Vilka medier och sajter får man läsa och länka till?

Jag uppskattar att ta del av nätets stora möjligheter på olika sätt, bl a genom att läsa många artiklar och lyssna på etermedia och poddar och youtubeklipp osv. Samt genom att utbyta länkar och diskutera i olika Facebooksgrupper, och på twitter, med både lik- och oliktänkande.

Det tar en del tid, visst, men är man samhällsintresserad så ger det också väldigt mycket tillbaka.

Man blir t ex väldigt insatt i de flesta samhällsfrågor och hur olika personer och partier och grupper resonerar.

Jag har bloggat sedan ca 2006 och sedan ca 2013 har jag startat 6-7 debattgrupper på Facebook som jag modererar tillsammans med andra, t ex Politisk Allmändebatt,  Brottsligheten i Sverige - Rapportgrupp, Politisk Centerdebatt,  och Liberalkonservativ debatt.

De två förstnämnde är öppna för alla intresserade som håller sig inom anständiga gränser, diskuterar i sak och utan personangrepp. Det går naturligtvis inte att vara ständigt närvarande i alla debatter så en god och närvarande moderering bygger på att de som deltar och diskuterar anmäler inlägg och kommentarer över gränsen till moderatorerna, genom de tre små prickarna t h om inläggen.

Detta innebär ju också att ibland kommer fel personer med i grupperna och kan göra extrema inlägg. Båda sådana inlägg och personer tas bort eller blockeras, så snart moderatorerna uppmärksammas på det eller själva upptäcker det. (Var gränserna går rådet det givetvis alltid delade meningar om).

En del som ser detta reagerar ofta starkt, men anmäler inte övertrampet utan sågar kanske istället gruppen som extrem och lämnar den, eftersom inlägget kunnat publiceras.

Var gränsen går vid moderering kan alltid diskuteras och har man alldeles för lågt i tak dör ofta grupperna sotdöden genom allt mindre debatt och alltmer likasinnade som dunkar varann i ryggen.

Var och en väljer naturligtvis själv vilka grupper man vill lyssna och diskutera i, och klarar man inte att diskutera med oliktänkande bör man nog avstå att vara med i grupper som bygger på bredd.

Det finns också en ständig diskussion om vilka medier och nätsajter som man får läsa ibland och ibland länka till intressanta artiklar i, eller ej.

Högerpopulister, och andra, varnar för och vill utesluta vänstersajter (som de anser) och tidningar som Expo, AFA, ETC, Flamman, Proletären, MagasinetParagraf, Motargument och liknande.

Vänsterpopulister, och andra, varnar för och vill utesluta högersajter och främlingsfientliga sajter och tidningar, som de anser, som Nyheter Idag, Samtiden, Samhällsnytt (f.d Avpixlat), Nya Tider, Fria Tider, Russia Today och liknande.

Om någon delar en artikel från respektive sajter och tidningar stämplas denna ofta av motsatta sidan som extrem och kommunist och samhällsomstörtande eller extrem och fascist och främlingsfientlig, typ. Och de t ex Facebooksgrupper som tillåter en och annan delning av belysande artiklar som tillför något stämplas genast som det ena eller det andra.

De brett inriktade forum där jag är med och modererar utesluter vare sig enstaka (OBS!) delningar från vänstersajter eller högersajter eller migrationskritiska sajter. Min uppfattning är dels att man rimligen måste kunna ta del av vad som skrivs både till vänster eller till höger för att bilda sig en uppfattning om verkligheten, även om den är delvis eller mer extrem. Och likaså blir det märkligt om intressanta och belysande artiklar, var de än publiceras, och vars innehåll inte går över rimliga gränser, inte kan länkas utan en ständig upphetsad debatt om länkningen i sig.

FB-gruppen Politisk Allmändebatt syftar till debatt över parti- och blockgränser. Gruppen växer (nu ca 2.700 med) och diskussionen är livlig med många intressanta trådar varje dygn. Rapportgruppen Brottsligheten i Sverige har snabbt växt till över 2.000 medlemmar, varje dygn rapporteras där in grövre och uppmärksammade brott samt ett axplock av "mängdbrott", för att ge en bild över brottsligheten i Sverige och hur den utvecklas över tid.

Vad gäller t ex rapporteringen om brott i svenska normalmedier har man stränga principer att mycket lite redovisa  t ex signalement eller nationalitet eller bakgrund eller vilka grupper eller grupperingar det är som varit i slagsmål eller grovt misshandlat eller mördat. Alternativmedia på högerkanten frossar istället gärna i just detta, och alla som saknar information i normalmedia kan, och många gör det, skaffa sig massor av information av mycket blandad kvalitet.
När brott rapporteras och informationsknappheten är alltför knapp (olika uppfattningar, jag vet), och en hyggligt saklig bredare information finns i alternativmedia i en artikel, då ska den kunna länkas utan någon uppståndelse. Nej. säger motståndare, då ger man dessa sajter reklam. Som om de ofta inte har väldigt många följare/läsare och redan är väl kända i samhället. Jag tror alltså tvärtom, dessa medier/sajter växer snarare ju mer normalmedia begränsar sin information där den har allmänintresse (olika uppfattningar, jag vet), och ju mer personer inom den s.k åsiktskorridoren fördömer att dessa medier läses eller nämns. Däremot är det ofta bra att i följetexten kort ange vilken typ av nättidning/sajt man länkar till.


Välkommen med om du vill lyssna och diskutera förutsatt att du respekterar gruppernas beskrivningar och de regler som gäller.

BRÅ, Jerzy Sarnecki och Morgan Johansson i vild reträtt!

BRÅ, Jerzy Sarnecki och Morgan Johansson i vild reträtt!

(Och Sarnecki i vilt motanfall).

Uppdrag Granskning gjorde ikväll ett utmärkt reportage om grov brottslighet i form av våldtäkter.

Jag har i flera år krävt att Sverige som andra länder för statistik om grov brottslighet och nationalitet, som i alla andra länder. Samt att BRÅ åter gör analyser av brottsligheten även bland invandrare.

Justitieminister har närmast blankt avvisat detta, det är "att fiska i grumliga vatten med främlingsfientliga motiv", typ. Och han har tydligt deklarerat att den förra rapporten baserad på siffror från typ förra seklet räcker för att tolka verkligheten även idag...

Kriminologen Sarnecki Intervjuades i programmet och medgav motvilligt att någon forskning kanske behövdes, främst av honom själv. Samtidigt buntade han ihop alla som ville ha mer öppen statistik och mer analyser som typ främlingsfientliga rasistiska krafter på extremhögerkanten. Alltså även mig.

Jag betackar mig för Sarneckis och Morgan Johanssons ohemula och upprörande ihopbuntningar. Jag är socialliberal och en varm humanist, inget annat. Men jag anser bestämt att försöker man mörka verkligheten kring grov brottslighet som både Sarnecki och Johansson faktiskt vill, så bara förvärrar man det man vill förhindra. Ryktesspridning växer, alltfler reportage görs av olika kvalitet och alltfler börjar tro att nästan alla brott begås av andra än infödda svenskar.

