För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast. Jag skriver i ATL att en förutsättning för att det svenska jordbruket ska kunna vända decenniers av krympning (och ökad import) till att åter börja växa är att nya riksdagsmål för jordbruket beslutas. Huvudfokus måste nu flyttas från den viktiga ekonischen och till det moderna miljövänliga ("konventionella") jordbruket som står för 95 procent av produktionen. Dessutom behöver en parlamentarisk livsmedelskommitté tillsättas för att enas om riksdagsmål och om en kraftsamling för att av resurs-, djuromsorgs- och miljöskäl lyfta fram närproducerad mat från Sverige.
För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast.
Astrid Lindgren fick världens strängaste djurskyddslag i present. Näringen talade om fördubbling och att ta 2 procent av EU:s matmarknad.
Så blev det tyvärr inte. Sverige är tillsammans med åkerfattiga Norge bland de länder i Europa som nu har lägst självförsörjningsgrad, snart under 50 procent. Detta är en dramatisk utveckling, att jordbruk och livsmedelsindustri läggs ned för att konsumenter och kommuner köper billigare importmat i stället för den dyrare svenska maten.
Utvecklingen strider dock inte mot något politiskt uppsatt mål, helt enkelt därför att riksdagen inte har något mål om hur det svenska jordbruket i sin helhet ska utvecklas.
Huvudfokus riktas i stället ständigt mot hur just det ekologiska jordbrukets andel av den krympande produktionen ska kunna nå uppsatta mål, och hur den offentliga sektorn ska förmås att köpa 25 procent ekologiskt mat, var den än är producerad.
Riksdagens mål om och huvudfokus på ekojordbrukets utveckling har varit framgångsrik, eftersom ekoproduktionen med rejäla stöd till rådgivning, marknadsföring och miljö samt med växande efterfrågan och merpriser har mångdubblats under 25 år så att den nu svarar för 4 – 5 procent av produktionen och är en viktig nisch.
Det är samtidigt lika uppenbart att detta inte på något vis har stärkt jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet mot importen, utan världens mest djur- och miljövänliga jordbruksproduktion i Sverige har i stället minskat med en tredjedel på några decennier.
Fokus i jordbruksdebatten måste nu flyttas till hur den dominerande miljövänliga produktionen - den "konventionella" - ska kunna öka sin konkurrenskraft och vända utvecklingen.
För att detta ska kunna ske måste riksdagens mål för jordbruket omarbetas och fokus riktas på att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet. Mål styr och har betydelse!
Utöver detta är en bred kraftsamling från näringen, med stöd av politiker, konsumenter, industri och handel med flera helt nödvändig för att jordbruket åter ska börja växa. Sveriges växande sårbarhet vid allvarliga kriser måste också analyseras.
Jordbrukets konkurrenskraft måste ses över i ett EU-perspektiv vad gäller skatter, kontrollkostnader och ersättningssystem. Eftersom jordbruket krymper bör den beslutade dieselskattehöjningen på över 500 miljoner kronor ses över i en kontrollstation.
För att dessa genomgripande åtgärder ska kunna förverkligas i en samlad livsmedelsstrategi behöver enligt min uppfattning en parlamentarisk kommitté tillsättas.
Lägets allvar kräver detta, och utan en bred samsyn om nya mål och åtgärder torde den negativa utvecklingen vara mycket svår att vända för näringen.
Staffan Danielsson,
riksdagsledamot (C)
Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, ekoodling, mat, lrf, politik, centerpartiet, riksdagen, alliansen, socialdemokraterna
För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast.
Astrid Lindgren fick världens strängaste djurskyddslag i present. Näringen talade om fördubbling och att ta 2 procent av EU:s matmarknad.
Så blev det tyvärr inte. Sverige är tillsammans med åkerfattiga Norge bland de länder i Europa som nu har lägst självförsörjningsgrad, snart under 50 procent. Detta är en dramatisk utveckling, att jordbruk och livsmedelsindustri läggs ned för att konsumenter och kommuner köper billigare importmat i stället för den dyrare svenska maten.
Utvecklingen strider dock inte mot något politiskt uppsatt mål, helt enkelt därför att riksdagen inte har något mål om hur det svenska jordbruket i sin helhet ska utvecklas.
