Bramstorp och Westman, männen bakom "kohandeln"som räddade Sverige på 1930-talet!

Centerpartiet har varit en central politisk kraft i Sverige alltsedan dåvarande Bondeförbundet (och Jordbrukarnas Riksförbund) bildades på 1910-talet. Innan dess vägde böndernas röster tungt i partibildningarna sedan 1860-talet, då riksdagens ny båda kammare började väljas av män med inkomst och indirekt av landsting och kommuner.

Bondeförbundet tog plats i riksdagen kring 1920 och spelade redan från början en viktig politisk roll. Dess stora genombrott var sedan den överraskande "kohandeln" med socialdemokraterna 1933, som i praktiken räddade både Sveriges ekonomi och hejdade nazisternas framväxt.

Det är synd att uppgörelsen fått en lite nedvärderande namn, det borde rätteligen kallas typ "krisuppgörelsen som räddade Sverige".

Krisuppgörelsen innebar för Bondeförbundet att partiordföranden Olof Olsson i Kullenbergstorp, som var emot, detroniserades och 1934 efterträddes av Axel Pehrsson Bramstorp, som sedan blev statsminister i tre månader 1936 och sedan ingick i regeringen med Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-39 och sedan i samlingsregeringen under världskriget.

Den andra starke mannen i Bondeförbundet, som varit justitieminister redan i regeringen Hjalmar Hammarsköld under först världskriget, och som sedan var det från 1936 igen, är mera okänd idag, nämligen Karl Gustav Westman från Linköping och sedan Uppsala.

K-G Westman betydde oerhört mycket för att det blev en krisuppgörelse med socialdemokraterna, och beskrev den så här i skolboken "Fäderneslandets historia" som han länge redigerade:

"Man enade sig om en "välfärdspolitik" som innebar, att man skulle söka rädda vårt folk från den stora arbetslöshet, som rådde, genom att skaffa jordbrukarna lönande pris för deras alster, och sätta igång arbetskrävande företag till förmån för industrins arbetare.!

Citatet hittar jag i folkhögskoleläraren och journalisten Veine Edmans förnämliga bok "Statsråd i krigstider" (Atremi förlag) som nyligen utkommit. Den är särskilt värdefull eftersom ledande Centerpartister inte har memoarer som sin starkaste sida.

Den skildrar K-G Westmans, och hans också framgångsrika bröders, gärningar som riksdagsledamöter och statsråd, jordbrukare och ledande i Sveriges Lantbruksförbund, samt diplomat på högsta nivå).

Boken redovisar oerhört intressant "borgerlighetens" framväxt och Bondeförbundet/Centerpartiets del av den samtidigt som man från början har en mittenposition. Den skildrar regeringars tillkomst och fall, nationalismens, och rasbiologins, framväxt och omfattande av många partier inklusive Bondeförbundet, tryckfrihetsinskränkningarna under andra världskriget och eftergifterna mot Tyskland, samt berättar också om Linköpings stor donator Henric Westman (ej släkt) och hans nära relation till de fem postmästarsönerna Westman.

Samt, vilket gör att boken borde ingå i både Centerpartiets och LRFs internutbildningar som en självklar historisk del, och gärna också i övriga partiers, en utförlig bakgrund till den stora krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, men som en del liberaler/folkpartister också röstade för.

Boken är också högintressant eftersom det finns så starka paralleller till även dagens politik och blockuppgörelser, eller ej. Man känner igen så mycket!

Socialdemokraterna (med Per-Albin Hansson och Ernst Wigfors som drivande) ville bekämpa den stora arbetslösheten med hjälp av en expansiv ekonomisk politik - på tvärs mot sparsamheten och lönesänkningarna som nationalekonomer och politiker dittills ansett vara rätt krismedicin. De unga svenska nationalekonomerna, tillsammans med den brittiske ekonomen Keynes, var drivande för en expansivare politik.
En lånefinansierad expansiv politik hade de borgerliga, och inte minst "kullenbergstorparen" Olof Olsson från Skåne, svårt att tänka sig. Det såg mörkt ut för regeringen Hansson.

Hur skedde omsvängningen? K-G Westman, justitieminister, var en mycket viktig aktör, och han förde dagboksanteckningar.

Efter att de danska socialdemokraterna och bondepartiet venstre i början av 1933 blivit överens om en gemensam krispolitik, sa jordbruksminister Per Edvin Sköld i en riksdagsdebatt att "socialdemokraterna nödgats revidera sin (negativa) ståndpunkt till jordbrukshjälpen". Man insåg att det krävdes generella stöd till jordbruket, likaväl som det krävdes insatser mot arbetslösheten.

På detta reagerade omedelbart "kullenbergstorparens" kronprins Axel Pehrsson i Bramstorp i positiva ordalag. Detta ledde den 7 april till ett möte mellan Sköld och Wigfors samt Bramstorp och två bondeförbundsledamöter till, dock inte partiordföranden.

K-G Westman var först negativ men tänkte snart om vilket kanske avgjorde frågan för bondeförbundet. Den femte maj bjöds Olof Olsson till statsminister Hansson för att diskutera en krisuppgörelse, som inte tog med sig Bramstorp utan justitieminister Westman.

K-G Westman uppges att vid en middag hos statsminister Hansson sagt till honom att "Vi är karlar nog att klara det här"!

Bondeförbundet utsåg så partiordförande Olsson, K-G Westman samt Bramstorp att förhandla vidare med regeringen. Bramstorp fanns med i ledningen för de ekonomiska och fackliga lantbruksorganisationer som nu växte sig starka.
Bramstorp hade i jordbruksutskottet föreslagit att jordbruksfrågorna skulle behandlas i en särskild arbetsgrupp, vilket regeringen gått med på. Här deltog också toppmännen från högern och de frisinnade, Domö och von Stockenström. Gruppen blev snart överens om ett helt batteri av prisregleringar och skydd för det inhemska jordbruket.

Nu gällde det regeringens arbetslöshetspolitik, där det var svårare.

