vid svåra lidanden i livets slutskede contra Statens rätt att bestämma för alla, dvs rätt till dödshjälp, eller inte. Och denna rätt kommer att införas inom kanske fem år, jag har redan gått från 5 % till 35 % stöd i frågan på vår partistämma. Och jag försvarar starkt det miljövänliga svenska lantbruket, köp hellre mat från Sverige än ekologiskt från hela världen!

Det som med all rätt uppmärksammats mest är min konflikt med mitt parti i migrationsfrågan sedan 2012/13, då vår ideprogramsgrupp förklarade att ”Centerpartiet vill ha en helt fri invandring”, typ. Jag och mitt partidistrikt, och andra, mobiliserade och lyckades landa programmet väl. Men de starka liberala krafterna fick sedan med sig partiet på en betydligt mer generös politik i asylfrågan, med grunden i Reinfeldts och alliansens avtal med Miljöpartiet efter valet 2010 som bl a ledde till att 40 % av de knappt 90.000 asylsökande till EU under 2015, som uppgav sig vara barn under 18 år, valde att ta sig till Sverige.

På Centerstämman 2013 tog jag strid mot en helt orealistisk linje som partistyrelsen föreslog, att Sverige som enda land borde öppna sina ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Jag förlorade och detta är alltjämt Centerpartiets linje. Min uppfattning är att Sverige som litet land inom EU måste anpassa sina migrationsregler i riktning till hur övriga EU-länder gör.

Hösten 2015 accepterade Centerpartiet trots allt en skärpning av Sveriges asylregler, och man ställde sig tillsammans med alla partier förutom V bakom EUs politik för att hejda strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter över Medelhavet och genom Turkiet. Ja, faktiskt. Jag förvägrades då under en knapp vecka att delta i min riksdagsgrupps möten när migrationen diskuterades, som en av mycket få riksdagsledamöter genom tiderna i något parti. Det gruppordförandebeslutet upphävdes dock snabbt, men skadade givetvis både mig och, tror jag, mitt parti.

Jag lyckades hösten 2018 inte bli återvald, beroende på vad som i Sverige anses vara en hög ålder, 71 år, samt p g av att jag i flera riksdagsomröstningar lagt ned min röst när jag inte kunde stödja mitt partis nej till en mer realistisk migrationspolitik.

Som pensionär fortsätter jag livligt att diskutera politik i sociala medier, och ni är t ex välkomna till det FB-forum som jag medmodererar, Politisk Allmändebatt, för debatt över parti- och blockgränser. (Jag har även med andra startat upp Liberalkonservativ Debatt och för socialliberaler finns även Politisk Centerdebatt.)

Där har jag förespråkat att C och L borde ha avstått i statsministeromröstningen om Ulf Kristersson. Hade sedan SD fällt regeringen hade detta varit tydligt för väljarna och då kunde kanske dagens lösning blivit av. Men C och L tar en stor politisk risk när man först fäller sin statsministerkandidat Kristersson, och sedan direkt stödjer den man inte alls ville ha, Löfven. Vi får se hur detta utvecklas.

Slutligen, det är oerhört spännande tider i svensk politik och väljaropinionen blir alltmer lättflyktig. Jag befarar att Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar/problem och likaså ser jag mycket allvarligt på det växande utanförskapet i många förorter och på den dåliga integrationen och på en växande otrygghet och ökad brottslighet på många håll.

Här behövs kraftsamling, och krafttag, på en rad olika sätt. Jag anser inte att dagens fortsatta S/MP-regering, med stöd från 33 % av väljarna, kommer att klara detta och hoppas liksom även min partiledare att alliansen kan vinna valet 2022. Hur det ska gå till hinner jag inte utveckla här idag.

Än en gång, stort tack för Er utnämning av mig till hedersledamot!

Malmö-Laglöst land för småbutiker. ORIMLIGT!

Igår visade TV4-Nyheterna detta upprörande och uppskakande reportage om hur gängbrottslingar i Malmö terroriserar och styr över människors vardag, med fokus på småföretagare som driver butiker.

