En ännu ropandes center-röst

 

 Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver i SvD om allvaret i Sveriges usla integration och växande grova brottslighet, och föreslår fem åtgärdsidéer. Samt: 

"En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent."

Jag instämmer i vad de skriver.

Jag är starkt kritisk till de sju partier som åren 2010-214 (och flera än idag) förde en naiv migrationspolitik som därtill inte hade folklig förankring. 

Den som då förde fram behovet av en stramare politik i linje med övriga EU- och nordisk länder stämplades som främlingsfientlig, brunfärgad och kanske "rasist".

Jag fick erfara detta, och många andra.

Mitt eget parti, Centerpartiet, har i något decennium, och mer, varit pådrivande i att Sverige ska ha mer generösa migrationsregler än övriga EU, både vad gäller asyl- och arbetskraftsinvandring.

Man har under galgen motvilligt gjort betydande skärpningar av sin migrationspolitik, men är noga med att i humanistisk och medmänsklig anda, till skillnad från de flesta partier frånsett V och MP,  behålla några utvalda mer generösa punkter.

I december 2012 anslog Centerpartiets idéprogramgrupps ordförande Per Ankersjö tonen i glasklara ordalag, sammanfattade i Aftonbladets rubrik: 

”Sverige ska ha en helt fri invandring”.

”Förslaget ska ses som en fortsättning på det migrationspolitiska program som partiet presenterade förra året.  Då gjordes beräkningar som visade på en framtid med 40 miljoner invånare i Sverige.

– Vi har varit på väg åt det här hållet länge. Det är en naturlig konsekvens för den som tror på människors lika rätt och värde, säger Per Ankersjö, till vardags borgarråd i Stockholm.”

 

”Centerpartiet ska vara det borgerliga alternativet för de som gillar en liberal invandringspolitik”.

 

Programgruppens förslag orsakade stor turbulens och i det slutliga ideprogrammet fick formuleringarna bli en vision på sikt.

Kanske fick ändå idéprogrammet effekt. När det presenterades låg C på 4-5 % i opinionen, idag ligger man på 7-8 %. Väljarunderlaget har förändrats, många yngre och kvinnor från städer och storstäder har tillkommit.

 

I den praktiska politiken blev ändå Centerpartiets asyl- och arbetskraftsinvandringspolitik mycket liberal och den genomfördes i stor utsträckning under Reinfeldt två, med stöd i första delen av V och MP och 4 andra partier.

 

Till Centerstämman i september 2013 föreslog partistyrelsen att Sverige borde öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som kunde ta sig till någon av dem och ville söka asyl i Sverige. Jag kunde acceptera att Sverige kunde driva på i EU för att EUs länder gemensamt skulle öppna sina ambassader, men insåg att Sverige ensamt omöjligen kunde göra det, köerna skulle bli enorma och antalet uppehållstillstånd, och senare medborgarskap i Sverige skulle bli 100-tusentals eller miljoner.

 

Därför skrev jag en debattartikel i SvD, som manade stämman att avslå förslaget som ju skulle kosta centerpartiet trovärdighet som ett icke seriöst regeringsparti.

 

Den publicerades före stämman och orsakade stor upprördhet från partiledningen, och därmed även från stämman, som istället skärpte förslaget. Jag frystes ut.

 

Trots mina motioner på följande stämmor är detta fortfarande Centerpartiets helt orealistiska politik. Som väl är har den aldrig drivits i media eller i riksdagen eller i migrationsförhandlingar, vad jag vet. Min fråga står kvar, hur kan Centerpartiet sedan 2013 på 3-4 partistämmor ha beslutat detta? Vad skulle hända om ambassaderna öppnades morgon?

 

Även på ett antal andra punkter har Centerpartiet i riksdagen drivit mycket liberala migrationskrav. Jag har listat dem i blogginlägg och debattartikel från januari 2018 om Sveriges vägval i migrationspolitiken. Som väl är har inte heller dessa uppmärksammats i politiken eller i media.

 

Jag har under senare år uppmärksammat den ökande grova brottsligheten i Sverige och den ökande otrygghet som alltfler upplever. Eftersom utvecklingen är djupt, djupt allvarlig.  Jag har startat FB-gruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp, för att spegla medias dagliga rapporter om brott samt debatten kring gängkriminalitet och annan grov brottslighet. En tung faktor bakom den grova kriminaliteten är den misslyckade integrationen i Sveriges många utanförskapsförorter där många första och andra generationens invandrare hamnar snett. Till detta kommer de ca 40 utländska klaner/släktnätverk som kommit till Sverige för att tjäna pengar på kriminalitet och bidragsbrott, enligt Polisen (vice rikspolischef Mats Löfving). Innan Löfvings uttalande var detta nära tabu att nämna. Statsministern och Jerzy Sarnecki med många fler talade endast om "socioekonomiska" faktorer.

 

Jag har fått kritik av förtroendevalda centerpartister för att jag driver brottsfrågorna och ibland länkar till grov brottslighet även från invandrare och utlänningar. Jag borde istället mera föra fram att de allra flesta invandrare är hederliga och arbetar, och att migrationen tillför Sverige mycket.

Javisst är det så, vilket många i politiken och media, inklusive jag själv, ofta för fram i relevanta sammanhang. Däremot är det ohållbart att diskutera hur den grova brottsligheten ska bekämpas och alltid inleda med att de allra flesta med utländsk bakgrund är hederliga och arbetar. Fokus är ju då på brottsutvecklingen och hur den ska fås att kraftigt minska.

 

En nödvändig förebyggande åtgärd för att tillsammans med många andra begränsa och minska den grova brottsligheten är, vilket Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver, en restriktiv migrationspolitik i många år framåt. Jag instämmer och är glad över att mitt parti har rört sig betydligt i den riktningen även om det återstår en del. Tyvärr har man även varit rätt passiv i att kräva kraftfulla åtgärder mot den grova brottsligheten, även om man även här nu börjar agera när frågan växer.

 

Jag är som sagt också kritisk mot att Sverige har EUs mest liberala politik för arbetskraftsinvandring, även till enkla jobb med åtföljande anhöriginvandring och ibland därmed kopplade bidragsbrott, t ex på LSS-området där en ekobrottsåklagare uppskattat andelen av LSS-stödet som är bedrägligt till enorma 50 %. Det låter orimligt högt, men även om andelen skulle vara 25 % eller 10 % är detta också helt orimligt, att enorma mängder skattepengar sprids ner i bedragares fickor. Här ligger jag nära argumentionen från socialdemokraterna och LO.

Om inte bedrägerierna mot LSS-systemet kan stoppas måste den fria företagsamheten på området ifrågasättas, som släppt fram så mycket kriminella bedragare. 

 

Jag är också kritisk till Centerpartiets ståndpunkt att invandringen till Sverige ska ökas genom att fler får invandra men att de inte ska omfattas av delar av de sociala trygghetssystemen utan får kvalificera sig in i dem, dvs arbetsmarknaden delas upp än mer i ett A- och ett B-lag utöver redan befintliga i B-laget, de som är här illegalt och svartarbetar eller lever kriminellt. 

