En ännu ropandes center-röst

 

 Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver i SvD om allvaret i Sveriges usla integration och växande grova brottslighet, och föreslår fem åtgärdsidéer. Samt: 

"En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent."

Jag instämmer i vad de skriver.

Jag är starkt kritisk till de sju partier som åren 2010-214 (och flera än idag) förde en naiv migrationspolitik som därtill inte hade folklig förankring. 

Den som då förde fram behovet av en stramare politik i linje med övriga EU- och nordisk länder stämplades som främlingsfientlig, brunfärgad och kanske "rasist".

Jag fick erfara detta, och många andra.

Mitt eget parti, Centerpartiet, har i något decennium, och mer, varit pådrivande i att Sverige ska ha mer generösa migrationsregler än övriga EU, både vad gäller asyl- och arbetskraftsinvandring.

Man har under galgen motvilligt gjort betydande skärpningar av sin migrationspolitik, men är noga med att i humanistisk och medmänsklig anda, till skillnad från de flesta partier frånsett V och MP,  behålla några utvalda mer generösa punkter.

I december 2012 anslog Centerpartiets idéprogramgrupps ordförande Per Ankersjö tonen i glasklara ordalag, sammanfattade i Aftonbladets rubrik: 

”Sverige ska ha en helt fri invandring”.

”Förslaget ska ses som en fortsättning på det migrationspolitiska program som partiet presenterade förra året.  Då gjordes beräkningar som visade på en framtid med 40 miljoner invånare i Sverige.

– Vi har varit på väg åt det här hållet länge. Det är en naturlig konsekvens för den som tror på människors lika rätt och värde, säger Per Ankersjö, till vardags borgarråd i Stockholm.”

 

”Centerpartiet ska vara det borgerliga alternativet för de som gillar en liberal invandringspolitik”.

 

Programgruppens förslag orsakade stor turbulens och i det slutliga ideprogrammet fick formuleringarna bli en vision på sikt.

Kanske fick ändå idéprogrammet effekt. När det presenterades låg C på 4-5 % i opinionen, idag ligger man på 7-8 %. Väljarunderlaget har förändrats, många yngre och kvinnor från städer och storstäder har tillkommit.

 

I den praktiska politiken blev ändå Centerpartiets asyl- och arbetskraftsinvandringspolitik mycket liberal och den genomfördes i stor utsträckning under Reinfeldt två, med stöd i första delen av V och MP och 4 andra partier.

 

Till Centerstämman i september 2013 föreslog partistyrelsen att Sverige borde öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som kunde ta sig till någon av dem och ville söka asyl i Sverige. Jag kunde acceptera att Sverige kunde driva på i EU för att EUs länder gemensamt skulle öppna sina ambassader, men insåg att Sverige ensamt omöjligen kunde göra det, köerna skulle bli enorma och antalet uppehållstillstånd, och senare medborgarskap i Sverige skulle bli 100-tusentals eller miljoner.

 

Därför skrev jag en debattartikel i SvD, som manade stämman att avslå förslaget som ju skulle kosta centerpartiet trovärdighet som ett icke seriöst regeringsparti.

 

Den publicerades före stämman och orsakade stor upprördhet från partiledningen, och därmed även från stämman, som istället skärpte förslaget. Jag frystes ut.

 

Trots mina motioner på följande stämmor är detta fortfarande Centerpartiets helt orealistiska politik. Som väl är har den aldrig drivits i media eller i riksdagen eller i migrationsförhandlingar, vad jag vet. Min fråga står kvar, hur kan Centerpartiet sedan 2013 på 3-4 partistämmor ha beslutat detta? Vad skulle hända om ambassaderna öppnades morgon?

 

Även på ett antal andra punkter har Centerpartiet i riksdagen drivit mycket liberala migrationskrav. Jag har listat dem i blogginlägg och debattartikel från januari 2018 om Sveriges vägval i migrationspolitiken. Som väl är har inte heller dessa uppmärksammats i politiken eller i media.

 

Jag har under senare år uppmärksammat den ökande grova brottsligheten i Sverige och den ökande otrygghet som alltfler upplever. Eftersom utvecklingen är djupt, djupt allvarlig.  Jag har startat FB-gruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp, för att spegla medias dagliga rapporter om brott samt debatten kring gängkriminalitet och annan grov brottslighet. En tung faktor bakom den grova kriminaliteten är den misslyckade integrationen i Sveriges många utanförskapsförorter där många första och andra generationens invandrare hamnar snett. Till detta kommer de ca 40 utländska klaner/släktnätverk som kommit till Sverige för att tjäna pengar på kriminalitet och bidragsbrott, enligt Polisen (vice rikspolischef Mats Löfving). Innan Löfvings uttalande var detta nära tabu att nämna. Statsministern och Jerzy Sarnecki med många fler talade endast om "socioekonomiska" faktorer.

 

Jag har fått kritik av förtroendevalda centerpartister för att jag driver brottsfrågorna och ibland länkar till grov brottslighet även från invandrare och utlänningar. Jag borde istället mera föra fram att de allra flesta invandrare är hederliga och arbetar, och att migrationen tillför Sverige mycket.