Plötsligt har Sarnecki och Johansson inget emot att Brå åter analyserar brottsutvecklingen, de har t o m fräckheten att påstå att de varit öppna för det i många år trots att de båda kategoriskt motsatt sig det.

Läs länken och länkarna i bla detta blogginlägg. Läs gärna också denna ExpressenDebatt från feb 2017!

Sarnecki har sedan fräckheten och omdömeslösheten att gå till frontalangrepp på Uppdrag Granskning, med sällan skådad härskarteknik och överhetsfasoner. Som så ofta hävdar han att ingen annan än han, eller möjligen andra kriminologer, ska uttala sig i dessa frågor, inga andra är nämligen kvalificerade att göra det, vare sig medborgare eller politiker eller granskande journalister.

Jag tycker att Mustafa Panshiri, Amineh Kakabaveh, Ann Heberlein, och jag själv, hade värdefulla synpunkter i denna så viktiga och laddade fråga som verkligen förtjänar en djupare diskussion. För en gångs skull fick andra än bara Sarnecki ge sina inspel.

Kommer Sarnecki efter denna avklädning, och frontalangrepp på allt och alla, att fortsatt vara den kriminolog man intervjuar så är jag nästan beredd att äta upp min sko.

Jag kräver att Sarnecki omgående slutar upp med att bunta ihop alla som vill diskutera som extremister och rasister, och att han ber t ex mig, och många andra, om ursäkt för att hans ihopklumpning givetvis också drabbar mig, och dem.

Även Morgan Johansson, justitieminister, bör besinna sig när han använder samma debatt- och härskarteknik som Sarnecki.

Jag välkomnar att SCB och BRÅ åter börjar föra brottsstatistik som i andra länder och tidigare i Sverige, att BRÅ gör nya analyser som i tidigare rapporter, samt att forskare äntligen tar tag i detta uppenbart outforskade område.

Jag hoppas att Sarnecki inte är en av dem, hur ska någon kunna ha förtroende för vad han kommer fram till med så starka känslor och fördomar och blinda beskyllningar?
Hans självförhärligande att han är den ende krimonologen som i alla fall forskat lite om det han så starkt försökt att stoppa.., medan "andra kriminologer inte gjort många knop" är också ett självcentrerat uttalande som totalsågar hans kollegor...

Tack Uppdrag Granskning för en modig och behövlig och givande Granskning!

Mina Memoarer, Blogginlägg två, Skandalöst höga LRF-pensioner mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).

Föreningsbanken och Landshypotek

Jag har respekt för Bo Dockered som en stor facklig bondeledare, även om han hade fel i spårbytet. Han gjorde senare en djärv och mycket framgångsrik insats när LRF räddade den konkurshotade föreningsbanken tillsammans med Sparbanken och bildade nuvarande Swedbank. Egentligen borde Länsförsäkringar gjort detta så hade man sluppit att senare till stora kostnader få bilda en bank från grunden, LF bank. Man var väldigt nära att gå in i föreningsbanken men de 2 rikaste länsbolagen, i Dalarna och Östergötland, lyckades tyvärr hejda affären. Istället gjorde LRF en riskfylld men framgångsrik insats som gav stor utväxling tillbaka i månghundramiljonersklassen.

I dessa dagar satsar också lantbrukets bottenlåneinstitut Landshypotek på att starta bank. Landshypotek är kooperativt och lyckades på 1990-talet med knapp nöd undgå att bolagiseras. Jag satt något tiotal år kring 1995-2005 i styrelsen för Landshypotek Östgöta och värderade gårdar, vilket var intressant och givande på många sätt. Landshypotek har sina rötter i 1800-talet och har betytt mycket för lantbrukets kapitalförsörjning. Under mina sista år i Landshypotek fördes en diskussion om den hårdnande konkurrensen borde föranleda att verksamheten skulle säljas till t ex LF bank eller annan bank. Kapitalmarknaderna blir alltmer internationella och en liten spelare med all utlåning i en enda bransch kan ha svårt både med hög rating för att låna billigast, och med högre risk om branschen skulle krisa. Landshypotek har också i flera decennier tappat marknadsandelar, Swedbank har gått om som marknadsledare och andra banker stärker sin ställning.

Det bedömdes att medlemmarna skulle fått ca 6 gånger sitt insatskapital vid en försäljning, samtidigt som en starkare aktör bildades och konkurrensen stärktes. Jag förespråkade det alternativet som det bästa för medlemmarna, men utan framgång. Likt en gång slaktkooperationen, som nu är Finlands- och Danmarksägd i stor utsträckning, trodde en överväldigande majoritet, som därtill uppskattade att värdera fastigheter, att Landshypotek är/var för evigt och skulle klara sig bra.

Nu kommer oroande signaler att Landshypotek drabbas av kreditförluster och att den internationella ratingen sjunker. Man har också tagit beslutet att bygga upp en egen bankverksamhet vilket är mycket kapitalkrävande och riskfyllt. Jag är bekymrad. Om en försäljning skulle aktualiseras, vilket jag fortfarande tror vore klokt, vad kommer då värdet på företaget att vara?

Skandalöst höga LRF-pensioner

Jag har alltid värderat öppenhet, raka puckar och rimliga ersättningar åt politiker och förtroendevalda i t ex LRF. Jag minns väl när ombuden från Östergötland kring 1990 hade förmöten inför LRFs riksförbundsstämma och diskuterade arvoden till LRFs styrelse och dess ordförande. Bo Dockered hade runt 750.000 kr per år i arvode, vilket vi tyckte var väldigt mycket. Vi vill egentligen pruta men bet ihop och avstod detta.

Vi visste då inte att utöver sitt arvode så hade LRFs styrelse, utan att stämman informerades och säkert på initiativ av Bo Dockered själv, beslutat att tilldela ordföranden en avsättning på runt 2 mkr per år till framtida pension (i dagens penningvärde), dvs efter 8 ordförandeår skulle maxbeloppet 8 mkr ha avsatts. (Tidigare ordförande som företrädaren Sven Tågmark hade inte haft detta).

Vi visste heller inte att även LRFs vice ordförande Sture Jönsson också tilldelats en viss pensionsavsättning av sin egen styrelse.

Och vi visste inte att LRFs styrelse beslutat att om Hans Jonsson skulle efterträda Bo Dockered som LRFs ordförande så skulle hans vice ordförandeår i efterhand vara fullt pensionsgrundande. Hans Jonsson efterträdde också Dockered efter två viceordförandeår vilket innebar att efter bara 6 ordförandeår skulle pensionsfallskärmen om 8 mkr vara fullt utvecklad. Hans Jonsson lämnade då sitt uppdrag. (Hans Jonsson var i övrigt en utmärkt ordförande, den bäste som jag har träffat).

