onsdag, januari 18, 2012

Här omhändertas Per-Olas alla kor

Jag har skrivit om lantbrukaren Per-Ola Olsson i Simrishamn, vars kossor länsstyrelsen anser far så illa att de måste tvångsomhändertas.

Länsstyrelsen med experter bedömde den 8 december att korna hade det så illa att de måste tas från honom medan två djuromsorgssakkunniga som lantbrukaren anlitade bedömde dem vara i gott skick. Länsstyrelsen hänvisar också till tidigare föreläggande och prövningar i förvaltningsrätten, där lantbrukaren dock fått rätt några gånger. Strax efter det att vitet avslagits av rätten beslutar ändå länsstyrelsen att djuren måste omhändertas.

Igår tisdag så kom tre poliser och flera lastbilar och alla djuren hämtades. Här tv-inslag från hämtningen, djuren verkar väl hållna.

Att djuren nu måste vara i ett annat stall tills de vartefter säljs eller slaktas medför mycket stora kostnader för lantbrukaren som också förlorar sin försörjning. Ett omhändertagande är alltså ett oerhört ingrepp i hans eller hennes näringsverksamhet och liv.

Far djuren så illa att de trots råd och anvisningar måste omhändertas är detta självklart ett oundgängligt beslut. Har de det tillräckligt bra bör länsstyrelsens bedömningar kunna granskas och ifrågasättas. Detta lyckas sällan berörda lantbrukare hävda, när djuren är borta finns ofta inte så bra belägg för hur de hade det vid omhändertagandet.

I detta fall finns alltså intyg av två erfarna sakkunniga, och därtill har djuren dokumentärfilmats i sin stallmiljö den senaste veckan. Vi får se hur kammarrätten kommer att bedöma fallet, och jag hur ju också bett JO granska det.

Det har förts en betydande debatt i kommentatorsfälten på artiklar i Land lantbruk och ATL, där ett antal inlägg ger uttryck för oro för att dagens regelverk och lagar ger myndigheterna en så stark maktställning att även rätt normalt skötta gårdar kan riskera att drabbas av förelägganden vilket snabbt (efter tre gånger) kan leda till att djuren tas ifrån gården. En rätt anmärkningsvärt sträng praxis, kan man tycka, som lär vara ifrågasatt av Eva Erikssons djurskyddsutredning.

LRFs ordförande Helena Jonsson har också intervjuats.

Flera i kommentarsfloden vittnar om självupplevda upplevelser och dito oförrätter, och myndighet och tjänstemän sågas ibland vid fotknölarna. Det får stå för dem som gör det, och mycket kan vara överdrivet eller tillspetsat eller fel. Men en del är säkert värt att diskutera och ta lärdom av, exemplen är många.

Det här är ju svåra och viktiga frågor där djurens bästa står i centrum och där länsstyrelsen har ett tungt tillsynsansvar. Liksom vad gäller andra myndigheter är det min grundläggande uppfattning och tro att man i allt väsentligt gör ett bra arbete med att tillämpa lagarna och i första hand arbetar med information och rådgivning så att stallar där djurskötseln behöver förbättras kan få stöd i detta.

Det bör också noteras att anonyma anmälningar leder länsstyrelserna till plötsliga tillsynsbesök, vilket även uppmuntras ibland. Det är dock just anonyma tips, där olika bevekelsegrunder kan ligga bakom.

Länsstyrelserna har nyligen tagit över hela ansvaret för djurskyddstillsynen, och det kan finnas en risk för att ambitiösa inspektörer kan vara alltför snabba med förelägganden som kan leda till omhändertaganden. Lantbrukaren bör i första hand ses som en näringsidkare man för en dialog med för att rätta till ev missförhållanden.Först i andra hand bör lantbrukaren ses som en potentiell brottsling.

Det framförs också kritik mot att länsstyrelsen har en alltför stark ställning vid beslut i dessa frågor. Man genomför tillsynen, utfärdar förelägganden och sammanställer "bevismaterial" i form av beskrivningar av förhållandena med fotodokumentation, som sedan ligger till grund för förvaltningsrättens beslut. Inspektörer, jurister, veterinärer och chefer är arbetskamrater som naturligen ofta kommer till samma bedömningar. Dessa bedömningar väger oerhört tungt, och förvaltningsrätten ska tydligen främst pröva om myndigheten har agerat i linje med sina mandat.

En del kritiker hävdar att länsstyrelsen borde polisanmäla lantbrukare som man anser bör få sina djur beslagtagna, så att brottsutredning kan göras och sedan tingsrättsförhandling där båda parter kan lägga fram sina uppfattningar och få den prövade och avgjorda.

Jag vet inte om detta är rätt väg att gå, men uppenbart är att det behövs en diskussion om hur djurägarens ställning behöver stärkas. Helena Jonsson och LRF arbetar uppenbarligen i den riktningen vilket jag tycker är bra! Jag hoppas också att länsstyrelser och Jordbruksverket överväger detta och självfallet också jag och andra politiker!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
Skicka en kommentar