Högre pensioner för de som jobbat!

Jag tycker att det är skandal att två miljoner i inbetalade pensionsavgifter inte längre ger högre pensionsnetto än vad de som inte betalat in någonting får. Det är bra att Eva Eriksson i Seniorerna ryter till.

Jag förstår inte hur regering och riksdag tänker, visst ska det vara en hygglig garantipension (eller äldreförsörjningsstöd om man nyligen invandrat) men det måste ju rimligen löna sig att ha arbetat och betalat pensionsavgifter hela livet.

Är du pensionär så gå med i SPF Seniorerna (bara googla). Det kostar bara runt 275 kr per år och du stöder då högre pensioner, du får ett kvalitetsmagasin i månaden och inbjudningar till månadsmöten och resor och aktiviteter i den lokalförening du väljer att gå med i, och övriga föreningar i området!

https://www.senioren.se/nyheter/vad-tusan-far-vi-for-pensionsavgifterna/?utm_campaign=unspecified&utm_content=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis-anp-3

Rejäl garantipension, men inkomstpensionerna måste höjas!

Pensionsgruppen med 6 partier höjer nu garantipension och bostadstillägg. (Och pensionsålder, vilket jag inte diskuterar här). Det är bra, men skillnaden i ekonomiskt netto mellan den som arbetat ihop pensionspoäng hela livet och den som erhåller garantipension eller äldreförsörjningsstöd kan bli för liten, därför måste inkomstpensionerna höjas rejält. De har redan halkat långt ner jämfört med övriga EU-länder, vilket faktiskt är en skandal.

Expressen skriver på ledarplats att det inte är rimligt att garantipension plus bostadstillägg för den utan pensionspoäng kan ge typ samma ekonomi som för den som arbetat i 40 år.

Petter Birgersson i Trelleborgs Allehanda beskriver på ledarplats väl hur skillnaden mellan den som har en pension på 10.000 kr intjänad genom många års arbete bara ger ett antal hundralappar mer i ekonomiskt netto efter bostadstillägg och skatt. Han tar också upp det jag så länge arbetat för, att det är orimligt att har man sparat ihop eller ärvt ett litet kapital så tas det ifrån en genom att man då inte erhåller bostadstillägg vilket tvingar fram försäljning eller belåning av kapitalet, som i båda fallen äts upp.

Här är min riksdagsmotion från 2017 där jag kräver en översyn av det ekonomiska nettot för de som arbetat ihop sin pension relativt de som erhåller garantipension och äldreförsörjningsstöd, samt krav på att gränsen för när kapitalinnehav sänker bostadstillägget höjs kraftigt. När barnfamiljer genom maxtaxan får en mycket stor subvention för sina barnomsorgskostnader får de med stor eller väldigt stor förmögenhet samma bidrag som alla andra utan något avdrag, till skillnad mot hur mycket en pensionär med visst kapital behandlas. (Här min riksdagsmotion från 2016 i samma frågor).

Här en artikel från mig våren 2018 i Corren på samma tema. Och här ett blogginlägg kring inkomstpension, garantipension och äldreförsörjningsstöd. Och här ett till där jag tar upp hur pensionärernas bostadstillägg tas bort om det finns kapital, medan barnfamiljernas subventionerade maxtaxa gäller för höginkomsttagare utan någon effekt om kapital finns.

Och här en intervju med mig i Senioren inför valet 2018, där jag kämpade för att inte "bli satt på läktaren". Nu sitter jag ändå där men kommer att fortsätta att arbete för de äldre och deras villkor och förutsättningar, bl a i sociala medier och genom Seniorerna (SPF).

Äldre ofta i bakvatten i Sverige

Sverige är ett mycket ungdomsinriktat land. Äldres erfarenheter och kunnande tas inte tillvara, det är ofta svårt att få jobb efter 50/55 och över 60/65 ska man ta pension och lämna jobb och uppdrag i politik och samhälle.

Typ.

Därför behövs en kamp för att likt t ex USA se till människor efter kompetens och vilja, oavsett ålder, och inte döma efter personnumret.

Jag engagerar mig nu i SPF Seniorerna och kommer att fortsätta att driva på för äldres ställning och rättigheter (representation, pension, trygghetsboenden, trygghet osv).

Jan Scherman skriver väl i News 55 (prenumerera gärna) om detta.

Brister i synfältet? Gå till ögonläkare "privat"!

Hallå! 

Jag är inte längre i riksdagen, en viktig plattform. men jag är alltjämt en engagerad samhällsmedborgare i Sverige med obrutet politiskt engagemang och kommer givetvis att fortsätta att driva frågor och vara aktiv i samhällsdebatten, inte minst i sociala medier!

Transportstyrelsen har stoppat körsimulatortesten för de msom ser bra men har någon brist i sitt synfält, eftersom alltför många har klarat de stränga testen... Jag anser ju att testresultaten tydligt visar på hur rigida Sveriges synfältsregler är i sin stränghet. Naturligtvis borde syntestmaskinernas makt begränsas och praktisk uppkörningsprov återinföras.

Jag avser att skriva en debattartikel som belyser Sveriges rigida regelverk, strängast och fyrkantigast i världen, och hur många som utan grund berövas sina körkort. Samt avsluta med att visa att endast de som genom lagstadgad anmälan från sin ögonläkare hamnar på transportstyrelsens svarta lista fråntas sina körkort medan de långt fler som har samma eller större synfältsbrister men som inte går till läkare oförhindrat kör vidare, utan att transportstyrelsen alls bryr sig om det.

Och artikeln ska sluta med att uppmana de som har någon brist i sitt synfält och inte vill utsättas för transportstyrelsens godtycke att endast uppsöka ögonläkare "privat" som inte rapporterar till transportstyrelsen.

Denna uppmaning syftar till att uppmärksamma medborgare och politiker på transportstyrelsens godtycke och fyrkantighet och stränghet och till att få till stånd samma regelverk som i t ex Norge och "alla" andra länder.

(Bakgrund: Jag har sedan ca 2006 arbetat med den enorma orättvisan mot många som ser bra men som på grund av rigida stränga regelverk orättmätigt fråntas sina körkort, på grund av alltför stränga och fyrkantiga krav. Det handlar om många tusen personer. Jag har motionerat, interpellerat och skrivit debattartiklar.

Förra våren sammanställde jag situationen i 15 blogginlägg, samt interpellerade och diskuterade med trafikminister Eneroth. 

Jag taggar Diabetesförbundet och Glaucomförbundet. 

Nästan inga erfarna äldre i riksdagen i höst. STOR SKANDAL!

Tidningen Senioren har tagit fram häpnadsväckande siffror på hur lågt partierna värderar att ha erfarna äldre över 65 år på valbar plats inför höstens val.