 

Slutligen, jag saknar alliansen och är obekväm med att mitt parti samarbetar med S och MP, med ett inflytande även från V.

 

Samtidigt är jag ju centerpartist i snart sagt alla andra frågor.

 

Det räcker inte, får jag ibland höra från centervänner. Vore det inte bättre för både dig och partiet att du söker dig till andra jaktmarker, typ?

 

Min grunduppfattning är ju att ett socialliberalt parti med högt i tak välkomnar även de som på enstaka punkter har, och driver, en avvikande uppfattning.

 

Är mina enstaka punkter för många och för tunga, eller är det helt OK att tycka olika i 4-5 frågor? Är jag inte längre någon bra centerpartist? Kommentera gärna i FB-grupper eller skriv till staffandan@gmail.com.

Och håller Du, och Centerpartiet, med Per Brinkemo och Mauricio Rocas, och mig? Eller har de/vi fel?

Beställ "Elma och Erik", kärlek och lantbruk!

Fredrik Davidsson var mjölkbonde utanför Tranås och skrev, tillsammans med mjölkbonden i Dalarna Malin Sundin, boken "Spilld Mjölk", om verkligheten för en fiktiv mjölkbondefamilj när ständigt hårt arbete möter usla mjölkpriser och dito lönsamhet och utlöser en väldig press.

Boken har lästs av många tusentals bönder och landsbygdsbor och andra och rönte mycket stor uppskattning.

Nu har Fredrik, tillsammans med Dina E Sacic, skrivit en ny bok med ett mindre allvarligt innehåll, en positiv landsbygds- och lantbruks- och kärleksroman i typ "Grabben i graven bredvids" efterföljd.

Tyckte ni om den boken, eller filmen, vilket väldigt många gjorde, då ska ni genast beställa "Elma och Erik", som kommer ut  i sommar.

Här skriver Fredrik på Facebook om den nya boken, och hur ni kan beställa boken! Gör det bums, ni kommer INTE att ångra er! En given bok för att ge bort och för egna läsupplevelser!

Jag har fått förmånen att ögna delar av boken och sträckläste dessa under en hel natt. En mycket fin läsupplevelse som rörde om och fascinerade!

Överväg inbrottslarm! Med yttersiren och grannsamverkan!

Som en del vet är jag lantbrukare och LRF:are och politiker emeritus, typ. Fast jag är alltjämt bondeföretagare.

Jag vill tipsa lantbrukare och villaägare (potentiella inbrottspersoner får gärna läsa också) om ett bra och prisvärt larmsystem för bostadshus och ekonomibyggnader, som jag nyligen installerat i flera bostäder.

Är Sverige tryggare än någonsin, eller är tyvärr brottsligheten ökande på flera områden. Jag har den senare uppfattningen, BRÅ och Jerzy Sarnecki har länge tonat ner frågan men börjar nu svänga, tror jag.

Hur de flesta som jag möter tänker, det vet jag.

Larmet kostar 5-7.000 i inköp och sedan ca 500 kr per år, dvs ca 50 kr per månad. Vill man koppla upp till larmcentral och väktare blir kostnaden ca 1.500 kr per år. Det har vi avstått ifrån eftersom vi tycker att det räcker med den grannsamverkan som etablerats.

I mitt larm har jag 3 dörrmagneter, 2 rörelsedetektorer, brandvarnare, inre siren och yttre siren, skyltar och dekaler. Kamera finns som tillval.

Det som gjorde att vi valde just detta larm är två saker.

1. De som har larmet installerat, men även andra personer, laddar ner en särskild app i sina mobiler (Safeland) där man kan prata med varandra. Om larm utlöses i den grannsamverkansgrupp som bildats ringer det i alla anslutna mobiler samtidigt som den yttre sirenen blinkar rött och tjuter. Vid behov vid t ex inbrott kan då polis snabbt tillkallas av någon, kanske efter dialog i appen eller efter att ha gått/åkt till aktuell bostad/garage. Sannolikt kan polis rycka ut snabbare än väktare.

2. Räckvidden på larmet är många hundra meter så t ex rörelsedetektorer och/eller dörrmagneter och sirener kan installeras i andra byggnader på tomten eller på gården, som garage, verkstäder, maskinlager, stall osv, och alla styras genom samma app! Andra som använder lokalerna kan få tillgång till att larma av och på genom app med enbart de larmenheter som berör dem.

Det finns många larm på marknaden, många mycket dyrare. Jag tror dock att detta (Safeland) i dagsläget ligger i framkant vad gäller de två punkterna ovan.

Jag tror att man känner sig tryggare med ett rimligt larm installerat, även om det ändå är sällan som man blir utsatta för inbrott. Är det mörkt och någon knackar på eller syns utanför kan man utlösa panikknappen snabbt och enkelt. Har man synliga larmskyltar och larm installerat som aktiveras vid dörrar och genom rörelsedetektorer och som tjuter starkt med utesiren samt larmar i rätt många grannars och bekantas mobiler så avskräcks potentiella inbrott i hög grad. Och skulle inbrott ske så tjuter det och grannar aktiveras. Polis kan snabbt tillkallas av de som bor i bostaden eller som har ekonomibyggnader eller av grannar och bekanta.

Nationaldagstal, 2019 - Staffan Danielsson

Nationaldagstal 6 juni 2019 i sydöstra Linköping, Staffan Danielsson

Ärade åhörare!

Vi är i Landeryds vackra hembygsgård i sydöstra delen av Linköpings kommun, nära Stångån och Kinda kanal.

Sverige är fantastiskt, liksom Norden är det, och Europa, och så vidare.

Vårt jordklot är fantastiskt, bildat för 4,54 miljarder år sedan, i samma veva som vårt solsystem, och solen, bildades. Alltså för 4.540 miljoner år sedan. Big Bang, när universum typ exploderade, var för 13,8 miljarder år sedan. Hur universum tillkom innan det exploderade är en gåta.

Det är i alla fall väldigt längesedan.

De första 700 miljonerna år efter vårt jordklots bildande var det inte inget liv på jorden men sedan växte det långsamt fram, med hjälp av atmosfären, av solen, av vattnet och jordarna, och av fotosyntesen. Ett rent under!

Dinosaurerna levde för inte så länge sedan, för mellan 65 och 230 miljoner sedan, då var jorden ca 4, 4 miljarder år gammal.

Människan har bara funnits en liten bråkdel av tiden som vårt jordklot har funnits.  Våra urfäder, och mödrar, avskiljdes från aporna för kanske 7 miljoner år sedan. Den moderna människan har funnits i bara 200.000 år.

Till Sverige kom människan för bara 10.000 år sedan, när den senaste istiden slutade. 10.000 år är 0,01 miljoner år. På ljunghedarna söder om Roxen befolkades sedan Linköping, och dessa bygder, när istidshaven sjönk undan, allt mer. Jordbruket växte fram för 2-3.000 år sedan.

Under vikingatiden fanns det två vattenvägar från Linköping till Östersjön, dels Motala ström och dels från Roxen via Vårdsbergsån och Svinstadssjön och Yxningen mot Valdemarsvik.

