Är bara människor med erfarenhet från den offentliga sektorn och fackförbunden obefläckat lämpliga att bli ministrar i svenska regeringar? Innebär det inte några förutfattade meningar eller vissa lojaliteter? Var LOs avtalssekreterare en obunden och därmed lämplig arbetslivsminister? Eller kan man kanske vara minister även om man levt ett liv som människa med engagemang både i det ena eller det andra?! Är det kanske t o m en merit!
Är engagemang i att äga, driva eller vara med och styra företag blackar om foten som bör diskvalificera till ministerposter?
Nej, självfallet inte. Snarare tvärtom.
Det är faktiskt glädjande hur de allra flesta på aftonbladets nätomröstning uttalar förtroende för Carl Bildt, trots det höga tonläget från opposition och media i frågan.
Eskil Erlandsson är självfallet en alldeles utmärkt jordbruksminister, och det vore beklämmande om det faktum att han äger en skogsfastighet skulle anses vara negativt, det är snarast tvärtom.
Det märks i mediadebatten allt som oftast hur starkt det socialdemokratiska problem- och värderingsformuleringsförsprånget lever kvar; privata företag i offentliga sektorn är fult och lite även i övrigt...vinst i offentliga sektorn är jättefult och rätt mycket även i övrigt....erfarenhet från näringslivet är komprometterande och fel för en minister, medan erfarenheter från stat, kommun och fack är rätt..., ersättningsnivåer i A-kassan nedanför 80 procent är skrämmande lågt medan skattesänkningar för vanligt folk från Europas högsta nivåer är rätt obehövligt...osv.
Maktskiftet är nog viktigare än vad de flesta även hos oss inser!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar