Mina Memoarer, blogginlägg fyra. Försvar-FRA, Åsiktskorridor migration

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).

Riksdag och försvar

Mina riksdagsår har varit mycket givande och spännande och jag har verkligen uppskattat dem. Har jag gjort någon nytta då, ja det må andra bedöma.

Det var intressant att sitta i EU-nämnden och se hela regeringen passera revy och redovisa sina ståndpunkter inför olika diskussioner och beslut i Bryssel. Jag är en varm vän av det stora fredsprojekt som EU framförallt utgör, samt även betydelsen för tillväxt och fri rörlighet i olika avseenden inom EU.

Jag var under 8 år Centerpartiets talesperson i försvarsfrågor och ledamot av försvarsutskottet och försvarsberedningen. Sveriges säkerhet beror idag i avgörande grad av ett mycket nära militärt samarbete med andra västliga demokratier genom vårt partnerskap med Nato. Dagens extremt avancerade och dyra vapensystem gör att Sveriges vassa men smala försvar endast fungerar bra i nära samarbete med andra. Jag är glad över att Centerpartiet följde mina råd om att Natofrågan måste analyseras, vilket delvis rönte framgång genom ambassadör Tomas Bertelmans utredning, men borde göras ännu djupare. Det är tragiskt och ansvarslöst att socialdemokraterna motsätter sig en analys med motivet att alliansfriheten är helig och att analysen från 1948 gäller i evighet, typ.

Min uppfattning är att väldigt mycket talar för att Sverige, som nästan är med i Nato, borde bli medlem, och att detta inte vore något dramatiskt beslut utan ett naturligt sådant. Ryssland ser redan sedan mycket länge Sverige som ingående i Natosfären och skulle morra lite men inte mer.

Som Natomedlem skulle Sverige, och förhoppningsvis Finland, kunna använda sina försvarsbudgetar mer kostnadseffektivt och det nära militära nordiska samarbete som alla i Sverige alltid talar sig varma för skulle äntligen kunna förverkligas inom ett gemensamt Nato-paraply. I nuläget är alla vackra ord om nordiskt och svenskt-finsk militärt samarbete mer vackra än säkerhetspolitiskt effektiva.

Ett militärt samlat Norden skulle också vara till en enorm glädje för våra baltiska grannländer som inget hellre önskar. Att som socialdemokraterna vara med på en solidaritetsklausul gentemot EUs och Nordens länder samtidigt som man blånekar till att analysera Natofrågan är att låtsas välvilja samtidigt som man sviker.

Mitt arbete i riksdagen är lätt att följa genom mina motioner, interpellationer och kammardebatter. Jag har vinnlagt mig om att dokumentera det jag har tyckt och drivit, så långt möjligt, på min blogg och i riksdagens protokoll.

Jag har fullt ut insett vikten av sammanhållning i riksdagsgruppen så att alliansregeringen skulle kunna regera, och har stött partilinjen i allt förutom i fråga om äktenskapsbegreppet, där jag liksom KD menade att det kunde användas i sin hävdvunna betydelse medan det juridiska begreppet giftermål kunde införas för alla äkten- och partnerskap. Vi förlorade den voteringen med typ 25 mot 290.

Samtidigt som det krävs disciplin i voteringarna är det viktigt att en riksdagsledamot kan lägga motioner och ställa interpellationer och driva egna frågor. Takhöjden för detta var framförallt den senaste mandatperioden låg i riksdagsgruppen, genom en stark och nitisk gruppledare. Jag fick stå emot starka påtryckningar mot några motioner och interpellationer som jag ändå lade. De allra flesta i riksdagsgruppen tog dock intryck och nöjde sig med att motionera enligt partiprogrammet. Jag tror att detta begränsar drivkraften hos enskilda riksdagsledamöter och gör riksdagsgruppens arbete smalare och mer förutsägbart. Jag är övertygad om att ett parti blir starkare med självständiga riksdagsledamöter med frihet att driva sina hjärtefrågor samtidigt som det behövs en stark lojalitet i att hålla ihop riksdagsgruppen särskilt i regeringsställning.