För flera hundra år sedan bodde det bara några tusen personer i Linköpings stad, men kanske 20.000 på landsbygden i nuvarande Linköpings kommun.

Idag är vi över 160.000 människor i vår kommun på väg mot ännu fler.

På vårt fantastiska jordklot finns idag över 7.700 miljoner människor på väg mot 8-9 miljarder människor. Sverige utgör med sina tio miljoner 0,15 % av världens befolkning. Och Linköping i sin tur är ca 1,5 % av Sveriges befolkning..

Nu är det slut på siffor!

Jorden har under mänsklighetens historia tyvärr alltid plågats av fruktansvärda krig och konflikter men också med långa perioder av fred och välstånd.

Idag frestar människan hårt på jordens resurser och miljö genom exploatering och industrialisering. Vi påverkar klimatet och haven är fulla av plaster. Jordklotet tål inte hur många människor som helst och vi borde snarast bli färre.

Frånsett Linköpings blodbad, där fem personer avrättades, och slaget vid Stångebro och Dackefejden mm.s å har nog Östergötland och Linköping och Landeryd varit ett rätt lugnt och tryggt hörn av världen.

Nationen Sverige växte fram med Gustav Vasa och efter krig med Danmark och med Norge och med Ryssland så blev Sverige Sverige när först Finland och sedan Norge lämnade oss,  det senare för ca 120 år sedan.

Människor världen över är stolta över sina hembygder och sina länder. Ibland kanske t o m alltför stolta, och kanske lite nedlåtande till andras hembygder som sägs vara lite mindre fantastiska än den egna. Så fungerar vi lätt, vi människor. Ta bara rivaliteten mellan socknar, förr i tiden, och mellan städer, t ex Linköping och Norrköping. Lite på skämt med också med lite allvar.

Det gäller att respektera varandra och andra samtidigt som vi kan och ska vara stolta över den hembygd och det land som vi är en del av.

Idag är det Sveriges nationaldag.

Det är det en dag för att högtidlighålla den gemenskap som vi har som bor i Sverige, en dag för samhörighet och sammanhållning.

Det är nationen som utgör gemenskapen mellan oss som bor i Sverige. Den gemenskapen ska man inte skönmåla. Den är inte alltid enbart harmonisk och trivsam – men vi kommer inte ifrån den. Lika lite som vi väljer vilken familj vi ska ingå i, när vi föds, väljer vi vilken nation vi föds i. Vi kan visserligen senare i livet välja att säga upp gemenskapen med vår familj eller vår nation och söka oss nya sammanhang att leva i, men tills vi gör det är vi en del i de gemenskaper som ödet, slumpen, försynen eller vad det nu är har placerat oss i.

Ett sätt för oss att hantera denna samverkan på är att skapa olika regelsystem för hur vi ska bete oss mot varandra. Staterna ger oss den formella ramen för att fatta gemensamma beslut om en del av de viktiga frågor som vi tillsammans måste ta ställning till. Samtidigt kan staten och lagarna inte fungera utan förankring hos de människor som berörs av dem. Staten och demokratin behöver förankras i en konkret verklighet, hos folket, kulturen och historien, i det som är av kött och blod, det som lever och pulserar. Utan folket, utan nationen vore staten bara ett tomt skal av formella regler – och utan staten och dess regler kan nationen lätt falla ner i anarki. Staten och nationen behöver varandra, men idag på nationaldagen är det nationen, folket och vår gemenskap som vi firar, snarare än staten och dess regelverk.

Det är viktigt att nationen, gemenskapen är öppen och välkomnande, så att alla som vill kan bli en del av den, göra den till sin. Att bli svensk medborgare är att få tillträde till staten Sverige, få de rättigheter som tillkommer svenska medborgare, att få statens skydd när det behövs. När vi talar om integration, däremot, talar vi om att Sveriges nya invånare blir en del av den svenska nationen, att de gradvis blir en del av den mänskliga, kulturella och historiska gemenskap som vi högtidlighåller idag på nationaldagen. För att sådan integration ska äga rum krävs insatser både av oss som redan ingår i gemenskapen och av dem som vill bli en del av den. Vi måste öppna vår gemenskap och välkomna nya människor att ta del av den, samtidigt som den krävs vilja och öppenhet också av den som vill in.

Vi firar vår nationaldag som fria människor i ett fritt land. Vi vet att så är inte alla förunnat i vår värld. Därför går våra tankar idag också till alla de människor som lever i svåra förhållanden runt om i världen. Människor, som tvingas leva i en vardag som kantas av krig, fattigdom och svält. Där barn inte har anständiga förutsättningar att få överleva och växa upp.

Vi ska göra allt för att dessa ska få det bättre, några genom att komma till Sverige men de allra flesta genom förbättringar i sina hemländer, som vi på allt sätt ska understödja.

Människans stund på jorden har varit och är under en mycket kort tid av dess långa historia. Vår egen stund på jorden kan vara i bästa fall 80-90-100 år. Jag, och säkert vi alla, är stolta och glada över att leva och bo i Linköping, ett fint ställe i Sverige och på jorden.

Nu reser vi oss alla och hurrar för Sverige och för den svenska flaggan

Ett fyrfaldigt leve för Sverige – det leve!

(Fotnot. Jag är ingen specialist på stat och nation och deras förhållande. De kanske laddade avsnitten i mitt tal har jag därför inhämtat i ett nationaldagstal som dåvarande riksdagsledamoten Andreas Norlén höll 2013 i Ödeshög. Jag tyckte att han formulerade sig väl och lånade dem därför, dock, det ska erkännas, utan att i talet ange källa. Ursäkta mig, Andreas!)

Öppenhjärlig intervju i Åkerbobladet

Det lokala Åkerbobladet med upplaga 18.700 mellan Linköping och Norrköping innehåller främst små annonser men även redaktionell text, t ex Månadens profil. I april är det jag, öppenhjärtligt om tillvaron efter Riksdagstiden. I en kommentar lägger jag in det andra uppslaget.

Här första uppslaget.

Här andra uppslaget. 

Högtidstal hos studentföreningen Heimdal!

Jag ska mycket kort tacka för att föreningen Heimdal i Uppsala utsett mig till hedersledamot ("”för att under ett långt värv, oförväget och med sanningslidelse och stark integritet, ha verkat för traditionell centerpartisk politik, såväl i medvind som i motvind”).

Jag ska berätta något om mig själv och om den oerhört spännande politiska verkligheten i dagens Sverige.

Allt detta på drygt fem minuter…

Jag vill därför redan nu hänvisa den som eventuellt vill gräva djupare i vem jag är, vad jag tycker och driver, till min blogg, där finns allt att hämta. Bara googla Staffan Danielsson och memoarer så kommer ni till tre utförliga blogginlägg.

Jag är alltså 71 år, uppvuxen på ett lantbruk utanför Linköping, med moderata föräldrar. Jag rycktes med av miljö- och vänsterströmningarna kring 1968 och senare och gick åt vänster, men inte längre än till Centerpartiet. Jag tillbringade fem mycket givande år vid Ultuna, dagens lantbruksuniversitet, dock utan att frekventera Heimdals möten, och inte många andra politiska möten heller.