Den 16 maj var partiledarna kallade till statsministern. Förhandlingarna gick i stå. Efter samtal med en av de frisinnade, som ville gör upp, tog sig K-G Westman rätten att som utsedd förhandlare söka upp statsministern. För att bryta dödläget erbjöd han sig att göra ett utkast i nyckelfrågan, lönenivån vid reservarbeten.

Den 23 maj presenterade Per Albin inför utskottet regeringens förslag om både jordbruket och arbetslösheten, och reservarbetena i hög grad byggd på Westmans pm.

Därefter utarbetar Westman ännu ett förslag med nyckelmeningen: "lönen bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas".

Efter ett möte mellan Westman och Per Albin Hansson och Gustav Möller m fl kom man överens. Det absolut flertalet i Bondeförbundets riksdagsgrupp tillstyrkte krisuppgörelsen. Partiordföranden och några till röstade emot. Från det djupt splittrade frisinnade partiet anslöt sig en stor minoritet. Även högerledamoten och förre bondeförbundaren Nils Wohlin anslöt sig.

Statsvetaren Olle Nyman pekar på den avgörande betydelse som K-G Westmans uppslutning fick för att för den i hamn.

Ni som har ett samhällsintresse för politik och historia, och för Östergötland, köp Veine Edmans förnämliga bok för bara 175 kronor!

http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider

Läs också centerprofilen och f. riksdagsledamoten Håkan Larssons kunniga rescension:
http://kryssahakan.se/centerhistoria/gedigen-bok-om-omstritt-statsrad/

Läs även förre ambassadören, och centerpartisten, Anders Ljunggrens utförliga rescension!
https://ljunggrenskriver-tankarisamtiden.com/2020/05/25/en-biografi-om-kg-westman-som-ar-val-vard-att-lasa-och-diskutera/

https://www.pricerunner.dk/pl/802-2001906091/Boeger/Statsraad-i-krigstider-KG-Westman-Broederna-Vaennen-och-vaelgoeraren-Sammenlign-Priser

Nationaldagstal, 2019 - Staffan Danielsson

Nationaldagstal 6 juni 2019 i sydöstra Linköping, Staffan Danielsson

Ärade åhörare!

Vi är i Landeryds vackra hembygsgård i sydöstra delen av Linköpings kommun, nära Stångån och Kinda kanal.

Sverige är fantastiskt, liksom Norden är det, och Europa, och så vidare.

Vårt jordklot är fantastiskt, bildat för 4,54 miljarder år sedan, i samma veva som vårt solsystem, och solen, bildades. Alltså för 4.540 miljoner år sedan. Big Bang, när universum typ exploderade, var för 13,8 miljarder år sedan. Hur universum tillkom innan det exploderade är en gåta.

Det är i alla fall väldigt längesedan.

De första 700 miljonerna år efter vårt jordklots bildande var det inte inget liv på jorden men sedan växte det långsamt fram, med hjälp av atmosfären, av solen, av vattnet och jordarna, och av fotosyntesen. Ett rent under!

Dinosaurerna levde för inte så länge sedan, för mellan 65 och 230 miljoner sedan, då var jorden ca 4, 4 miljarder år gammal.

Människan har bara funnits en liten bråkdel av tiden som vårt jordklot har funnits.  Våra urfäder, och mödrar, avskiljdes från aporna för kanske 7 miljoner år sedan. Den moderna människan har funnits i bara 200.000 år.

Till Sverige kom människan för bara 10.000 år sedan, när den senaste istiden slutade. 10.000 år är 0,01 miljoner år. På ljunghedarna söder om Roxen befolkades sedan Linköping, och dessa bygder, när istidshaven sjönk undan, allt mer. Jordbruket växte fram för 2-3.000 år sedan.

Under vikingatiden fanns det två vattenvägar från Linköping till Östersjön, dels Motala ström och dels från Roxen via Vårdsbergsån och Svinstadssjön och Yxningen mot Valdemarsvik.

För flera hundra år sedan bodde det bara några tusen personer i Linköpings stad, men kanske 20.000 på landsbygden i nuvarande Linköpings kommun.

Idag är vi över 160.000 människor i vår kommun på väg mot ännu fler.

På vårt fantastiska jordklot finns idag över 7.700 miljoner människor på väg mot 8-9 miljarder människor. Sverige utgör med sina tio miljoner 0,15 % av världens befolkning. Och Linköping i sin tur är ca 1,5 % av Sveriges befolkning..

Nu är det slut på siffor!

Jorden har under mänsklighetens historia tyvärr alltid plågats av fruktansvärda krig och konflikter men också med långa perioder av fred och välstånd.

Idag frestar människan hårt på jordens resurser och miljö genom exploatering och industrialisering. Vi påverkar klimatet och haven är fulla av plaster. Jordklotet tål inte hur många människor som helst och vi borde snarast bli färre.

Frånsett Linköpings blodbad, där fem personer avrättades, och slaget vid Stångebro och Dackefejden mm.s å har nog Östergötland och Linköping och Landeryd varit ett rätt lugnt och tryggt hörn av världen.

Nationen Sverige växte fram med Gustav Vasa och efter krig med Danmark och med Norge och med Ryssland så blev Sverige Sverige när först Finland och sedan Norge lämnade oss,  det senare för ca 120 år sedan.

Människor världen över är stolta över sina hembygder och sina länder. Ibland kanske t o m alltför stolta, och kanske lite nedlåtande till andras hembygder som sägs vara lite mindre fantastiska än den egna. Så fungerar vi lätt, vi människor. Ta bara rivaliteten mellan socknar, förr i tiden, och mellan städer, t ex Linköping och Norrköping. Lite på skämt med också med lite allvar.

Det gäller att respektera varandra och andra samtidigt som vi kan och ska vara stolta över den hembygd och det land som vi är en del av.

Idag är det Sveriges nationaldag.

Det är det en dag för att högtidlighålla den gemenskap som vi har som bor i Sverige, en dag för samhörighet och sammanhållning.

Det är nationen som utgör gemenskapen mellan oss som bor i Sverige. Den gemenskapen ska man inte skönmåla. Den är inte alltid enbart harmonisk och trivsam – men vi kommer inte ifrån den. Lika lite som vi väljer vilken familj vi ska ingå i, när vi föds, väljer vi vilken nation vi föds i. Vi kan visserligen senare i livet välja att säga upp gemenskapen med vår familj eller vår nation och söka oss nya sammanhang att leva i, men tills vi gör det är vi en del i de gemenskaper som ödet, slumpen, försynen eller vad det nu är har placerat oss i.