Jag torde genom min självständighet vara den c-riksdagsledamot som haft flest debattartiklar på DN Debatt och SvD Brännpunkt. Jag är övertygad om att det har gagnat Centerpartiet, men inser att min partiledning, som nog de flesta eller alla partiledningar, tyvärr har en motsatt uppfattning.

Striden om signalspaning/FRA

Min stora första rikspolitiska dust var frågan om Försvarets Radioanstalts (FRA) signalspaning i kablar mellan Sverige och utlandet. Spaningen hade ditintills skett i luften men alltmer av trafiken går nu i kabel. Socialdemokraterna hade utrett en utvidgning men inte vågat komma till skott. Detta var nu nödvändigt för Sveriges militära säkerhet mot krig och terror, och alliansregeringen lade ett förslag till riksdagen.

Det tog hus i helvete, ungefär. V och MP gick i det lite populistiska taket tillsammans med Thomas Bodström som lyckades få med socialdemokraterna på en för dem ovan integritetslinje. Även starka röster inom Centerpartiet med Annie Johansson (sedermera Lööf) och Fredrick Federley i spetsen agerade starkt för att starkt begränsa signalspaningen.

Det blev folkstorm på sociala medier och stora demonstrationer utanför riksdagen några gånger. Jag var mycket aktiv i dialogen med motståndarna och skrev bl a nära 100 blogginlägg i frågan.  Omtag i frågan skedde flera gånger med dramatiska voteringar. Centerpartiet lyckades driva igenom betydande skärpningar till integritetens fördel vilket gjorde att Johansson/Federley efter en dramatisk nattmangling på miljödepartementet till slut accepterade att stödja förslaget.. Hade inte så skett hade de inte varit där de är idag.

Trots de betydande framstegen fick de orättvist utstå mycket kritik från t ex S och MP och i sociala medier. I dagens skärpta militära läge i Europa och med växande terrorhot är nu S och MP dödstysta om att genomföra allt de lovade i opposition. Heder åt Johansson och Federley och åt Centerpartiet och alliansen som vågade driva igenom nödvändiga åtgärder men med starkt skydd för integriteten. Och ris åt en populistisk dåvarande opposition som inte tog sitt ansvar.

”Ekologiskt” i den breda åsiktskorridoren

Min stora hjärtefråga i det vuxna livet är goda förutsättningar för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk, vilket jag redan har diskuterat. Jag drev dessa frågor hårt i riksdagsgruppen och i motioner och i interpellationer till Eskil Erlandsson och i rader av debattartiklar i lantbruks- och rikspress.

Jag insåg att den radikala ekonischen hade fått en enormt stark ställning i samhällsdebatten bland ledande politiker, journalister, konsumenter och miljöorganisationer som alla hade huvudfokus på mer ekomatsmål och ständigt högre statliga ekosatsningar. En motvikt var helt nödvändig och jag gick starkt och tydligt ut i debatten och kritiserade dem som hade ekojordbruket som huvudmål i Sverige och hela världen. Utan modern teknik som t ex mineralgödsel kommer världsproduktionen av mat att sjunka med många tiotals procent, matpriserna att explodera och hungerkravaller att sprida sig till allt fler länder.

Mycket genom att Krav fått ta monopol på det vetenskapliga begreppet ekologi fick jag ta emot mycket kritik från engagerade människor även om Centerpartiet och inte minst vårt kvinnoförbund där många ville det svenska jordbruket så väl att man bara unnade det det bästa, en massiv övergång till ekocertifiering. Jag råddes av många kollegor att tona ner min argumentation och inte reta ”ekovänner”.