Jag har alltid varit en varm humanist som vill förbättra världen, jag vill att den och hela Sverige ska leva och utvecklas väl och med resurshushållning och miljöhänsyn i fokus. Jag gillar att samhället garanterar en grundtrygghet, och att vår demokrati och vårt välstånd grundar sig i en stark marknadsekonomi.

Jag var länge icke-socialist men tycker idag att det är bättre att beteckna sig med ett positivt begrepp istället för ett antibegrepp, och är alltså borgerlig. Eller en blandning av liberal och konservativ. Jag noterar med tillfredsställelse att Föreningen Heimdal  enligt wikipedia idag definierar sig som en borgerlig studentförening, en reformvänlig konservativ sådan öppen för liberala och konservativa studenter.

För att bli politisk aktiv måste man inse att man får gå med i det minst dåliga, eller bästa, partiet, eftersom oftast inget parti tycker precis som man själv. De allra flesta kommer inte så långt, tyvärr.

Jag har nu deltagit mycket aktivt i samhällsarbete i ca 40 år, i LRF där jag nästan blev ordförande år 2004 efter många år i region- och rikstyrelse, samt i Centerpartiet som jag representerat 13 år i riksdagen och suttit i 7 år i partistyrelsen. Jag var där bl a med om att helhjärtat driva på för att Centertidningar skulle säljas till Mittmedia och Stampen m fl för 1, 8 miljarder kronor, betydligt mer än som förutsågs.

Jag är i grunden lojal och inser behovet av majoritetsbeslut, men inom den ramen anser jag att man också måste kunna föra idé- och sakdebatter där man vill påverka och tycker olika. Det har jag gjort inom både LRF och inom Centerpartiet.

Jag går emot alla partilinjer när jag fullständigt övertygad kämpar för individens rätt att själv bestämma sitt öde vid svåra lidanden i livets slutskede contra Statens rätt att bestämma för alla, dvs rätt till dödshjälp, eller inte. Och denna rätt kommer att införas inom kanske fem år, jag har redan gått från 5 % till 35 % stöd i frågan på vår partistämma. Och jag försvarar starkt det miljövänliga svenska lantbruket, köp hellre mat från Sverige än ekologiskt från hela världen!

Det som med all rätt uppmärksammats mest är min konflikt med mitt parti i migrationsfrågan sedan 2012/13, då vår ideprogramsgrupp förklarade att ”Centerpartiet vill ha en helt fri invandring”, typ. Jag och mitt partidistrikt, och andra, mobiliserade och lyckades landa programmet väl. Men de starka liberala krafterna fick sedan med sig partiet på en betydligt mer generös politik i asylfrågan, med grunden i Reinfeldts och alliansens avtal med Miljöpartiet efter valet 2010 som bl a ledde till att 40 % av de knappt 90.000 asylsökande till EU under 2015, som uppgav sig vara barn under 18 år, valde att ta sig till Sverige.

På Centerstämman 2013 tog jag strid mot en helt orealistisk linje som partistyrelsen föreslog, att Sverige som enda land borde öppna sina ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Jag förlorade och detta är alltjämt Centerpartiets linje. Min uppfattning är att Sverige som litet land inom EU måste anpassa sina migrationsregler i riktning till hur övriga EU-länder gör.

Hösten 2015 accepterade Centerpartiet trots allt en skärpning av Sveriges asylregler, och man ställde sig tillsammans med alla partier förutom V bakom EUs politik för att hejda strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter över Medelhavet och genom Turkiet. Ja, faktiskt. Jag förvägrades då under en knapp vecka att delta i min riksdagsgrupps möten när migrationen diskuterades, som en av mycket få riksdagsledamöter genom tiderna i något parti. Det gruppordförandebeslutet upphävdes dock snabbt, men skadade givetvis både mig och, tror jag, mitt parti.

Jag lyckades hösten 2018 inte bli återvald, beroende på vad som i Sverige anses vara en hög ålder, 71 år, samt p g av att jag i flera riksdagsomröstningar lagt ned min röst när jag inte kunde stödja mitt partis nej till en mer realistisk migrationspolitik.

Som pensionär fortsätter jag livligt att diskutera politik i sociala medier, och ni är t ex välkomna till det FB-forum som jag medmodererar, Politisk Allmändebatt, för debatt över parti- och blockgränser. (Jag har även med andra startat upp Liberalkonservativ Debatt och för socialliberaler finns även Politisk Centerdebatt.)

Där har jag förespråkat att C och L borde ha avstått i statsministeromröstningen om Ulf Kristersson. Hade sedan SD fällt regeringen hade detta varit tydligt för väljarna och då kunde kanske dagens lösning blivit av. Men C och L tar en stor politisk risk när man först fäller sin statsministerkandidat Kristersson, och sedan direkt stödjer den man inte alls ville ha, Löfven. Vi får se hur detta utvecklas.

Slutligen, det är oerhört spännande tider i svensk politik och väljaropinionen blir alltmer lättflyktig. Jag befarar att Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar/problem och likaså ser jag mycket allvarligt på det växande utanförskapet i många förorter och på den dåliga integrationen och på en växande otrygghet och ökad brottslighet på många håll.

Här behövs kraftsamling, och krafttag, på en rad olika sätt. Jag anser inte att dagens fortsatta S/MP-regering, med stöd från 33 % av väljarna, kommer att klara detta och hoppas liksom även min partiledare att alliansen kan vinna valet 2022. Hur det ska gå till hinner jag inte utveckla här idag.

Än en gång, stort tack för Er utnämning av mig till hedersledamot!

13 spännande år i riksdagen - Gratulerar Muharrem eller Magnus!

(Tillagt 12 september; reportage i SVT Öst, och i JordbruksAktuellt och intervju i Radio Östergötland).
(Tillagt 20 september. Ledare i Norrköpings tidningar, samt artikel över landet i Altinget.
(Tillagt kanske aldrig, intervju eller ledarkommentar i Corren).

Jag har haft förmånen, och förtroendet, att företräda Centerpartiet och Östgötarna i riksdagen, i tretton år.
Riksdagen är naturligtvis en fantastisk plattform om man har ett starkt samhällsintresse och vill vara med och utveckla och förbättra vårt land.., och världen!

Jag valde vid 71 års ålder ( god hälsa och fortsatt stark politisk glöd) att trots petning ner till plats fyra på riksdagslistan av distriktsstämman göra en personkrysskampanj, för att ge östgötska centerväljarna möjligheten att kryssa mig. Det har 815 personer gjort och jag tackar dem naturligtvis alla.

Dock räckte det inte, två andra starka och skickliga centerkollegor fick ändå större förtroende. Jag gratulerar dem båda till detta, och särskilt den av dem som nu kommer att ta den plats i riksdagen som jag haft till låns och nu lämnar!

Magnus och Muharrem är utmärkta personer och skickliga politiker och kommer att sätta avtryck i riksdagen, oavsett vem som tar över centerns östgötamandat. Jag önskar all framgång!