Ett sätt för oss att hantera denna samverkan på är att skapa olika regelsystem för hur vi ska bete oss mot varandra. Staterna ger oss den formella ramen för att fatta gemensamma beslut om en del av de viktiga frågor som vi tillsammans måste ta ställning till. Samtidigt kan staten och lagarna inte fungera utan förankring hos de människor som berörs av dem. Staten och demokratin behöver förankras i en konkret verklighet, hos folket, kulturen och historien, i det som är av kött och blod, det som lever och pulserar. Utan folket, utan nationen vore staten bara ett tomt skal av formella regler – och utan staten och dess regler kan nationen lätt falla ner i anarki. Staten och nationen behöver varandra, men idag på nationaldagen är det nationen, folket och vår gemenskap som vi firar, snarare än staten och dess regelverk.

Det är viktigt att nationen, gemenskapen är öppen och välkomnande, så att alla som vill kan bli en del av den, göra den till sin. Att bli svensk medborgare är att få tillträde till staten Sverige, få de rättigheter som tillkommer svenska medborgare, att få statens skydd när det behövs. När vi talar om integration, däremot, talar vi om att Sveriges nya invånare blir en del av den svenska nationen, att de gradvis blir en del av den mänskliga, kulturella och historiska gemenskap som vi högtidlighåller idag på nationaldagen. För att sådan integration ska äga rum krävs insatser både av oss som redan ingår i gemenskapen och av dem som vill bli en del av den. Vi måste öppna vår gemenskap och välkomna nya människor att ta del av den, samtidigt som den krävs vilja och öppenhet också av den som vill in.

Vi firar vår nationaldag som fria människor i ett fritt land. Vi vet att så är inte alla förunnat i vår värld. Därför går våra tankar idag också till alla de människor som lever i svåra förhållanden runt om i världen. Människor, som tvingas leva i en vardag som kantas av krig, fattigdom och svält. Där barn inte har anständiga förutsättningar att få överleva och växa upp.

Vi ska göra allt för att dessa ska få det bättre, några genom att komma till Sverige men de allra flesta genom förbättringar i sina hemländer, som vi på allt sätt ska understödja.

Människans stund på jorden har varit och är under en mycket kort tid av dess långa historia. Vår egen stund på jorden kan vara i bästa fall 80-90-100 år. Jag, och säkert vi alla, är stolta och glada över att leva och bo i Linköping, ett fint ställe i Sverige och på jorden.

Nu reser vi oss alla och hurrar för Sverige och för den svenska flaggan

Ett fyrfaldigt leve för Sverige – det leve!

(Fotnot. Jag är ingen specialist på stat och nation och deras förhållande. De kanske laddade avsnitten i mitt tal har jag därför inhämtat i ett nationaldagstal som dåvarande riksdagsledamoten Andreas Norlén höll 2013 i Ödeshög. Jag tyckte att han formulerade sig väl och lånade dem därför, dock, det ska erkännas, utan att i talet ange källa. Ursäkta mig, Andreas!)

Öppenhjärlig intervju i Åkerbobladet

Det lokala Åkerbobladet med upplaga 18.700 mellan Linköping och Norrköping innehåller främst små annonser men även redaktionell text, t ex Månadens profil. I april är det jag, öppenhjärtligt om tillvaron efter Riksdagstiden. I en kommentar lägger jag in det andra uppslaget.

Här första uppslaget.

Här andra uppslaget. 

Äldre ofta i bakvatten i Sverige

Sverige är ett mycket ungdomsinriktat land. Äldres erfarenheter och kunnande tas inte tillvara, det är ofta svårt att få jobb efter 50/55 och över 60/65 ska man ta pension och lämna jobb och uppdrag i politik och samhälle.

Typ.

Därför behövs en kamp för att likt t ex USA se till människor efter kompetens och vilja, oavsett ålder, och inte döma efter personnumret.

Jag engagerar mig nu i SPF Seniorerna och kommer att fortsätta att driva på för äldres ställning och rättigheter (representation, pension, trygghetsboenden, trygghet osv).

Jan Scherman skriver väl i News 55 (prenumerera gärna) om detta.

Överfallsvåldtäkt. Polisen ger signalement på ett vittne, inte på gärningsmannen..

I andra länder, och förr i Sverige, är och var det en självklarhet att redovisa signalement vid allvarliga våldsbrott.

I Sverige sker detta nu anmärkningsvärt sällan med den dunkla motiveringen att det då kan bli svårare att fälla gärningsmannen...Problemet är ju att denne sällan blir gripen, bl a eftersom inget signalement redovisas.

I Corren rapporteras i denna artikel om ett försök till överfallsvåldtäkt mitt på ljusa dagen på en kyrkogård. Våldtäkten avbröts genom att en äldre kvinna ingrep.

Polisen, och Corren, säker nu efter den äldre kvinnan med ett detaljerat signalement som säkert kommer från den överfallna kvinnan.

Hon har säkert också givit ett bra signalement även på gärningsmannen.

Men "Polisen vill i nuläget inte gå ut med något signalement på gärningsmannen".

Som brottsoffer skulle jag bli upprörd om inte polisen tar mina uppgifter om gärningsmannen på allvar och går ut med signalement.

Jag har länge krävt att polis och media måste avstå från att så frekvent mörka signalement vid allvarliga våldsbrott.

Boxholmsost, kamp mot nedläggning?

Boxholmsost har länge tillverkats i ett mejeri i Boxholm.

Mångårig ägare var industrimannen Bengt-Åke Bengtsson, här intervjuad i Corren.

Han sålde mejeriet, och varumärkena för de olika ostarna, till Arla för några år sedan.
Hans version/uppfattning av verkligheten är att han fick ett förmånligt bud.

Det kan ju stämma, liksom att Arla kanske ville förebygga att någon annan aktör köpte mejeriet. Jag vet inte.