Javisst är det så, vilket många i politiken och media, inklusive jag själv, ofta för fram i relevanta sammanhang. Däremot är det ohållbart att diskutera hur den grova brottsligheten ska bekämpas och alltid inleda med att de allra flesta med utländsk bakgrund är hederliga och arbetar. Fokus är ju då på brottsutvecklingen och hur den ska fås att kraftigt minska.

 

En nödvändig förebyggande åtgärd för att tillsammans med många andra begränsa och minska den grova brottsligheten är, vilket Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver, en restriktiv migrationspolitik i många år framåt. Jag instämmer och är glad över att mitt parti har rört sig betydligt i den riktningen även om det återstår en del. Tyvärr har man även varit rätt passiv i att kräva kraftfulla åtgärder mot den grova brottsligheten, även om man även här nu börjar agera när frågan växer.

 

Jag är som sagt också kritisk mot att Sverige har EUs mest liberala politik för arbetskraftsinvandring, även till enkla jobb med åtföljande anhöriginvandring och ibland därmed kopplade bidragsbrott, t ex på LSS-området där en ekobrottsåklagare uppskattat andelen av LSS-stödet som är bedrägligt till enorma 50 %. Det låter orimligt högt, men även om andelen skulle vara 25 % eller 10 % är detta också helt orimligt, att enorma mängder skattepengar sprids ner i bedragares fickor. Här ligger jag nära argumentionen från socialdemokraterna och LO.

Om inte bedrägerierna mot LSS-systemet kan stoppas måste den fria företagsamheten på området ifrågasättas, som släppt fram så mycket kriminella bedragare. 

 

Jag är också kritisk till Centerpartiets ståndpunkt att invandringen till Sverige ska ökas genom att fler får invandra men att de inte ska omfattas av delar av de sociala trygghetssystemen utan får kvalificera sig in i dem, dvs arbetsmarknaden delas upp än mer i ett A- och ett B-lag utöver redan befintliga i B-laget, de som är här illegalt och svartarbetar eller lever kriminellt. 

 

Slutligen, jag saknar alliansen och är obekväm med att mitt parti samarbetar med S och MP, med ett inflytande även från V.

 

Samtidigt är jag ju centerpartist i snart sagt alla andra frågor.

 

Det räcker inte, får jag ibland höra från centervänner. Vore det inte bättre för både dig och partiet att du söker dig till andra jaktmarker, typ?

 

Min grunduppfattning är ju att ett socialliberalt parti med högt i tak välkomnar även de som på enstaka punkter har, och driver, en avvikande uppfattning.

 

Är mina enstaka punkter för många och för tunga, eller är det helt OK att tycka olika i 4-5 frågor? Är jag inte längre någon bra centerpartist? Kommentera gärna i FB-grupper eller skriv till staffandan@gmail.com.

Och håller Du, och Centerpartiet, med Per Brinkemo och Mauricio Rocas, och mig? Eller har de/vi fel?

Vi stöder Staffan Bergström - inför rätt till dödshjälp!

Staffan Danielsson har delat en länk

Administratör · 13 tim.

Jag och Anna Hedbrant startade i oktober 2019 ett upprop om Rätt till Dödshjälp. Vi förnyar nu detta genom att bilda Facebooksgruppen Vi stöder Staffan Bergström - Inför Rätt till Dödshjälp.

Läkaren Staffan Bergström hjälpte en svårt lidande man, Per Maritz, som höll på att kvävas i slutskedet av en svår ALS (musklerna förtvinar och andningsorganen drabbas ofta). Bergström skrev ut starka sömnmedel i dödlig dos på Per Maritz uttryckliga yttersta vilja, han tog medlet med sina sista krafter med familjen omkring sig och somnade sedan lugnt in/dog. Han skulle ha rest till Schweiz och dö på kliniken Dignitas, men corona förhindrade det.

Staffan Bergström hotas nu av olika straff, från att förlora sin läkarlegitimation till att åtalas för dråp eller medhjälp till mord. Hans "brott" är att visa barmhärtighet och respektera en svårt lidande persons yttersta vilja.

En bred folkmajoritet stöder att en rätt till dödshjälp utreds och införs, men ansvariga politiker, läkarförbundet och religiösa krafter förhindrar detta.

Stöd Staffan Bergström och Rätten till Dödshjälp genom att gå med i denna FB-Grupp och genom att dela inlägg vidare med detta budskap!