27,5 % av väljarna är över 65 år men endast 6 (sex) riksdagsledamöter i den nya riksdagen lär vara över 65 år. Det innebär att endast 1,7 % av riksdagens ledamöter kommer att representera de 27, 5 % som röstar i valet.

Detta är faktiskt en stor skandal, att äldres erfarenheter och kunnande värdesätts så väldigt lågt av våra politiska partier.

 I min valkrets, Östergötland, kommer sannolikt den äldsta att vara runt 60 år efter valet och i Centerpartiets riksdagsgrupp efter valet kommer det sannolikt inte att finnas någon över 65 år.

Jag blev nerpetad av distriktsstämman till plats fyra, helt i demokratisk ordning. Min ålder var tyvärr ingen merit och jag har kritiserat Centerpartiets mycket liberala migrationspolitik.

Jag gör en personvalskampanj och den som vill stödja mig i Östergötland ska ta Centerpartiets lista och sedan kryssa mitt namn på fjärde platsen. Om minst 5 % (gärna fler) av de som röstar på Centerpartiet gör det finns en chans att jag kan fortsätta att driva på i riksdagen en mandatperiod till!

Här om min personkrysskampanj, och här mer om min personkrysskampanj, och här. 
Jag beskrev i min kanske sista riksdagsdebatt vad jag drivit för frågor, och jag söker alltså mandat för att fortsatt driva på en mandatperiod till.

Den programdeklaration jag gjorde inför valet 2014 är fortsatt lika aktuell.

Ingen pensionär i riksdagen från Östergötland. Illa!

Jag har länge lyft fram de äldres våldsamma underrepresentation i riksdagen. Den 1 april i år t o m skämtade jag om eländet.

28 % av väljarna är 65+.
I valet 2014 var endast 2,5 % av riksdagsledamöterna över 65 år.
I Östergötland är i årets val ingen av kandidaterna på valbar plats över 65 år.
Jag "ligger bäst till" på plats 4, men östgötacentern har bara ett mandat.

Partierna talar med rätta om vikten av kvinnor och unga i riksdagen. Men äldre då, och deras erfarenheter och kunnande?

Norrköpings Tidningar avslöjar i en banbrytande ledare hur skandalöst illa det är ställt med representationen för de äldre i riksdagsvalet i Östergötland.

Jag befarar mycket starkt att det är lika illa över i stort sett hela landet. Jag förutspådde detta redan i vintras.

Jag gör vad jag kan, och driver en personkrysskampanj genom bla röda kampanjpennor, annonser, besök på marknader och till intresserade i hemmet.

Väljarna avgör! Men trist att partiernas stämmor ger de äldre så dåliga förutsättningar att bli representerade.

(Jag är inte i Almedalen utan kampanjar på hemmaplan. Idag avser jag att slå larm om den katastrofala torkan för länets och landets bönder, och kräva att myndigheter  och regering snabbt agerar för att sätta in åtgärder för att kunna använda alla arealer till foder oavsett EU-reglernas begränsningar).

Socialisera inte äldres sparkapital genom bostadstilläggen!

Jag tycker det är fel att socialisera pensionärers sparkapital genom att förvägra dem bostadstillägg så länge de har ett sparkapital eller en sommarstuga värd några hundra tusen. Om detta ska gälla för pensionärer som idag så borde barnfamiljer som äger mer än några hundra tusen inte få några barnbidrag. Jag vill likabehandla pensionärer och barnfamiljer!

Följ Staffan Danielsson

Publicerat av Staffan Danielsson · 1 tim · 

Jag stötte ihop med SPF Seniorernas ordförande Eva Eriksson framför Lars Johan Hierta. Jag gillar Seniorerna och Eva, de kämpar hårt för pensionärerna, jag är själv medlem så klart.

Bara tidningen Senioren är värt medlemskapets några hundralappar, sedan all opinionsbildning och intressebevakning och goda mötesplatser mm.

Vi hade ett kort och bra samtal och var mycket överens.

Pensionärerna ska självfallet inte hade högre skatt än andra, det är nödvändigt med en tillräcklig garantipension men det måste också löna sig att arbeta ihop pensionspoäng, därför måste pensionerna höjas. De ligger lågt relativt många EU-länder och de tappar relativt lönerna. Mer pengar måste in i pensionskapitalet genom att t ex mer eller allt av pensionsarbetsgivaravgiften går till pension, eller på annat sätt. Och den som tjänat in pensionspoäng under ett långt arbetsliv måste ha någon tusenlapp minst i bättre pensionsnetto efter skatt och bostadstillägg än garantipensionären.

Jag framhöll det orimliga i att Staten nu "socialiserar" många äldres sparkapital eller ärvda sommarstuga. Har man tillgångar på några 100.000 kr får man inget bostadstillägg och tvingas då belåna det man äger, eller sälja det. Först när pengarna eller tillgången är borta så får man åter sitt bostadstillägg.

Med samma resonemang borde givetvis de som har tillgångar inte få något barnbidrag för sina barn utan först när deras kapital är nere på några 100.000 kronor.

Nuvarande expropriation av pensionärers tillgångar genom att förvägra dem bostadstillägg är oanständig, och sänder budskapet att prioritera inte att jobba ihop till din pension eller till ett sparkapital, eftersom då förvägrar Staten dig bostadstillägg på upp till 7.000 kr per månad tills dina pengar är slut.

Blir jag inkryssad i riksdagen från plats 4 på centerpartiets östgötalista kommer jag att driva dessa frågor kraftfullt.

Här några länkar till tidigare blogginlägg av mig kring äldre och pensioner.

https://www.facebook.com/FoljStaffanDanielsson/photos/a.1641901205902157.1073741829.1060468037378813/2071913076234299/?type=3

S lurar skjortan av övriga partier om pensionerna

Jag har i ett antal år drivit att det måste löna sig att arbeta, även vad gäller att tjäna in sin pension.
Jag och Centerpartiet har också kämpat länge för att "fattigpensionärerna" ska få en hygglig garantipension. Det har vi lyckats riktigt bra med.

Pensionsgruppen med 5 partier plus MP i denna fråga föreslog nyligen att garantipensionen ska höjas ytterligare. Det innebär att den som har jobbat 30-40 år i ett låglöneyrke inte kommer att få ett bättre pensionsnetto än de med garantipension. Jag menar att ett långt yrkeslivs pensionsnetto rimligen borde ge någon tusenlapp mer i månaden.

Tillagt 28 maj; här ett exempel på hur hög garantipension/äldreförsörjningsstöd minus skatt plus bostadstillägg är relativt full pensions minus skatt om man jobbat ett långt yrkesliv med 25.000 kr per månad).