När Caroline Trapp föreslogs efterträda Hans Jonsson kom frågan upp i LRFs styrelse att även hon skulle få samma generösa pension som sina båda företrädare. Och att det kunde väl liksom tidigare LRFs styrelse besluta utan besvärande offentlig kommunikation med sin stämma. Jag krävde att full öppenhet skulle gälla och att frågan skulle hänskjutas till stämman. Så skedde också.

På stämman avstod jag, som styrelseledamot, att driva frågan. Stämman var mycket besvärad men följde utan motförslag styrelseledamoten Lars Larssons plädering för att samma pension borde tilldelas LRFs första kvinnliga ordföranden som till de två tidigare manliga.

Därefter utreddes pensionsvillkoren för kommande LRF-ordföranden efter Caroline och en fast ersättning på 1,5 mkr vid avgången ersatte den hittillsvarande nivån på 8 mkr för 8 ordförandeår. Det säger nog allt om hur LRFs styrelses tidigare beslut ska värderas. Jag begriper fortfarande inte hur en förtroendevald LRF-styrelse kunde agera så i det fördolda och i sak.

Valberedningens förslag till LRF-ordförande

Under 2003 stod det allt klarare för oss i styrelsen att det inte bar för LRFs ordförande Caroline Trapp. Jag kände Caroline sedan vår tid på Lantbruksuniversitetet och gillade henne trots våra lite olika synsätt politiskt då, C respektive SKP.  Hon blev sedan lantbrukare och säkert mer pragmatisk. Jag och andra ville gärna bistå henne i t ex hennes ordförandearbete gentemot de politiska partierna men hon kände och bar ansvaret mycket själv trots rätt begränsad erfarenhet.

Valberedningen uppfattade det ohållbara läget och kom fram till att det behövdes ett skifte. Det fanns dock ingen naturlig kronprins eller – prinsessa. Man våndades och funderade och landade slutligen i att tillfråga mig, kanske lika överraskande som när jag valdes till LRF-ordförande i Östergötland. Jag ansåg ju att förnyelse behövdes och kunde inte avböja, och kände också en trygghet i att faktiskt ha förmågan att kunna samla styrelse och rörelse.

Lika trygga var dock inte alla i och utanför förbundsstyrelsen, varav en del säkert hade Juholtsvarning på mig (innan begreppet ens var uppfunnet), typ yvig och ostrukturerad. Visst har jag alltid haft en lättsam jargong och gillar att skämta (efter min mor) men samtidigt drivs jag av djupt rotad övertygelse och stort allvar och en vilja att samla, vilket dock kanske inte alla ser.

Valberedningens ordförande byttes p g av sjukdom, jag låg nog alltför lågt och när skogsfolket i styrelsen tvekade inför mig och när Caroline bad om ett sista år så blev resultatet en rätt bred voteringsseger för Caroline. Jag lämnade givetvis styrelsen i maj 2004, lite besviken men utan bitterhet.

Vägen till riksdagsledamot

Parallellt med mitt engagemang i LRF hade jag fortsatt som fritidspolitiker (C) i Linköping. LRF består av små och stora bönder och alltfler skogsägarmedlemmar. Många röstar på Centerpartiet men också alltfler på Moderaterna. Det utformades en praxis, (där nog M var drivande) att är man ledande inom LRF bör man tona ner eller lämna partipolitiken. Jag höll inte med utan menade att det är en styrka och tillgång att även som regional LRF-ledare kunna ha ett politiskt engagemang, t ex på kommunal nivå. Självklart ska LRF-uppdraget genomföras partipolitiskt obundet.

Så jag behöll envist mitt kommunala uppdrag i miljönämnden i Linköping även som länsförbundsordförande. På grund av detta, att jag blev känd över länet i min LRF-roll och behöll en politisk plattform, valde Centerpartiet att från 1994 års val placera mig som 2:a på riksdagslistan. Det innebar fram till 2004 ingenting, eftersom Centerpartiet i Östergötland, efter storhetstiden på 1970 och 80-talet med 3 mandat därefter endast haft ett mandat.

Men 2004 skedde en förändring. Vår lysande stjärna Lena Ek, som nästan blev Centerordförande istället för Maud Olofsson, kände nog att spänningen mellan henne och Maud efter valet (vilket mest berodde på Maud) behövde lösas upp, och valde att kandidera till Centerpartiets enda plats i EU-parlamentet. I augusti intog hon sin plats och jag ersatte henne som riksdagsledamot för Östergötland (C).

Jag fick sedan förtroendet att i hennes bortavaro toppa östgötalistan i både valet 2006 och 2010 och gladdes över att ca 1.600 väljare (knappt 8 respektive 10 % av alla som röstade C) kryssade mig. I valet 2014 var det åter naturligt att Lena, nu som miljöminister, åter toppade listan med mig (67 år) som åter tvåa. Hon fick 1660 kryss och jag 1212, vilket var goda resultat för oss båda. Min enkla småannonskampanj betonade att jag vågade diskutera migration och tiggeri, vilket alltså inte avskräckte östgötar från att kryssa mig, snarare tvärtom.

Bättre stöd underifrån än uppifrån

Min självständighet och drivkraft gjorde nog i både LRFs styrelse under 8 år, och ca 7 år också i Centerpartiets styrelse, och 10 år i Centerpartiets riksdagsgrupp, att respektive ledningar hållit mig under god uppsikt och inte alltid litat på mig, eftersom jag drivit på i enstaka frågor enligt deras uppfattning lite för mycket och ibland, enligt dem, fel. Min bild är ändå att jag varit lojal men visst, lite envis i mina hjärtefrågor. Om förtroendet för mig inte alltid varit det bästa uppifrån har jag dock alltid känt ett massivt och starkt stöd från både LRFs och Centerpartiets gräsrotsmedlemmar!

Jag kom in i Centerpartiets partistyrelse 1997 när Lennart Daleus blev partiledare. Förtroendet sjönk för honom efter några år, hans karisma från kärnkraftsomröstningen hade falnat med åren. Några veckor innan han meddelande sitt beslut att avgå hade jag rått honom till det, baserat på stämningarna i medlemsleden i Östergötland.

Under min tid i partistyrelsen kom det på förslag att Centertidningar skulle säljas, den koncern som mirakulöst bra hade byggt upp av främst Allan Pettersson. Jag stödde kraftfullt det förslaget, i övertygelsen om att företaget stod på topp, att det var för hög risk att ha alla ägg i samma korg samt att papperstidningens framtid ändå rimligen skulle hotas av utvecklingen. Trots att en del motsatte sig en försäljning är det imponerande att partistyrelsen under Maud Olofssons ledning hade kraften och modet och framsyntheten att sälja för hela 1,8 miljarder kronor, vilket har visat sig vara ett klockrent beslut. I alla fall för säljaren.

I både LRF och Centerpartiet har jag ständigt drivit på för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk. Några av Centerpartiets hjärtefrågor är ju bäst möjliga konkurrensförutsättningar för små och stora företag och för lantbruket. Visst ska livsmedels- och energiproduktionen från åker- och skogsmark bedrivas marknads- och möjlighetsinriktat men för framgång förutsätter det också rättvisa näringspolitiska spelregler.