Bakgrund:

Jag och Anna Hedbrant har i många år kämpat för att Sverige ska införa en strängt reglerad rätt till dödshjälp, i likhet med allt fler länder och delstater i världen. Vi har gjort det som människor och medborgare. Vi har gjort det i politiken och som medlemmar i den mycket seriösa föreningen Rätten till en värdig död.
Vi hoppas att 20-30-40-50 eller fler ska ansluta sig som stödjare till detta upprop/denna Facebookssida tillsammans med Anna och mig, från alla riksdagspartier, från organisationer, som sig själva i form av ledande samhällsdebattörer och opinionsbildare m fl.
Och vi hoppas att tiotusentals människor ska ge sitt stöd till denna FB-sidas syfte genom att gilla den, genom att dela sidan och inlägg på den till sina FB-vänner och i FB-grupper, och genom att sedan dessa vänner i sin tur delar vidare till sina osv.
Vi hoppas att detta ska stärka folkopinionen ytterligare (redan finns en bred folkmajoritet på 60-70 %) för att öka trycket på regering och riksdag att besluta att utreda, och sedan införa, en rätt till dödshjälp.
De som är emot är främst en del läkare (som vill bestämma istället för att medborgarna gör det), en del präster och många politiker som ser frågan som tabu, trots det breda folkliga stödet.
Här är några länkar till min blogg som ger ytterligare länkar samt argumenten bakom att denna frihets- och barmhärtighetsreform måste införas; https://staffandanielsson.blogspot.com/…/dodshjalp-narmar-s….

Statens Medicinskt-Etiska råd (SMER) föreslog redan 2008 till regeringen att frågorna om gråzoner vid palliativ vård vid livets slut ( i sak och mellan olika läkare och sjukhus mm) samt frågan om dödshjälp borde utredas. Ingen regering har gjort något i frågan av rädsla för frågans tabu-karaktär, förutom statsrådet Gabriel Wikström som 2016 uppmanade SMER att arbeta vidare med frågorna. SMER presenterade också 2018 denna kunskapsöversikt som tydligt analyserar varför andra länder redan gått denna väg; http://www.smer.se/ra…/dodshjalp-en-kunskapssammanstallning/

Föreningen Rätten till en värdig död har också mycket seriöst och med mycket kunskap diskuterat dessa frågor.http://rtvd.nu/

Skulle beslutsfattarna fortsätta sin handlingsförlamning i denna fråga kan en folkomröstning behöva tvingas fram. Vi räknar dock med att det växande trycket kommer att snart leda till att en utredning tillsätts och att en noga genomarbetad rätt till dödshjälp sedan införs.

Detta forum kommer att modereras mycket väl, du kan göra inlägg samt i kommentarer ställa frågor, och länka till artiklar mm och ge synpunkter och dessa kan diskuteras, så klart.

Men återigen, du som tillhör den breda folkmajoriteten i denna fråga, öka trycket på de folkvalda att snabbt agera genom att gilla denna FB-sida och dela den och inlägg i den till dina FB-vänner!

Sverige den 19 november 2019

Staffan Danielsson, Linköping, f.d riksdagsledamot
Anna Hedbrant, Höganäs, coach

Vi som stödjer och ställer oss bakom initiativet till detta upprop:

Staffan Bergström, Gotland, överläkare
Johan Hultberg, Fjällbacka, riksdagsledamot (M)

Mycket stark debattartikel i Dagens Nyheter, ”Frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet”!

Med många och tunga och intressanta undertecknare, bl a flera politiker, t ex Jens Holm (V), Rasmus Ling (MP), Per Ramhorn (SD) och Barbro Westerholm (L). Flera andra namn borde varit med men var kanske inte tillfrågade, t ex Johan Hultberg (M). Det finns också en del yngre riksdagsledamöter inom tex S och M och C (och även i L och MP) som har en öppen inställning i frågan, jag hoppas att de vågar, och tillåts, att stå upp för sin uppfattning.

DN har också redovisat hur de politiska partierna på sina hemsidor redovisar sin räddhågade inställning till en rätt till dödshjälp. Inser de inte att de backar in i framtiden, där individens rätt att få sin yttersta vilja respekterad vid svåra lidanden i livets slutskede kommer att vara en självklarhet, givetvis strängt reglerad.

Heder till Liberalerna och Miljöpartiet som vill utreda frågan om dödshjälp och till Moderaterna och Sverigedemokraterna som internt arbetar med frågan. Ris till Socialdemokraterna och Centerpartiet som är helt på tvärs med folkviljan och framtiden i denna viktiga fråga. Ros till Centerpartiets Ungdomsförbund som är för en rätt till dödshjälp.

Jag tror att den utredning som tvivelsutan snart måste tillsättas blir avgörande. Den utgår rimligen från Statens medicinskt-etiska råds (SMERs) gedigna kunskapssammanställning.

Viktigt blir också när politiska partier börjar inse väljarkraften i att förespråka det som de flesta medborgare faktiskt vill!

Vill Du stödja opinionsbildningen för en rätt till dödshjälp, gå gärna med i den mycket seriösa föreningen Rätten till en värdig död, och gärna också i FB-gruppen Vi stödjer Staffan Bergström - inför rätt till dödshjälp.

https://www.facebook.com/groups/3366369563374646/

https://www.dn.se/debatt/frivillig-dodshjalp-ar-en-mansklig-rattighet/

Bramstorp och Westman, männen bakom "kohandeln"som räddade Sverige på 1930-talet!

Centerpartiet har varit en central politisk kraft i Sverige alltsedan dåvarande Bondeförbundet (och Jordbrukarnas Riksförbund) bildades på 1910-talet. Innan dess vägde böndernas röster tungt i partibildningarna sedan 1860-talet, då riksdagens ny båda kammare började väljas av män med inkomst och indirekt av landsting och kommuner.