I denna fråga rådde en stor samsyn i de etablerade opinionskretsarna om att det enda riktiga miljöjordbruket fanns inom ekokonceptet. Jag och några enstaka röster till, och några mycket kvalificerade jordbruksforskare på Lantbruksuniversitet, avfärdades av en rätt samstämd åsiktskorridor i Sverige som rätt extrema ”industrijordbruksförespråkare”, samtidigt som världens bästa moderna miljöinriktade jordbruk, det svenska, stadigt höll på att duka under gentemot den växande matimporten från länder med betydligt sämre miljö- och djurskyddsregelverk. Sverige var i denna viktiga fråga ett kluvet land i den dominerande ”åsiktskorridoren” där jag var i den lilla klyftan.

En annan åsiktskorridor – fri migration

En annan fråga där Sverige har varit lika kluvet, och där den stora klyftans åsiktskorridor varit helt förhärskande, är migrationspolitiken, särskilt asylinvandringen. 6 partier har anslutit sig till det ofta rätt extrema Miljöpartiet, som aldrig skyr några kostnader vare sig genom skattehöjningar eller pålagor på svensk industri eller genom att öppna våra gränser genom de mest liberala asylreglerna i Europa.

Centerpartiet under Maud Olofsson ville varmhjärtat haka på tåget och temat på centerstämman 2011 var ”Nybyggarlandet Sverige” där Kanadas migrationspolitik hyllades, med den skulle vi ha haft 40 miljoner invånare.

Per Ankersjö lanserade Centerpartiets ideprogramgrupps förslag genom sin slogan ”helt fri invandring”. Jag gick först och starkast i taket och kritiserade förslaget som naivt och extremt liberalt. Efter några månaders stark turbulens, och där Centerpartiet i Östergötland spelade en viktig roll genom att bl a lansera ett eget motförslag, blev idéprogrammet till slut riktigt bra. Partiet sargades dock svårt och förlorade en hel del medlemmar.

Jag fortsatte att på ledande debattsidor i riksmedia kritisera den rådande åsiktskorridoren om att endast mer generösa migrationsregler fick diskuteras, medan den som föreslog EU-anpassningar i restriktiv riktning genomgående hängdes ut som brunfärgad eller halvrasist och givetvis närmast sverigedemokrat. Egentligen helt ofattbart, men så var det faktiskt, vilket även jag fick känna av t ex på centerstämman 2013.

Min uppfattning var och är att Sverige, med 2 % av EUs befolkning, med de växande flyktingströmmarna inte uthålligt klarar av att ge asyl åt över 20 % av de som beviljas asyl i EU, eller till 35 (trettiofem) procent av de ensamkommande barnen, de flesta mellan 15 och upp till 25 år. Jag befarar att Sverige riskerar att gå in i väggen, att vi kommer att klara mottagning, integration och få i arbete alltför dåligt, att opinionen kan svänga och att regelverken för migration kraftigt kan skärpas.

Orsaken till så hög andel av de asylsökande till EU väljer att ta sig till det avlägsna Sverige är bl a att vi har EUs i särklass mest generösa asylregelverk, t ex för permanenta uppehållstillstånd, anhöriginvandring och för att bedöma ensamkommande barns och ungdomars ålder. Genom att anpassa våra regler en del i EU-riktning kommer naturligtvis inte lika hög andel av de asylsökande att ta sig till Sverige.

Detta motsätter sig dock det politiskt korrekta Sverige. Istället ska Sverige förmå övriga EU-länder att anpassa sig till de svenska regelverken. Någon öppning för detta går dock inte att skönja under överskådlig tid, snarare tvärtom.

Huvudspåret i den svenska debatten har länge varit att all migration är positiv och lönsam, möjligen finns vissa kostnader i det korta perspektivet. Det är idag uppenbart att Sveriges mottagningsresurser är mycket ansträngda samtidigt som integrationen går dåligt och många sent eller aldrig kommer i arbete. Idag saknas bostäder och jobb samtidigt som 20 % av Sveriges biståndsbudget går till migrationskostnader i Sverige och migrationsverket begår 66 miljarder kr ytterligare för den kommande 4-årsperioden.