Hur pensionsgruppen, inklusive S, kunde lägga fram detta förslag begriper jag inte.

Det visar sig nu att socialdemokraterna hade en dubbel agenda. Man drev inte på i pensionsgruppen för att ett långt yrkeslivs arbete ska ge en bättre pension. Man ställde sig bakom det enhälliga förslaget att bara höja garantipensionen och bostadstillägg.

Nu, innan bläcket knappt hunnit torka från Pensionsgruppens förslag, slår så S till med ett vallöfte, 4 miljarder ska tillföras de som arbetat i låglöneyrken, + 600 kr per månad.

Det är självklart ett helt nödvändigt förslag i rätt riktning men det behöver analyseras. Uppenbarligen fungerar inte pensionssystemet, det naturliga borde väl vara att lägga in förstärkningen i systemet och inte som ett extra tillägg.

Men som sagt, ris åt socialdemokraterna som uppenbarligen insåg det som jag har krävt men inte drev det i Pensionsgruppen.

Och det är för mig gåtfullt hur Pensionsgruppen kunde lägga fram det förslag som man gjorde. Övriga partiers kommentarer är av typ att nu vill vi också höja pensionerna.

Onödigt med pensionärer i riksdagen?

Det behövs inte fler pensionärer i riksdagen. Behövs det ens några?
Från Östergötland kanske någon kommer att vara runt 60.

Ålder är överskattat. Visserligen ses det i övriga världen oftast som en merit att ha livserfarenhet och vara äldre. Men vad är det som säger att övriga världen har något att tillföra Sverige?

Jag har i ålderdomligt oförstånd ställt mig till förfogande som riksdagskandidat och införskaffat tusentals röda kampanjpennor.

Jag borde givetvis ha lyssnat på distriktsstämman som flyttade ner mig till en diskret fjärdeplats på riksdagslistan. Skaffa kampanjpennor när jag kunde ligga i hängmattan och resa till Mallorca...

Hur dum får man vara?

Nu gäller eftertankens kranka blekhet. Vill du/Ni diskutera politik och erhålla en utgående röd kampanjpenna så hör av dig för ett samtal om Sverige och ålder och erfarenhet och migration och andra högaktuella frågor.

Bor du i, eller gillar, Östergötland så dela gärna detta inlägg daterat den 1 april.

Några länkar till tidigare blogginlägg från mig om rilsdagen och personkryss, 

 här och här och här.

Ska 40 års jobb ge garantipensionsnetto, inte mer?

Jag skriver i Östgöta Corren att det måste löna sig att ha arbetat hela livet, och att det måste synas i pensionskuvertet.

Jag har också, vid köksbordet, talat in detta budskap i en video på Youtube.

Jag är kritisk till några av effekterna av pensionsgruppens förslag, dvs alliansen plus socialdemokraternas förslag.

Enligt LO-ekonomen Torbjörn Hållö på twitter ;

"@torbjornhallo 8 mars

I utredningen räknar man på effekt av att ha arbetat för person född 1947 och jobbat mer än 40 år. Slutsatsen = det krävdes "en månadslön över ca 22 400 kronor per månad för den här årskullen att få en inkomstgrundad pension över garantipensionsnivå"

"Ännu mer bisarr är denna bild. Nästan 100% marginaleffekt för stora grupper av f.d LO-arbetare. Källa: regeringen.se/493a2e/content…

Om detta stämmer, hur kan det försvaras? 

Det måste löna sig att arbeta, brukar många politiker predika. Och det borde ju också löna sig att arbeta ihop sin pension.

Petter Birgersson på Ystads Allehanda får med flera centrala punkter i sin ledare, bl a att de som sparat ihop, eller ärvt, till en sommarstuga får den "socialiserad" eftersom inget bostadstillägg erhålles förrän kapitalet är förbrukat.

Pensionärsorganisationerna är kritiska.

"Det innebär att en snittpensionär som arbetat heltid i 40 år kommer då att ha ungefär samma disponibla inkomst som en som aldrig arbetat, på omkring 13 500 kronor.

Eva Eriksson.

– Det är orimligt och det är inte konstigt att tilliten till systemet blir allt lägre. Ett ofrånkomligt nästa steg är att politikerna nu tar sitt ansvar och förändrar även andra delar av pensionssystemet – allt annat vore otillräckligt, säger Eva Eriksson."

Jag har länge kämpat både för rimliga garantipensioner (grundtrygghet) samt för att de som jobbat hela livet måste åtminstoner få någon tusenlapp mer i månaden i netto efter pension minus skatt plus bostadstillägg. 

Det ska löna sig att arbeta är nog alla överens om. Men hur har det lönat sig om man som pensionär får ungefär samma netto efter skatt och bostadstillägg som de med garantipension eller äldreförsörjningsstöd och utan intjänade pensionspoäng.

(Tillagt 31 mars: Transportarbetaren gör en bra genomgång).

Synpunkter?

Sverige - Lycksalighetens ö. Reflexioner om migrationspolitik och personkrysskampanj.

Lycksalighetens ö

-        Reflexioner kring svensk migrationspolitik och lite personkryssargumentation inför valet

År 2015 var portarna till EU öppna och 1,3 miljoner människor ansökte om asyl. Många av dessa var främst ekonomiska migranter. Hade EUs länder, med 500 miljoner invånare, tagit ett gemensamt ansvar hade detta varit mycket hanterligt. Men så var, och är inte fallet. 163.000 människor sökte asyl i Sverige, och av de knappt 90.000 som sökte asyl i något EU-land och som uppgav sig vara ensamkommande under 18 år valde 40 (fyrtio) % att söka asyl i Sverige, med 2 % av EUs invånare.

En starkt bidragande orsak till detta var att Sverige utöver en god välfärd och mer förmånliga asylregler generellt också hade i praktiken upphört att kontrollera ålder för de som uppgav sig vara under 18 år, migrationsverket godtog istället den ålder som den asylsökande uppgav trots de utomordentligt starka incitament som fanns för att uppge sig vara barn. Tusentals och tiotusentals vuxna män har härigenom fått asyl som barn, personnummer som barn och placerats på boenden med barn.

Detta är en rättsskandal och det är obegripligt att justitieombudsmannen omgående lagt mina anmälningar på hyllan, migrationsverket har agerat korrekt enligt JO. Orsaken till att migrationsverket begått tjänstefel, som jag ser det, är att radikala krafter i barnläkarföreningen och advokatförbundet iscensatt en bojkott och vägrat medverka till att medicinska ålderskontroller utfördes. Migrationsverket vek då ner sig.