Bondeförbundet tog plats i riksdagen kring 1920 och spelade redan från början en viktig politisk roll. Dess stora genombrott var sedan den överraskande "kohandeln" med socialdemokraterna 1933, som i praktiken räddade både Sveriges ekonomi och hejdade nazisternas framväxt.

Det är synd att uppgörelsen fått en lite nedvärderande namn, det borde rätteligen kallas typ "krisuppgörelsen som räddade Sverige".

Krisuppgörelsen innebar för Bondeförbundet att partiordföranden Olof Olsson i Kullenbergstorp, som var emot, detroniserades och 1934 efterträddes av Axel Pehrsson Bramstorp, som sedan blev statsminister i tre månader 1936 och sedan ingick i regeringen med Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-39 och sedan i samlingsregeringen under världskriget.

Den andra starke mannen i Bondeförbundet, som varit justitieminister redan i regeringen Hjalmar Hammarsköld under först världskriget, och som sedan var det från 1936 igen, är mera okänd idag, nämligen Karl Gustav Westman från Linköping och sedan Uppsala.

K-G Westman betydde oerhört mycket för att det blev en krisuppgörelse med socialdemokraterna, och beskrev den så här i skolboken "Fäderneslandets historia" som han länge redigerade:

"Man enade sig om en "välfärdspolitik" som innebar, att man skulle söka rädda vårt folk från den stora arbetslöshet, som rådde, genom att skaffa jordbrukarna lönande pris för deras alster, och sätta igång arbetskrävande företag till förmån för industrins arbetare.!

Citatet hittar jag i folkhögskoleläraren och journalisten Veine Edmans förnämliga bok "Statsråd i krigstider" (Atremi förlag) som nyligen utkommit. Den är särskilt värdefull eftersom ledande Centerpartister inte har memoarer som sin starkaste sida.

Den skildrar K-G Westmans, och hans också framgångsrika bröders, gärningar som riksdagsledamöter och statsråd, jordbrukare och ledande i Sveriges Lantbruksförbund, samt diplomat på högsta nivå).

Boken redovisar oerhört intressant "borgerlighetens" framväxt och Bondeförbundet/Centerpartiets del av den samtidigt som man från början har en mittenposition. Den skildrar regeringars tillkomst och fall, nationalismens, och rasbiologins, framväxt och omfattande av många partier inklusive Bondeförbundet, tryckfrihetsinskränkningarna under andra världskriget och eftergifterna mot Tyskland, samt berättar också om Linköpings stor donator Henric Westman (ej släkt) och hans nära relation till de fem postmästarsönerna Westman.

Samt, vilket gör att boken borde ingå i både Centerpartiets och LRFs internutbildningar som en självklar historisk del, och gärna också i övriga partiers, en utförlig bakgrund till den stora krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, men som en del liberaler/folkpartister också röstade för.

Boken är också högintressant eftersom det finns så starka paralleller till även dagens politik och blockuppgörelser, eller ej. Man känner igen så mycket!

Socialdemokraterna (med Per-Albin Hansson och Ernst Wigfors som drivande) ville bekämpa den stora arbetslösheten med hjälp av en expansiv ekonomisk politik - på tvärs mot sparsamheten och lönesänkningarna som nationalekonomer och politiker dittills ansett vara rätt krismedicin. De unga svenska nationalekonomerna, tillsammans med den brittiske ekonomen Keynes, var drivande för en expansivare politik.
En lånefinansierad expansiv politik hade de borgerliga, och inte minst "kullenbergstorparen" Olof Olsson från Skåne, svårt att tänka sig. Det såg mörkt ut för regeringen Hansson.

Hur skedde omsvängningen? K-G Westman, justitieminister, var en mycket viktig aktör, och han förde dagboksanteckningar.

Efter att de danska socialdemokraterna och bondepartiet venstre i början av 1933 blivit överens om en gemensam krispolitik, sa jordbruksminister Per Edvin Sköld i en riksdagsdebatt att "socialdemokraterna nödgats revidera sin (negativa) ståndpunkt till jordbrukshjälpen". Man insåg att det krävdes generella stöd till jordbruket, likaväl som det krävdes insatser mot arbetslösheten.

På detta reagerade omedelbart "kullenbergstorparens" kronprins Axel Pehrsson i Bramstorp i positiva ordalag. Detta ledde den 7 april till ett möte mellan Sköld och Wigfors samt Bramstorp och två bondeförbundsledamöter till, dock inte partiordföranden.

K-G Westman var först negativ men tänkte snart om vilket kanske avgjorde frågan för bondeförbundet. Den femte maj bjöds Olof Olsson till statsminister Hansson för att diskutera en krisuppgörelse, som inte tog med sig Bramstorp utan justitieminister Westman.

K-G Westman uppges att vid en middag hos statsminister Hansson sagt till honom att "Vi är karlar nog att klara det här"!

