Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.
Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.
Beställ och läs gärna boken "Kluvet land,
här länk till Anders Bockgård.
Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.
Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.
Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!
(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)
Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.
Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!
Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet
Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.
Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.
Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.
Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem
Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!
Inledning
Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.
Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.
Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.
Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.
Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.
Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”. Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.
Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.
Min bakgrund och livsväg
Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.
Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.
NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.
På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.
Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970. Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.
Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.
Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.
Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.
Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.
Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF
1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.
I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.
Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.
Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.
Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.
Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte
1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.
Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.
Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.
Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.
Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.
Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.
Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet
Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.
Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.
Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.
Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.
Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.
Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.
Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).
Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.
Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.
