Vargfrågan - jag efterlyser ömsesidig respekt!

Vargjaktdiskussionen och dess stora laddningar är intressant. Natur- och miljöintresserade människor i stora städer omfamnar gärna naturen på håll och vill ha den så pastoral och ursprunglig som möjligt. Ingen handelsgödsel och inga "djurfabriker" (stora lantbruksföretag), inga kalhyggen och inga strandtomter, inga dieselbilar men mycket tågräls, mindre nötkreatur ("de släpper ut gaser") men mer betade hagmarker som på 1700-talet, mycket fritidsboende men mindre fastboende, mindre jakt och viltkött som människoföda från skogarna och mycket fler vargar och björnar...

Vart och ett av exemplen ovan är intressanta att diskutera djupare, och jag har kommenterat en del tidigare här på bloggen.

Men vad handlar detta djupare om?

Är det någon form av dåligt samvete för att man själv bor mitt i "asfalt och betong" som gör att landsbygden istället ska vara så naturnära och opåverkad av människan som möjligt? Är idealbilden alltfler naturreservat och alltfler människor i alltfler stora städer? Handlar det till dels om en okunskap om hur det är att idag leva på och söka utveckla även landsbygden så att människor kan bo kvar och finna utkomst där? Handlar det om att gångna generationers (våra förfäders och förmödrars) lärdomar och erfarenheter av hur man klarar utmaningarna "mitt i naturen" sedan tusentals år - genom jakt, åkerbruk och boskapsskötsel - inte längre överförs till dagens generationer?

Jag betvivlar inte och har stor respekt för det stora natur- och miljöengagemanget som kommer fram i vargdiskussionen, och även jag uppskattar i hög grad pastorala och "orörda" naturmiljöer.

Men jag vill också ha levande landsbygder i vårt land där människor kan bo och verka, och dit stadsbefolkningen kan ansluta på sin fritid i ett ömsesidigt intresse. Jag tror inte på "Naturparkskonceptet" annat än i vissa områden utan det gäller att hitta en rimlig avvägning mellan människans användande av och förekomst i naturen och hur man samtidigt kan ta rimliga hänsyn till växt- och djurlivet i övrigt.

Därför tror jag inte på att lämna sekler och millennier av boskapsskötsel, jakt och "viltvård" i konkurrens med främst olika rovdjur och återgå till att naturen så långt möjligt ska sköta sig själv utan människans inblandning. Det gäller istället att kombinera en balans mellan människan som en del i ekosystemet och med detta i sin helhet.

Vad gäller antalet vargar och björnar behöver alltså människan reglera deras utbredning genom en ansvarsfull jakt, och nivån på rovdjursstammarna och deras utbredning över landet bör avgöras i demokratisk ordning men med stor lyhördhet och delaktighet för människornas synpunkter i de områden som berörs.

Mot den bakgrunden är den ömsesidiga misstron som delvis förekommer mellan engagerade miljöintresserade landsbygdsbor å ena sidan, och engagerade och miljöintresserade stadsbor å andra sidan, mycket beklaglig. Här behövs mötesplatser och respektfulla diskussioner och här har politiska partier samt både landsbygds- och miljöorganisationer ett stort ansvar.

Centerpartiet med sitt miljöengagemang för både landsbygd och stad, och med sina djupa kunskaper, har en nyckelroll för att förena människor oavsett var de bor till en hygglig samsyn i resurshushållnings- och miljöfrågor. Det må handla om energipolitiken, utvecklingen av landsbygd och städer eller hur jakt ska bedrivas eller ej.

Jag slutar med att länka till några bloggar (människor) som utifrån olika synsätt och erfarenheter har diskuterat vargjakten de senaste dagarna; Gunilla Hjelm, Sanna Rayman (SvD), Magnus Andersson (Newsmill), Scaber Nestor, Daniel Åhs Karlsson, Henrik Lindgren.

Läs även andra bloggares åsikter om varg, vargjakt, landsbygd, politik, centerpartiet, lrf, muf, cuf, östergötland,