Huvudfokus riktas i stället ständigt mot hur just det ekologiska jordbrukets andel av den krympande produktionen ska kunna nå uppsatta mål, och hur den offentliga sektorn ska förmås att köpa 25 procent ekologiskt mat, var den än är producerad.
Riksdagens mål om och huvudfokus på ekojordbrukets utveckling har varit framgångsrik, eftersom ekoproduktionen med rejäla stöd till rådgivning, marknadsföring och miljö samt med växande efterfrågan och merpriser har mångdubblats under 25 år så att den nu svarar för 4 – 5 procent av produktionen och är en viktig nisch.
Det är samtidigt lika uppenbart att detta inte på något vis har stärkt jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet mot importen, utan världens mest djur- och miljövänliga jordbruksproduktion i Sverige har i stället minskat med en tredjedel på några decennier.
Fokus i jordbruksdebatten måste nu flyttas till hur den dominerande miljövänliga produktionen - den "konventionella" - ska kunna öka sin konkurrenskraft och vända utvecklingen.
För att detta ska kunna ske måste riksdagens mål för jordbruket omarbetas och fokus riktas på att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet. Mål styr och har betydelse!
Utöver detta är en bred kraftsamling från näringen, med stöd av politiker, konsumenter, industri och handel med flera helt nödvändig för att jordbruket åter ska börja växa. Sveriges växande sårbarhet vid allvarliga kriser måste också analyseras.
Jordbrukets konkurrenskraft måste ses över i ett EU-perspektiv vad gäller skatter, kontrollkostnader och ersättningssystem. Eftersom jordbruket krymper bör den beslutade dieselskattehöjningen på över 500 miljoner kronor ses över i en kontrollstation.
För att dessa genomgripande åtgärder ska kunna förverkligas i en samlad livsmedelsstrategi behöver enligt min uppfattning en parlamentarisk kommitté tillsättas.
Lägets allvar kräver detta, och utan en bred samsyn om nya mål och åtgärder torde den negativa utvecklingen vara mycket svår att vända för näringen.
Staffan Danielsson,
riksdagsledamot (C)
Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, ekoodling, mat, lrf, politik, centerpartiet, riksdagen, alliansen, socialdemokraterna
2 kommentarer:
Ett av mina inlägg som reaktion på hur tidningens läsare vill behandla undertecknad - samt lite tänk om hur svenskt jordbruk kan stöpas om för framtiden:
Jan-Erik Gasslander Fp Hedemora Socialliberal: @Anonymat
Jag har blivit doppad i tjära o kokande vatten o vad du vill många gånger i detta inkrökta forum.
Inte desto mindre kommer det av o till ett erkännande från någon insiktsfull bonde (även mjölkbonde) som gör att det faktiskt lönar sej att finnas med här.
Man inser mer o mer orimligheten i stödet till jordbruket, det orimliga i att svensk mjölk ska kosta 0,9€ per liter när den tyska mjölken efter samma standard kostar 0,5€ per liter, att Lactalis inte är att leka med eller att Konkurrensverket har suttit i knäet på ARLA när man beslutat om nedläggning av Grådö mejeri........ ibland har man anat att en bonde kunnat sätta sej i de mejerianställdas situation - att även mjölkbondens framtid i Sverige är ifrågasatt på allvar - o inte kan påräkna att hållas under armarna av konsumenterna så länge till.
Kanske någon till och med insett att jordbruket befinner sej i samma läge som TEKO- branschen för 40 år sedan o att många investeringar inom är detsamma som att kasta pengarna i sjön.
Jan-Erik Gasslander Fp Hedemora Socialliberal:
Mitt förra inlägg var hämtat ur tidningen Land Lantbruk.
Jag tror att det viktigaste för framtiden är att Sverige verkar för att de stora pengar som ödslas bort ppå jordbruksstöd inom EU snarast överförs till mer produktiv verksamhet.
Fou med industriell tillämpning ger i snitt 5 gånger pengarna tillbaka (Universitets/Högskoleforskning kan dock ofta ifrågasättas - om man gör rena lönsamhetskalkyler)
Att EU satsar pengar i att konservera det europeiska jordbruket är rena Ebberöds bank - euroländerna har inte råd med detta o övriga länder o länder utanför EU måste ges tillgång till den inre marknaden på lika villkor.
För Norge o Sverige ger mer importerade livsmedel att konsumentens köpkraft ökar på grund av lägre livsmedelspriser!!
Skicka en kommentar