Vikten av sociala medier! Thomas Gur, Bernt Herlitz

Det finns en, kanske växande, misstro mot press och etermedia. Speglar de verkligheten eller har de en agenda där vissa nyheter väljs bort?

Fanns, eller finns, den s.k Åsiktskorridoren, där main stream-Nyheter som speglar migrationen positivt lyftes fram medan nyheter kring problem tonades ned? Min uppfattning är entydigt ja, baserat bl a på egna erfarenheter.

Två aktuella exempel visar väl hur "fel nyheter" inte lyfts fram av etablerade medier, eller av delar av dem, beroende på att de som drabbats anses ha tvivelaktiga åsikter eller ha gjort fel.

Som väl är finns sociala medier som i mycket är en rikedom, enligt min uppfattning. (Mycket är också fel och ska bekämpas, visst). Där speglas alla nyheter, både de som är mera politiskt korrekta men även sådana som inte är det.

Den seriösa och erkände samhällsdebattören Thomas Gur bjöd under Almedalsveckan både förra året och i år in till ett spontanmöte kring migration på sidan av Visby domkyrka. Jag lyssnade förra året, vi var kanske 70-80 stycken, lugnt och stilla.

I år häde detsamma och Thomas Gur presenterade sin 9,5 teser, Martin Luther hade väl fler.

Sedan hände det sensationella, enligt min uppfattning. Personal från Svenska kyrkan tyckte att mötet var obehagligt, och att stämningen var dålig. Domprosten Hermansson bestämde sig för att ringa i kyrkklockorna för att avbryta mötet eftersom han ansåg att det inträffade var så samhällsfarligt att det var "fara å färde". 

Domprosten slirar på sanningen. Han hörde Thomas Gur säga saker som han inte sa, och han påstår att han fick "knuffa sig fri".

Smålandsposten sammanfattar väl det mycket anmärkningsvärda som hände.

Rapporteringen om vad som hände var i vanlig ordning blixtsnabb på sociala medier, tidningen Dagen och Nyheter Idag var snabba. Jag trodde att "gammelmedia" rätt dåligt speglade händelsen men ser nu vid en googling att både TT och Aftonbladet/Expressen och en del "landsortspress" har skrivit.  Bra! Några opinionsbildare (t ex Johan Hakelius, Carl Bildt, Sven-Otto Littorin) och några borgerliga tidningar (Smålandsposten, SvD, GP/Teodorescu).

Dagens Nyheter ser jag inget från och från den samlade vänsterfronten hörs ingen upprördhet alls, tja, egentligen ingenting. Det är rätt talande. Knappast några liberala tidningar tycker att frågan är värd att kommentera.

Andreas Magnusson är en vänsterkrönikör i vänstermagasinet Paragraf. Han skriver ändå helt utifrån domprostens världsbild från början som innehåller flera subjektiva osanningar. Han ger domprosten en mild kritik och är mera upprörd över Thomas Gur som borde ha sökt polistillstånd.

En annan persons öde som främst belysts i SD-vänliga Samhällsnytt (tidigare Avpixlat) är tandhygienisten Bernt Herlitz. Han bröt mot sekretesslagen när han till Migrationsverket redovisade sin uppfattning att några av hans patienter som var ensamkommande flyktingbarn inte var barn utan vuxna män. Det Migrationsverket gjorde var att informera de berörda och deras gode män. Hans kontakt med Migrationsverket ledde till att han avskedades av region Gotland. Han överklagade till tingsrätten och fick delvis framgång. Region Gotland överklagade till arbetsdomstolen med hjälp av dyra advokater och vann, vilket leddet till att Herlitz dömdes att betala deras advokatkostnader på över en halv miljon kronor.

Jag tycker att hans straff är väldigt hårt relativt det misstag han gjort. När jag googlar hittar jag egentligen ingenting från media i övrigt om honom. Därför länkar jag till en artikel i Samhällsnytt som speglar hur Herlitz upplever det skedde som naturligtvis är en katastrof för honom.Hans brott och det straff som han drabbats av, avsked samt den väldiga advokaträkningen från Region Gotland, anses uppenbarligen inte ha nyhetsvärde. Vare sig brottet i sig, eller konsekvenserna när han delvis vann och regionen överklagade en del och fick rätt vilket ledde till krav på över en halv miljon kronor.

I sakfrågan torde Herlitz enligt min bedömning ha rätt, att några av hans patienter var vuxna män och inte barn. Uppenbart innebär patientsekretessen att man inte ska skriva till andra myndigheter, vilket Herlitz uppfattade trodde var OK efter ett uttalande från Migrationsverkets rättsenhetschef i Almedalen.

Herlitz har öppnat ett konto där de som vill kan stödja honom med att betala Region Gotlands advokatkostnader, vilket så många har gjort att över 530.000 kr har kommmit in. Även detta tycker jag har nyhetsvärde men inte heller detta redovisas av media utöver typ Samhällsnytt.

Har det som hänt Bernt Herlitz verkligen inget nyhetsvärde? Ge gärna era synpunkter.

Och om det har nyhetsvärde, varför skriver inte media något om det? Min tro är att det spelar in att man inte vill lyfta frågan om åldersbedömning och att många fått asyl som barn fast de är vuxna, samt att man ser kritiskt på vad Herlitz gjorde och väl menar att hans straff är rimligt och inget att belysa?

Mer ekomat - men använder danskt slaktavfall

Jag diskuterar ibland ekomat, det sanslöst framgångsrika konceptet. Ett bra miljöalternativ, svensk ekomat och svenskt jordbruk i sin helhet är goda miljöalternativ.

Dagens Industri har idag på sista sidan en artikel om ekologisk odling, som kunde varit en annons.

"Ökat sug efter ekologisk mat omvandlar det svenska jordbruket".

"Beror lönsamheten på stödet för ekologisk produktion? (ca 3/4 miljard per år)
-Ersättningen har viss betydelse men ska inte överdrivas, att odla ekologiskt är ofta lönsamt även utan ekostödet som inte är så stort idag, ca 1.500 kr per hektar, säger Johan Ascard på Jordbruksverket".

"Objektiva kalkyler från LRF-konsult visar att det är högre lönsamhet både på ekologiska växtodlings- och mjölkgårdar än på konventionella gårdar".

"Till näring används ekologisk stallgödsel, kvävefixerande baljväxter, rester från livsmedelsförädling och annat organiskt material".

Ekomat bygger sin framgång på att man inte använder kemiska bekämpningsmedel eller mineralgödsel, till skillnad från det moderna vanliga jordbruket.

Ekologisk odling har dock betydande bekymmer med att tillgodose växternas näringsbehov och tillför därför stora mängder växtnäring från det konventionella jordbruket och livsmedelsindustrin, t ex stallgödsel, köttmjöl, etanolrester och halm.

Ännu så länge är detta knappast känt av allmänheten, och kanske det inte skulle bry sig om det.

