Mer adoptionsgenerositet, Linköping kommun!

Människorna i Linköping – och Sverige – lever allt längre, medellivslängden är väl över 80 år nu. Många arbetar efter 65-årsåldern och lever ett rikt liv även efter 80 år.

Samtidigt finns det i världen miljoner av föräldralösa och fattiga barn som lever torftigt och får små chanser att få det bra i livet.

Det ligger i människans natur att vilja fortplanta sig och att fostra och ge kärlek till och leva med barn. En del familjer välsignas inte med egna barn trots att man så gärna vill.

Då finns möjligheten att adoptera barn som behöver bättre förutsättningar i livet, och man ansöker om detta.

I Sverige regleras adoptionen mycket noga av kommun och stat. Endast av samhället godkända föräldrar med ordnad ekonomi och goda förhållanden kommer ifråga. Och så får de absolut inte vara för gamla, det vore tydligen ett fruktansvärt slag för de barn som föräldrarna så hett vill leva med och ge bra livsförutsättningar.

Storebror – eller farbror – staten har funderat mycket på det här med hur snävt men ska sätta gränsen så att inte barn får för gamla föräldrar, vilket tydligen anser förfärligt.

Jag blir väldigt fundersam. Här finns det massor av barn i världen med mycket begränsade förutsättningar för ett bra liv, utan det som väntar är föräldralöshet, barnhem och ingen kärleksfull uppväxtmiljö. Och så finns i Linköping familjen Ulrika och Jan Siesjö i Ljungsbro. De är 42 och 44 år gamla, har varit tillsammans i 8 år och bestämde sig för 2,5 år att ansöka om att få adoptera ett barn ifrån Kina. De blev godkända, har skaffat ett större hus med tanke på detta och har betalat alla de kostnader som adoptionen medför.

Adoptionsansökningar tar tid, och makarna Siesjös tillstånd från kommunen gäller bara i två år, så de var nu tvungna att ansöka om ett förnyat tillstånd.

Då säger kommunens socialnämnd nej! Punkt och slut! Med ungefär detta resonemang: Visserligen vill ni gärna och har fått tillstånd och visst har det dragit ut på tiden utan Er förskyllan. Men storebror staten i Stockholm har skickat ut nya rekommendationer till kommunerna som möjligen kan tolkas som att dessa borde införa någon åldersgräns. Och vi i Linköpings kommun har därför bestämt att är man över 42 år då är man gammal och då bör man inte få adoptera barn. Så därför får ni inget fortsatt tillstånd utan glöm allt detta som ni har satsat på och så hett önskat.

Ordföranden Niklas Borg, som jag ska ringa och prata med i alla fall, uttalar sig så här i sann liberal anda (?), och jag ska inte kommentera det han säger utan låta det stå för sig själv…:

”Jag har jättestor förståelse för dem”…

”Jag hade en kompis vars pappa var 65 år. Han skämdes jättemycket för att han hade så gamla föräldrar”.

”45-åringar kan nog t o m vara bättre föräldrar än 42-åringar. Men har vi ändrat åldersregler måste vi vara bestämda och inte glida på det här…”

Jag uppmanar Linköpings socialnämnd dels att tänka om snarast i just makarna Siesjös fall – visst måste man kunna ge undantag om synnerliga skäl finns vilket ju är glasklart i detta fall -, dels visa självständighet och inte för framtiden tillämpa någon stenhård 42-årsgräns, även om storebror i Stockholm lite vagt funderat kring detta.

Som ni förstår är jag upprörd på makarna Siesjös vägnar, de har drabbats av ett mycket fyrkantigt kommunalt godtycke som jag tycker är fullständigt orimligt. Så Linköpings socialnämnd, visa storhet och ta snarast upp ärendet på nytt så att deras pågående adoption kan fullföljas

Länkar här, och snart här.

http://www.corren.se/archive/2008/7/18/jt357n0sge68h2k.xml