Min övertygelse är att Sverige ska ha en generös asylpolitik och ligga i EUs tät, men att detta är fortsatt möjligt endast om vi anpassar en del asylregler i EU-riktning. De som kategoriskt vägrar att diskutera varje sådan anpassning, med MP, V och C i spetsen, tar på sig ett stort ansvar.

Trots att jag fått kritik av partiledare Annie Lööf i denna fråga, där hon säkert ser mig som uppstudsig och mycket besvärlig, så har vi haft ett gott samarbete i det allra mesta. Jag tog mycket tidigt ställning för att Annie skulle efterträda Maud Olofsson, och deltog aktivt i kampanjgruppen för Annie Lööf. Maud Olofsson visade ett stort ledarskap genom att avgå i precis rätt tid, vilket jag nog inte tror att hon gjort om hon hetat t ex Martin. Annie Lööfs stora kvaliteter hade jag noterat vid samarbetet i riksdagsgruppen och t ex under signalspaningsbataljen. Visst var hon på gränsen till ung men det växer bort och hade hon inte blivit partiledare 2011 så hade hon nog gått vidare till andra utmaningar. Annie fick ett par tunga startår men har ju gjort en fullständigt remarkabel återhämtning till en idag stark och respekterad ledande partiledare.

Och jag hoppas ju att hennes kommande ledarskap kommer att innefatta en modig och realistisk linje ifråga om Sveriges asylregelverk.

Mina Memoarer, blogginlägg ett. Mina strider i LRF och i Riksdagen mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.

Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.

Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara  intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!

(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en  nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i  min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)

Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!





Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem

Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!

Inledning

Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.

Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.

Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.

Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.

Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.

Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”.  Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.

Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.

Min bakgrund och livsväg

Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.

Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.

NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.

På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.

Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970.  Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.

Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.

Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.

Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.

Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.

Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF

1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.

I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.

Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.

Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.

Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.

Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte

1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.

Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.

Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.

Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.

Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.

Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.

Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.

Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.

Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.

Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.

Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.

Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.

Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).

Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.

Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.

Respekt för Federley, en äkta liberal!

Jag la just in detta inlägg på Facebook och lägger också in det här på min blogg:

Fredrick Federley påminner i ett FB-inlägg om hur han sågades av SSU med bl a hitlermustasch på den tiden då S kritiserade alliansens migrationspolitik som för lite generös. Fredrik är en äkta liberal och förtjänar stor respekt för sin sans och balans när det svenska flockbeteendet under åsiktskorridorens tid firade triumfer i de flesta partier inklusive mitt eget.

Jag gör följande kommentar i Fredricks FB- tråd och lägger in den även här om kanske någon vill instämma eller rätta till.

”Jo, svansföringen hos S och SSU i att fördöma de som tyckte annorlunda än S och som ville hindra människor att komma till Sverige var värdig en elefant, som alltid. Lika hög var svansföringen från S för övrigt mot de som tog ansvar för att FRA- lagen moderniserades, där bl a Fredrik gjorde stora insatser för att genomdriva väsentliga skydd för integriteten. Idag har S, MP och V ytterligare skärpt det som man då förkastade, vilket ofta glöms bort. 

Fredrik ska också hedras för att han inte dragits med i att fördöma oliktänkande, som t ex mig, i den heta migrationsdebatten vilket tyvärr alltför många andra drogs med i och gjorde och fortfarande faktisk gör eller tycker. 

Fredrik är en bättre liberal än en del andra som inte såg eller ser det lika självklart med högt i tak och respekt för oliktänkande!”

Grundlagsändringen, alliansen ändrar sig!

8 partier enades i en statlig kommitté att ändra grundlagarna så att t ex offentliga brottsdomar inte längre skulle få sammanställas, så som företaget Lexbase gör.

Förslaget var på väg genom riksdagen men började väcka motstånd hos enstaka jurister och publicister och ledarskribenter, Sverigedemokraterna bytte fot och ville ha folkomröstning och nya partiet MED tag ställning emot, den diskuterades livligt i sociala medier.