Tidningen ETC lyfter i en färskt artikel frågan, rubricerad "Varför är ekologiska grönsaker gjorde på danskt kött?"

Jag tror att en del av det danska "ekoundret" är att stallgödsel och köttmjöl från det konventionella jordbruket försörjer det danske ekojordbruket med växtnäring som förädlas till premiummat stämplad "ekologisk".

Statsstödet till svenskt ekojordbruk är ca 3/4 miljard kronor per år. Merkostnaden för Sveriges kommuner och regioner och myndigheter när (och om) de lyckas upphandla 60 % av sina matinköp som eko (svenskt och importerat) torde vara några miljarder kronor per år).

Jag har skrivit många blogginlägg och artiklar om detta, se min blogg och etiketterna ekoodling och jordbruk.

Jag bejakar självfallet ekomat om konsumenterna vill ha det så. Men statens miljöstöd måste utformas så att olika odlingskoncept likanbehandlas. Och jag tror att det i längden gagnar ekologiskt jordbruk att deras dispenser och växtnäringsförsörjning kritiskt granskas, om inte så kan det plötsligt komma en förtroendekris.

Mitt punktsättarinlägg i dagens riksdagsdebatt, efter 13 riksdagsår. Och varför jag avstår om amnesti/gymnasiestudier

Jag har skrivit mycket om vägval i svensk migrationspolitik, om ålderskontroll vid asylansökan, med mera. Och med mera.

I dagens riksdagsdebatt sätter jag punkt för 13 år i Sveriges riksdag. Se mitt anförande här på riksdagens web-TV. (scrolla ned till mitt namn i talarlistan). Här protokollet från debatten. 

Jag intervjuas av Expressen-TV. och av Radio Östergötland. SVT Ost skriver här.

Expressen skriver här om 3 liberaler och om mitt beslut.

Här ett foto när jag tackar för 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag genom att skaka hand med en av riksdagens Talmän.

Jag summerar i några meningar mina insatser i riksdagen och varför jag kommer att avstå i riksdagsbeslutet om amnesti (gymnasiestudier) för en grupp ensamkommande asylsökande som alla fått avslag i flera instanser.

Frågan är misskött och svår.

Frågan skär genom många partier. I dagens riksdagsdebatt kommer utöver berörda utskottsledamöter flera andra riksdagsledamöter att ta till orda, utöver mig själv också två liberaler (Christina Örnebjär och Nina Lundström) samt två riksdagsledamöter från KD (Emma Henriksson och Roland Utbult). Socialdemokraten Sara Karlsson har lämnat riksdagen i protest mot regeringens proposition.

Mitt punktsättarinlägg:

Riksdagen är ett demokratins högsäte i Sverige, vi rätt få som förunnas att få vara med här i demokratins tjänst under en tid håller alltid våra jungfrutal, och vartefter vårt sista tal i kammaren, kanske ett punktsättartal som jag idag.

Jag ska säga några ord om asyl- och migrationspolitiken, som är komplicerad och laddad, och där det finns olika sakuppfattningar i de flesta partier. Det vittnar även dagens riksdagsdebatt om.  Mitt eget parti, Centerpartiet, står mycket samlat i dessa frågor, jag avviker på några punkter som en av mycket få förtroendevalda.

Och jag ska motivera varför jag i detta svåra beslut som dagens debatt handlar om, amnesti åt en stor avskiljd grupp ensamkommande asylsökande som fått avslag, kommer att lägga ned min röst.

Mitt inlägg blir naturligtvis rätt kort och koncentrerat, den som till äventyrs vill se mitt resonemang mer utvecklat, liksom vad jag engagerat mig i under min riksdagstid sedan 2004, hänvisar jag till min blogg startad ca 2006, bara googla mitt namn.

Jag har framförallt arbetat med försvarsfrågor, där jag gläds över mitt partis tydliga ställningstagande i Natofrågan, samt med landsbygds-, lantbruks- och livsmedelsfrågor samt några etiska frågor, framförallt om rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, och mycket mer!

Jag är en varm humanist och delar visionen om en värld i fred och utan gränser, men är också samtidigt en realist som inser att med dagens väldiga klyftor och utbredda fattigdom och fruktansvärda inbördeskrig och stora flyktings- och arbetskraftsinvandringsströmmar så är en reglerad migrationspolitik ofrånkomlig.

Min första kontakt på allvar med migrationsfrågorna var 2011 när vår stämma lanserade begreppet Nybyggarlandet Sverige, och 2012 när en arbetsgrupp inom mitt parti föreslog att Centerpartiet skulle stå upp för en helt fri invandring. Detta utlöste en stor idédebatt som landade väl, vi enades om både visioner och praktisk politik.

Jag skrev i april 2012 på DN Debatt om rättsskandalen att Sverige då, och fram t o m 2015, som enda land inte gjorde medicinska åldersbedömningar utan i praktiken godtog den ålder som den asylsökande själv uppgav. Jag beskylldes som främlingsfientlig, ingenting kunde vara mera fel. Idag är det jag då skrev och krävde genomfört i bred samstämmighet.

Hösten 2013 motsatte jag mig att centerstämman skulle ta ställning för att Sverige som enda land skulle öppna sina ambassader för de som vill söka asyl i Sverige, jag ville att detta skulle drivas på EU-nivå.

Idag anser jag att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Sverige har idag i praktiken en rätt oreglerad invandring där de som har modet och kraften att ta sig till Sverige och kan uthärda en del svåra år genom att illegalt, som papperslös, stanna kvar även om man fått avslag på asyl- eller arbetsansökan, lyckas vartefter i stor utsträckning att så småningom få uppehållstillstånd och medborgarskap.

Antingen får detta bejakas och fortsätta som ett faktum som inte går att ändra, eller får asyl- och arbetskraftsprövningen ske snabbare och följas av utvisningsbeslut som verkställs om man får nej.

Idag diskuterar vi regeringens förslag om en amnesti till ca 9.000 människor som 2015 ansökte om asyl i Sverige som ensamkommande barn under uppgivna 18 år men som alla upprepade gånger fått avslag på sin asylansökan. Ja, jag vet att förslaget innebär att de ska ges rätt att utan krav på resultat studera på gymnasium i 3-4 år. Även om de sedan inte skulle få arbete är det min uppfattning att deras anknytning till Sverige efter 6-7 år är så stark att egentligen ingen då kommer att utvisas till t ex Afghanistan, därför använder jag ordet amnesti och beklagar att regeringen inte haft kuraget att tala om var detta handlar om.

Jag har ju diskuterat åldersbedömning sedan 2012 och min uppfattning är att över 30 % av de som sökt, och ofta erhållit, asyl som barn under 18 år, egentligen har varit vuxna män mellan 20 och 30 år. Ingen vet naturligtvis exakt hur stor andelen är men jag anser att indicierna för det jag bedömer är mycket starka, vilket jag har utvecklat på min blogg och i artiklar.