Bondeförbundet utsåg så partiordförande Olsson, K-G Westman samt Bramstorp att förhandla vidare med regeringen. Bramstorp fanns med i ledningen för de ekonomiska och fackliga lantbruksorganisationer som nu växte sig starka.
Bramstorp hade i jordbruksutskottet föreslagit att jordbruksfrågorna skulle behandlas i en särskild arbetsgrupp, vilket regeringen gått med på. Här deltog också toppmännen från högern och de frisinnade, Domö och von Stockenström. Gruppen blev snart överens om ett helt batteri av prisregleringar och skydd för det inhemska jordbruket.

Nu gällde det regeringens arbetslöshetspolitik, där det var svårare.

Den 16 maj var partiledarna kallade till statsministern. Förhandlingarna gick i stå. Efter samtal med en av de frisinnade, som ville gör upp, tog sig K-G Westman rätten att som utsedd förhandlare söka upp statsministern. För att bryta dödläget erbjöd han sig att göra ett utkast i nyckelfrågan, lönenivån vid reservarbeten.

Den 23 maj presenterade Per Albin inför utskottet regeringens förslag om både jordbruket och arbetslösheten, och reservarbetena i hög grad byggd på Westmans pm.

Därefter utarbetar Westman ännu ett förslag med nyckelmeningen: "lönen bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas".

Efter ett möte mellan Westman och Per Albin Hansson och Gustav Möller m fl kom man överens. Det absolut flertalet i Bondeförbundets riksdagsgrupp tillstyrkte krisuppgörelsen. Partiordföranden och några till röstade emot. Från det djupt splittrade frisinnade partiet anslöt sig en stor minoritet. Även högerledamoten och förre bondeförbundaren Nils Wohlin anslöt sig.

Statsvetaren Olle Nyman pekar på den avgörande betydelse som K-G Westmans uppslutning fick för att för den i hamn.

Ni som har ett samhällsintresse för politik och historia, och för Östergötland, köp Veine Edmans förnämliga bok för bara 175 kronor!

http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider

Läs också centerprofilen och f. riksdagsledamoten Håkan Larssons kunniga rescension:
http://kryssahakan.se/centerhistoria/gedigen-bok-om-omstritt-statsrad/

Läs även förre ambassadören, och centerpartisten, Anders Ljunggrens utförliga rescension!
https://ljunggrenskriver-tankarisamtiden.com/2020/05/25/en-biografi-om-kg-westman-som-ar-val-vard-att-lasa-och-diskutera/

https://www.pricerunner.dk/pl/802-2001906091/Boeger/Statsraad-i-krigstider-KG-Westman-Broederna-Vaennen-och-vaelgoeraren-Sammenlign-Priser

Hybris och självgodhet präglar MPs migrationspolitik

https://www.mariestadstidningen.se/2020/07/02/var-varsam-i-migrationsdebatten/

Var varsam i migrationsdebatten

DEBATT

PUBLICERAD: 2020-07-02 05:00

Isabella Lövin (MP), vice statsminister, svarade i Sveriges Radios P1 Morgon (29/6) på frågan varför Miljöpartiet med drygt 4 procent av riksdagen ska bestämma Sveriges migrationspolitik. Jo, blev svaret, för att vår politik är ”rätt och rimlig”.

Det är en oerhörd hybris och självgodhet som präglar denna aningslösa och faktiskt farliga självbild. Varje litet, eller stort, parti skulle ju kunna hävda sammalunda, från den extrema vänsterkanten till extremhögern, genom att göra dessa högstämda men innehållslösa ord till sina.

Samtidigt som MP, och även andra partier, gärna förfasar sig över det allt grövre språkbruket i politiken är man själv i en alldeles egen klass i att indirekt ta heder och ära av partier och medborgare och länder som har andra politiska saklösningar i svåra politiska frågor.

MP tar den fina sentensen från FN:s deklaration om ”alla människors lika rätt och värde”. Och sedan, vips, så hävdas att ska man följa den måste man tycka precis som MP i exempelvis migrationspolitiken. Om borgerliga partier eller socialdemokraterna, tycker olika så följer och respekterar man inte FN-stadgan, och inte heller människors lika värde. Simsalabim. Lätt som en plätt. God mot ond. Och så vidare.

Tyvärr märks det här sättet att argumentera återkommande i andra debatter, som kring identitetspolitik. Vi borde nog alla bli lite mer varsamma med orden i samhällsdebatten. Takhöjden borde kunna vara högre, respekten större.

Migrations- och biståndspolitiken står inför mycket stora utmaningar i dagens värld. Avvägningen mellan hur Sveriges resurser ska satsas på att hjälpa och bistå de som söker asyl, eller som vill arbetskraftsinvandra, genom att välkomna dem till EU, och Sverige, eller genom massiva bistånds- och ekonomiska insatser i närområdet är faktiskt inte självklar. Det krävs mycket av personer som vill till EU, de svagaste blir kvar på plats, acceptansen i EU för att ta emot många miljoner migranter uthålligt över tid är idag begränsad och effekten av satsade resurser är långt större i närområdet.

Därför behövs en större ödmjukhet i diskussionerna om Sveriges framtida migrationspolitik, inte minst hos de partier och strömningar som i stor utsträckning dikterat politiken fram till 2015, och som vill hålla fast den där även från 2021. V har alltid obegränsat med pengar för allt de vill göra och lova. MP ansluter sig, med argument som ”rätt och rimlig och medmänskligt”. L och KD har vacklat i frågan men tenderar att landa allt närmare M och S.