Jag själv följde frågan med växande intresse och blev alltmer tveksam, tog upp frågan internt och gjorde flera blogginlägg.

Den fristående socialdemokraten Johan Westerholm med sajten Ledarsidorna startade uppropet Stoppa grundlagsändringen.

Från regeringspartierna och Vänsterpartiet hördes ingen kritik.

Men i ett sent skede svängde plötsligt alliansen och ville återförvisa propositionen i den delen till den regering som kommer till efter valet. Den utmärkta Sakine Madon i liberala VLT kommenterar väl.

Mycket bra, tycker jag. Moderaterna, som tidigare entydigt stod bakom grundlagsändringen, var först ut, och för Centerpartiet har ju alltid dessa frågor varit mycket viktiga.

Denna fråga har inte engagerat nyhetsmedia alls, egentligen, varken före eller efter vändningen. Ingen stor sak, detta, har man uppenbarligen ansett. Inte något att bråka om eller belysa.

Märkligt och anmärkningsvärt, enligt min mening.

Nåväl, hur ser förslaget ut när, och om, det kommer tillbaka till riksdagen om något år?

Det får vi se. Kanske fortsätter debatten, kanske inte. Frågan är viktig och inte enkel. Mycket bra att den inte drevs igenom i snabbt tempo, i alla fall.

Tillagt 3 april 2018:  Krister Thelin, jurist, tidigare statssekreterare och domare, både i Sverige och vid FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag, benar i sajten Kvartal ut en snårig materia, och vägvalen för kommande regering och riksdag inför en ev ny proposition nästa år.

Lexbase - Konflikten mellan yttrandefrihet och personlig integritet

"Sammanställda uppgifter får publiceras för de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av vilka som dömts för t ex grov brottslighet." 

Tillagt 25 mars: Expressens chefredaktör Thomas Mattson skriver på sin blogg: "

I maj ska riksdagen fatta beslut om en grundlagsändring som är olycklig och oroande. Tidigare stod alla partier bakom förslaget, men nu har Sverigedemokraterna svängt. Fler borde följa SD och rösta nej.

..........

Lexbase känner rätt många till. Företaget som sammanställer uppgifter om personer som dömts för brott i domstol och säljer den informationen till de som vill betala för den.

Dessa register, som bygger på offentliga domar, blir snart olagliga att föra om regeringens proposition om ändringar i Tryckfrihetsförordningen (TF) och i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) snart beslutas av riksdagen.

De register som då blir förbjudna att föra är:

"– Register med känsliga personuppgifter enligt en uttömmande uppräkning (etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa, sexualliv, sexuell läggning, genetiska uppgifter, biometriska uppgifter). Uppräkningen är hämtad från EU:s dataskyddsförordning.

– Register med uppgifter om enskildas lagöverträdelser med mera, alltså vad som i praktiken utgör privata belastningsregister."

Dock ska datainspektionen kunna medge att register får föras av typ "seriösa medier", inspektionens beslut kan överklagas till domstol.

Regeringens förslag bygger på mediagrundlagskommittens enhälliga förslag från 2016, med alla riksdagens partier representerade.

Dessa fakta har jag hämtat från denna artikel i Svensk Tidskrift av konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén och Moderaternas gruppledare Tobias Billström.

Förslaget har kritiserats i Svensk Tidskrift av förre statssekreteraren och domaren och med bakgrund i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin,  i två debattinlägg.

Han anser att offentliga domar alltjämt ska på sammanställas som Lexbase har gjort, och inte förbehållas "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen. Han ställer sig bakom att övriga nämnda register inte ska få föras av andra än "traditionella medier" efter beslut av datainspektionen.

Detta har föranlett en rätt livlig debatt i sociala medier, och i medier. jag såg någon kommentar att sammanställda uppgifter får publiceras av de med högst inkomster och förmögenhet i kommuner och i riket, men alltså inte sammanställningar av ens vilka som dömts för t ex grov brottslighet...