Det innebär att över 3.000 av de som idag kan ges möjlighet att studera på gymnasium är vuxna män mellan 20 och 30 som uppgivit sig vara barn under 18 år.

För mig är detta djupt problematiskt och ett huvudskäl till att jag kommer att lägga ned min röst.

Hade regeringens förslag gällt dem som faktiskt var barn under 18, med 1-2 års säkerhetsmarginal, när de ansökte om asyl så finns det också enligt min mening skäl för Sverige att ge dem uppehållstillstånd och senare medborgarskap trots att de enligt vår migrationslagstiftning har fått avslag i flera instanser.

När 40 % av alla ensamkommande under uppgivna 18 år till EU under 2015 valde att ta sig till Sverige med 2 procent av EUs befolkning var huvudorsaken att Sverige utöver att vara ett rikt land också hade de mest generösa asylreglerna och förmånliga villkor i övrigt. Sverige lockade egentligen hit väldigt många av de som vi nu diskuterar, och kan därför sägas ha ett delansvar för att de kom hit.

När det plötsligt kom så många så klarade Sverige inte av att behandla asylansökningarna i rimlig tid och mottagandet blev också utdraget och påfrestande trots behjärtansvärda insatser av både det offentliga och det civila Sverige.

Därför är det inte orimligt att anse att Sverige kan ha ett ansvar för att diskutera en amnesti, en särbehandling, för de som enligt våra migrationsregler har fått avslag på sina asylansökningar och som ska utvisas.

Ett argument för att bevilja amnesti är också det som jag tidigare nämnde och som många för fram, allt färre utvisas och alltfler väljer att gå under jorden för att efter några år som papperslös åter söka uppehållstillstånd, dvs Sverige har i praktiken idag en rätt oreglerad migration som också har stora avigsidor och som innebär mänskliga lidanden på flera sätt.

Därför är det för oss som snart ska besluta ett mycket svårt beslut som väntar. Jag instämmer helt i den förödande kritik som framförts mot regeringens beredning och förslag.

Jag har respekt för vår talesperson Johanna Jönsson och för mina kollegor i centerpartiets riksdagsgrupp som landat i att stödja regeringens förslag. Jag har också respekt för att andra partier landat i att rösta nej.

För egen del, efter denna röstförklaring, kommer jag alltså inte att rösta nej men inte heller rösta ja. Mitt beslut att lägga ned min röst är också en stark kritik mot hur Sveriges migrationspolitik, och vårt godtagande av uppgiven ålder, var utformad under 2015 och tidigare och är därtill en stark kritik mot hur regeringen utformat den amnesti som det ju faktiskt handlar om.

Den som vill se mitt djupare resonemang i många inlägg på min blogg, googla mitt namn och sök t ex under etiketten invandring eller ålderskontroll asyl.

Med detta, Talman, tackar jag för snart 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag där jag verkligen har sökt göra mitt allra bästa, som alla andra här, och jag vill göra det genom att att symboliskt ta farväl genom att skaka hand med folkets främsta företrädare i denna kammare , med en av riksdagens talmän.

Spänningar inom S i migrationspolitiken - Ledarsidorna.se avslöjar

Ni som följer mig vet att jag sedan 2012 - med idéprogramdebatten och min artikel på DN Debatt om medicinska åldersbedömningar - diskuterar asyl- och migrationspolitik utifrån analysen att Sverige, som litet land i norra Europa, måste anpassa sina regelverk i riktning mot övriga EU-länder.

För detta enkla konstaterande har jag av media och av politiker skällts för att vara typ främlingsfientlig. Inget kunde vara mera fel, jag är en varm humanist. Men, det är riktigt att jag jag i några riksdagsomröstningar inte har kunnat rösta nej utan har lagt ned min röst.

Mindre känt är att det inom de flesta partier går skarpa skiljelinjer mellan de olika uppfattningarna om migrationspolitiken. I Liberalerna kommer 3 riksdagsledamöter att avstå eller rösta ja till regeringens gymnasieamnesti; Christina Örnebjär, Nina Lundström och Birgitta Ohlsson. De har lagt en gemensam motion.

Hos Moderaterna finns också en rätt stark opinion i den riktningen men riksdagsgruppen håller ihop, vad jag vet.

Kristdemokraterna är delade i migrationspolitiken ändå upp i partistyrelsen men vad jag vet så håller riksdagsgruppen ihop om nej till gymnesisamnesti.

Och Socialdemokraterna, som vi alla vet, där röstar alla enligt partilinjen vilket är en förklaring till deras långa regeringsduglighet. Men många riksdagsledamöter skulle med all säkerhet gärna rösta nej. Sara Karlsson lämnar t ex riksdagen i protest.

Den fristående socialdemokraterna Johan Westerholm (son till liberalen Barbro Westerholm) har god insyn i socialdemokratin och avslöjar här på sin sajt Ledarsidorna.se att UD med Utrikesminister Margot Wallström och statssekreterare Annika Söder (och säkert stödda av 5 socialdemokratiska sidoorganisationer) i ledningen aktivt motarbetar regeringens skärpta migrationspolitik.

Stämmer detta, vilket jag håller för rätt sannolikt, är det sprängstoff.

Fakenews från Migrationsverket om deras åldersbedömning av ensamkommande 2015.

När vi diskuterar viktiga samhällsfrågor i Sverige, och i USA, måste naturligtvis debatten utgå ifrån verkligheten och inte från "Fake News".

Jag har diskuterat rättsskandalen när Migrationsverket under många år svek rättssäkerhet och likabehandling när man underlät att medicinskt kontrollera ålder på ensamkommande asylsökande som uppgav sig vara barn under 18 år, och istället i praktiken nästan jämt godtog den ålder som den asylsökande själv uppgav.

Jag har i detta blogginlägg redovisat varför jag kommer att avstå i frågan om amnesti/gymnasiestudier för ca 9.000 ensamkommande som alla fått avslag i flera instanser på sina asylansökningar, och jag skriver också om det vägval som jag anser att Sverige står inför i migrationspolitiken.

Corren och NT intervjuar mig om detta den 18 maj.

Jag hävdar bl a att starka indicier pekar på att över 30 % av dessa som nu ska få amnesti var och är vuxna män mellan 20 och 30 år, dvs över 3.000.

(tillagt 18 maj: Expressen gör en stor genomgång av de 9.000, dock helt utan att gå in på hur stor andel som kan ha varit vuxna män mellan 20 och 30 när de sökte om asyl i Sverige som barn under 18 år. Hoppas Ludde Hellberg läser detta blogginlägg..!).

Migrationsverket ifrågasätter i artikeln genom Irene Sokolow detta:

"På Migrationsverket saknar man statistik över hur många unga ensamkommande som var över 18 när de anlände till Sverige, men ställer sig samtidigt frågande till Staffan Danielssons uttalande.

