Jag skriver idag ett debattinlägg på SvD.se om att Sveriges militära samarbeten i Norden, i EU och med Nato bör analyseras inför nästa försvarsbeslut, lämpligen av försvarsberedningen som alliansen i sin valplattform sagt ska göra en omvärldsanalys inför nästa försvarsbeslut 2014.
Tiden lider, och försvarsberedningen bör snart börja arbeta. Skulle uppdraget vidgas, som jag föreslår, till att att också analysera Sveriges militära allianser , blir detta än angelägnare.
Min artikel bygger på en bred enighet i försvarsberedningen från år 2008, samt på Centerpartiets stämmobeslut från 2009 och på partistyrelsens (C) förslag till årets pågående stämma, där man skriver:
"Under denna mandatperiod ska ett nytt beslut tas om försvarets framtida inriktning.
Insatsberedskap i kombination med en stark teknisk utveckling och avancerade vapensystem gör tillsammans med starkt begränsade resurser att samarbeten med andra blir alltmer viktiga. Det är nödvändigt att göra en bred analys av såväl vår omvärld som våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Det gäller såväl EU, Norden och NATO. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys."
Läs även andra bloggares åsikter om försvar, eu, nato, riksdagen, alliansen, politik, centerpartiet, folkpartiet, moderaterna, socialdemokraterna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Politiskt och militärt sett är Sveriges NATO- och västsamarbete ingen märklig sak. Sedan 1945 har vi stått fast förankrade i detta samarbete vilket varit välkänt på alla nivåer i öst och väst. Men svenska folket har lurats att tro att vi på något magiskt vis skulle kunna stå utanför en konflikt i vårt närområde genom mantrat om neutralitet och alliansfrihet.
Detta interna dubbelspel har resulterat i denna folkliga beröringsångest för NATO och att kalla saker för dess rätta namn. 60 års indoktrinering medför att det tyvärr fortfarande är politiskt självmord att driva frågan om utredningar och än mindre folkomröstning i frågan.
Idag är Nato dock inte längre den stabila struktur den var under kalla kriget. USA drar sig ur det ekonomiska och aktiva engagemanget i Europa och EU-samarbetet liknar allt mer den ökända polska riksdagen...
Du trampar genast snett genom att prata om "vår militära alliansfrihet" vilken som sagt saknat verklighetsanknytning sedan VK2. /Bosse
Som sagt ovan, det är svårt att analysera ett förhållande till NATO samtidigt som NATO befinner sig i förändring.
I vilket fall som helst så måste vi ha ett förhållningssätt till NATO som det existerar idag och inte som det existerade 1987.
Att NATO kanske räddade västeuropa undan sovjetkommunismen slutade vara relevant ungefär 1992, men många försvarpolitiker verkar inte ha ändrat uppfattning sedan dess.
Är dagens NATO en stabiliserande eller destabiliserande kraft? Har dagens NATO i huvudsak samma intressen som Sverige?
Skicka en kommentar