(En liten tillbakablick för den intresserade:
Att jag blev riksdagsledamot 2004 var en sinkadus, ingen ”karriärplanering”. Jag var bonde och fritidspolitiker i Linköping, tog berättigad strid med LRF och Bo Dockered när LRF genom sitt spårbyte ca 1988 öppnade vägen för en extremt liberal och isolerad jordbrukspolitik, 1990 års jordbrukspolitiska beslut. Detta upphörde som väl var 1995 när Sverige blev EU-medlem. EU-valet
avgjordes av att LRF inte hade något annat val än att trots stor splittring i medlemsleden engagera sig på ja-sidan, vilket var helt avgörande för valresultat. Med ett LRF på nej-sidan hade Sverige än idag nog stått utanför. Så inget ont som inte har något gott med sig, jag är en varm och övertygad EU-vän! Striden kring 1990 års jordbruksbeslut ledde överraskande till att jag blev ordförande för Östergötlands bönder vilket i sin tur ledde till att Centerpartiet placerade mig högt upp på riksdagslistan, och 2004, när Lena Ek blev EU-parlamentariker, till riksdagen.

Jag har länge varit en av riksdagens mest transparenta ledamöter genom ständiga samtal med medborgare på nätet via blogg, Facebook och Twitter. Det har givit mig massor och, hoppas jag, även  en del för dem som jag samtalat med. Jag kommer säkert att fortsätta att diskutera där och ibland i medierna, det kommer att underlätta den första abstinensen när riksdagen fallit bort.

Tyvärr kom jag på kant med mitt parti i migrationsfrågan i september 2013, när partistämman trots mina varningar på SvD Debatt höll fast vid att Sverige ensamt bland världens länder skulle öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Den helt orealistiska partilinjen gäller än idag efter bekräftelse på stämmorna även 2015 och 2017, när mina motioner avslogs. Min uppfattning är densamma, detta är i dagens verklighet en orealistisk linje för ett verklighetsförankrat politiskt parti. (På sikt hoppas jag givetvis däremot att Sverige, och EUs övriga länder, ska kunna öppna sina ambassader för de på flykt. Och att krig och flyktingströmmar upphör!).


Jag har 4 gånger på grund av min övertygelse i migrationsfrågan avstått i riksdagsomröstningar när mitt parti motsatt sig EU-anpassningar av Sveriges migrationspolitik. Dock torde Centerpartiet i hög
grad ha närmat sig det jag fört fram i migrationspolitiken. Det som alltjämt skiljer i det som vi faktiskt driver är frågan om familjeåterförening. Där har jag föreslagit, som en kompromisslösning i alliansen och för Sverige, att kanske skulle Sverige kunna vara mer generös än övriga EU vad gäller snar återförening utan försörjningskrav för make/maka och små barn, medan tonåringar får vänta några år innan de kan ta hit sina föräldrar och ofta många syskon.

Min egen regionaltidning, Corren, har på ledarplats under förra mandatperioden flera gånger kritiserat min uppfattning om vikten av medicinska åldersbedömningar och att Sverige anpassar sin migrationspolitik i EU-riktning. Man har talat om typ fiske i grumliga vatten, brunfärgad, framlingsfientlighet. Detta är helfel, jag är en varm humanist. Det har tagit mig väldigt hårt att så orättmätigt bli så uthängd på hemmaplan. Idag har Corren vad jag förstår accepterat den migrationspolitik som Sveriges tre största partier väl står bakom, utan att såga den vid fotknölarna som man gjorde med mig, trots att den går längre än vad jag förespråkade. Jag har också upplevt ett ointresse från Corren att spegla vad jag åstadkommit på riksplanet, kanske beroende på att man inte vill ge mig uppmärksamhet eftersom jag varit "fel" ute i migrationspolitiken.

Det som nog avgjorde att jag flyttades ner till plats fyra på riksdagslistan i årets val var distriktsstyrelsens beslut hösten 2017 att för första gången inte skicka med några svarskuvert när medlemmarna som vanligt fick chansen att rangordna 7 riksdagskandidater i provvalet. Istället skulle medlemmarna gå in på nätet och logga in med en unik kod och rösta där. För första gången skickades inte några frankerade ( vill jag minnas) svarskuvert med... Det gjorde att valdeltagandet bara blev runt 11 %... Mina målgrupper, medelålders och äldre, föll i stor utsträckning bort. Jag är starkt kritik till det beslutet, jag är verkligen starkt positiv till att använda nätet men man måste också respektera dem som inte är så vana vid att använda det. Så jag hoppas att det åter blir svarskuvert medskickade vid provvalet om 3 år!

Vad jag har kämpat för och arbetat med i politiken under min riksdagstid, och tidigare, framgår väl av  alla tusentals blogginlägg ( bara googla mitt namn) där allt finns redovisat.

För att hjälpa den ev intresserade på traven, så lägger jag in några länkar, här mitt punktsättartal i riksdagen i juni 2018,

här min samlade genomgång av punkter i vår migrationspolitik som jag inte anser realistiska i dagens verklighet. (att jag länkar till dem här beror naturligtvis på att jag anser att ett potentiellt regeringsparti måste ha en realistisk migrationspolitik, och att jag kommer att fortsätta söka förändra den i nödvändig riktning.

och här och här och här).

Mina Memoarer, blogginlägg fem. Dödshjälp, Körkort, Djurskydd, Carpe Diem.

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två; (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem.

Rätt till dödshjälp

Jag är intresserad av moral- och principfrågor, och har ett stort patos för den enskilde människan. Jag förespråkar t ex  individens rätt att själv vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få avgöra sitt öde, t ex genom att få dö/somna in innan en svår dödskamp sätter in, t ex vid den fruktansvärda sjukdomen ALS. Idag bestämmer Staten att du måste leva tills du dör, hur svårt du än lider innan och hur hett du än av fri vilja åstundar att ta farväl av dina närmaste lite i förtid.

Socialstyrelsens medicinskt-etiska råd har föreslagit att en sådan möjlighet bör införas och utredas, och alltfler länder i världen är redan där. Jag har drivit denna fråga i debattartiklar och i motioner och i interpellationer med socialminister Göran Hägglund, och inom Centerpartiet starkt avrådd av min gruppledare barnläkaren Anders W Jonsson. I opinionsundersökningar svarar regelmässigt 70-80 % att de är positiva till detta. Frågan är dock tabu och klyver Sverige mellan det ledande etablissemanget och de vanliga människorna.

Som medlem i styrelsen till Rätten Till en Värdig Död (RTVD) kommer jag att fortsätta mitt engagemang. Jag tycker att det är fruktansvärt när en lidande människa som inget hellre önskar än att få sluta lite i förtid förvägras detta av Staten. Individens egen vilja måste ges en starkare ställning gentemot statens i denna fråga, självklart inom ramen för ett strängt och tydligt regelverk. Jag står bakom aborträtten, att kunna utsläcka ett liv i ett mycket tidigt skede. Men varför ska då en människa som levt ett långt liv inte kunna tillerkännas rätten att dö/somna in lite tidigare vid svåra lidanden i livets slutskede?