Jag har ju försökt få fram uppgifter om vilka som dömts för grov brottslighet fördelade på nationalitet, men det hemlighåller BRÅ, endast forskare får tillgång men alltså inte, t ex riksdagsledamöter eller medborgare. Dett märkliga mörkande torde Sverige vara ensamt om i världen, skulle jag tro, och jag är starkt kritisk.

Detta torde väl ändå inte regleras av det nya registerförbudet, etnisk bakgrund är ju något annat än nationalitet.

Hur är dessa frågor reglerade i EUs övriga länder och USA? Någon som vet?

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson har på sin blogg sammanfattat sin uppfattning den 19 februari;

"Min ståndpunkt i frågan

För mig är det uppenbart att två mycket viktiga intressen står mot varandra i denna fråga. Den personliga integriteten och rätten att slippa bli kartlagd eller uthängd i databaser med känsliga personliga uppgifter på nätet, och den totala yttrandefriheten och rätten att publicera precis allt man vill om andra människor så länge det inte omfattas av reglerna om förtal. Två motstridiga intressen som svårligen kan hanteras så att alla blir nöjda. Och det finns som sagt remisskritik mot förslaget från två motsatta håll.

Tidigare under min tid som riksdagsledamot har debatten ofta gått i helt motsatt riktning. Jag minns debatten kring FRA-lagen. Då var den personliga integriteten överordnad allt annat, till och med rikets säkerhet. Då fick vi politiker extremt hård kritik för att vi "inte brydde oss om den personliga integriteten" (vilket vi dock gjorde). Nu får vi alltså i stället kritik för att vi föreslår stärkt skydd för den personliga integriteten mot övergrepp som de flesta medborgare nog trots allt inte skulle vilja råka ut för. Ibland är det svårt att förstå logiken.

Både jag själv och mitt parti strävar alltid efter att hitta en rimlig avvägning mellan skyddet för den personliga integriteten och andra viktiga intressen. Moderaterna som parti har landat i att den personliga integriteten i detta fall väger tyngst. Även för mig själv väger den personliga integriteten mycket tungt. Men med detta sagt tycker jag att lagförslaget kanske kunde varit tydligare.

Även om det högstämda tonläget i debatten stundtals känns väldigt verklighetsfrämmande är själva huvudfrågan svår. Jag skulle gärna se att den kunde diskuteras lugnt och balanserat med förståelse för båda sidor.


Kravet på folkomröstning känns märkligt

Sverigedemokraterna begär nu folkomröstning om saken, vilket blir lite konstigt eftersom svensk grundlag alltså redan föreskriver att grundlagsändringar ska göras i två olika riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan, just för att väljarna ska kunna reagera om man ogillar grundlagsändringen.

För SD:s del blir det dessutom extra konstigt eftersom man ställde sig bakom detta förslag i den föregående utredningen, samtidigt som man nu säger nej när utredningsförslaget blivit lagförslag. Den enda förklaring jag kan se är att SD vill utnyttja alla chanser politiskt att elda på något slags rädsla för "totalitärt system" och sprida rykten om "censur" och "angrepp på yttrandefriheten" för att försöka locka väljare. Det känns inte riktigt seriöst. Rimligare då att de argumenterar i sak och förklarar varför de plötsligt totalt bytt åsikt i frågan."

Lexbase argumenterar för likabehandling mellan professionella register och sitt eget i SvD.

Den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte skriver på facebook: 

"Fredrik Schulte

den 20 februari kl. 13:14 · 

Angående förslaget till grundlagsändring.

Å ena sidan tycker jag förslaget är självklart: har man som Sverige en offentlighetsprincip, det vill säga att allt som registreras hos staten är tillgängligt för allmänheten (vilket mycket talar för att vi bör ha), måste det samtidigt finnas begränsningar kring hur samma information får hanteras.