Centerpartiet är alltjämt en nyckelspelare som länge samspelat med vänsterpartierna och MP, och med samma värdeordsargumentation. Centern rör sig nu rejält i mer realistisk riktning och har säkert ambitionen att ingå i en bred uppgörelse med S och M. Man har redan givit upp flera positioner och fokuserar på att få med sig några symbolfrågor, som anhöriginvandring och asylrätten.

Om även dessa urholkas kan C möjligen landa utanför majoriteten tillsammans med V och MP. Detta är dock också förenat med stora risker.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsledamot (C)

Kommer migrationskommittén att följa CUF, LUF och Grön Ungdom?

"Oavsett hur många som tar sig till Sverige har varje enskild person rätt att lämna in en asylansökan och få en rättvis prövning.
Kommer Socialdemokraterna samarbeta med M, KD och SD för att bygga ännu högre murar kring Sveriges gränser? Det vore oerhört skadligt", skriver Grön ungdom, Luf och Cuf.

Två liberala ungdomsförbund, och MPs Grön Ungdom, "liberalsocialdemokratiskt", kräver att Socialdemokraterna i migrationskommittén gör upp med C, L, MP och V istället för med M, Kd och kanske SD.

Nyckelmeningen är "Oavsett hur många som tar sig till Sverige" så ska alla med asylskäl som har kraften och modet och pengarna för att ta sig genom många länder till Sverige, och har asylskäl, beviljas asyl I Sverige och bli medborgare här.

Migrationsforskaren Joakim Ruist ifrågasätter, tillsammans med andra, om denna generella rätt till asyl, från 1950-talet, verkligen går att upprätthålla med dagens kommunikationer.

Den ger en mycket stor morot till de som klarar att ta sig genom många länder till det man har utvalt, medan alla flyktingar utan de resurser som krävs för detta ju blir kvar i svåra förhållanden i sitt närområde, ofta i enorma flyktingläger.

Naturligtvis väljer de som klarar mycket långa vägar till sitt utvalda asylland ett land med god ekonomi och god social välfärd och förhoppningsvis goda arbetsmöjligheter. Har man redan släkt och vänner där är detta naturligtvis också en mycket stark "pull-faktor".

Om de tre ungdomsförbundens migrationspolitik skulle bli den som migrationskommittén landar i kommer asylmigrationen tvivelsutan att bli fortsatt högre till Sverige än till övriga EU-länder, trots att Sverige under flera decennier tagit emot fler- och mång-dubbelt så många asylsökande som övriga EU-länder.

Min uppfattning är att med en så misslyckad integration i Sverige, med hundratals utanförskapsområden, med hög långtidsarbetslöshet bland asylinvandrarna och med svår bostadsbrist mm, så behöver asyl- och anhörigmigrationen till Sverige bli betydligt mindre än till övriga EU-länder en tid.

T. ex. Centerpartiet har sagt att Sveriges migrationspolitik inte kan avvika i nämnvärd grad från övriga EU-länders. Jag delar den uppfattningen och hoppas därför att dessa tre ungdomsförbunds linje inte blir migrationskommitténs.

Vad tycker Du?

Här några länkar till tidigare blogginlägg från mig i dessa frågor.

Nya besked från C i migrationspolitiken

I detta blogginlägg, med länkar, gör jag en exposé över mitt utanförskap som riksdagsledamot när jag åren 2013-2018 tog debatten om att Centerpartiet borde ha en mer realistisk migrationspolitik i riktning mot övriga EU-länder.
Jag gläds också över att vår partiledare i riksdagsdebatten i november 2019, anslöt sig till min mångårig ståndpunkt, fast ännu skarpare, genom att entydigt slå fast att Sveriges migrationspolik inte i nämnvärd grad kan avvika från övriga EU-länders.

Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato skriver nu i SvD att denna formulering inte längre gäller, nu är formuleringen tillbaka till att Sveriges migrationspolitik kan inte i "väsentlig grad" avvika från övriga EU-länders. Det gäller att hänga med i svängarna.

Reträtten till denna vidare formulering torde bero på att C står fast vid att barn och föräldrar ska kunna återförenas snabbt i Sverige om en av dem får tillfälligt uppehållstillstånd här, vilket inte är huvudregel i övriga EU-länder utan där kan en ensamkommande 17-åring få vänta att ta hit sin nära släktingar tills hen kan försörja dem.
Med centerlinjen kommer alltjämt drivkrafterna att välja Sverige att vara starka i denna fråga.

Centerpartier drev under de migrationsentusistiska åren ett antal frågor för att göra asylinvandringen mer generös, t ex att Sverige som enda land borde öppna sin ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Detta är fortfarande partiets linje, eftersom mina ändringsförslag avslagits vid flera partistämmor.

