söndag, april 26, 2009

flermiljardstöd till ekoodling inte självklart

Att diskutera hur statens miljöersättningar till jordbruket ska utformas, och hur många miljarder kr som den offentliga sektorn därutöver ska betala i merkostnader för ekomaten, är inget som ger popularitet. Tvärtom är opinionstrenden för att det bara finns ett miljöalternativ när man handlar mat - ekomat - bedövande bland politiker, media och ledande opionsbildare.

Jag väljer ändå att våga diskutera hur de statliga miljöersättningarna till jordbruket bör utformas - mer riktade till konkret miljönytta än till hela odlingskoncept - och om ekojordbruket bör vara ett starkt nischalternativ eller sträva efter att bli det dominerande volymalternativet. Jag har stor omsorg om både det vanliga miljövänliga svenska jordbruket och om ekojordbruket, och jag ser med oro på en utveckling där de offentliga stöden till ekoodlingen drivs upp till en nivå där de riskerar att plötsligt dras undan, med i så fall förödande effekter för både ekomarknaden och - jordbruket.

Jag läser att Stefan Edmans syn i dessa frågor ligger rätt nära min egen.

Marit Paulsen har en poäng i det hon nu för fram, och jag svarar i dagens ATL - en lantbrukstidning - på några småbrukare som närmast "religiöst" försvarar KRAV-konceptet:

"Bengt Svalander och Rune Lanestrand hävdar tvärsäkert att ekologiskt jordbruk avkastar mer än vanligt jordbruk, åtminstone ”näringsmässigt”..! Min uppfattning är att de har entydigt fel, och att både forskning och statistik visar detta.

Det är viktigt att diskutera i hur hög grad stat och politik ska stödja olika odlingskoncept genom miljöersättningar och merpriser. När problemet på 1990-talet var matöverskott stimulerade Sverige och EU ingen eller lågavkastande produktion genom trädes- och ekostöd.

Idag är situationen en annan och världsjordbrukets uppgift är alltmer uttalat att leverera en hög och uthållig produktion av i första hand mat, men även av energi. Det är då inte alls lika givet att stat och kommuner i Sverige aktivt ska sträva efter att det svenska jordbruket ska producera väsentligt mindre. Här har Marit Paulsen en poäng.

Det finns enligt min uppfattning två olika miljökoncept att välja på vid matinköp i Sverige; dels vanlig miljövänlig mat producerad med modern teknik inom ramen för de stränga svenska miljö- och djurskyddsregelverken, dels det lite mer fyrkantiga - men tydliga - ekokonceptet.

Min uppfattning är att de statliga miljöersättningarna bör riktas till konkreta miljöinsatser efter faktisk miljönytta, och mindre till hela odlingskoncept. Och det är marknaden, inte politikerna, som bör avgöra hur stora olika odlingskoncept, certifieringssystem och varumärken ska bli.

Upplever människor mervärden i de ekologiska regelverken så finns de ju, och denna rätt extensiva och lågavkastande odlingsform oftast baserad på hög andel vall och animalier samt gröngödslingsgrödor har säkert en stabil framtid på i-världens marknader som en stark nischprodukt. I Sverige i första hand vad gäller mjölkproduktion, där ekokonceptet nog fungerar allra bäst.

Det alternativa ”ekologiska jordbruket” har från nästan ingenting växt kraftigt på några decennier och har anmärkningsvärt nog lyckats ta monopol på begreppet ekologi, vilket självfallet förstärker marknadsbudskapet. Ekojordbruket främjas kraftigt av stat och kommuner genom betydande statliga ekostöd på uppemot en miljard kr årligen, genom ambitiösa statliga mål på 20 procents ekoåkerareal till 2010 liksom att inköpen av mat till offentlig sektor då ska uppgå till 25 procent. Trots dessa stöd betingar ju ekomaten ett betydande merpris på grund av sina extensivare produktionsmetoder och regelverk.

Skulle ekoproduktionen öka till t ex en tredjedel eller mer av den svenska livsmedelsproduktionen skulle det statliga stödet öka till flera miljarder, liksom också kommunernas merkostnader. Detta är ingen självklarhet vare sig utifrån ett världsförsörjningsperspektiv eller utifrån offentlig ekonomi i kristider.

Jag är övertygad om att det gagnar ekomaten bäst om den utvecklas på marknadens villkor som en stark nischprodukt. Skulle ekoproduktionen öka mycket kraftigt kommer de offentliga stöden att flerdubblas, eller kommer deras nivå att kraftigt reduceras, vilket i båda fallen blir riskabelt för de då åtskilliga tusentals ekoproducenterna.
Det är viktigt att nu öppet och ärligt våga diskutera dessa frågor, i omsorg om alla bönder hur de än väljer att certifiera och marknadsföra sina produkter.

Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (c) och jordbruksdebattör"




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1 kommentar:

Staffan Danielsson sa...

Jag fick en fråga om hur jag beräknar de offentliga ekostöden.

Nyckelpunkten i mitt resonemang är denna: "Skulle ekoproduktionen öka till t ex en tredjedel eller mer av den svenska livsmedelsproduktionen skulle det statliga stödet öka till flera miljarder, liksom också kommunernas merkostnader. Detta är ingen självklarhet vare sig utifrån ett världsförsörjningsperspektiv eller utifrån offentlig ekonomi i kristider."

De statliga miljöersättningarna till jordbruket betalas i hög grad ut som ett årligt ständigt stöd till de som producerar enligt alla Kravs ekoregler, ca 3/4 kvarts miljard kronor. Därtill ytterligare stöd till marknadsföring och rådgivningsinsatser för just ekoproduktionen, mm.

Om myndigheter och kommuner skulle leva upp till riksdagens uttalade målsättning att köpa in 25 procent av maten som ekologisk, skulle merkostnaden jämfört med att inköpa vanlig miljövänlig svensk mat bli flera miljarder kronor.

Jag tycker inte att riksdagen ska tala om för medborgare eller kommuner hur de ska upphandla sin mat, och jag tycker att de statliga miljöersättningarna ska riktas till konkreta miljöinsatser mer än till hela odlingskoncept.