Eller också är marknaden för premiumostar i Sverige starkt konkurrensutsatt och med sjunkande marginaler. Kanske insåg både Bengt-Åke Bengtsson och Arla att tiden började rinna ut för osttillverkningen i Boxholm?

Jag kan ta en liknande parallell, fast gällande sågverk.

Baroniet Adelswärd sålde sitt sågverk i Åtvidaberg till Södra för en del år sedan. Efter bara några år lade sedan Södra ned det. Var båda parter införstådda med att detta kunde ske, eller kom det som en blixt från klar himmel? Jag vet inte.

Nu har ett konsument- och östgötaupprop startats för att Arla ska fortsätta att producera ost i Boxholm. Det har fått stark uppslutning med ett antal tusen medlemmar.

Jag har uppmanats att ansluta mig till uppropet. Och jag skulle naturligtvis helst vilja att osttillverkningen fortsätter i Boxholm. Mitt stora mål och kamp är att svensk mjölkproduktion slutar minska och kan börja öka efter en nedgång sedan 1970-talet.

Som framgår ovan är dock frågan om anläggningen i Boxholm komplicerad. Arla har en oerhört stor betydelse för den svenska mjölkproduktionen, ett bondekooperativt företag ägt av mjölkbönder i Sverige, Danmark, England och delar av Tyskland. De måste vara effektiva och ha god konkurrenskraft och Arla säljer högkvalitetsmjölk och mjölkprodukter över stora delar av världen.

Jag anser Arla vara ett välskött företag som verkligen ville göra sitt bästa för mjölkproduktionen  i Sverige när man fusionerade med MD Foods i Danmark och sedan ytterligare.Min uppfattning är att Svenska Arla valde en bra framtidsväg  Jag utgår ifrån att Arla noga övertänkt sitt beslut vad gäller att flytta tillverkningen av varumärket Boxholmsost till Östersund. Och jag är övertygad om att Arlas delägare i Östergötland mycket noga följt och följer det beslut som Arla landat i, och säkert gjort sitt yttersta för att analysera och påverka.

Det är dock aldrig fel att nedläggnings- och omlokaliseringsbeslut granskas och diskuteras. Av Arlas ägare, och av konsumentkrafter. Det är med mejerilokaliseringar som med mycket annat här i världen, verkligheten avgör i längden...

13 spännande år i riksdagen - Gratulerar Muharrem eller Magnus!

(Tillagt 12 september; reportage i SVT Öst, och i JordbruksAktuellt och intervju i Radio Östergötland).
(Tillagt 20 september. Ledare i Norrköpings tidningar, samt artikel över landet i Altinget.
(Tillagt kanske aldrig, intervju eller ledarkommentar i Corren).

Jag har haft förmånen, och förtroendet, att företräda Centerpartiet och Östgötarna i riksdagen, i tretton år.
Riksdagen är naturligtvis en fantastisk plattform om man har ett starkt samhällsintresse och vill vara med och utveckla och förbättra vårt land.., och världen!

Jag valde vid 71 års ålder ( god hälsa och fortsatt stark politisk glöd) att trots petning ner till plats fyra på riksdagslistan av distriktsstämman göra en personkrysskampanj, för att ge östgötska centerväljarna möjligheten att kryssa mig. Det har 815 personer gjort och jag tackar dem naturligtvis alla.

Dock räckte det inte, två andra starka och skickliga centerkollegor fick ändå större förtroende. Jag gratulerar dem båda till detta, och särskilt den av dem som nu kommer att ta den plats i riksdagen som jag haft till låns och nu lämnar!

Magnus och Muharrem är utmärkta personer och skickliga politiker och kommer att sätta avtryck i riksdagen, oavsett vem som tar över centerns östgötamandat. Jag önskar all framgång!

(En liten tillbakablick för den intresserade:
Att jag blev riksdagsledamot 2004 var en sinkadus, ingen ”karriärplanering”. Jag var bonde och fritidspolitiker i Linköping, tog berättigad strid med LRF och Bo Dockered när LRF genom sitt spårbyte ca 1988 öppnade vägen för en extremt liberal och isolerad jordbrukspolitik, 1990 års jordbrukspolitiska beslut. Detta upphörde som väl var 1995 när Sverige blev EU-medlem. EU-valet
avgjordes av att LRF inte hade något annat val än att trots stor splittring i medlemsleden engagera sig på ja-sidan, vilket var helt avgörande för valresultat. Med ett LRF på nej-sidan hade Sverige än idag nog stått utanför. Så inget ont som inte har något gott med sig, jag är en varm och övertygad EU-vän! Striden kring 1990 års jordbruksbeslut ledde överraskande till att jag blev ordförande för Östergötlands bönder vilket i sin tur ledde till att Centerpartiet placerade mig högt upp på riksdagslistan, och 2004, när Lena Ek blev EU-parlamentariker, till riksdagen.

Jag har länge varit en av riksdagens mest transparenta ledamöter genom ständiga samtal med medborgare på nätet via blogg, Facebook och Twitter. Det har givit mig massor och, hoppas jag, även  en del för dem som jag samtalat med. Jag kommer säkert att fortsätta att diskutera där och ibland i medierna, det kommer att underlätta den första abstinensen när riksdagen fallit bort.

Tyvärr kom jag på kant med mitt parti i migrationsfrågan i september 2013, när partistämman trots mina varningar på SvD Debatt höll fast vid att Sverige ensamt bland världens länder skulle öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Den helt orealistiska partilinjen gäller än idag efter bekräftelse på stämmorna även 2015 och 2017, när mina motioner avslogs. Min uppfattning är densamma, detta är i dagens verklighet en orealistisk linje för ett verklighetsförankrat politiskt parti. (På sikt hoppas jag givetvis däremot att Sverige, och EUs övriga länder, ska kunna öppna sina ambassader för de på flykt. Och att krig och flyktingströmmar upphör!).