När sedan regeringen i slutet av 2015 beordrar migrationsverket att åter bedöma ålder sker nästa skandal. Socialstyrelsen låter barnläkaren, tidigare medlem i barnläkarföreningens styrelse och fritidspolitiker (MP), Carl-Erik Flodmark, bli utredare. Eftersom barnläkarföreningen förkastat de beprövade metoderna tand- och handledsröntgen som alltför osäkra, trots att övriga EU-länder främst använder dem, väljer Flodmark att istället föreslå en kombination av tand- och knäledsröntgen. Knäledsröntgen är en oprövad metod som erfarna internationella experter avråder från, men socialstyrelsen följer Flodmarks förslag och regeringen ålägger rättsmedicinalverket att använda ”flodmarksmetoden”.

Flodmarks tro är att metoden ska ge större säkerhetsmarginaler så att 16-17-åringar inte ska kunna bedömas vara över 18 år. Verkligheten kan delvis vara den motsatta. Efter ett års tillämpning har en second opinion i 80 fall, av ledande tyska experter, visat att hälften av bedömningarna kan vara fel, dvs att i 40 fall kan ungdomar felaktigt fått avslag trots att de var under 18 år. Metoden tillämpas alltjämt, JO anser inte att detta behöver granskas, obegripligt nog. Jag har gjort en KU-anmälan mot tre ministrar om regeringens ansvar i dessa rättsskandaler.

Mitt eget engagemang, som riksdagsledamot och centerpartist, började med en helsida på DN Debatt i april 2012, där jag sakligt argumenterade för att Sverige likt andra länder, av rättssäkerhets- och rättviseskäl, måste kontrollera ålder på asylsökanden, när den är tveksam. Jag står fullständigt för artikeln än idag, och anser mig ha fått helt rätt. Reaktionerna då var dock starka, jag beskylldes för att fiska i grumliga vatten och vara främlingsfientlig, typ. Jag är en varm humanist, ingenting annat, men så var tidsandan och debattklimatet då. Tyvärr kletar sig även felaktiga beskyllningar gärna fast och många torde alltjämt bära på vanföreställningar om mig, vilket är oerhört tungt.

Sverige har ju gjort en enorm välfärdsresa från 1800-talets fattigdom och svält och utvandring till att idag vara ett av världens rikaste länder. Vi är relativt sett kanske det land som ger mest bistånd och som mest stöder FN och humanitära insatser världen över. Och vi hade fram till 2015 en asyl- och migrationspolitik som var betydligt mer generös i sina regelverk än i övriga EU-länder. Sverige – lycksalighetens ö.

En del yngre riksdagsledamöter i de flesta riksdagspartier, och naturligtvis mangrant i ungdomsförbunden, var för 10-25 år sedan principiellt för öppna gränser och mot en restriktiv migrationspolitik, många yngre är det alltjämt. Detta är naturligtvis en rimlig vision att sträva efter men det blev faktiskt fel när sju av riksdagens partier under förra mandatperioden lät Sverige fortsätta på, och förstärka, sin egen mer liberala väg trots att många andra EU-länder gick i motsatt riktning.

Debatten i Sverige om migration och asyl, och om de 65 miljoner människor som är på flykt från förödande inbördeskrig och förtryck, och om den miljard extremt fattiga där många tiotals miljoner eller mer säkert vill söka sig till den relativa välfärdens Europa, har främst kommit att handla om de som har haft kraft, resurser och mod att under ofta stora umbäranden och faror faktiskt ta sig hit, ofta genom Turkiet och över medelhavet.

Det är mycket förståeligt, det blir starkare känslor när man ser människor i ögonen och får starka band till dem via jobbet eller genom ideella insatser jämfört med det lidande som finns långt bort där den väldiga majoriteten av flyktingar och fattiga utan resurser befinner sig. Rörelsen #vistår inte ut är ett tydligt exempel på detta, där de som lärt känna asylsökande från Afghanistan kämpar för att dessa ska få stanna oavsett om de fått asyl eller ej.

Det har också varit tydligt i svensk ”main stream” migrationsdebatt att det är närmast främlingsfientligt att argumentera för att Sverige borde göra mer för flyktingar och fattiga där de finns liksom för att Sverige inte uthålligt kan ha mer generösa asyl- och migrationsregler än övriga EU-länder, trots att den fria rörligheten inom EU ju leder till att människor ju söker sig till de länder där de får bäst möjligheter.

Och det har likaså varit en stark tendens i den svenska debatten att koppla ihop de som vill göra mest för att fler ska söka asyl i just Sverige, eller söka arbete i just Sverige, med att de har en bättre värdegrund och större solidaritet och är mer humanistiska än de som diskuterar i ett helikopterperspektiv och vill avväga Sveriges insatser här hemma kontra därborta.

Så enkelt är det inte. Visst finns det främlingsfientlighet hos en del som vill nästan helt stoppa invandringen men de flesta som vill diskutera avvägningar mellan hur Sverige ska bäst hjälpa flyktingar och fattiga i världen, här eller där, är lika ”goda” människor som de som vill prioritera insatser i Sverige i första hand. Enligt min uppfattning.

Den svenska migrationsdebatten är märkvärdigt fokuserad på bara Sverige och mycket lite på övriga EU och världen bortom EU. När Sverige nu under en treårsperiod har skärpt sina migrationsregler i EU-riktning genom tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav vid anhöriginvandring, mindre förmånliga bidragssystem, inre och yttre (en tid) gränskontroller mm har debatten i hög grad handlat om gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark, trots att de som inte har identitetshandlingar ju redan är under skydd i EU. Debatten handlar också om anhöriginvandring, där flera allianspartier och de flesta vänsterpartier vill återgå till mer generösa regler än övriga EU-länder genom att föräldrar och ensamkommande barn och ungdomar under 18 år ska kunna återförenas med sin familj snarast utan några försörjningskrav.

Det som verkligen har kraftigt minskat antalet asylsökande och ekonomiska migranter till EU är inte Öresundsbron, som har haft noll betydelse, utan att EU har sökt stänga sina gränser genom att försvåra för människor att ta sig över Medelhavet och från Turkiet och till EU.

När EU med bred majoritet enades om detta stod alla svenska riksdagspartier bakom det, förutom Vänsterpartiet som ju alltid har råd att leva ut alla sina löften. Det är detta som har minskat inflödet av asylsökande till EU jämfört med 2015, och det är därför som Sverige, trots att en hög andel alltjämt söker sig hit, nu har återgått till den lägre (men knappast låga) nivån ca 30.000 asylsökande per år.