Jag tycker inte det är rimligt att man med enkla knapptryckningar kan ta reda på var och med vilka människor bor; vilka bilar de äger; vad människor tjänar; vilka brott de begått; hur mycket lån man har och så vidare. Respekten för den enskildes integritet är svag i Sverige och borde om något stärkas.

Samma information måste hanteras varsamt där det finns en avvägning mellan att den tillgängliggörs men samtidigt inte sprids med vinden på nätet.

Ett positivt exempel på hur digitala tappningar av offentliga register kan hanteras är inkomstuppgifter. Tar man reda på vad människor tjänar via till exempel Ratsit notifieras de som kollats upp. Samtidigt kan man alltid ringa till skatteverket och få enskilda uppgifter per telefon. Där råder en bra balans mellan integritet och offentlighetsprincipen. Samma sak borde gälla fler register som folkbokföringen, bilregistret osv.

Att vissa yrkesgrupper samtidigt får tillgång till integritetskänslig information är inte heller i sig konstigt. Forskare får och bör även framgent få - givetvis under strikta regleringar - tillträde till integritetskänslig information. Vem som helst kan inte gå in och studera läkarjournaler (av förklarliga skäl), men att forskare överhuvudtaget inte skulle få göra det och till exempel forska på genetiska sjukdomar vore bisarrt. Likaså måste advokater få tillgång till domslut, för att nämna två exempel. Kritiken mot att ”vissa yrkesgrupper inte ska ges en särställning” är således inte seriös - var har i så fall samma kritiker mot denna ”yrkesgrupps-orättvisa” varit de senaste 100 åren?

Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.

Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.

Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.

Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."

Lars Thalén, förre v ordf i journalisförbundet, är emot att offentliga domar inte får sammanställas i register.

Den självtänkande socialdemokraten Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna.se är starkt emot och hoppas att grundlagsändringen kan stoppas genom att 117 riksdagsledamöter kräver en folkomröstning.

Den intressanta liberala ledarskribenten Sakine Madon i VLT är emot.

Ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter i Dalarnas tidning är emot.

Förre moderate partisekreteraren och arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin kan inte förstå hur någon moderat riksdagsledamot kan stödja förslaget i ett inlägg på facebook; "Sven Otto Littorin

Igår kl. 11:00 · 

Vad jag förstår har Moderaterna satt ner foten och kommer rösta för regeringens proposition om förändringar i YGL. Föresatserna är förment goda: integritetsskyddet skall stärkas i tider där ny teknik skapat nya förutsättningar.

Resultatet är dock allt annat än gott. Som Krister Thelin skriver görs nu skillnad på folk och folk. ”Traditionella journalister” ska få tillgång till information som vi andra inte kan kontrollera - utan att vi i förväg kan veta på vilka grunder de anses vara mer betrodda än oss övriga. Datainspektionen skall få vad som kan betraktas som en licensieringsmakt att avgöra vem som är ”traditionell journalist” och inte. Det stinker. Licensiering av journalister hör inte till ett demokratiskt samhällsskick: det är inte statens uppgift att avgöra vem som är journalist eller vem som har rätt till information som i övrigt undanhålls andra medborgare.

KU:s ordförande Andreas Norlén brukar, när jag skriver om detta, skriva omfattande inlägg till försvar för sin ståndpunkt. Det är hedersamt. Men han har likväl fel på tre avgörande punkter. Förslaget är alltför långtgående och ospecificerat, det ger staten makt att avgöra vem som ska ha tillgång till information över huvudet på medborgarna och det är i grunden ett av de allra största avstegen från den grundläggande yttrandefrihet vi har varit så stolta över i mer än 250 år.

Om stora förändringar i lagar som styr yttrandefriheten kräver långa detaljerade utläggningar så är sannolikheten överhängande att de är fel och farliga. Om en normalbegåvad person som jag dessutom inte förstår dem ljuder varningsklockorna än högre. YGL är komplicerad materia och just därför måste förändringar vidtas med största försiktighet.