Jag har 4 gånger på grund av min övertygelse i migrationsfrågan avstått i riksdagsomröstningar när mitt parti motsatt sig EU-anpassningar av Sveriges migrationspolitik. Dock torde Centerpartiet i hög
grad ha närmat sig det jag fört fram i migrationspolitiken. Det som alltjämt skiljer i det som vi faktiskt driver är frågan om familjeåterförening. Där har jag föreslagit, som en kompromisslösning i alliansen och för Sverige, att kanske skulle Sverige kunna vara mer generös än övriga EU vad gäller snar återförening utan försörjningskrav för make/maka och små barn, medan tonåringar får vänta några år innan de kan ta hit sina föräldrar och ofta många syskon.

Min egen regionaltidning, Corren, har på ledarplats under förra mandatperioden flera gånger kritiserat min uppfattning om vikten av medicinska åldersbedömningar och att Sverige anpassar sin migrationspolitik i EU-riktning. Man har talat om typ fiske i grumliga vatten, brunfärgad, framlingsfientlighet. Detta är helfel, jag är en varm humanist. Det har tagit mig väldigt hårt att så orättmätigt bli så uthängd på hemmaplan. Idag har Corren vad jag förstår accepterat den migrationspolitik som Sveriges tre största partier väl står bakom, utan att såga den vid fotknölarna som man gjorde med mig, trots att den går längre än vad jag förespråkade. Jag har också upplevt ett ointresse från Corren att spegla vad jag åstadkommit på riksplanet, kanske beroende på att man inte vill ge mig uppmärksamhet eftersom jag varit "fel" ute i migrationspolitiken.

Det som nog avgjorde att jag flyttades ner till plats fyra på riksdagslistan i årets val var distriktsstyrelsens beslut hösten 2017 att för första gången inte skicka med några svarskuvert när medlemmarna som vanligt fick chansen att rangordna 7 riksdagskandidater i provvalet. Istället skulle medlemmarna gå in på nätet och logga in med en unik kod och rösta där. För första gången skickades inte några frankerade ( vill jag minnas) svarskuvert med... Det gjorde att valdeltagandet bara blev runt 11 %... Mina målgrupper, medelålders och äldre, föll i stor utsträckning bort. Jag är starkt kritik till det beslutet, jag är verkligen starkt positiv till att använda nätet men man måste också respektera dem som inte är så vana vid att använda det. Så jag hoppas att det åter blir svarskuvert medskickade vid provvalet om 3 år!

Vad jag har kämpat för och arbetat med i politiken under min riksdagstid, och tidigare, framgår väl av  alla tusentals blogginlägg ( bara googla mitt namn) där allt finns redovisat.

För att hjälpa den ev intresserade på traven, så lägger jag in några länkar, här mitt punktsättartal i riksdagen i juni 2018,

här min samlade genomgång av punkter i vår migrationspolitik som jag inte anser realistiska i dagens verklighet. (att jag länkar till dem här beror naturligtvis på att jag anser att ett potentiellt regeringsparti måste ha en realistisk migrationspolitik, och att jag kommer att fortsätta söka förändra den i nödvändig riktning.

och här och här och här).

Nästan inga erfarna äldre i riksdagen i höst. STOR SKANDAL!

Tidningen Senioren har tagit fram häpnadsväckande siffror på hur lågt partierna värderar att ha erfarna äldre över 65 år på valbar plats inför höstens val.

27,5 % av väljarna är över 65 år men endast 6 (sex) riksdagsledamöter i den nya riksdagen lär vara över 65 år. Det innebär att endast 1,7 % av riksdagens ledamöter kommer att representera de 27, 5 % som röstar i valet.

Detta är faktiskt en stor skandal, att äldres erfarenheter och kunnande värdesätts så väldigt lågt av våra politiska partier.

 I min valkrets, Östergötland, kommer sannolikt den äldsta att vara runt 60 år efter valet och i Centerpartiets riksdagsgrupp efter valet kommer det sannolikt inte att finnas någon över 65 år.

Jag blev nerpetad av distriktsstämman till plats fyra, helt i demokratisk ordning. Min ålder var tyvärr ingen merit och jag har kritiserat Centerpartiets mycket liberala migrationspolitik.

Jag gör en personvalskampanj och den som vill stödja mig i Östergötland ska ta Centerpartiets lista och sedan kryssa mitt namn på fjärde platsen. Om minst 5 % (gärna fler) av de som röstar på Centerpartiet gör det finns en chans att jag kan fortsätta att driva på i riksdagen en mandatperiod till!

Här om min personkrysskampanj, och här mer om min personkrysskampanj, och här. 
Jag beskrev i min kanske sista riksdagsdebatt vad jag drivit för frågor, och jag söker alltså mandat för att fortsatt driva på en mandatperiod till.

Den programdeklaration jag gjorde inför valet 2014 är fortsatt lika aktuell.

Mina Memoarer, blogginlägg ett. Mina strider i LRF och i Riksdagen mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.

Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.

Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara  intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!

(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en  nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i  min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)

Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!





Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem

Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!

Inledning

Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.

Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.

Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.

Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.

Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.

Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”.  Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.

Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.

Min bakgrund och livsväg

Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.

Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.

NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.

På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.

Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970.  Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.

Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.

Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.

Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.

Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.

Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF

1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.

I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.

Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.

Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.

Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.

Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte

1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.

Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.

Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.

Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.

Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.

Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.

Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.

Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.

Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.

Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.

Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.

Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.

Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).

Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.

Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.

Den extrema torkan: Mina krav till landsbygdsministern

Jag krävde redan förra veckan i media att regeringen skulle tillsätta en krisgrupp och genast vidta åtgärder så att indragna EU-stöd eller sanktioner inte ska ske om torkan är orsaken.

Jag skulle också lämna in en interpellation till landsbygdsministern för att redovisa mina krav och förslag på åtgärder som omgående borde vidtas, som jag fått genom dialog med drabbade lantbrukare både IRL (in real life) och på nätet.

Nu har alltfler uppmärksammat den extremt allvarliga situationen, liksom media, och även landsbygdsministern och Jordbruksverket och LRF har hållit en presskonferens. Det är bra och helt nödvändigt.

Tyvärr får inte interpellationer under valår besvaras i augusti utan först efter valet kanske i oktober. Det beklagar jag. Jag har istället ställt två skriftliga frågor till landsbygdsministern, och väntar svar inom några veckor. Här den ena och här den andra (se också nedan)

Jag är övertygad om att det är av stort värde att många röster når ut i samhällsdebatten om situationens blodiga allvar, och till regering och myndigheter.