 I den politiska debatten i Sverige, och när media granskar politiken och frågar ut politiker, har det ställts otaliga frågor om de betydelselösa (vad gäller att ta sig in i EU) svenska gränskontrollerna, men egentligen aldrig några frågor om hur de partier som motsatte sig gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark kan stå bakom att EU stänger sina gränser. Det är ingen bra kritiskt granskande journalistik, tyvärr.

(Att motsätta sig id-kontroller mellan Sverige och Danmark samtidigt som man ställer sig bakom att EU stänger sina gränser för asylsökande är lite som att sila mygg och svälja kameler, kan jag tycka.)

Likaså, när kraven att Sverige som väl enda EU-land ska återgå till permanenta uppehållstillstånd och när inga försörjningskrav vid anhöriginvandring diskuteras, ställs nästan aldrig den relevanta frågan om ifall detta skiljer ut Sverige från andra länder och kan leda till att fler åter vill ta sig hit. Det är heller ingen bra kritiskt granskande journalistik.

Det finns mycket att säga om hur svensk media har skött sin granskande uppgift i migrationspolitiken. Min uppfattning är att man i princip delat samma värdegrund och synsätt med de 7 partier som länge fokuserade främst på vikten av att Sverige hade mer generösa asylregler än andra länder och självklart skulle klara att ta emot alla de som, gärna med asylskäl, lyckades ta sig hit. Utifrån den grunden har media, liksom politiken, sett det som sin uppgift att övertyga medborgarna om att detta är det enda rätta, att det rätt snart blir samhällsekonomiskt lönsamt samt att det är den bästa solidariteten med världens flyktingar och fattiga.

Det innebär att media mycket brett i de bästa avsikter har vinnlagt sig om att främst skildra allt positivt med migration och att kritiskt granska alla de ömmande fall där barnfamiljer och andra får avslag på sina asylansökningar. Samtidigt har man vinnlagt sig om att tona ner sådant som kan uppfattats som negativt och ge ”fel” bild av migrationen, och att inte granska några av de sannolikt många tusentals fall där migrationsverket på svaga, eller felaktiga grunder, beslutat att bevilja asyl. Jag inser att detta är mycket svårare att gräva fram än de ömmande fallen som fått avslag men det anmärkningsvärt att inte heller knappt några av de tiotusentals som fått avslag när de försökt att bluffa sig in i Sverige har fått någon större uppmärksamhet.

Denna gemensamma plattform för både politiker, myndigheter och media, med flera, har utgjort grunden för den så kallade åsiktskorridoren, där de med avvikande åsikter ofta nonchalerats eller attackerats som befläckade med olika nyanser av brunt, alldeles oavsett om de varit det eller ej.

Men media hävdar ju själva, ibland med hjälp av mediaexperter, att deras rapportering har varit heltäckande och objektiv. Jag delar inte den uppfattningen, som framgår ovan.

Sveriges migrationspolitik var och är så välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar, samt ofta rätt likartade inlärda berättelser om sina starka asylskäl. 

De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor som arbetar på boenden, i sjukvården, som lärare och som gode män och mycket mera.

Efter denna långa tid ska sedan de som fått avslag lämna Sverige och vill de inte det ska de utvisas. Exminister Anders Ygeman så för något år sedan att 80.000 skulle behöva utvisas. Detta sker dock inte alls. 

En del lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli "papperslösa" som uppehåller sig här illegalt. De hoppas att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, vilket nog oftast till slut lyckas. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år, att jämföra med de kanske 50.000 eller 100.000 eller fler som lever här illegalt.

Sveriges regler för de "papperslösa" ger rätt för barnen att gå i skola, till en del sjukvård mm. Många utan uppehållstillstånd kan  också få samordningsnummer vilket ger möjlighet att arbeta.

Sveriges sätt att så här utdraget hantera migrationen och alltså försöka utvisa de som inte fått asyl först efter flera år leder till starka protestaktioner från t ex rörelser som #vistårinteut som mycket består av de som lärt känna de asylsökande. Det kan sägas vara grymt, tycker jag, att Sverige tar så lång tid på sig, och först ger så många förhoppningar och kännedom om vår välfärd, innan man slutligt beslutar om avslag och utvisning.

I praktiken innebär faktiskt dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden.

När Sverige nu diskuterar att ge många tusentals som får avslag möjlighet att genomgå 3-4 års gymnasiestudier befäster det ytterligare denna verklighet. Sannolikheten för att de efter 5-6 år i Sverige skulle utvisas torde vara väldigt låg, nästan alla torde på olika sätt vartefter få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, dvs i praktiken för de som berörs utan asylskäl så ligger det nära begreppet ”amnesti”.

Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen på 1-2 år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktisk gällande regler svaga. Skulle en särbehandling med gymnasiestudier för de under 18 år kombineras med en fortsatt skärpt migrationspolitik i EU-riktning är signalerna motstridiga, men skulle en särbehandling kombineras med en återgång till de mer generösa migrationsreglerna i slutet av 2018 så är signalerna samstämmiga och åter mycket starka för asylsökande till EU att välja Sverige.

Socialdemokraterna står bakom både en ”amnesti” för något tiotal tusen om de väljer gymnasiestudier, men betonar samtidigt den tillfälliga treårsskärpta migrationspolitiken, till både asylsökande och ekonomiska migranter:  "Sök er inte till Sverige", nyligen uttryckt i klartext av finansminister Magdalena Andersson. Hade detta sagts för några år sedan hade hon fördömts som långt utanför åsiktskorridoren, och som främlingsfientlig.

Samtidigt innebär ju den faktiska verklighet i migrationspolitiken jag beskrivit klara signaler i andra riktningen, lyckas jag ta mig till Sverige är chanserna att till slut få stanna ändå mycket stora. 

Sverige står inför ett vägval, antingen bejakar man den de facto gällande praxisen att av de som lyckas ta sig till Sverige så får de allra, allra flesta till slut uppehållstillstånd och senare medborgarskap.

Eller!  Så måste Sverige enligt min uppfattning se över migrationspolitiken och anpassa den mycket nära till reglerna i övriga EU-länder. Och se till att regelverken följs vid t ex avslag och utvisning.

Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet. Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över. 

Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration. 

Är detta ens möjligt att genomföra? Jag vet inte.

Inom alliansen finns nu flera olika uppfattningar om regelverken för asyl. Moderaterna vill behålla och skärpa dagens redan skärpta regler som annars ska återgå till de mer generösa som gällde tidigare. Man vill bl a öka tiden till för att vara i Sverige innan man blir svensk medborgare från 5 till 7 år, medan t ex Centerpartiet vill korta den till 3 år.