– Syftet med lagförslaget är att ge de unga som bedömdes som barn när de ansökte om asyl, men drabbades av långa handläggningstider och därmed hunnit bli vuxna, en ny möjlighet att få uppehållstillstånd, säger Irene Sokolow vid Migrationsverket och fortsätter:

– De som bedömts som uppenbart vuxna när de ansökte om asyl, har under hela processen betraktats just som vuxna. De personerna omfattas inte av förslaget, säger hon."

Det hon säger, och vill förmedla en bild av, är tyvärr osant och ett praktexempel på Fake News som naturligtvis inte en statlig myndighet ska ägna sig åt.

Hon sätter bilden av att det skedde en ålderskontroll under 2015 när ca 36.000 ensamkommande, hela 40 % av alla som tog sig till EU, valde Sverige. Detta är fullständigt fel.

Migrationsverket upphörde redan kring 2010 med medicinska åldersbedömningar och godtog i praktiken nästan alltid den ålder som den asylsökande uppgav. Endast om det var fullständigt uppenbart att den asylsökande som uppgav sig vara barn istället var en vuxen man kring 30-40 år eller mer så betraktades ett fåtal som vuxna trots att de uppgivit sig vara barn.

Däremot godtogs de som uppgav sig vara barn trots att de sannolikt var vuxna män mellan 20 och 30 år regelmässigt som barn utan att någon medicinsk ålderskontroll gjordes. Dessa "barn" behandlades under hela asylprocessen som barn, placerades på HVB-hem med barn och fick vartefter oftast uppehållstillstånd och medborgarskap med personnummer som barn.

Migrationsverket genom Irene Sokolow ägnar sig alltså åt en mycket anmärkningsvärd desinformation när hon vill ge Correns och NTs läsare intrycket av att de unga som "bedömdes som barn" när de sökte asyl under 2015 faktiskt "alla" var barn och att de som var "uppenbart vuxna" inte fick söka asyl som barn. 

Correns och NTs läsare vet ju inte att med "uppenbart vuxna" avser migrationsverket män som är 30-40 år och mer. Därför ägnar sig tyvärr migrationsverket här åt att sprida falska och felaktiga budskap, man sprider alltså Fakenews. Och det ska myndigheter, och ingen annan, hålla på med. Gör man det är det utomordentligt allvarligt.

Förra flyktingombudsmannen Merit Wager, utsedd av Mauricio Rocas, driver sedan länge en blogg där miggor, migrationshandläggare, anonymt berättar om sin vardag på migrationsverket. I detta inlägg berättar en migga just om att godta personer som barn, och beordrats till det, "eftersom personen åtminstone inte ser ut att vara 40"..(Visst är det anonymt och därför osäkert men raden av inlägg på Merit Wagers blogg ger ändå en samlad bild med stor tyngd, skulle jag vilja hävda.

Här skriver Merit Wager själv om sina mångåriga erfarenheter av åldersbedömning och ålder. Och även här. Här en sammanställning av länkar.

Här några länkar till som belägger det jag hävdar: Här och här.

Vilka tidningar och nätsajter får man som riksdagsledamot svara på frågor från?

Vilka politiker får man prata med och vilka tidningar och nätsajter får man svara på frågor från?

Jag skrev för några månader sedan detta blogginlägg där jag diskuterade vilka tidningar och nätsajter man som politiker, eller medborgare, kan /får läsa enstaka artiklar, eller mer, från och/eller länka till i inlägg på sociala medier.

Jag nämnde där 2 tidningar på vänsterkanten och 2 på högerkanten som jag menade att man kunde läsa någon artikel av någon gång för att ta del av hur man resonerar; Flamman, Proletären, Samtiden (SDs nättidning) och Nyheter Idag. Jag uttryckte tvekan till Samhällsnytt, f d Axpixlat och jag nämnde inte de mer extrema nätsajterna Fria Tider och Nya tider.

Nätsajterna Linköpingnews och Norrköpingnews är en välkommen breddning av mediautbudet i Östergötland, som annars domineras oerhört starkt av Östgötamedia som äger NT och Corren och Motala Tidning och LinköpingsPosten och Norrköpingsmagasinet.

Journalisten Elisabeth Däljemar interjuade mig där om mitt beslut att lägga ned min röst i kommande riksdagsbeslut om amnesti till ensamkommande som fått avslag. Hon kopplade, i rubrik och ingress, ihop detta med att jag svarat på frågor från nättidningen Nyheter Idag som man enligt henne uppenbarligen inte ska svara på frågor från.

Och hon interjuade Lars Vikinge, kretsordförande i Linköping, som var kritisk till att jag svarat på frågor från Nyheter Idag.

Nyheter Idag har jag kollat upp lite, den speglar främst migrationens negativa sidor, det är riktigt. Om den har kopplingar till Ryssland vet jag ju inte. Den lär läsas varje månad av 600.000 till 1 miljon unika besökare.

Ska en riksdagsledamot (C) eller förtroendevald för Centerpartiet kunna läsa någon artikel från denna tidning eller svara på frågor från den. Jag tycker nog det och därför svarade jag, och artikeln blev korrekt och bra.

Eller ska dessa "alternativmedia", som Samtiden och Nyheter Idag, isoleras så att anständiga politiker varken läser eller talar med dem? Samtidigt som deras läsekrets också isolerar sig och inte läser "gammelmedia"?

Jag tycker nog att man som riksdagsledamot som grundregel bör svara på frågor från medborgare och media som ringer.

Hur som helst, hur illa är det att svara på frågor från fel media? Är det ett allvarligt politiskt misstag eller är det inte någon så stor fråga? 



Synpunkter?

Karl Beijbom har en lång verksamhet bakom sig som kulturjournalist och bokförläggare och mycket mer. Här skriver han i VLT att man bör samtala med alla, även t ex vänsterpartister och sverigedemokrater.
Annie Lööf debatterar ständigt med Jonas Sjöstedt, och ska snart göra det med Jimmie Åkesson. 

Ska riksdagsledamöter tala med "alternativmedia"?

Vilka politiker får man prata med och vilka tidningar och nätsajter får man svara på frågor från?

Jag skrev för några månader sedan detta blogginlägg där jag diskuterade vilka tidningar och nätsajter man som politiker, eller medborgare, kan /får läsa enstaka artiklar, eller mer, från och/eller länka till i inlägg på sociala medier.

Jag nämnde där 2 tidningar på vänsterkanten och 2 på högerkanten som jag menade att man kunde läsa någon artikel av någon gång för att ta del av hur man resonerar; Flamman, Proletären, Samtiden (SDs nättidning) och Nyheter Idag. Jag uttryckte tvekan till Samhällsnytt, f d Axpixlat och jag nämnde inte de mer extrema nätsajterna Fria Tider och Nya tider.

Nätsajterna Linköpingnews och Norrköpingnews är en välkommen breddning av mediautbudet i Östergötland, som annars domineras oerhört starkt av Östgötamedia som äger NT och Corren och Motala Tidning och LinköpingsPosten och Norrköpingsmagasinet.