Fråga nummer ett:

till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

 Årets torka är extrem. Beten och vallar bränns ned, vårsäden likaså, och svår foderbrist väntar.

Väderprognoserna har inget regn i sikte på ytterligare tio dagar från i dag, den 6 juli 2018, och danska långtidsprognoser varnar för fortsatt långvarig torka. Sverige har över tid ett stabilt och bra klimat för matproduktion men några gånger per sekel kan förhållandena bli extrema med dramatiska följder för jordbruk och land.

För 150 år sedan, 1868, var torkan också extrem och svåra nödår satte igång utvandringen till Amerika. Det är inte aktuellt nu men för många bönder, och för deras djur,  är läget alltmer ansträngt; grödor och beten bränns ned, allvarlig brist på foder och halm väntar, nötkreatur måste slaktas, köerna växer och priserna sjunker.

Den ekonomiska och psykiska pressen ökar hos allt fler bönder. På grund av torkan riskerar många att bryta mot reglerna för EU-stöd och kan drabbas av indragna stöd och sanktioner.

Många djurbönder är redan hårt pressade efter flera år med mycket låga mjölkpriser.

Torkan drabbar stora delar av norra Europa, vilket förstärker allvaret i situationen. I Danmark och i Sverige befarar man skördeförluster på många miljarder danska kronor.

LRF driver på både våra politiker och Jordbruksverket om att snabbt betala ut det som återstår från 2015, 2016 och 2017. Men också tidiga utbetalningar av årets pengar.

LRF för också en dialog med regeringen om hur vi kan använda EU:s krisstöd, men också om nationella stödinsatser. Det är bra.

Regeringen och myndigheterna måste nu omgående agera för att göra vad som är möjligt för att lindra effekterna på alla sätt som är möjliga och för att i dialog med näringen, livsmedelsindustrin, handeln med flera successivt göra alltmer.

Nöd måste kunna gå före lag, och blir torkans följder så stora som kan befaras så måste rimligen Sverige och EU snabbt kunna klara ut att regelverken i år i tunga avseenden (beten, djurkrav med mera) inte ska tillämpas.

Många bönder kan komma att pressas mellan brist på foder och långa slaktköer, och djurskyddslagens regler är stränga. Det är en desperat situation om det inte finns foder, kön till slakt är fem månader och djurskyddslagen kräver att djuren har normalt hull.

Är betena nedbrända och hettan stark måste tillskottsutfodring ske och djuren kan behöva stallas in, vilket strider mot beteslagen. Har man betesmarker med särskilda naturvärden som är nedbrända och djuren hungrar får inte tillskottsutfodring ske eftersom detta är en förutsättning för stöd.

Har man hästar och ges möjlighet att använda ett bete som är hägnat med taggtråd som annars inte skulle användas är detta förbjudet.

Finns gården i områden med sämre förutsättningar erhåller man kompensationsstöd som kräver ett bestämt antal djur. Sker utslaktning på grund av torkan och antalet temporärt minskar kan stödet halveras.

Sverige tillämpar många och hårda tvärvillkor. Kan man på grund av torkan inte uppfylla dessa kan EU-stödet reduceras med 4 procent.

Lantbrukarna har så mycket att nu oroa sig för och tvingas till mycket svåra beslut. Det är orimligt att de också ska behöva riskera indragna EU-stöd eller sanktioner. Regeringen måste därför omgående ge besked om att allt ska göras för att detta inte ska ske, om orsaken till regelbrotten är extremtorkan.

Samtidigt som regeringen och Jordbruksverket och andra myndigheter löpande måste agera föreslår jag att regeringen inrättar en nationell krisgrupp där departement, myndigheter och näring med flera ingår, för att redan nu få en överblick över situationen och hur den utvecklas samt vilka åtgärder som kan vidtas för att på kort och längre sikt minska påfrestningarna.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

 Avser statsrådet och regeringen att tillsätta en krisgrupp på grund av den extrema torkan samt mildra EU-regler som på grund av torkan skulle drabba bönderna hårt?

Fråga nummer två:

till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

Jag föreslår i en annan fråga att regeringen snarast agerar för att tillsätta en krisgrupp och genast vidtar åtgärder så att EU:s regelverk på grund av den extrema torkan inte drabbar bönderna med indragna EU-stöd eller sanktioner.

Skulle foderbristen bli så stor som kan befaras kan nötkreatur tvingas till slakt. Det är redan flera månaders kö till slakterierna, och de kan bli mycket längre. Ju mer nötkött som kommer ut på marknaden, ju större risk för allt lägre priser.

Även fodret till hästarna, som är nästan lika många som mjölkkorna (ca 315 000 respektive 335 000), kan ta slut. Allt fler söker nu säkra sitt vinterfoder men många kan komma att misslyckas, vilket kan leda till svåra konsekvenser. Bristen kommer också att driva upp priserna kraftigt.

Det är bra att dispenser har givits för att använda det som växer på träda och andra arealer.

Den sannolika halmbristen gör att de som har överskott på halm bör så långt möjligt sälja den.

Många har tecknat odlingskontrakt med spannmålshandeln att leverera ett bestämt antal ton av till exempel spannmål. Om torkan gör att detta inte är möjligt drabbas man av betydande ekonomiska kostnader. Även här bör parterna överväga specialregler på grund av extremtorkan.

På längre sikt bör krisgruppen analysera fler insatser som kan vidtas för att lindra effekterna för näring och lantbrukare. Kostnadssänkningar bör genomföras, till exempel rejäla sådana vad gäller drivmedelsskatter där Sverige ligger högt.

Skulle torkan utvecklas som kan befaras måste också diskussioner upptas med EU om att få använda EU:s krisfond för rejäla utbetalningar vid naturkatastrofer. Har sådana sonderingar redan inletts är det bra.

Många medborgare undrar hur man kan bidra för att underlätta för lantbruket. Svaret är enkelt: prioritera köp av mat från Sverige. Detta både av miljö- och djurskyddsskäl, av omtanke om det öppna landskapet och den biologiska mångfalden och nu också för att använda till exempel det svenska nötkött som kommer att finnas i riklighet så att det kommer till nytta så snart som möjligt. Här bör stat och livsmedelshandel och näring kunna samverka för ökat genomslag.