För stränga körkortsregler

Jag har också lagt mycken kraft på orättvisorna mor dem som ser bra men har vissa brister i ditt sidoseende, dvs i sitt synfält. Ofta har de drabbats av en stroke eller har diabetes eller glaukom. Sverige tillämpar här världens strängaste regler och förvägrar många rätten att köra bil genom att ställa mycket höga krav på att klara test i synmaskiner som är oerhört stressande. I andra länder i Europa och USA tillämpas reglerna mera förnuftigt och man ges möjligheten att bevisa sin körförmåga genom noggranna praktiska körprov. Ansvaret för Sveriges närmast rigida regler bär några läkare på Transportstyrelsen och regeringen borde snarast låta en oberoende expert utreda Sveriges regelverk i jämförelse med omvärldens. Jag har också JO-anmält transportstyrelsen och deras ansvariga.

Sveriges körkortsprov är nu så svåra att de hindrar alltfler att få körkort, genom svåra prov och stora kostnader. Jag anser att de borde vara mindre komplicerade och kostsamma.

Lantbrukares underläge mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor

JO-anmälningar är en viktig möjlighet för att få myndigheter granskade, dock ska det mycket till för en myndighet (JO) ska kritisera en annan.

Jag har bett Justitieombudsmannen att granska Länsstyrelsen i Skånes agerande i en del djurskyddsärenden. (Och jag har motionerat i riksdagen och skrivit artiklar). Djurskyddslagen ger länsstyrelsen och dess djurinspektörer utomordentliga befogenheter att omhänderta djur som far illa. Var gränser går är flytande och i praktiken innebär ett besök från länsstyrelsen efter de anonyma anmälningar som ofta görs, av olika skäl, att lantbrukare känner sig utsatta och oroliga. Det är alltid 2 inspektörer, lantbrukaren står där ensam, och är djurhållningen bekymmersam kan ett plötsligt tvångsomhändertagande utan förvarning av alla kor eller grisar ske där ofta polisen är med. Lantbrukaren är i ett stort underläge gentemot myndigheten där enskilda inspektörer, veterinärer och transportörer ofta ”pratar ihop sig” vilket sedan ingen domstol normalt ifrågasätter.

Länsstyrelsen i Skåne samarbetar nära med företaget Djurambulansen, som kan uppträda som myndighetens förlängda arm, och ibland tar myndigheten med sig TV4 för att belysa för medborgarna hur djurägare kan missköta sina djur. Att detta kan ha någon integritetsintrångsaspekt för människor som redan ligger och hårt kommer att straffas verkar inte förespegla varken myndigheter eller media.

Om länsstyrelsen plötsligt tvångsomhändertar en lantbrukares alla kor eller grisar rasar tillvaron, näringsverksamheten försvinner och man drabbas av väldiga kostnader för transporter och kostsamma uppstallningar under ofta långa tider och även av ofta låga slakt- eller försäljningsintäkter. Utöver skam och vanära och näringsförbud går ofta den egna ekonomin överstyr, man har brustit och straffen blir flera och hårda.

Naturligtvis ska djur som far illa snarast ges en bra djuromsorg, och naturligtvis finns det akutlägen när djur måste tvångsomhändertas.

Däremot måste rättssäkerhet alltid gälla och bedömer länsstyrelsen, kanske efter flera månaders eller års dialog med en djurägare, att djurhållningen måste upphöra är detta oftast befogat. Ett så totalt genomgripande ingrepp måste ändå rimligen som huvudregel prövas och beslutas genom att länsstyrelsens beslut kommer lantbrukaren tillhanda och kan överklagas till domstol.

Idag har länsstyrelsen mandatet att utan förvarning tvångsomhänderta djuren och detta beslut kan sedan endast i efterhand överklagas till förvaltningsdomstol som endast prövar formerna för beslutet, inte djurhållningen i sig.

Därtill borde tvångsomhändertagande endast tillgripas i nödfall, huvudprincipen borde vara att länsstyrelsen beslutar att djurhållningen måste upphöra och ställer djurhållningen under sträng kontroll samtidigt som djurägaren ges några månader för att sälja djuren till slakt eller som livdjur utan de stora förluster och kostnader som länsstyrelsens tvångsomhändertagande för med sig. Samt att rätten att överklaga ett så omvälvande beslut till domstol respekteras.

En lantbrukare och LRF-medlem borde heller inte lämnas ensam när djurskyddsinspektörer besöker en gård där betydande brister finns, utan det borde vara praxis att någon medlantbrukare/medmänniska finns med. Huvudinriktningen ska naturligtvis vara att med råd och stöd och föreskrifter förbättra djurhållningen. Är detta inte möjligt måste i sista hand djurhållningen avvecklas, men i så ordnade former som möjligt.

Stärk allemansrättens skyldigheter

Jag har också i riksdagen engagerat mig vad gäller allemansrätten och dess skyldigheter och begränsningar, utifrån stora bärplockarläger utanför Mehedeby i norra Uppland. Där, och på många andra platser i Sverige, bor bärplockare från främst Rumänien i veckor eller månader i husvagnar och enkla regnskydd medan de plockar bär.

Allemansrätten stadgar att världsmedborgare (?) fritt får röra sig i skog och mark i Sverige och t ex plocka bär och svamp. Det är en urgammal sedvanerätt för bygdens människor som successivt utvidgats till alla medborgare i EUs länder, och kanske världens. Och visst finns det mycket bär och svamp i Sveriges skogar.

I den rätten finns en praxis att man utan tillstånd kan övernatta 1-2 nätter ”var som helst” i skog och natur, förutsatt att man inte skräpar ner eller missköter sig.

Bärplockarlägren är tyvärr ofta exempel på motsatsen. 50-100 personer eller fler bosätter sig längs skogsvägar veckor eller månader och lämnar ofta lägren åt sitt öde med mycket skräp och avfall och exkrementer som markägare av kommunen ofta åläggs att forsla bort till betydande kostnader.

Detta är enligt min uppfattning fullständigt oacceptabelt. Lagar ska följas och människor ska behandlas lika. Samma problematik uppstår nu regelmässigt även i större städer då de allt fler människor som tigger ibland upprättar ”vildcampingar” på tomter, parkeringsplatser eller torg. Även där blir kostnaderna betydande när avhysning ska ske, och att verkställa sådan tar ofta lång tid.

Om en markägare, eller kommun, polisanmäler olaglig camping är nuvarande lagar så krångliga och märkliga att markägaren måste begära hos kronofogden om avhysning, till en kostnad på 600 kr per berörd person som först måste identifieras. Först efter beslut av kronofogden kan sedan polisen agera.

Detta är absurt. Reglernas måste snarast ändras så att en markägare, när allemansrätten överträds, genast kan polisanmäla detta och polisen verkställer avhysning omgående. Tyvärr har varken alliansregeringen eller nuvarande regering agerat i frågan.

