måndag, oktober 08, 2012

Partiledardebatt

Partiledardebatt i SVT igår kväll, här och här

Jimmie Åkesson stod bredvid Jonas Sjöstedt och, några platser bort, Stefan Löfven. Minns någon längre när Håkan Juholt och Lars Ohly vägrade just detta för något år sedan...

En rätt bra debatt, där väl alla klarade sig hyggligt. Alliansen var som vanligt väl samstämd, medan något regeringsalternativ knappast var i syne. Det närmaste torde väl vara om Löfven försöker återuppliva Mona Sahlins "MP-Spår", och med V som stödröstare i riksdagen men inte med i regeringen. Fast det är många konvulsioner dit, och jag tror att bl a detta kommer att ge alliansen ett övertag på de f.d rödgröna  vid valet 2014.

Annie Lööv debatterade utmärkt, lugnt och tryggt och med bett. Denna uppfattning delar jag med flera tunga kommentatorer. Dock inte med Mona Sahlin, som nyss  i morgonsoffan sökte förminska Annie Lööv. Även Peter Wolodarski gjorde det med argumentet "jag minns inte vad hon sa". Dålig analys, Peter, tycker jag, minns du alltså bättre vad män som debatterar säger?

Fredrick Reinfeldt bedömdes vara blek av expertisen. Kanske är det ändå så att hans sansade debattstil väcker anklang hos många väljare.

Stefan Löfven börjar alltmer likna en "vanlig" partiledare, efter glorifieringen av honom som socialdemokratins räddare. Hans uppgift är verkligen inte lätt, vilket visade sig i diskussionen om vinstförbud i den offentliga sektorn. En märklig debatt, med tanke på att Sveriges och världens välstånd i grunden vilar på marknadsekonomi och konkurrens mellan företag som givetvis måste drivas med överskott/vinst och inte med förlust.

Jimmie Åkesson var rätt blek, trots att han fick invandringsfrågan uppdukad för sig av programledarna. Jan Björklund blev hyllad när han tog ett hjärtskärande exempel på varför Sverige ska ta emot flyktingar.

Däremot tog ingen upp den problemställning som jag försöker fundera kring, det faktum att Sverige med 2 procent av EUs befolkning tar emot en så stor andel av asylsökande till EU, uppåt 30 % av de ensamkommande ungdomarna och ca 10 procent av hela flyktingströmmen. En orsak till detta torde vara att de svenska regelverken uppfattas som bättre av dem som söker sig hit, t ex vad gäller åldersbedömningen av de ensamkommande.

Miljöpartiet vill nu att regelverken ska bli ännu öppnare, och nyhetsmedia följer upp detta med exempel på att ensamkommande till Sverige återförvisas till det första EU-land de kom till. Effekten av att Sverige skulle ytterligare skilja ut sig med mer generösa regelverk samtidigt som flyktingströmmen nu kommer att öka kraftigt, Sverige redan har ansträngda mottagningsresurser och flera EU-länders kris börjar påverka den svenska arbetsmarknaden kan tyvärr komma att spela SD i händerna inför nästa val.

Jag hoppas verkligen inte att så sker, eftersom Sveriges generösa politik har en god förankring i folkopinionen och behovet av att välkomna dem på flykt är växande. Det gäller dock att slå vakt om ett fortsatt starkt stöd för vårt flyktingmottagande och där är min övertygelse att Jan Björklunds grundläggande argument behöver kombineras med min analys över hur stor andel av flyktingströmmen till EU som Sverige uthålligt kan klara av att ta emot, integrera och få i arbete.
 

3 kommentarer:

gustav (sd) sa...

"Dålig analys, Peter, tycker jag, minns du alltså bättre vad män som debatterar säger?"

Haha, så pinsamt och billigt att spela ut "köns-kortet". Ni centerpartister uppträder allt mer ovärdigt ju närmare ert uttåg ur riksdagen vi kommer.

Anonym sa...

Sverige skall ha en generös "flyktingpolitik" men en restrektiv "invadringspolitik". Det är uppenbart att Björklund inte kan se skillnaden mellan flyktingar och invandrare. Det är nämligen en stor skillnad i definitionen av av dessa grupper.//Peter

Anonym sa...

Uppriktigt sagt så tror jag inte att Jan Björklunds "hjärtskärande exempel" gav så många pluspoäng hos vanligt folk, av den enkla anledningen att exemplet inte är trovärdigt.

De flesta ensamkommande flyktingbarn, är män, betydligt äldre (ofta flyr de från militärtjänst), och har betalat multum till smugglare.

Att en 12-årig flicka (utan språkkunskaper?) som fått ena benet amputerat skulle ha lyckats ta sig till Sverige själv och söka asyl, låter inte sannolikt, helt enkelt. Jag skulle gärna vilja se ett tv-inslag eller läsa en artikel där man får se henne i svensk miljö, och höra hur hon bar sig åt för att komma hit. Och om hon existerar så ska hon naturligtvis få stanna i Sverige, och få den hjälp hon behöver.

Men vi ska då inte glömma att lilla Habib är inte den enda somaliska 12-åringen som förlorat hela familjen, och fått ett ben eller en arm amputerat. Och de flesta i den situationen finns kvar i Somalia och i andra länder som drabbas av krig, och Sverige har inte resurser att ta hit alla för att hjälpa dem här.

Jag tror helt enkelt inte att Habib existerar, annat än möjligen i Jan Björklunds fantasier, och det är oerhört fegt av honom - liksom av Erik Ullenhag i Agenda för någon vecka sedan - att dra till med ett sådant exempel i stället för att diskutera de stora problem som oroligheterna i arabvärlden faktiskt fört med sig både i arabländerna och för oss i Europa.