De målsättningar som regeringen har satt upp för den offentliga sektorns inköp av mat bör också övergå till att fokusera på inköp av närodlad mat från Sverige, vanlig miljövänlig mat och ekomat, inte ekomat från hela världen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

Hur ser statsrådet och regeringen på konsekvenserna av den extrema torkan, och vilka åtgärder man har vidtagit och avser att vidta?

Den extrema torkan - interpellation till landsbygdsministern - Snara åtgärder!

Jag bjöd i tisdags in till pressträff på några gårdar om den extrema torkan som plågar lantbruket, lantbrukare och deras djur. Om torkan fortsätter kan den ha drag av nödåret 1868, även om mycket naturligtvis skiljer sig vad gäller odlingsmetodik och handel mm.

Idag torsdag har regiontidningen Corren ett helt uppslag om "Snart katastrofläge för östgötabönderna". Utmärkt att det djupt allvarliga läget lyfts fram! Kan mitt initiativ ha bidragit är jag glad.

Jag har idag diskuterat situationen med några drabbade lantbrukare på olika platser i Östergötland. De är djupt oroade och har inte varit med om någon liknande extrem torka under sin lantbrukartid.

Jag lämnar nu in en interpellation och flera enkla frågor till landsbygdsminister Bucht, med förslag på snara åtgärder samt på att en nationell krisgrupp tillsätts. Det är viktigt att riksdag och regering redan nu känner trycket och inser lägets allvar., samt att regeringen snarast agerar med att tillsätta en krisgrupp samt klara ut att nöd går före lag vad gäller regelverk som torkan gör det omöjligt att uppfylla, mm.

Tillagt 7 juli. Läget eskalerar, här länk till Corren, länk till Land lantbruk, länk till Jordbruksaktuellt, länk till ATL, länk till Radio Östergötland.

"Interpellation till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht

Åtgärder för att mildra den extrema torkans effekter för lantbruket

Årets torka är extrem. Beten och vallar bränns ner, vårsäden likaså, svår foderbrist väntar.

Väderprognoserna har inget regn i sikte på ytterligare tio dagar från idag, den 6 juli 2018.

Danska långtidsprognoser varnar för fortsatt långvarig torka.

https://landbrugsavisen.dk/dmi-det-bliver-meget-meget-t%C3%B8rt-frem-til-midt-august

Sverige har över tid ett stabilt och bra klimat för matproduktion men några gånger per sekel kan förhållandena bli extrema med dramatiska följder för jordbruk och land. Vi vet ännu inte om denna torrperiod landar där men det går i dagsläget tyvärr inte att utesluta.

För 150 år sedan, 1868, var torkan också extrem och svåra nödår satte igång utvandringen till Amerika.

Det är inte aktuellt nu men för många bönder, och för deras djur,  är läget allt mer ansträngt, grödor och beten bränns ner, allvarlig brist på foder och halm väntar, nötkreatur måste slaktas, köerna växer,  priserna sjunker.

Den ekonomiska och psykiska pressen växer hos alltfler bönder. På grund av torkan riskerar många att bryta mot reglerna för EU-stöd och kan drabbas av indragna stöd och sanktioner.

Många djurbönder är redan hårt pressade efter flera år med mycket låga mjölkpriser.

Torkan drabbar stora delar av norra Europa, vilket förstärker allvaret i situationen.

I Danmark befarar man skördeförluster på många miljarder danska kronor;

https://landbrugsavisen.dk/merrild-om-t%C3%B8rken-tab-p%C3%A5-45-mia-kr-kan-ikke-g%C3%B8re-det

Detsamma gäller för Sverige;

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/unikt-krislage-torkan-kommer-att-kosta-bonderna-miljarder

Danska LRF har lagt en rad förslag på åtgärder för vad staten kan göra för att lindra situationen;

https://landbrugsavisen.dk/lf-satser-p%C3%A5-hj%C3%A6lp-til-selvhj%C3%A6lp-i-t%C3%B8rken

LRF är självfallet mycket medvetna om det extremt tuffa läge som råder och som kan förvärras. LRF jobbar med en lång lista av åtgärder. Enligt LRFs ordförande Palle Borgström handlar bl a om att skapa förutsättningar för att allt gräs och halm tas tillvara. Det är viktigt att växtodlare och djurbönder får kontakt med varandra.

LRF driver på både våra politiker och Jordbruksverket om att snabbt betala ut det som återstår från 2015, 2016 och 2017. Men också tidiga utbetalningar av årets pengar.

LRF för också en dialog med regeringen om hur vi kan använda EUs krisstödsystem, men också om nationella stödinsatser. Det är bra.

Jag inser att myndigheterna och regeringen också börjar inse vidden av de svåra påfrestningar som jordbruket och väldigt många jordbrukare kommer att stå inför.

LRFs regionordförande i Värmland Patrik Ohlsson är bestört när han återkommer från en resa i Tyskland och ser de torkdrabbade åkrarna och betena i Sverige. Han skriver: ” Dimensionerna av den här torkkatastrofen är svårbegripliga, liksom de kommande konsekvenserna. Under måndagen har jag pratat slut på batteri i både mobil och headset med bekymrade kollegor. Att detta är en av svenskt lantbruks och svensk livsmedelsproduktions svåraste kriser står klart. Inga väderprognoser ger något hopp.”

Och Patrik Ohlsson fortsätter i sitt inlägg på Facebook: ” Att göra något åt torkan kan ingen. Någon tillväxt enligt ambitionerna i livsmedelsstrategin lär vi inte se i år och nästa år. Effekterna är inte tillfälliga. Mejerierna ser redan böndernas leveranser minska. Till slakterierna är istället köerna för att få leverera djur rekordlånga med väntetider långt fram i nästa år. Kor och får som skulle fött lamm och kalvar kommer inte göra det. Utsäde kommer att fattas till våren, kärnorna skrumpnar bort och brådmognar. Livsmedelsarbetare kommer att förlora jobbet.