Ett annat exempel är detta:

* Betänkandet medborgarskap, reservation 2 från C:
"Den tid som en person måste ha sin hemvist i Sverige för att kunna ansöka om svenskt medborgarskap bör generellt förkortas till 3 år. Vidare bör regeringen utreda möjligheterna att införa principen om medborgarskap efter födelseland, den s k territorialprincipen".

Idag är kravet för att kunna ansöka om svenskt medborgarskap att man varit stadigvarande bosatt här i fem år. Är man flykting räcker det med 4 år.
Frankrike och Storbrittannien har också krav på fem år. Norge och Tyskland har krav på 8 år. Finland kräver 10 år. osv.

Att utreda territorialprincipen innebär att alla barn som föds i Sverige automatiskt skulle bli svenska medborgare. Om detta infördes skulle incitamenten för att ta sig till Sverige bli enorma. 

Inte heller denna fråga skulle jag tro att centerpartiet längre driver.

Det är bra att Centerpartiet rör sig i min riktning, som jag länge blev så utskälld för. Det är mindre bra att de nya beskeden växlar. 

Det är bra och nödvändigt att Centerpartiet inte längre kräver permanent uppehållstillstånd utan accepterar tillfälliga som huvudregel, som i övriga EU-länder. 

Däremot landar Centerpartiet åter på samma linje som V, MP och Fi vad gäller anhöriginvandringen, vilket gör frågan om var Centerpartiet landar i migrationskommittén öppen, med S och M eller med V och MP.

Eller, om S böjer sig för V och MP, med V, MP och S och kanske L och ev KD...?

Mitt parti tar stora risker. Och de 4 samarbetspartierna.

Det är trist att fastna i facket "jag har haft rätt och borde lyssnas till". Tyvärr är så fallet och här en än gång en oro för Sveriges migrationspolitik, denna gång i de 4 samarbetspartiernas tappning.

Det är möjligt att Centerpartiet skickligt fortsätter att öka sitt opinionsstöd, och att mina varningar är obefogade, som de bevisligen varit hittills. Vi får se. Jag skriver i Folkbladet.
Är det hållbart att driva en migrationspolitik i strid med en bred folkopinion?

Mitt parti tar stora risker

Staffan Danielsson f.d. riksdagsledamot

10:00 | 2019-07-10

DEBATT FOLKBLADET:

Viktiga orsaker varför så många asylsökande och ekonomiska migranter (relativt Nordens och EU: s övriga länder) söker sig till Sverige handlar om Sveriges välstånd och generösa bidragssystem men också om mer generösa regler för migration och för arbetskraftsinvandring till enklare jobb.

Arbetskraftsinvandring är naturligtvis i grunden bra, till yrken där Sverige har brist på kompetens och arbetskraft.

Däremot är arbetskraftsinvandring tveksam om den kan användas av arbetsgivare och lågkvalificerad arbetskraft för att runda Sverige migrationslagstiftning och användas för att ”köpa sig” ett medborgarskap. Jag anser det uppenbart att reglerna bör ses över.

Skulle integrationen fungera och de flesta snabbt komma i arbete vore det en sak, men trots yviga ord och politikerlöften i 20 år och mer är ju så tyvärr inte fallet. Regeringens påståenden om detta handlar främst om kreativ statistik och 100-procentigt statssubventionerade extrajobb av olika slag.

Trots denna verklighet, och trots den belastning som finns både t ex i sjukvården och på bostadsmarknaden och med utanförskapsområden och långtidsarbetslöshet, så kämpar V, MP, C och delvis L och KD samt motvilligt S i strid med medborgarnas flertal för att behålla och återgå till Sveriges tidigare mer generösa regelverk relativt EU: s övriga länder på migrationsområdet. De 4 samarbetspartierna förverkligar nu delar av detta.

Mitt eget utanförskap i mitt parti (Centerpartiet) började med en vitt spridd artikel på DN Debatt om åldersfusket, och myndigheternas typ nollkontroll av det, i april 2012. Samt av mitt påpekande inför partistämman 2013 att partistyrelsens förslag att Sverige ensamt borde öppna sina ambassader för de av världens asylsökande som vill söka asyl i Sverige var naivt och orealistiskt.

Till min förvåning ledde detta inte till att förslaget ändrades, t ex till att C kunde driva på för att EU: s länder tillsammans kunde göra detta (orealistiskt, jag vet men ändå en rimligt signalskapande politik). Istället frystes jag ut på stämman och förslaget skärptes ytterligare.

Mina motioner på några senare stämmor gav heller inte resultat, detta är fortfarande Centerpartiets politik, som inte oväntat inte utsatts för någon närmare granskning av media eller ens av politiker. Medias granskning sker ju i princip främst när migranter som varit här länge, ofta ”illegalt”, ska utvisas. Jag kan förstå detta utifrån varje ömmande fall, men politik måste ha ett helhetsperspektiv.

Över 60 procent av medborgarna säger sedan många år i entydiga opinionsundersökningar att de i likhet med mig vill se att Sverige mera anpassar sin migrationspolitik (säkert inklusive arbetskraftinvandring) till EU: s övriga länder. Nu agerar de 4 samverkanspartierna tvärt emot. Huruvida detta är ett bra recept för att pressa tillbaka SD och få fortsatt förtroende efter 2022 är klart tvivelaktigt.