Jag förstår de goda föresatserna. Integritet är än viktigare i den digitala eran. Men vi har rätt att förvänta oss ett bättre resultat än det regeringen presenterat och Moderaterna nu uppenbarligen säger sig stödja.

Med all respekt men detta förslag är betydligt allvarligare än Decemberöverenskommelsen. Det handlar om medborgarnas rättigheter i förhållande till två av de mäktigaste s k statsmakterna i samhället. Hur någon moderat riksdagsledamot kan överväga att rösta för är för mig en gåta."

Jag har googlat och detta är väl det jag fått fram, typ.

Min egen uppfattning, då?

Jag brottas med frågan, som framgår.  Allt pekar på en mycket bred riksdagsmajoritet som klubbar regeringens förslag om en del veckor.

Min moderate riksdagskollega Fredrik Schulte tycker jag har poänger när han för sin del summerar så här;

"Å andra sidan är det nästan lika tydligt att det finns legitim kritik mot regeringens förslag.

Som så ofta sitter ”djävulen i detaljerna”. Nästan samtliga remissinstanser har avstyrkt förslaget med anledning av att det ger ett för stort tolkningsutrymme kring vilka som ska ges tillträde till samma register. Det som framförallt och med rätta kritiserats är gränsdragningen för journalister, där endast ”professionella medieaktörer” och ”seriöst granskande journalistik” ska ges tillgång.

Att en statlig myndighet ska göra denna godtyckliga gränsdragning är inte rimligt. Att en sådan gränsdragning alls ska vara så otydligt formulerad i en grundlag är absolut inte rimligt. Särskilt orimligt är det mot bakgrund av den närmast demokratiskt existensiella debatten om ”fake news” där etablerade ”professionella medieaktörer” lider av synnerligen besvärande trovärdighetsproblem och lågt förtroende. Att då i praktiken begränsa etableringsfriheten för nyhetsgranskning genom att ha denna tröskel in på nyhetsmarknaden där en statlig myndighet ska godkänna hur seriös du är som nyhetsförmedlare blir orimligt.

Min slutsats är således: tillbaka till ritbordet! Den principiella ingången till förslaget är korrekt. Den praktiska tillämpningen är usel."

Johan Ingerö på Timbro (och tidigare medarbetare åt Göranb Hägglund) skriver så här på twitter; "Johan Ingerö

‏ @JohanIngero 4 timför 4 timmar sedan

Mycket väl argumenterat av @KristerThelin mot den föreslagna grundlagsändringen. Tänker de borgerliga verkligen medverka till detta?"

Petter Birgersson i Ystads Allehanda menar att regeringens proposition behöver typ återremitteras.

Hovrätten i Skåne tar totalt avstånd från propositionen i denna slutkläm på sitt remissvar;

"Sammanfattningsvis anser hovrätten att de föreslagna reglerna står i total konflikt med grundlagsskyddet enligt TF och YGL. De öppnar ett stort och oprecist hål i skyddet och går långt utöver det behov som kunnat påvisas. Hovrätten avstyrkerförslaget till regler om uppgiftssamlingar med vissa personuppgifter i 1 kap. 13 § TF och 1 kap. 20 § YGL".

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling vädjar till riksdagen att arbeta om regeringens förslag, och lyssna till kritiken.

Frågan om öppenhet contra skydd för den personliga integriteten varierar. Det är tillåtet att redovisa personers inkomst och förmögenhet, och Skogsstyrelsen får nu rätt i domstol att på nätet offentliggöra varje planerad skogsavverkning i Sverige.

Däremot föreslår regeringen nu att grundlagen ändras så att det blir förbjudet att sammanställa offentliga domar över grova våldsbrott, av integritetsskäl. Endast utvalda journalister (seriösa) ska kunna ta del av dessa).

Varför väger integriteten tyngre för de som begått grova våldsbrott än för de som ska avverka sin egen skog?