Politiker, myndigheter, banker och livsmedelsbranschen i leden efter bonden kan dock göra mycket för att hjälpa lantbruksföretag att över huvud taget överleva. Snabba åtgärder som räddar hopp och likviditet och avsättning på en vettig marknad är livsviktiga för bonden, för hela branschen och för den svenska livsmedelsproduktionen för flera år framöver. Nu krävs rådighet, vilja och beslutsförmåga. Detta är allvarligt på riktigt.”

Jag menar att vi redan vet tillräckligt för att inse att jordbruket och många jordbrukare kommer att drabbas hårt av redan den torka som hittills varit, och än hårdare ju längre den varar.

Därför måste regering och myndigheter omgående agera för att göra vad som är möjligt för att lindra effekterna på alla sätt som är möjliga och för att i dialog med näringen och med livsmedelsindustri och handel med flera successivt göra allt mer.

Jag har ovan visat på förslag från Danmark som säkert också är tillämpliga här. Jag har också i samtal med många lantbrukare, irl och i sociala medier, uppmärksammats på problem de står inför och som så långt möjligt bör undanröjas, t ex oron för att drabbas av indragna EU-stöd eller av sanktioner.

Nöd måste kunna gå före lag och blir torkans följder så stora som kan befaras så måste rimligen Sverige och EU snabbt kunna klara ut att regelverken i år i tunga avseenden (beten, djurkrav mm) inte ska tillämpas.

Många bönder kan komma att pressas mellan brist på foder och långa slaktköer, och djurskyddslagens regler är stränga. Det är en desperat situation om det inte finns foder, kön till slakt är 5 månader och djurskyddslagen kräver att djuren har normalt hull.

Är betena nedbrända och hettan stark måste tillskottsutfodring ske och djuren kan behöva stallas in vilket strider mot beteslagen.

Har man betesmarker med särskilda naturvärden som är nedbrända och djuren hungrar får inte tillskottsutfodring ske eftersom förutsättning för stöd är detta.

Har man hästar och ges möjlighet att använda ett bete som är hägnat med taggtråd som annars inte skulle användas är detta förbjudet.

Finns gården i områden med sämre förutsättningar erhåller man kompensationsstöd som kräver bestämt antal djur. Sker utslaktning p g av torkan och antalet temporärt minskar kan stödet halveras.

Sverige tillämpar många och hårda tvärvillkor. Kam man på grund av torkan inte uppfylla dessa kan EU-stödet reduceras med 4 %.

Lantbrukarna har så mycket att nu oroa sig för och tvingas till beslut om att det är orimligt att de också ska behöva riskera indragna EU-stöd eller sanktioner. Regeringen måste därför omgående ge besked om att allt ska göras för att detta inte ska ske, om orsaken till regelbrotten är extremtorkan.

Samtidigt som regeringen och jordbruksverket och andra myndigheter löpande måste agera föreslår jag att regeringen inrättar en nationell krisgrupp där departement, myndigheter och näring m fl ingår, för att redan nu få en överblick över situationen och hur den utvecklas samt vilka åtgärder som kan vidtas för att på kort och längre sikt minska påfrestningarna.

Skulle foderbristen bli så stor som kan befaras kan nötkreatur tvingas till slakt. Redan är det flera månaders kö till slakterierna vilket kan bli mycket längre. Ju mer nötkött som kommer ut på marknaden innebär också risk för allt lägre priser.

Även fodret till hästarna, som är nästan lika  många som mjölkkorna (ca 315.000 och 335.000), kan ta slut, alltfler söker nu säkra sitt vinterfoder men många kan komma att misslyckas vilket kan leda till svåra konsekvenser. Bristen kommer också att driva upp priserna kraftigt.

Det är bra att dispenser har givits för att använda det som växer på träda och andra arealer.

Den sannolika halmbristen gör att de som har överskott på halm bör så långt möjligt sälja den.

Många har tecknat odlingskontrakt med spannmålshandeln att leverera ett bestämt antal ton av t ex spannmål. Om torkan gör att detta inte kan göras drabbas man av betydande ekonomiska kostnader. Även här bör parterna överväga specialregler på grund av extremtorkan.

På längre sikt bör krisgruppen analysera fler insatser som kan vidtagas för lindra effekterna för näring och för lanrbrukare. Kostnadssänkningar bör genomföras, t ex rejäla sådana vad gäller drivmedelsskatter där Sverige ligger högt.

Skulle torkan utvecklas som kan befaras måste också diskussioner upptas med EU om att få använda EUs krisfond för rejäla utbetalningar vid naturkatastrofer. Har sådana sonderingar redan inletts är det bra.

Jag har blivit uppmärksammad på att interpellationer till skillnad från tidigare år inte får besvaras i kammaren under valår. Jag beklagar det men väljer ändå att lämna in den eftersom den ändå då blir känd för medborgarna, riksdagen, regeringen och media. Jag hoppas att  regeringen agerar omgående enligt mina förslag, även om interpellationen formellt måste besvaras med att den inte besvaras.

Mina frågor till landsbygdsministern är alltså hur regeringen ser på konsekvenserna av den extrema torkan, vilka åtgärder man har vidtagit och avser att vidta och om man har tillsatt en krisgrupp eller avser att göra det?

Jag kommer parallellt att lämna in flera enkla frågor baserade på interpellationen. Dessa ska ju besvaras inom några veckor.

Många medborgare undrar över hur man kan bidra för att underlätta för lantbruket. Svaret är enkelt, prioritera köp av mat från Sverige. Både av miljö- och djurskyddsskäl, av omtanke om det öppna landskapet och den biologiska mångfalden och nu också för att använda t ex det svenska nötkött som kommer att finnas i riklighet så att det kommer till nytta så snart som möjligt! Här bör stat och livsmedelshandel och näring kunna samverka för ökat genomslag.

De målsättningar som regeringen har satt upp för offentliga sektorns inköp av mat bör också övergå till att fokusera på inköp av närodlad mat från Sverige, vanlig miljövänlig mat och ekomat,  inte av ekomat från hela världen.

Staffan Danielsson

Riksdagsledamot (C)"