Jag har sedan länge engagerat mig i den mycket viktiga och känsliga frågan om "dödshjälp", dvs om , vid svåra lidanden i livets slutskede, staten och sjukvården/läkaren är de enda som bestämmer över människans liv eller om den svårt sjukes - individens - vilja också ska kunna spela in.
Jag har skrivit motioner och flera gånger interpellerat socialminister Göran Hägglund om denna fråga, där jag anser att en utredning bör tillsättas. Jag har skrivit och medverkat i debattartiklar, och haft flera blogginlägg.
Här ur ett blogginlägg den 18 aug 2012:
"Några framgångar har nåtts, t ex accepteras det idag att maskiner som behövs för att upprätthålla livet får stängas av om det är den enskildes uttryckliga vilja. Likaså accepteras idag smärtlindring genom stark medicinering, även om det skulle korta livet och påskynda döden.
Däremot finns tyvärr ingen öppning ännu för att den enskildes vilja vid svåra lidanden ska kunna respekteras, självfallet under sträng kontroll och noga reglerat. Jagh fortsätter att kämpa för att en sådan utredning ska tillsättas, och jag tycker att den riksdagsmajoritet som förhindrar detta tar poå sig ett mycket stort ansvar.
Det finns en förening som driver på i dessa frågor, Rätten till vår död. Jag sympatiserar i mycket med deras budskap men har inte ännu blivit medlem, det får var och en ju avgöra."
Idag är jag medlem i RTVD och ingår sedan några månader också i föreningens styrelse.
Radio Värmland sände igår den 27 juni en debatt mellan mig och KDs ordförande i Värmland Charlie Weimers.
Smålandsposten kritiserar rätt aggressivt på ledarplats min uppfattning. Jag håller alltså inte med och anser att det vore naturligt att dessa svåra frågor kunde utredas ordentligt i syfte att ge den enskilde individen en möjlighet att - självklart efter noga preciserade regelverk - kunna få inflytande över sitt liv vid svåra lidanden i livets sjutskede.
Jag har skrivit motioner och flera gånger interpellerat socialminister Göran Hägglund om denna fråga, där jag anser att en utredning bör tillsättas. Jag har skrivit och medverkat i debattartiklar, och haft flera blogginlägg.
Här ur ett blogginlägg den 18 aug 2012:
"Några framgångar har nåtts, t ex accepteras det idag att maskiner som behövs för att upprätthålla livet får stängas av om det är den enskildes uttryckliga vilja. Likaså accepteras idag smärtlindring genom stark medicinering, även om det skulle korta livet och påskynda döden.
Däremot finns tyvärr ingen öppning ännu för att den enskildes vilja vid svåra lidanden ska kunna respekteras, självfallet under sträng kontroll och noga reglerat. Jagh fortsätter att kämpa för att en sådan utredning ska tillsättas, och jag tycker att den riksdagsmajoritet som förhindrar detta tar poå sig ett mycket stort ansvar.
Det finns en förening som driver på i dessa frågor, Rätten till vår död. Jag sympatiserar i mycket med deras budskap men har inte ännu blivit medlem, det får var och en ju avgöra."
Idag är jag medlem i RTVD och ingår sedan några månader också i föreningens styrelse.
Radio Värmland sände igår den 27 juni en debatt mellan mig och KDs ordförande i Värmland Charlie Weimers.
Smålandsposten kritiserar rätt aggressivt på ledarplats min uppfattning. Jag håller alltså inte med och anser att det vore naturligt att dessa svåra frågor kunde utredas ordentligt i syfte att ge den enskilde individen en möjlighet att - självklart efter noga preciserade regelverk - kunna få inflytande över sitt liv vid svåra lidanden i livets sjutskede.
2 kommentarer:
Jo när det gäller Sydafrika och Mandela kan jag också tycka att han skulle inte behöva läggas i respirator vid 94 års ålder, men när det gällde min pappa så dog han väldigt fort efter att ha blivit intagen på sjukhus. Personalen beklagade att han dog så snabbt. Jag kommer nog aldrig att få veta om han fick dödshjälp eller inte. För det bestämde hans fru och en anhörig till henne. Jag fick veta att jag inte skulle hinna fram innan han var död av henne. Så nog behöver detta regleras alltid. Personalen trodde att jag hade suttit vid hans sida. Detta hände i Sverige förstås.
Intressant aspekt Ann Helena, och oerhört fel om det var som du misstänker.
Jag uppfattar frågan som en situation där MAN SJÄLV BESLUTAR huruvida man vill fortsätta att kämpa mot sin död och det tycker jag är väldigt viktigt att man skall kunna göra.
Min mor dog vid hospice och hade tydligt uttryckt att hon inte ville dra ut på döden - hon hade alltid fasat för tanken att vara utlämnat till andras godtycke och vård. Hon ville leva så länge som hon kunde kommunicera, sedan skulle det gå så fort som möjligt. Tyvärr levde hon i plågor en hel vecka efter hon blev medvetslös. Och jag fick tjata mig till smärtlindrande för henne under den tiden när hon gnydde... Min fasa är vad som händer med oss som inte har barn eller familj som kämpar för oss.
Nog behöver detta regleras alltid!
Heja Staffan Danielsson
Skicka en kommentar