Journalisten Elisabeth Däljemar interjuade mig där om mitt beslut att lägga ned min röst i kommande riksdagsbeslut om amnesti till ensamkommande som fått avslag. Hon kopplade, i rubrik och ingress, ihop detta med att jag svarat på frågor från nättidningen Nyheter Idag som man enligt henne uppenbarligen inte ska svara på frågor från.

Hon intervjuade också Linköpingscenterns kretsordförande Lars Vikinge som är starkt kritisk till att jag svarat på frågor; " Att ställa upp för en publikation som Nyheter Idag är minst sagt tveksamt – och då uttrycker jag mig milt. Jag skulle själv inte ta i den med tång, säger Lars som även poängterar att han inte ser något som helst problem i att 20-30-åringar går i skola tillsammans med 16-17-åringar. "

Efter några dagar läser jag så en intervju med Lars i nät- och papperstidningen Nya Tider, bakom betalvägg, där Lars lär utveckla sin kritik mot att jag lät mig intervjuas av Nyheter Idag. Vad jag förstått är han kritisk mot Nyheter Idags ensidiga rapportering om migrationens negativa sidor samt efter Oksanenaffären om befarade kopplingar mellan tidningen och Ryssland.

Mot den bakgrunden är det gåtfullt att Lars svarar på frågor från Nya Tider,
en tidning som Expo beskrivit som "Tidningen är djupt förankrad i den rasideologiska miljön och har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen" samt "Nya Tider präglas av en hårdvinklad Kreml-vänlig rapportering parad med konspirationsteorier, inte sällan antisemitiska."

Sannolikt var väl Lars inte medveten om vem han svarade på frågor från. 

Nyheter Idag har jag kollat upp lite, den speglar främst migrationens negativa sidor, det är riktigt. Om den har kopplingar till Ryssland vet jag ju inte. Den lär läsas varje månad av 600.000 till 1 miljon unika besökare.

Ska en riksdagsledamot (C) eller förtroendevald för Centerpartiet kunna läsa denna tidning eller svara på frågor från den. Jag tycker nog det och därför svarade jag, och artikeln blev korrekt och bra.

Att läsa eller svara på frågor från Fria Tider eller Nya Tider är mycket mer tveksamt, tycker jag. Å andra sidan verkar de inom den svenska demokratins ramar med yttrandefrihet och pressfrihet och som folkvald kanske man ska kunna svara på frågor även från dessa?

Eller ska dessa främlingsfientliga "alternativmedia", inkluderande kanske även Samtiden och Nyheter Idag, isoleras så att anständiga politiker varken läser eller talar med dem? Samtidigt som deras läsekrets också isolerar sig och inte läser "gammelmedia"? 

Och hur som helst, hur illa är det att svara på frågor från fel media? Är det ett allvarligt politiskt misstag eller är det inte någon så stor fråga?

Synpunkter?

Karl Beijbom har en lång verksamhet bakom sig som kulturjournalist och bokförläggare och mycket mer. Här skriver han i VLT att man bör samtala med alla, även t ex vänsterpartister och sverigedemokrater.
Annie Lööf debatterar ständigt med Jonas Sjöstedt, och ska snart göra det med Jimmie Åkesson. 

Tiggeri - Låt kommunerna reglera, och ev förbjuda.

Jag har i Linköping i flera år sett en ung kvinna tålmodigt tigga vid en livsmedelsbutik i Linköping. Hon sitter där mängder av timmar varje vecka, i ur och skur, i värme och kyla.

Ingen annan tiggare finns där, någon har reserverat platsen åt henne.Hade tiggeriet setts som ett arbete hade arbetsmiljölagen förbjudit det.

EUs tremånadersregel, att man får vistas i annat EU-land max tre månader utan jobb eller egna resurser för försörjning, är det väl ingen som följer, och inget polisen kontrollerar.

Jag tycker liksom Göran Person och Anna Dahlberg, Expressen och PM Nilsson, Dagens industri att Sverige borde reglera tiggeri. Mitt förslag är att kommunerna får reglera och om de vill förbjuda det.

Jag är inte ensam, 62 % av svenska folket vill förbjuda tiggeri enligt en färsk Novus-undersökning. Bara 16 % är emot.

Florin Oprescu från byn Pauleasca anser att "Tiggeriet får katastrofala följder". De som hade säsongsjobb i Spanien började tigga i Sverige eftersom det gav 4 gånger mer, t ex.

Ändå vill de flesta politiska partier att det ska vara tillåtet och fortsätta som nu.

Jag ser demokrati som folkstyre. Folket väljer representanter till riksdagen och riksdagen utser regering och stiftar lagar mm.

Jag tycker också att folkopinionen har betydelse och ska noga lyssnas till. I denna fråga vet alltså partierna bättre än folket. Visst ska partier driva sina frågor och söka övertyga folket, men går det decennier och opinionen är entydig bör den allt lyssnas till, annars kan utstickande enfrågepartier få livsluft.

Det var samma sak med migrationsregelverken fram till 2015. 70 % av folket ville att Sverige skulle anpassa sina mer generösa migrationsregler i EU-riktning. Jag hade samma uppfattning och gav uttryck för det, och skylldes för främlingsfientlig.

När migrationen ökade kraftigt 2015 agerade till slut regering och riksdag som folkopinionen ville. Hade inte så skett hade väl Sverigedemokraterna vuxit ohämmat, långt över de 13 % som de fick i 2014 års val. Nu har tillväxten istället avstannat.

Det är samma sak med rätten till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, som jag driver. Opinionsundersökningar i decennier, och ett antal folkomröstningar i USA, visar entydigt att över 70 % av medborgarna är för. Men alla partier i Sverige är, fortfarande, emot. (Fast det börjar äntligen att röra på sig).

Jag står på plats 14 på centerpartiets lista i kommunvalet i Linköping. Den som röstar på Centerpartiet och delar min uppfattning om att motverka tiggeri kan markera det genom ett personkryss. Det är så personvalet bl a är tänkt att fungera.

Dock måste man ju känna till min uppfattning, vilket mycket få linköpingsbor gör. Kanske detta blogginlägg får lokalmedia att nappa, jag ska också skriva en insändare.

Jag återkommer här med rapport om lokala media anser detta vara något att rapportera om, eller publicera insändare om...

Carina Hägg och Johan Westerholm, S alltför nära M. Brödraskapet.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, från Värnamo, petades från valbar plats på riksdagslistan 2014, på grund av att hon varnade för konservativa muslimers (kopplade nära Muslimska Brödraskapet) växande inflytande inom socialdemokratin. 

Så rätt hon hade, inte minst Tro och Solidaritet (f.d Broderskap) med Ulf Bjereld i spetsen hade och har denna typ av kontakter.

Carina Hägg är rakryggad, hennes parti inte lika mycket, vilket inger oro.

Här artikel i Värnamo Nyheter.

Och här ger den socialdemokratiske fritänkaren Johan Westerholm med bloggen Ledarsidorna en initierad och oroande genomgång av socialdemokraternas nära kopplingar till konservativa muslimska företrädare.