Ger personval 349 olika partier?

Debatten som har blossat upp om det svenska demokratiska parlamentariska systemet och vilket utrymme det ger för liberala (eller möjligen socialistiska fast sådana knappast finns) "frifräsare" är angelägen.

Länkar till blogginläggen finns t ex på SvD och på på Knuff.

Min tes är att om en väljare, en riksdagsledamot, ett parti eller en allians av partier med mycket hög prioritet vill rösta fram en stark och handlingskraftig regering som kan föra en sammanhållen politik för att utveckla Sverige åt rätt håll, eller för den delen åt fel håll.., då är utrymmet för enskilda riksdagsledamöter för att fälla regeringen i olika frågor mycket litet.

Mina belägg för detta är dels de "eviga" socialdemokratiska regeringarna under 1900-talet, dels Allians för Sverige. 70 år respektive 4 år...

I båda fallen har dessa regeringar med knappa (7 mandat) eller inga majoriteter (minoritetsregering) kunnat regera. En förutsättning har dock varit att partiets eller alliansens riksdagsledamöter hållit ihop i voteringarna, att regeringens förslag har haft förankring i riksdagen.

Detta är särskilt viktigt i vårt valsystem som ju oftast ger mycket knappa majoriteter för de som bildar regering, vanligen S men några gånger de borgerliga.

Andra valsystem - t ex Storbrittanniens med sina enmansvalkretsar - är gjorda för tydligare valutslag, större majoriteter och starkare personkopplingar.

I liberalismens natur ligger självfallet frihet, öppenhet och rättvisa; och även då rätten att som enskild riksdagsledamot - låt vara på ett partis lista och "bunden" av dess valplattform - tänka och rösta fritt..!

Ju mer denna principiellt riktiga och obändiga kraft utvecklas genom alltmer självständiga liberala - eller som sagt, socialistiska, fast sådana knappast finns eller har funnits - riksdagsledamöter, ju svagare blir den majoritetsregering de står bakom så som vårt valsystem fungerar.

Nejdå, menar många bloggar, detta ger , åtminstone på sikt, starkare borgerliga regeringar, starkare ju mer självständiga och individualistiska och egocentrerade som riksdagsledamöterna är.

Tillåt mig alltså tvivla, inte principiellt kanske men pragmatiskt...Jag har som sagt levt "nästan enbart" under socialdemokratiska minoritetsregeringar och nu behöver Sverige (och jag vill se) borgerliga majoritetsregeringar som klarar att regera, med goda komprommisser i de svåra frågorna som kan lotsas genom riksdagen.

Personvalsinslaget vid våra val, dvs möjligheten att på partiers (OBS) valsedlar kunna kryssa just den person man vill hjälpa in i riksdagen, används nu som argument för att dessa personer kan gå till val på en egen agenda och även binda upp sig med ultimativa krav i olika egna hjärtefrågor.

Jag menar att en sådan utveckling, där olika borgerliga riksdagsledamöter låser upp sig med ultimativa krav redan innan valet, i olika riktningar, riskerar att handlingsförlama och fälla den kommande regeringen. Och alltså göra den inte starkare utan mycket svagare och lättare att fälla.

Innebär då personvalet att vi istället för 7 partier rör oss mot t ex 35 eller teoretiskt mot 349 olika partier om varje riksdagsledamot utvecklar egna handlingsprogram där viktiga punkter kan gå tvärtemot varandra inom ett enskilt parti eller inom en allians av partier?

Skulle personvalet kunna tolkas i denna riktning torde Sverige röra sig mot en kanske "polsk riksdag", i vart fall på den liberala/borgerliga halvan av riksdagen.

Personvalet ger, som jag ser det, en möjlighet för väljarna att inom varje parti lyfta fram just den kandidat som de vill se företräda sig i riksdagen.

Men, väljarna röstar i första hand genom att ta en valsedel som representerar ett parti och ett program, och först därefter kan man kryssa vem som på denna partilista man helst vill se i riksdagen.

Partierna, och de enskilda riksdagsledamöterna, ställer sig bakom den politik och den valplattform som partiet går till val på, och riksdagsledamoten kan inom, eller utom, den ramen dessutom lyfta fram de viktiga frågor som han eller hon kommer att driva.

Till exempel, som centerpartiet gjorde 2006 och som vi kommer att göra 2010, de viktiga öppenhets- och integritetsfrågorna. Där har vi fått kritik för att vi fortsatt accepterat signalspaning, under sträng kontroll, som fortsatt metod för att skydda landet mot allvarliga säkerhetshot. Vi lyssnade och skärpte skyddet för den personliga integriteten, men vi - och alliansen och numera även de rödgröna - accepterade att det tyvärr finns ett behov av denna underrättelseinhämtning i nästan enbart internationell teletrafik.

Centerpartiet och enskilda centerriksdagsledamöter drev kraftigt på för ett starkare integritetsskydd, och vi fick gehör det detta.

Men vi får stark kritik från en del som inte alls accepterar någon signalspaning överhuvudtaget i teletrafik i kabel över landsgränsen. Jag har full respekt för den uppfattningen, men noterar samtidigt att regeringsmakten kräver ett ansvarstagande för landet - både vad gäller integritet men också för säkerhet - och att hela riksdagen idag står bakom behovet av denna underrättelseinhämtning.

Min poäng är att centerpartiet och centerpartiets riksdagsledamöter självfallet ska lyfta fram och driva integritetsfrågorna, men inte göra det genom ultimativa krav utan genom en stark viljeinriktning som ligger till grund för de överenskommelser som kan träffas och bli kommande riksdagsbeslut.

Jag tycker alltså att det som Allians för Sverige lyckats med, bättre än tidigare borgerliga regeringar, är att inte fastna i ultimativa krav från olika partier i viktiga frågor som kan ge regeringskris och regeringsfall, utan istället har man haft förmågan att komma fram, lösa upp och hitta goda kompromisser i en rad av svåra frågor, t ex inom familjepolitiken, energifrågorna och på skatteområdet.

Om de 4 partierna skulle återgå till att driva politik genom ultimativa krav iställer för genom goda kompromisser som alla kan ställa sig bakom befarar jag att vi också får en återgång till svagare regeringar som kan krisa och falla.

Och, och det är min poäng, om nu enskilda borgerliga riksdagsledamöter under och innan mandatperioderna ställer upp ultimativa krav i olika riktning i olika frågor, kommer det att stärka eller försvaga en borgerlig alliansregering.

Är ändå inte svaret rätt givet, inom ramen för det parlamentariska system som vi nu levt med i något sekel och lite mer?

Jag är lite mångordig, ursäkta, men jag brottas själv med dessa svåra och viktiga frågor och uppskattar dialogen som nu pågår!

Läs även andra bloggares åsikter om frifräsare, alliansen, regeringen, politik, centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, partipiska,