Tunga Indicier mot KGB-agenten Guillou

Peter Wolodarski har i DN givit uttryck för precis min analys av det - som jag tycker - oerhörda som Jan Guillou lånade sig åt under det kalla kriget när Stalins arvtagare och sovjetdiktaturen härskade i Ryssland och östeuropa.

Jan Guillou försöker obesväret ruska på sig och överlägset - i vanlig ordning - ge sin bild av det här lilla oskyldiga äventyret i goda KGB-vänners lag under mer än fem år på 1960- och 1070-talen.

Jag ville ju avslöja KGB, påstår han, och jag skrev bara några artiklar åt dem.

Varför skulle vi tro på vad han säger? Det är ju agenten själv som påstår något i sitt eget intresse.

Vilka är då bevisen och indicierna mot Jan Guillou?

Jo, de är tunga:

* Han sammanträffade bevisligen under spionliknande former med Sovjetunionens KGB-chef i Sverige, mängder av gånger under många år och under mycket vänskapliga former.

* Han levererade bevisligen rapporter till KGP och fick betalt. Hur mycket? Ja, det har vi bara Guillous ord på och det är rimligen en ren partsinlaga och inte mycket värt. Det kan alltså med stor sannolikhet röra sig om mycket mer i form av skriftliga rapporter och dessutom skvaller och utelämnade av uppgifter om mängder av personer i hans närhet, både vänner och fiender.

* Han hatade USA och samarbetade bevisligen med terrorganisationer som palestinska PFLP, han var medlem i kommunistiska partier i Sverige.

* Hans nära vän Arne Lemberg var starkt bekymrad över Guillous förehavanden, och larmade SÄPO.

* Hans "undersökande journalistik" pågick i minst fem år och ledde aldrig till något reportage. Var kanske avsikten att krossa USA och stödja kommunismen, helt enkelt? Det är i alla fall en bättre hypotes än den som Guillou försöker plantera hos oss.

Nu skändligen avslöjad menar Guillou att hans misstag ju inte vara att bli agent åt KGB....Nej, det var att han inte också kontaktade SÄPO....Samt att han råkade missa att berätta om detta i sina memoarer.

Och fem år med många möten och mycket information till ryssarna, det var ju bara undersökande journalistik, låt vara att det bara höll på och aldrig ledde till någonting.

Nej, Jan Guillou, den här gången räcker det inte med höga hästar och von oben perspektiv, det behövs ödmjukhet och självrannsakan. Gör en kungspudel, har jag föreslagit, men det är han ju inte i närheten av, han sitter kvar på sina höga hästar..., i alla fall än så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om guillou, jan guillou, kgb, sovjetunionen, politik, centerpartiet, expressen, spion, kommunismen, diktatur