De tre andra allianspartierna vill återgå till att  föräldrar och ensamkommande barn ska kunna ta hit sina makar och barn och föräldrar och syskon utan försörjningskrav, vilket i regel torde krävas i övriga EU-länder. De vill också återgå till tidigare ordning att synnerligen ömmande eller särskilt ömmande skäl för uppehållstillstånd ska återinföras, vilket gör att fler får stanna i Sverige. Även detta torde innebära att Sverige på denna punkt får mer generösa regler än andra EU-länder.

V, FI och egentligen MP är i grunden för ”allt” som minskar kraven för att få stanna i Sverige, medan S, M och SD ligger allt närmare varandra i den andra riktningen.

Mycket talar för att efter valet kommer de 3 största partiernas restriktivitet att prägla migrationspolitiken, och att denna fråga kanske inte stör regeringsbildningen så mycket som befaras, de mindre partierna får rösta emot och reservera sig.

Dock kan den bidra till att alliansen spricker, även om detta i så fall främst torde bero på olika uppfattningar om att regera med någon form av stöd från SD, eller ej.

Jag har ett förslag till hur frågan om hur de skilda uppfattningarna inom alliansen i fråga om när de som får asyl ska kunna ta hit sina makar, föräldrar, barn och syskon skulle kunna lösas. De som är för lyfter alltid fram att små barn snarast ska kunna förenas med sina föräldrar, men sällan eller aldrig att den som är 17 år lika snabbt ska kunna förenas med sina föräldrar och ibland många syskon.

Skulle inte alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom makar med sina barn och vice versa. Men att ensamkommande tonåringar får ta hit sin familj först när de klarar försörjningskravet,  så som tillämpas i grann- och EU-länder?

Det skulle innebära att Sverige väljer en mer generös väg men begränsar den kraftigt mot tidigare.

Till slut, min övertygelse i migrationsfrågorna är och har varit så stark att jag på några punkter har drivit en annan uppfattning än mitt parti, och flera gånger inte kunnat rösta på partilinjen utan avstått. Detta kan sägas innebära ”illojalitet mot partilinjen” eller att ”visa civilkurage”. Båda kan nog sägas stämma.

Jag inser fullt ut vikten av att en riksdagsgrupp håller ihop, allra främst i regeringsställning, och jag har varit en lojal riksdagsledamot som t o m stödde alliansen när den svek lantbruket genom att återinföra dieselskatten som Göran Persson införde men sedan tog bort. Men en riksdagsledamot måste ha ett visst utrymme för att driva egna ståndpunkter  t ex i moral- och etikfrågor (t ex dödshjälp) och någon gång kan gränsen passeras för vad man kan bita ihop och acceptera i andra viktiga frågor, i mitt fall alltså i migrationsfrågorna.

Det som utlöste mitt utanförskap i min riksdagsgrupp i migrationsfrågan var när partistyrelsen till stämman 2013 föreslog att Sverige som väl enda land i EU och världen skulle öppna sina ambassader för de flyktingar (av 65 miljoner) som ville söka asyl i Sverige och kunde ta sig till en svensk ambassad. Jag slog larm om detta på SvD Debatt och var övertygad om att förslaget skulle dras tillbaka. Istället blev det en oerhört kylslagen stämma för mig och förslaget t o m skärptes av en nästan enhällig stämma.

Jag motionerade till stämman 2015, och fick bred majoritet i mitt eget distrikt (Östergötland) men stämman avslog våra fyra förslag med massiv majoritet. Huvuddelen av dem ingick dock några månader senare i migrationsöverenskommelsen, som Centerpartiet ställde sig bakom, dock inte ambassadfrågan.

Även till stämman i höstas motionerade jag om en översyn av bl a denna fråga, vilket hänsköts till partistyrelsen allmänna ansvar.

Centerpartiet har ett starkt program och en stark partiledare som åtnjuter stort förtroende och som tillsammans har goda möjligheter till ett mycket bra valresultat 2018. Centerpartiet går också till val för ett nytt ledarskap. Jag anser att vår orealistiska ståndpunkt i ambassadfrågan är ohållbar och kan påverka vår trovärdighet i migrationsfrågorna och mera. Jag kan tänka mig att Sverige driver på EU så att EUs länder gemensamt öppnar sina ambassader så att flyktingar enligt överenskomna regler skulle kunna söka asyl på dessa. Detta vore dock ett stort steg och känns idag mycket orealistiskt.  Att Sverige ensamt skulle ta detta steg skulle dock ge oöverskådliga konsekvenser när många 100.000-tals och kanske fler skulle söka sig till våra ambassader.

Regeringen uppdrog 2017 åt Maria Ferm (MP) att utreda lagliga vägar till Europa och EU för flyktingar. Hon har avvisat att EUs länder ens gemensamt skulle öppna sina ambassader och anser det orealistiskt. Att Sverige ensamt skulle göra det torde hon anse fullständigt otänkbart. Hon landar istället i ett vagt förslag om att flyktingar som vill söka asyl i EU skulle ansöka elektroniskt om inresetillstånd till EU för att där få sin asylansökan prövad på plats, ett förslag som ges små möjligheter att förverkligas och handlar om begränsade volymer, för Sveriges del 500 per år.

Centerpartiet är alltså i denna fråga mycket mer för att öppna sina gränser för flyktingar än t o m Miljöpartiet. Jag hoppas att mitt parti omprövar sin ohållbara ståndpunkt snarast, så långt innan valet som möjligt.

Min integritet/civilkurage/illojalitet har fått konsekvenser. Jag utestängdes några dagar från min egen riksdagsgrupp och jag blev trots delad etta i provvalet i Östergötland nedpetad av distriktsstämman till fjärde plats till förmån för två skickliga förstanamn som helt står bakom partilinjen, även i migrationsfrågorna.

Ett ytterligare skäl kan vara min ålder (70), vilket upprör mig lite eftersom jag har god hälsa, ett lika starkt politiskt engagemang som tidigare och en väldig nytta av min erfarenhet. Ytterligare ett skäl som angavs vid stämman var att alliansen är död och att en annan kandidat som ville ha ett mer självständigt Centerparti var att föredra framför mig som stod för partilinjen.

Jag kommer att göra en liten personkrysskampanj inriktad på röda kampanjpennor som överlämnas personligt vid möten med människor och vid hembesök hos familjer och grupper, ”fikatimme med Staffan”. Här några blogginlägg med mer detaljer.

Jag kommer som vanligt att arbeta för att så många östgötar som möjligt väljer att rösta  på Centerpartiet, och jag kommer naturligtvis, vilket detta personliga blogginlägg visar, tydligt redovisa vad jag står för så att väljarna i Östergötland vet! I god demokratisk anda, som jag ser det.

