fredag, september 30, 2016

Tappar Ramberg, Hagen, Mattson fattningen? Eller jag?

(Alice Teodorescu i GP, som oftast helt klockren:)

Jag är chockad, faktiskt, och söker i detta blogginlägg redovisa varför, och vill gärna ha synpunkter. Håller jag på att tappa all sans och vett, eller är det svenska advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, Expressens Cecilia Hagen och Expressens chefredaktör Thomas Mattson som håller på att göra det?

Denna nyhetsartikel i Nyheter Idag (OBS, typ SD-nära tidning) ger en god bild av hur det började (få tidningar har skrivit) med ett som jag tycker oerhört anmärkningsvärt blogginlägg av Anne Ramberg. Som tydligt pekar ut min riksdagskollega Hanif Bali (M) med rötter i Iran som "brun råtta" eller som "talesperson för bruna råttor".

Hanif Bali för en tuff kamp på twitter med massor av "vänstertwittrare" och kan vara provocerande för dem och kanske andra ibland. Detta väcker agg och hat, ja hur ska man kalla det som Anne Ramberg ger uttryck för? Men jag känner Hanif Bali som en riksdagsledamot med stort engagemang och som i många år varit migrationspolitisk talesperson för moderaterna.

Att en ledande advokat, tillika generalsekreterare i Svenska advokatsamfundet uttrycker sig så här utan att det blir en riksnyhet och kritiken blir förödande från "tyckarSverige" begriper jag inte.

Igår inspirerades Expressens krönikör Cecilia Hagen till att gå ännu längre än Anne Ramberg i denna krönika betitlad "Hur ska vi bli av med de mänskliga brunråttorna".

Hon skriver där ordagrant: "Jag dånar inte om jag får syn på en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sinasenaste bloggar. Läs!"

Och: "Hur ska man bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?"

Hon hänvisar alltså direkt till sin goda vän, de umgås i samma kretsar på Östermalm vad jag förstår, Cecilia Hagen och vill alltså utplåna typ rasister och väl inklusive Hanif Bali.

Man tar sig för pannan. Ofattbart. Hade någon i tidningar närstående SD skrivit på liknande sätt om sina meningsmotståndare hade det varit krigsrubriker i media. Men nu är det rätt tyst.

Och Expressen väljer alltså att publicera Cecilia Hagens ord som tyvärr kan tolkas som, eller inspirera andra till, våldshandlingar. Jag ser mycket allvarligt på dem och på att de publicerats.

Det gör dock inte, märkligt nog, Expressens chefredaktör Thomas Mattson. Artikeln, som jag tycker borde vara nästan åtalbar, typ, låter han stå kvar och på twitter nonchalerar han den t o m.

"
Så är det naturligtvis inte. Bisarr tolkning - tyvärr spridd av du-vet-vilka. Ej ens värt att bemöta, egentligen

Cecilia Hagen vill alltså kanske utplåna Hanif Bali. Är det "en bisarr tolkning", så kan hennes text omöjligen tolkas? Men precis så står det ju.
Men OK, hon menar kanske inte Hanif Bali, då. Hon menar de främlingsfientliga krafter eller rasister som Anne Ramberg pekar ut, lite oklart vilka. Ingår t ex de som röstar på SD, 800.000 medborgare? Jag tycker, både vad gäller Ramberg och Hagen, att det är livsfarligt att anamma ett språkbruk och ett människoförakt som nazister och rasister har och använder sig av. Var kommer detta att sluta när de goda krafterna tar till samma fördömanden, utpekanden och hot som de onda?
Det är tyst på twitter från vänstern och från många goda liberaler. Och Thomas Mattson menar att kritiken mot Ramberg och Hagen är inte ens värd att bemöta. Det vill säga, de har inte skrivit något som helst anmärkningsvärt...
Håller jag på att tappa koncepterna, eller är det Ramberg, Hagen och Mattson?


Cecilia Hagens krönika:
"Värst lär det vara på Karlaplan i Stockholm, om natten. Det rasslar i buskagen, fuktiga små nosar kikar fram, pepparkornsögon spejar, och så, vips, pilar en bamseråtta i väg mot en översvämmad papperskorg eller en tappad korvbit, de korta små benen går som avbrutna trumpinnar och varenda Östermalmsdam eller -herre eller -knähund i närområdet dånar.
Det där sista var alldeles för fördomsfullt, jag tar tillbaka, jag är snudd på Östermalmsdam själv och jag dånar inte om jag får syn på en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sinasenaste bloggarLäs!
Det är många som lider av råttfobi. Råttskräck. Min något äldre kusin förlorade sin hjältestatus i mina ögon för några decennier sen när hon likt dåtidens serietidningars sekreterarvåp hoppade upp på mitt köksbord i det ögonblick en söt och pigg liten mus kom kilande över golvet.

Jag har haft större råttdjur på besök också och jag pratar inte om mänskliga rådisar just precis nu. Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna. En gång släpade en stor råtta en halv limpa över mitt köksgolv medan jag satt och åt frukost. Den tittade sig först omkring för att försäkra sig om att jag inte såg den, vilket jag visst gjorde, och sen började den målmedvetet putta brödet framför sig i riktning mot gjutjärnselementet. Ett elementrör gick rätt igenom golvet och runt det röret hade ett hål uppstått, ett hål som mynnade i underjorden. Och där, inbillar jag mig, stod en råttkusin på två ben med uppsträckta tassar beredd att ta emot bytet. Jag låtsades som om jag inte märkte någonting. Jag gillade råttan. Den råttan.
Minns ni förresten Art Spiegelmans seriealbum "Maus"? Där framställdes de inte som råttor, nazisterna, utan som ondskefulla katter. Och judarna var tecknade små möss som de jagade. Spiegelman fick Pulitzerpriset för serien 1992, det var första gången en tecknad serie belönades med det prestigefulla priset.
Apropå serieteckningar, häromdagen hittade jag i mitt Facebookflöde Nanna Johanssons "Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg" från tidningen Arena i december 2012. Där skildrar hon normaliseringsprocessen på kornet. Jag tror att vi hunnit till steg 5 nu. Må vi inte komma längre än så.
Bland råttor jag gillat finns min dotters hamster Basil om man nu får räkna hamstrar till råttdjuren. Basil var en mycket tråkig och passiv ulltott som gjorde om det lilla hjul hen skulle motionera i till sovplats. Jag känner igen mig i inställningen.
Så sent som i går stötte jag på en riktig gaturåtta, i Malmö, på Gustav Adolfs torg. Den var på väg att fixa käk åt sig och de sina, antar jag. De har väl slut på råttgiftet här liksom i Stockholm.
Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?

Jag önskar att jag hade ett svar. Själv har jag inlett en Aktuellt-strejk. Det lär de inte märka, jag tittar ändå så sällan. Men jag tänkte att jag skulle ge "Breaking news" en chans i stället. Där har de morskat upp sig rejält. Ty mycket tål Filip och Fredrik skrattas åt, men mera hedras ändå."


Skicka en kommentar