De är livrädda, de tvingas låta brottslingarna förvara knark och stöldgods i sina affärer, de tvingas betala pengar och deras varor stjäls inför dem. De hotas med vapen och att de och deras familjer skadas om de gör motstånd eller larmar polisen.

Samma situation råder sannolikt i andra förorter och större städer i vårt land.

Ingen polisanmäler längre, typ. Brottsligheten sjunker alltså i Malmö...

Justitieminister Morgan Johansson twittrar belåtet så här; "Morgan Johansson

‏ @johanssonmorgan

Antalet anmälda brott minskar kraftigt i Malmö, och är lägst på 17 år. Det kan vara ett tecken på att det nu går åt rätt håll, men mycket arbete återstår."

Hur kan kriminella tillåtas härja och terrorisera småföretagare, och många andra, i Malmö?

Hur tar polis och myndigheter tillbaka stadsdelar och områden där människor lever livrädda och utlämnade till gängbrottslingars styre?

Vad gör regeringen? Vad gör de 4 statsbudget- och 73-punktspartierna? Vad gör riksdagen?

Hittills blir det väl bara värre, typ. Trots att många löften har avgivits under massor av år av många politiker och partier och polismästare.

I New York, med än mer allvarlig brottslighet, kunde en massiv nolltoleranskampanj pressa de kriminella tillbaka och minska brottsligheten.

Vem tar initiativ till något liknande i Sverige?

Rejäl garantipension, men inkomstpensionerna måste höjas!

Pensionsgruppen med 6 partier höjer nu garantipension och bostadstillägg. (Och pensionsålder, vilket jag inte diskuterar här). Det är bra, men skillnaden i ekonomiskt netto mellan den som arbetat ihop pensionspoäng hela livet och den som erhåller garantipension eller äldreförsörjningsstöd kan bli för liten, därför måste inkomstpensionerna höjas rejält. De har redan halkat långt ner jämfört med övriga EU-länder, vilket faktiskt är en skandal.

Expressen skriver på ledarplats att det inte är rimligt att garantipension plus bostadstillägg för den utan pensionspoäng kan ge typ samma ekonomi som för den som arbetat i 40 år.

Petter Birgersson i Trelleborgs Allehanda beskriver på ledarplats väl hur skillnaden mellan den som har en pension på 10.000 kr intjänad genom många års arbete bara ger ett antal hundralappar mer i ekonomiskt netto efter bostadstillägg och skatt. Han tar också upp det jag så länge arbetat för, att det är orimligt att har man sparat ihop eller ärvt ett litet kapital så tas det ifrån en genom att man då inte erhåller bostadstillägg vilket tvingar fram försäljning eller belåning av kapitalet, som i båda fallen äts upp.

Här är min riksdagsmotion från 2017 där jag kräver en översyn av det ekonomiska nettot för de som arbetat ihop sin pension relativt de som erhåller garantipension och äldreförsörjningsstöd, samt krav på att gränsen för när kapitalinnehav sänker bostadstillägget höjs kraftigt. När barnfamiljer genom maxtaxan får en mycket stor subvention för sina barnomsorgskostnader får de med stor eller väldigt stor förmögenhet samma bidrag som alla andra utan något avdrag, till skillnad mot hur mycket en pensionär med visst kapital behandlas. (Här min riksdagsmotion från 2016 i samma frågor).

Här en artikel från mig våren 2018 i Corren på samma tema. Och här ett blogginlägg kring inkomstpension, garantipension och äldreförsörjningsstöd. Och här ett till där jag tar upp hur pensionärernas bostadstillägg tas bort om det finns kapital, medan barnfamiljernas subventionerade maxtaxa gäller för höginkomsttagare utan någon effekt om kapital finns.

Och här en intervju med mig i Senioren inför valet 2018, där jag kämpade för att inte "bli satt på läktaren". Nu sitter jag ändå där men kommer att fortsätta att arbete för de äldre och deras villkor och förutsättningar, bl a i sociala medier och genom Seniorerna (SPF).

Hedersledamot i Heimdal!

Alla känner nog inte till den anrika studentföreningen Heimdal, på borgerlig grund, öppen för liberala och konservativa studenter.

Jag tackar och är hedrad över att att ha utsetts till hedersledamot med en helt OK motivering.



https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6reningen_Heimdal