Upp till kamp för KRONAN - not

Sveriges trygghet i världen och i nordeuropa beror inte längre i grunden av ett eget invasionsförsvar och en egen försvarsindustri. Världen blir alltmer sammanflätad, och vår säkerhet beror främst av att vi tillsammans med andra kan samarbeta för fred och säkerhet därhelst inom- och mellanstatliga konflikter är för handen. Därför deltar Sverige med engagemang i EUs gemensamma försvars och säkerhetspolitik (GFSP) och har nära samarbete med Atlantpakten/(Nato) (26 länder i Nordamerika och Europa)genom dess Partnerskap För Fred (PFP på engelska). Sverige ökar också nu sitt militära samarbete med sina nordiska grannar vilket är en positiv utveckling.

På det ekonomiska samarbetets område är Sverige sedan 1995 medlem i Europeiska unionen. Som riksdagsledamot och ledamot i EU-nämnden ser jag mycket av detta samarbete inifrån, och det är glädjande att se hur nära och förtroendefullt EUs länder möter framtiden tillsammans på viktiga områden; fri inre marknad för människor, handel, kapital och tjänster, fred och säkerhet, trygghet mot terror och grova brott och gemensamma krafttag för miljön och mot klimathotet inom och utom Europa.

Jag är mycket glad över att Sverige blev medlem i EU 1995, och är övertygad om att detta betyder mycket för oss själva, men även en del för EU och Europa! EU-skepticismen finns fortfarande rätt rotad i Sverige men det är glädjande att opionen långsamt verkar svänga över åt som jag tycker rätt håll.

En viktig del av EU-samarbetet är att inte ha 27 olika valutor utan en gemensam valuta, euron. Tack vare att de flesta EU-länder har gått in i eurosamarbetet räcker det för oss själva och näringslivet att växla till oss euros när vi reser eller gör affärer med t ex Tyskland, Frankrike, Italien och Finland. De tre baltiska länderna vill gå med i euro-samarbetet så fort de uppfyller stabilitetskraven, och Danmarks nygamla "allians"-regering vill åter pröva frågan i en folkomröstning, tillsammans med några andra undantag på bl a försvarsområdet där Danmark står vid sidan av EU-samarbetet.

Sverige röstade vid folkomröstningen om euron kraftigt nej, i trygghetslängtan efter mordet på Anna Lindh och efter en utdragen debatt med rätt negativa förtecken. Och jag kan hålla med om att Sverige uppenbarligen lever väl utanför euron än så länge, och kanske länge till om vi skulle vilja. Samtidigt är det nog för väl att de flesta andra EU-länder har infört euron och förenklat resande och handel genom detta.

Sveriges motiv för att behålla sin älskade krona är att EU är stort med ekonomiska olikheter mellan länderna och att det är bra med en egen riksbank och en egen räntesättningsmöjlighet. Detta motiv borde rimligen gälla för alla EU-länder, även för det stora flertal som har euron eller vill införa den.

Tack vare EU-samarbetet ökar nu den ekonomiska integrationen och på samma sätt som medelhavsländernas ekonomi och politiska stabilitet förbättrats kraftigt genom EU, så sker nu samma sak med de forna östeuropaländerna som blivit medlemmar. Denna utveckling borde rimligen underlätta för Sverige att långt efter de allra flesta EU-länderna försiktigt våga inträde i eurosamarbetet.

Den här frågan är med respekt för folkomröstningen inte aktuell under denna mandatperiod.

Jag välkomnar en ärlig och öppen diskussion om euron som lämpligen kan börja nu, och så får vi se om frågan ska väckas under nästa mandatperiod eller ej.

Min egen mening är att de argument som gjorde att bl a centerpartiet valde nej-linjen i folkomröstningen - obalansen i ekonomisk utveckling inom EU och värdet av att studera eurons funktion under några konjunkturcykler - nu är tillgodosedda och situationen väl lämpad för att även Sverige ska kunna ansluta sig under nästa decennium.