De som vill ha en återgång till en betydligt mer generös migrationspolitik än övriga EU-länder ska kryssa andra än mig, medan de som till äventyrs delar min uppfattning att Sverige måsta anpassa sin asyl- och migrationspolitik i EU-riktning kan kryssa mig. På köpet kan man då bidra till att öka antalet erfarna riksdagsledamöter över 65 år, som även efter valet 2018 verkar bli en fortsatt väldig bristvara i riksdagen.

Staffan Danielsson

Riksdagsledamot (C)

Riksdagskandidat vid 70?.., är jag dum eller..?

Inför valet 2014 gjorde jag som pigg 67-åring en Varudeklaration för kryssbenägna. Den gäller i lika hög grad idag 2017.

Jag har hunnit med en del under mina 11 riksdagsår vilket allt framgår på min blogg sedan 2005. Jag är glad att jag under mina åtta år i försvarsutskottet var med om när Centerpartiet öppnade för ett svenskt Nato-medlemskap, vilket är oerhört viktigt för vår, och norra Europas, säkerhet.
Jag har lagt mycket tid på att arbeta för frågor i min valkrets Östergötland, jag arbetar alltid för en livskraftig landsbygd och ett livskraftigt jordbruk, för företagsamheten och för miljön, mm.

Jag är intresserad av moraliskt/etiska frågor och är helt övertygad om att individens yttersta vilja att vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få dö/somna in något i förtid måste respekteras enligt stränga regler. Jag har bildat ett riksdagsnätverk som vill utreda detta med just nu 18 medlemmar, och jag är övertygad att Sverige kommer att införa en sådan rätt inom en del år, kanske 5.

Jag är en lojal centerpartist och röstar regelmässigt för vår partilinje.
I migrationsfrågorna har jag dock ansett att Sverige inte kan ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders. Därför har jag några gånger avstått i omröstningar trots att partilinjen varit nej till att anpassa svenska regler i EU-riktning, samt skrivit en del debattartiklar.
Detta har naturligtvis irriterat min partiledning, men jag har inte kunnat agera annorlunda. I politik kan man i ett öppet socialliberalt parti ibland tycka olika.

Verkligheten har nu givit mig rätt, anser jag. Det jag fört fram om åldersbedömningar och uppehållstillstånd mm var mindre restriktivt än vad som nu gäller, och även Centerpartiet har rört sig betydligt i den riktning som östgötadistriktets stämma med bred majoritet tog ställning för.

Frågan om den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen har engagerat mig sedan 2010 när jag som ung 63-åring upptäckte att jag var 11:e äldst i riksdagen...(pensionärerna andel av väljarna är ju 25 % vilket skulle motsvara över 80 riksdagsledamöter, säg 30-40 borde väl ändå vara en målsättning, 2014 var det 10..)

Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor, pensionen bör t ex åter bli lika för yrkesverksamma och pensionärer, kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken/aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet är nästan borta.
Likaså går det inte längre som regeringen nu gör att söka förbättra nettopensionen enbart för garantipensionärer, redan är skillnaden i netto mellan dem och de som arbetat hela livet i ett låglöneyrke
nästan utsuddad vilket inte är rimligt, det måste löna sig att arbeta. Regeringens översyn måste alltså också omfatta de vars netto efter skatt och bostadstillägg inte ligger mycket över garantipensionärerna netto, höjningen måste ske för alla med låga pensioner.

Jag anser oxå att det är skandal att bräckliga 80- och 90- åringar som vill bo tillsammans med andra äldre i servicehus eller trygghetsboenden får avslag och hänvisas till ensamhet med stöd av hemtjänsten, det är orimligt när kommuner vägrar dessa den gemenskap och trygghet som detta skulle innebära. Här måste reglerna ändras och kommunerna åläggas att ge äldre en större valfrihet.

Varför alla dessa ord?

Jo, jag hade väl aldrig trott att jag vid 70 års ålder skulle vara riksdagsledamot, och ännu mindre att jag då skulle överväga att kandidera för ännu en mandatperiod.

Men så är faktiskt fallet, vilket framgår av färska intervjuer med mig i tidningen Senioren och i Länstidningen Östergötland (Alltid läsvärd om du är intresserad av Östergötland med artiklar och reportage från hela länet).

Jag har en god hälsa, en obruten politisk glöd att kämpa för det jag tror på och jag har aldrig haft sådan hjälp av min livserfarenhet att snabbt och effektivt driva på som nu. Kan mitt exempel därtill lyfta fram den viktiga frågan att åldersdiskrimineringen i Sverige som är betydande luckras upp, desto bättre.

Östgötacentern kommer att ha en mycket stark riksdagslista inför nästa val, oavsett om jag är med eller ej. Jag kommer att vara beredd att bredda den om medlemmar och parti anser att jag kan tillföra mervärden som motiverar en valbar plats (vilket sannolikt är 2 riksdagsmandat för första gången på länge). 

SVT Nyheter rapporterar.

Artikeln i Senioren läses bäst via länken ovan men jag lägger även in den som text här nedan; men jag lägger in den här nedan;

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson, 69, känner sig inte för gammal för ännu en mandatperiod. Men han har fått signaler om att han bör sätta sig på läktaren.

Staffan Danielsson säger sig ha fått påstötningar ”från några ledande krafter i Centerdistriktet” om att sluta som riksdagsledamot just på grund av sin ålder. Men den attityden verkar ha direkt motsatt effekt på den erfarne Centerpolitikern.

-        Jag blir så provocerad av inställningen att seniorer ska ta ett steg tillbaka bara för att de är just seniorer, säger Staffan Danielsson. Det påverkar definitivt mitt beslut att ställa upp för en ny mandatperiod.

Hälsan är god, efter elva riksdagsår är det politiska intresset lika starkt som någonsin, och såväl Trump som Clinton är faktiskt äldre, noterar Staffan Danielsson.

-        Hade jag kommit in i riksdagen vid 37 års ålder och varit 50 år gammal hade nog ingen frågat om jag skulle sluta. Det retar mig kolossalt att den frågan ställs bara för att jag är 69 år.

Staffan Danielsson leder oss hemtamt genom riksdagen, från vakten i entrén upp till åhörarläktaren, där vi ska ta några bilder.

-        Om alla var lika produktiva som den här mannen skulle bruttonationalprodukten tredubblas, säger en av vakterna till oss och nickar uppskattande åt Staffan Danielsson.

Han verkar känna nästan alla. På väg till lunchrestaurangen hinner Staffan Danielsson byta några ord med såväl ordningsvakter och riksdagsledamöter som besökare i riksdagshuset, bland dem en generaldirektör och en prao-elev som frågar efter vägen.

Han säger att han trivs här. Och engagemanget för politiken är glödande.

