Rösta fritt i riksdagen- låt sossarna regera

Jag har redan kommenterat Anne-Marie Pålssons åsikter om en "friare och mer självständig riksdag".

Hennes inlägg kommenteras av rätt många, oftast med positiva förtecken.

Dagens Nyheter skriver på ledarplats idag att "Personalvalsinslaget bör öka. Dagens spärr kan gärna slopas helt så att partiledningens makt inskränker sig till vem som ska stå på listan. Då skulle riksdagsledamöterna tvingas att visa väljarna vad de uträttat i stället för att gå i sitt partis ledband."

Jag är med på att stärka personvalet. Och på att inflytandet över riksdagsledamotens ekonomiska resurser kan förstärkas. Och självfallet vill jag se en riksdag med starka personligheter som tillsätter regering och som kan genomföra den politik som man gick till val på.

Jag vill däremot inte se någon "polsk riksdag" med hoppande majoriteter och ständiga regeringskriser.

Och jag vill inte se en ordning där socialdemokraterna håller ihop och regerar, medan de liberala partiernas riksdagsledamöter röstar lite olika och förlorar viktiga omröstningar trots en majoritet med , säg, 7 röster.

Sedan 1920-talet har socialdemokraterna med stor skicklighet och med hjälp av valsystem och borgerlighetens splittring regerat Sverige 4 år av fem, ungefär. Under den tiden har partiet varit regeringsdugligt i så motto att man har tillsatt regering och den har haft de socialdemokratiska riksdagsledamöternas enhälliga stöd för sina förslag till riksdagen.

Under alla dessa år har debatten om att s-ledamöterna borde följa sin övertygelse i olika frågor och rösta ibland med regeringen, ibland inte, varit närmast obefintlig.

De borgerliga riksdagsledamöterna har utformat oppositionsrollen till fulländning, och lagt massor av utmärkta budget- och andra förslag som alla har fallit. Eftersom s-regeringen regelmässigt samlat stöd i riksdagen för sina förslag tillsammans med ett eller flera andra partier har utrymmet för den borgerliga oppositionen att "rösta efter egen övertygelse" varit betydande, vare sig man röstat med eller mot regeringen så har den vunnit.

Visst bestämmer den enskilde riksdagsledamoten själv hur den väljer att rösta in riksdagens omröstningar. Och visst finns det frågor där man måste följa sin övertygelse och rösta emot sitt parti eller sin regering.

Men! Varje gång som jag gör det, eller som någon allianskollega gör det, så riskerar alliansregeringens förslag att falla. Och varje gång som detta sker så undergrävs regeringens ställning och dess avgång närmar sig.

Jag är en varm anhängare av Allians för Sverige och anser att den politik som vi nu genomför varit helt nödvändig för att kunna möta framtidens utmaningar på en rad olika samhällsområden.

Mitt och centerpartiets inflytande över hur Sverige ska formas och utvecklas för framtiden är självfallet oerhört mycket större när vi tillsammans med andra regerar landet, än när vi befinner oss i opposition.

Samtidigt minskar utrymmet för enskilda riksdagsledamöter att ta ut svängarna på olika sätt när det egna partiet befinner sig i regeringsställning, vilket Anne-Marie Pålsson tydligt ger uttryck för.

Min kollega Johan Linander ger sin bild av hur man som riksdagsledamot kan påverka i regeringställning, vilket ju framförallt är i processen innan regeringen kommer till beslut i viktiga frågor.

Jag är hellre riksdagsledamot med mitt parti i regeringsställning och med mindre utrymme för egna piruetter, än riksdagsledamot i ständig opposition som kan unna sig lyxen att rösta precis som jag själv tycker utan att det kanske sätter några avtryck alls i besluten.

Signalspaningsfrågan tas nu upp som exempel på att riksdagen fritt borde fått bestämma istället för att regeringspartiena envisats med att få majoritet för regeringens förslag, efter olika förstärkningar.

Då är tydligen tanken att oppositionens alla ledamöter skulle rösta efter oppositionspartiernas förslag tillsammans med enstaka ledamöter från alliansen, så att oppositionen trots inbördes mycket divergerande uppfattningar skulle ha segrat.

Att man även inom socialdemokratin skulle röstat fritt i frågan - eftersom de allra flesta där ligger nära alliansens ståndpunkt - anses uppenbarligen med rätta helt orealistiskt. Om detta är ett faktum skulle innebörden av en friare röstning endast på den borgerliga sidan leda till resultatet att endast röda regeringar kan styra Sverige.

Debatten om riksdagsledamöternas frihet att rösta som de själva vill är mycket liberal och idealistisk och godhjärtad. Som verkligheten är accepterar jag att kraven på regeringsduglighet medför ett starkt ansvar på mig och övriga borgerliga riksdagsledamöter att lotsa vår regerings förslag till beslut i riksdagen.

Jag har uppfattat att Dagens Nyheter starkt förespråkar en borgerlig regering med handlingskraft och förmåga att regera. Vill man samtidigt att de borgerliga riksdagsledamöterna ibland inte ska stödja sin egen regerings förslag förespråkar man egentligen närmast en återgång till den ordning som gällt under huvuddelen av 1900-talet, ständiga socialdemokratiska minoritetsregeringar.

Det gör inte jag!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, riksdagen, dn, anne-marie pålsson, centerpartiet, regeringen, alliansen