Nu kommersialiseras bärplockningen alltmer. Uppköpare dammsuger skogarna på bär som främst plockas av människor från andra länder i Europa eller från Asien. Detta behöver ske i ordnade former och skogens bär är inte obegränsade. Kommer man hit långväga ifrån borde man nog ha ett kontrakt med en uppköpare som garanterar en minimiinkomst.

Det behövs också en diskussion om allemansrättens gränser. Är bär, och svamp, i de svenska skogarna en tillgång för alla som kommer till Sverige, eller borde någon avgränsning ske? Borde på sikt bäruppköparna försäkra sig om avtal med berörda markägare? Om inte verksamheten sköts bättre än idag kommer trycket på att begränsa allemansrätten i riktning mot reglerna i övriga EU att öka.

Carpe Diem

Jag gillar de latinska visdomsorden Carpe Diem, fånga dagen, ta vara på livet. Livet är kort och går väldigt fort, det inser man allt klarare med tiden.

Historia är en rik erfarenhetskälla som människan ständigt bör ösa ur och lära av. Tyvärr sker detta i alldeles för begränsad omfattning. Det är ofattbart hur historien tyvärr är kantad av mänskligt lidande och oförrätter, och vilka fasansfulla massmord och krig som genomförts i alla tider i gudars och politiska frälsningslärors och enskilda personers namn, från människans tillblivelse och till idag.

Dagens verklighet är knappast bättre. Ständiga nyhetsrapporter om inbördeskrig och religiösa fanatikers illdåd i deras guds namn. Och det fasansfulla förtrycket i Nordkorea. Med mycket mera.

Som väl är finns också mycket som är gott och kantas av humanism och medmänsklighet och kärlek. Livet bör naturligtvis ägnas åt att stärka detta på allt möjligt sätt, och lika starkt motarbeta hat och förtryck och fanatism i alla dess former. Och må kärleken segra över hatet.

Utifrån den grundsynen har jag under min livsresa lagt mycken tid på det som kommit i min väg, vilket blev landsbygd och lantbruk (och en del andra frågor enligt ovan), i övertygelsen att det är viktigt för vårt land – och för världen – att naturgivna resurser förvaltas uthålligt och varsamt, så att de kan bidra till människans försörjning och överlevnad.

Ingen pensionär i riksdagen från Östergötland. Illa!

Jag har länge lyft fram de äldres våldsamma underrepresentation i riksdagen. Den 1 april i år t o m skämtade jag om eländet.

28 % av väljarna är 65+.
I valet 2014 var endast 2,5 % av riksdagsledamöterna över 65 år.
I Östergötland är i årets val ingen av kandidaterna på valbar plats över 65 år.
Jag "ligger bäst till" på plats 4, men östgötacentern har bara ett mandat.

Partierna talar med rätta om vikten av kvinnor och unga i riksdagen. Men äldre då, och deras erfarenheter och kunnande?

Norrköpings Tidningar avslöjar i en banbrytande ledare hur skandalöst illa det är ställt med representationen för de äldre i riksdagsvalet i Östergötland.

Jag befarar mycket starkt att det är lika illa över i stort sett hela landet. Jag förutspådde detta redan i vintras.

Jag gör vad jag kan, och driver en personkrysskampanj genom bla röda kampanjpennor, annonser, besök på marknader och till intresserade i hemmet.

Väljarna avgör! Men trist att partiernas stämmor ger de äldre så dåliga förutsättningar att bli representerade.

(Jag är inte i Almedalen utan kampanjar på hemmaplan. Idag avser jag att slå larm om den katastrofala torkan för länets och landets bönder, och kräva att myndigheter  och regering snabbt agerar för att sätta in åtgärder för att kunna använda alla arealer till foder oavsett EU-reglernas begränsningar).

Mitt punktsättarinlägg i dagens riksdagsdebatt, efter 13 riksdagsår. Och varför jag avstår om amnesti/gymnasiestudier

Jag har skrivit mycket om vägval i svensk migrationspolitik, om ålderskontroll vid asylansökan, med mera. Och med mera.

I dagens riksdagsdebatt sätter jag punkt för 13 år i Sveriges riksdag. Se mitt anförande här på riksdagens web-TV. (scrolla ned till mitt namn i talarlistan). Här protokollet från debatten. 

Jag intervjuas av Expressen-TV. och av Radio Östergötland. SVT Ost skriver här.

Expressen skriver här om 3 liberaler och om mitt beslut.

Här ett foto när jag tackar för 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag genom att skaka hand med en av riksdagens Talmän.

Jag summerar i några meningar mina insatser i riksdagen och varför jag kommer att avstå i riksdagsbeslutet om amnesti (gymnasiestudier) för en grupp ensamkommande asylsökande som alla fått avslag i flera instanser.

Frågan är misskött och svår.

Frågan skär genom många partier. I dagens riksdagsdebatt kommer utöver berörda utskottsledamöter flera andra riksdagsledamöter att ta till orda, utöver mig själv också två liberaler (Christina Örnebjär och Nina Lundström) samt två riksdagsledamöter från KD (Emma Henriksson och Roland Utbult). Socialdemokraten Sara Karlsson har lämnat riksdagen i protest mot regeringens proposition.

Mitt punktsättarinlägg:

Riksdagen är ett demokratins högsäte i Sverige, vi rätt få som förunnas att få vara med här i demokratins tjänst under en tid håller alltid våra jungfrutal, och vartefter vårt sista tal i kammaren, kanske ett punktsättartal som jag idag.

Jag ska säga några ord om asyl- och migrationspolitiken, som är komplicerad och laddad, och där det finns olika sakuppfattningar i de flesta partier. Det vittnar även dagens riksdagsdebatt om.  Mitt eget parti, Centerpartiet, står mycket samlat i dessa frågor, jag avviker på några punkter som en av mycket få förtroendevalda.

Och jag ska motivera varför jag i detta svåra beslut som dagens debatt handlar om, amnesti åt en stor avskiljd grupp ensamkommande asylsökande som fått avslag, kommer att lägga ned min röst.

Mitt inlägg blir naturligtvis rätt kort och koncentrerat, den som till äventyrs vill se mitt resonemang mer utvecklat, liksom vad jag engagerat mig i under min riksdagstid sedan 2004, hänvisar jag till min blogg startad ca 2006, bara googla mitt namn.

Jag har framförallt arbetat med försvarsfrågor, där jag gläds över mitt partis tydliga ställningstagande i Natofrågan, samt med landsbygds-, lantbruks- och livsmedelsfrågor samt några etiska frågor, framförallt om rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, och mycket mer!

Jag är en varm humanist och delar visionen om en värld i fred och utan gränser, men är också samtidigt en realist som inser att med dagens väldiga klyftor och utbredda fattigdom och fruktansvärda inbördeskrig och stora flyktings- och arbetskraftsinvandringsströmmar så är en reglerad migrationspolitik ofrånkomlig.

Min första kontakt på allvar med migrationsfrågorna var 2011 när vår stämma lanserade begreppet Nybyggarlandet Sverige, och 2012 när en arbetsgrupp inom mitt parti föreslog att Centerpartiet skulle stå upp för en helt fri invandring. Detta utlöste en stor idédebatt som landade väl, vi enades om både visioner och praktisk politik.