-        Jag tänker inte vika ner mig för ungdomsfixeringen i samhället. Jag märker ju att jag blir bättre och säkrare som riksdagsman med ökande erfarenhet.

Hur då?

-        Jag är mer effektiv, gör snabbare analyser. Jag tar mina beslut om hur jag ska agera i olika frågor betydligt snabbare och mer genomtänkt än vad jag gjorde som 45-åring.

Staffan Danielsson har utmärkt sig som en självständig - några skulle säga bångstyrig - riksdagsledamot. Han går oftare än andra emot partiledning och riksdagsgrupp och tar hellre några rapp av partipiskan än att votera mot sin övertygelse.

Men är det inte därför du får signaler om att lämna riksdagsjobbet?

-        Det kan vara en kombination av att jag är aningen obekväm och att jag fyller 70. Oavsett vilket används min ålder mot mig, säger Staffan Danielsson och beställer det vegetariska lunchalternativet.

Beslutet att ställa upp för en ny period har inte varit enkelt. Det är inga fyrtiotimmarsveckor att vara riksdagsledamot. Resorna från hemmagården söder om Linköping till Stockholm är många.

-        Men jag och min fru har pratat igenom det hela noga och kommit fram till att jag har mer att ge i politiken.

Trots elva år i riksdagen är Staffan Danielsson långt ifrån mätt.

- Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor som jag skulle arbeta för om jag blir vald.

Som till exempel?

-        Lika skatt på lön och pension är en fråga. En annan är att kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken eller i aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet nästan är borta.

Han säger sig vilja kämpa för bättre garantipensioner men också bättre inkomstpensioner.

-        Nu gör regeringen en utredning om hur garantipensionärerna ska kunna lyftas, men jag menar att det är otillräckligt. För om garantipensionärerna får mer än de som har jobbat hela livet blir systemet orimligt. Här krävs ett bredare anslag, säger Staffan Danielsson.

-        Sen måste det hända mer på boendets område. Exempelvis ska den som fyllt 80 år ha rätten att välja att få bo i gemenskap med andra i trygghetsboenden av olika slag.

Skulle det hända mer i riksdagen på de här områdena om det fanns fler 65-plussare i riksdagen?

-        Ja, absolut. Den här typen av frågor skulle bli mer diskuterade. Nu hamnar de ofta i bakvatten just av det skälet att det finns för få seniorer i riksdagen som driver på, säger Staffan Danielsson.

Frågan om ”den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen” har engagerat Staffan Danielsson sedan 2010, då han upptäckte att han som 63-åring var den elfte äldsta ledamoten av riksdagens 349.

-        Det kändes absurt. Tidigare har det varit stora underskott på kvinnor och yngre ledamöter. Det har man fixat hyggligt. Men när det gäller seniorer handlar det nu om ett nästan katastrofalt demokratiskt underskott.

Tror du på en förändring?

-        Ja, trycket ökar och mina tankar delas av många. Det kanske tar några mandatperioder, men det kommer att vända. Största drivkraften är nog att samhället behöver att fler äldre jobbar längre. Ska äldre vara aktiva längre i företag och föreningar så måste det gälla även i riksdagen.

Under intervjun visar Staffan Danielsson att han är en offensiv politisk person. Pedagogiskt och kunnigt argumenterar han för sin hållning i en rad kontroversiella frågor, från rätt till dödshjälp till medlemskap i Nato.

Men en gång bondeledare för Östergötland och så när vald till LRF-ordförande, och med decennier av erfarenhet från Centerpartiets lokala arbete vet Staffan Danielsson mycket om betydelsen av förankring.

Han lyckas bra, får massor av kryss i riksdagsvalet av väljarna i hemmalänet, senast tolv procent.

-        Det är medlemmarna som avgör hur det blir med min framtid som riksdagsledamot. Jag kandiderar men får jag inte tillräckligt stöd kliver jag tillbaka. Deras förtroende är helt avgörande för mig.

2017 blir spännande.

Första testet kommer i september när partiets Östgötadistrikt håller provval. De över 1 500 medlemmarna ska då lista sina sju favoriter.

Därefter tar partiets valberedning över. Populariteten lokalt vägs då med en rad andra aspekter så att en slutlig riksdagslista kan läggas fram till partiets avgörande nomineringsstämma i november.

Från Östergötlands valdistrikt brukar en Centerpartist väljas in i riksdagen. Det är alltså näst intill avgörande att hamna i topp på listan. Men går Centern fram starkt i valet 2018 kan Östgötabänken i riksdagen få två ledamöter.

Om det inte skulle gå vägen finns en plan B. Agronomen Staffan Danielsson har en skogs- och växtodlingsgård, hustrun Eva är nybliven pensionär. Fyra barn och sju barnbarn. De skulle gärna se Staffan hemma lite mer än vad riksdagsarbete medger.

Vi bryter upp, Staffan Danielsson lotsar oss genom korridorer med fönsterväggar ut mot Riddarfjärden som badar i solglimmer.

-        Stockholm är en så väldigt fin storstad. Det är en förmån att få jobba här. Ni vet väl att det var en östgöte, Birger Jarl, som anlade Stockholm, säger Staffan Danielsson med ett brett leende och en pigg glimt i ögonen.

Om Staffan Danielsson

Född 29 juni 1947.

Föräldrarna var moderater men Staffan Danielsson valde Centern för deras budskap om ”grön profil och att hela Sverige ska leva”.

Riksdagsledamot från Östergötlands län 2004–2014 och återigen sedan augusti 2015.

Har varit Centerpartiets representant i Försvarsutskottet och EU-nämnden samt ersättare ibland annat miljö- och jordbruksutskottet och utrikesutskottet.

Utbildad agronom.

Lantbrukare på Erikstads gård utanför Linköping.

Under 1990-talet ordförande i LRF Östergötland, ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse fram till 2004, då valberedningens förslag till ny LRF-ordförande men förlorade.

Länge fritidspolitiker i Linköpings kommun.

Åtta år i Centerpartiets partistyrelse fram till 2005.

Medlem i SPF Seniorerna.

Staffan Danielsson tycker

Den enda riksdagsledamot som röstade med KD om ”giftermål lika för alla, men att ordet äktenskap skulle användas i sin hävdvunna betydelse”.

Varm anhängare av svenskt medlemskap i Nato.

La ner sin röst för att indirekt stödja S och M om en hårdare linje i integrationsfrågan, ”Sverige kan inte ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders”.

Vill se en utredning av dödshjälp med målet att införa rätt att avsluta sitt liv enligt den så kallade Oregonmodellen.

Tror sig vara Centerns och en av riksdagens mest aktiva ledamöter på sociala medier, driver flera diskussionsgrupper på facebook och bloggar flitigt, ” min politiska dagbok.”