Jag skrev i april 2012 på DN Debatt om rättsskandalen att Sverige då, och fram t o m 2015, som enda land inte gjorde medicinska åldersbedömningar utan i praktiken godtog den ålder som den asylsökande själv uppgav. Jag beskylldes som främlingsfientlig, ingenting kunde vara mera fel. Idag är det jag då skrev och krävde genomfört i bred samstämmighet.

Hösten 2013 motsatte jag mig att centerstämman skulle ta ställning för att Sverige som enda land skulle öppna sina ambassader för de som vill söka asyl i Sverige, jag ville att detta skulle drivas på EU-nivå.

Idag anser jag att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Sverige har idag i praktiken en rätt oreglerad invandring där de som har modet och kraften att ta sig till Sverige och kan uthärda en del svåra år genom att illegalt, som papperslös, stanna kvar även om man fått avslag på asyl- eller arbetsansökan, lyckas vartefter i stor utsträckning att så småningom få uppehållstillstånd och medborgarskap.

Antingen får detta bejakas och fortsätta som ett faktum som inte går att ändra, eller får asyl- och arbetskraftsprövningen ske snabbare och följas av utvisningsbeslut som verkställs om man får nej.

Idag diskuterar vi regeringens förslag om en amnesti till ca 9.000 människor som 2015 ansökte om asyl i Sverige som ensamkommande barn under uppgivna 18 år men som alla upprepade gånger fått avslag på sin asylansökan. Ja, jag vet att förslaget innebär att de ska ges rätt att utan krav på resultat studera på gymnasium i 3-4 år. Även om de sedan inte skulle få arbete är det min uppfattning att deras anknytning till Sverige efter 6-7 år är så stark att egentligen ingen då kommer att utvisas till t ex Afghanistan, därför använder jag ordet amnesti och beklagar att regeringen inte haft kuraget att tala om var detta handlar om.

Jag har ju diskuterat åldersbedömning sedan 2012 och min uppfattning är att över 30 % av de som sökt, och ofta erhållit, asyl som barn under 18 år, egentligen har varit vuxna män mellan 20 och 30 år. Ingen vet naturligtvis exakt hur stor andelen är men jag anser att indicierna för det jag bedömer är mycket starka, vilket jag har utvecklat på min blogg och i artiklar.

Det innebär att över 3.000 av de som idag kan ges möjlighet att studera på gymnasium är vuxna män mellan 20 och 30 som uppgivit sig vara barn under 18 år.

För mig är detta djupt problematiskt och ett huvudskäl till att jag kommer att lägga ned min röst.

Hade regeringens förslag gällt dem som faktiskt var barn under 18, med 1-2 års säkerhetsmarginal, när de ansökte om asyl så finns det också enligt min mening skäl för Sverige att ge dem uppehållstillstånd och senare medborgarskap trots att de enligt vår migrationslagstiftning har fått avslag i flera instanser.

När 40 % av alla ensamkommande under uppgivna 18 år till EU under 2015 valde att ta sig till Sverige med 2 procent av EUs befolkning var huvudorsaken att Sverige utöver att vara ett rikt land också hade de mest generösa asylreglerna och förmånliga villkor i övrigt. Sverige lockade egentligen hit väldigt många av de som vi nu diskuterar, och kan därför sägas ha ett delansvar för att de kom hit.

När det plötsligt kom så många så klarade Sverige inte av att behandla asylansökningarna i rimlig tid och mottagandet blev också utdraget och påfrestande trots behjärtansvärda insatser av både det offentliga och det civila Sverige.

Därför är det inte orimligt att anse att Sverige kan ha ett ansvar för att diskutera en amnesti, en särbehandling, för de som enligt våra migrationsregler har fått avslag på sina asylansökningar och som ska utvisas.

Ett argument för att bevilja amnesti är också det som jag tidigare nämnde och som många för fram, allt färre utvisas och alltfler väljer att gå under jorden för att efter några år som papperslös åter söka uppehållstillstånd, dvs Sverige har i praktiken idag en rätt oreglerad migration som också har stora avigsidor och som innebär mänskliga lidanden på flera sätt.

Därför är det för oss som snart ska besluta ett mycket svårt beslut som väntar. Jag instämmer helt i den förödande kritik som framförts mot regeringens beredning och förslag.

Jag har respekt för vår talesperson Johanna Jönsson och för mina kollegor i centerpartiets riksdagsgrupp som landat i att stödja regeringens förslag. Jag har också respekt för att andra partier landat i att rösta nej.

För egen del, efter denna röstförklaring, kommer jag alltså inte att rösta nej men inte heller rösta ja. Mitt beslut att lägga ned min röst är också en stark kritik mot hur Sveriges migrationspolitik, och vårt godtagande av uppgiven ålder, var utformad under 2015 och tidigare och är därtill en stark kritik mot hur regeringen utformat den amnesti som det ju faktiskt handlar om.

Den som vill se mitt djupare resonemang i många inlägg på min blogg, googla mitt namn och sök t ex under etiketten invandring eller ålderskontroll asyl.

Med detta, Talman, tackar jag för snart 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag där jag verkligen har sökt göra mitt allra bästa, som alla andra här, och jag vill göra det genom att att symboliskt ta farväl genom att skaka hand med folkets främsta företrädare i denna kammare , med en av riksdagens talmän.

I NT och Corren, om Ög-centerns riksdagslista

Det är bra med vitalitet i politiken!

Jag kommenterade efter nomineringsstämman min nedflyttning till plats 4 på riksdagslistan för Centerpartiet i Östergötland på detta sätt.

Betydelsefullt vid omröstningen om plats två var att både ungdom och tunga Linköpingspolitiker förordade en förnyelse från Linköping, eftersom "Alliansen är död" och det lades mig till last att jag förespråkade partilinjen att Centerpartiet ska gå till val på att bilda en alliansregering.

Nåväl, stämman var tydlig och det respekterar jag.

En av Östergötlands två stora tidningar (NT) kommenterar idag vår riksdagslista genom ledarskribenten Edward Hollertz, som trots, eller tack vare, sin relativa ungdom regelmässigt skriver mycket intressanta ledare.

Correns tystnad på ledarplats kompletteras med att en insändare tagit upp frågan genom Bernt Gustafsson, pensionär.

Jag replikerar kort i dagens Corre och lyfter fram min enkla personkrysskampanj med röda kampanjpennor och personliga hembesök.

Jag kommer att införskaffa ett lager med röda valpennor med texten (ungefär) "Jag kommer bergsäkert att kryssa Staffan Danielsson i riksdagsvalet 2018!" Alla som tänker göra det ska få en penna av mig vid t ex ett personligt hembesök! 

Ring 0725-587721, eposta staffandan@gmail.com eller skriv till Staffan Danielsson, Erikstad gård, 585 93 Linköping! Tipsa gärna om andra som skulle uppskatta en penna med besök! Och bjud gärna in vänner till en fika när jag kommer! Och vill du bli min "återförsäljare" med eget lager, hör av dig!