Köp inte mat från det svenska vanliga jordbruket, är regeringens mål.

Jag skriver i Dagens Samhälle.

Jag har tidigare skrivit om hur kommunerna, här Linköpingscenterns mål för sin kommun, och regering/riksdag, borde formulera mål för offentliga matupphandlingar. Här är Göteborgs kommuns käftsmäll på det vanliga miljövänliga svenska jordbruket, inte ett kg ska köpas in kommunalt.

(Tillagt den 7 juli 2019: Lindesbergs kommun vill spara i skolmaten genom att servera filmjölk till lunch en gång i veckan. Det är tydligen otänkbart att slopa eller minska sina sannolikt höga ekomatsmål, man vill uppenbarligen inte köpa mat från det dominerande miljövänliga svenska jordbruket i kommun och land. Ofattbart.)

Jag anser att S/MP-regeringen har orimligt höga regeringsmål för andelen ekoåkrar och andelen eko i offentlig sektor. Det är t ex orimligt att ha som mål att äldre och skolbarn och patienter i kommuner och regioner ska äta 60 % "ekologiskt". Det är 25-65 % dyrare än vanlig bra svensk mat, ekomat innebär en del import och svensk mat är ungefär lika hållbar och miljö- och djurvänlig som ekomat. 

Kommuner och regioner står inför tuffa tider, många går med underskott och kraftiga besparingar och skattehöjningar står typ alla inför. Samtidigt ska deras matinköp bli flera miljarder dyrare genom mycket höga andelar ekomat som är 25-65 % dyrare än den likvärdiga vanliga svenska maten. 

Därtill efterfrågar t ex de äldre i kommunerna allsidig mat från Sverige och inte ekomat från hela världen inriktad på mycket vegetariskt. De vill hellre ha mer husmanskost än dyrare ekomat. Det är politikerna som över deras huvuden beslutar om vilken mat de ska få äta, och det är respektlöst mot både de i äldreboenden och i det vanliga miljövänliga svenska jordbruket att ha en målsättning för ekomaten i offentlig sektor som innebär att man köper in ytterst lite mat från det dominerande miljövänliga vanliga svenska jordbruket. 

Vilken signal ger det till konsumenter och medborgare och kommuner och jordbruket att inköpen i så extremt hög grad ska fokuseras på eko- och Kravjordbruk i Sverige och världen samtidigt som i praktiken mycket lite ska köpas in från vanliga gårdar som står för 90 % av produktionen? Jo, det ger naturligtvis signalen att ekomat är framtiden och A-vara, medan världens bästa vanliga miljövänliga jordbruk är gårdagen och B-vara. Det är ett slag i ansiktet på huvuddelen av de  svenska jordbrukarna att deras kommuner och regioner inte köper deras mat, så klart. 

Målet för kommuner och regioner borde givetvis vara att köpa närodlad mat som uppfyller de höga svenska miljö- och djurskyddskraven, kanske 75 %. En del import är ofrånkomlig av främst grönsaker och frukt och kaffe och fisk osv. Vill man ha ett ekomål ovanpå detta skulle detta kunna motsvara ekomatens andel av maten i Sverige, ca 10-15 %, eller kanske lite mer.

När kommunerna ska mäta hur man uppfyller olika samhällsmål får den som köper in mycket ekomat, varav en del från hela världen, med beröm godkänt, medan den som köper 75 % närodlat från Sverige får underkänt. Så här kan det inte vara, det måste snarast ändras. 

En liten kontrollfråga, S/MP- regeringens fortsatt extrema fokus på KRAV-maten i jordbruket och i offentlig sektor, som innebär betydande merkostnader och signalen att det vanliga jordbrukets mat är B-vara, är det förankrat i riksdagen eller med samarbetspartierna?

https://twitter.com/NordicOr…/…/1138689112834269184...NordicOrganic
‏

@NordicOrganic
#Sweden 30% of the agricultural land and 60% of food in public sector should be organic by 2030. The Ministry stated that this is still the target in meeting with ⁦@EkoMatCentrum⁩ ⁦@KRAVmedia⁩ ⁦@OrganicSweden⁩ and ⁦@Ekolantbrukarna⁩ http://www.ekoweb.nu/…

Folke Vestervall är emeritus men har arbetat med växtnäringsfrågor mm hela sitt liv (mineralgödsel mm). Här skriver han med stort engagemang i ett FB-inlägg, jag håller i stort med honom.

"Folke Vestervall Myter om hållbarhet som leder till fel politiska beslut
Propagandan för ”ekomat” är troligen det största bedrägeriet mot skattebetalare och konsumenter i mordern tid. Det har hittills kostat samhället över 20 miljarder kronor, pengar som har kastats i sjön. ”Ekoskördarna” är halverade i jämförelse med vanlig odling. Orsakerna till de dåliga skördarna är sjukdomar , bristande näringsbalans och näringstillgång. Samtidigt påverkas miljön negativt i jämförelse med vanlig odling, kräver mer mark och energi och leder till större import av mer eller mindre okontrollerade varor.

Vurmarna för ”ekologiskt” tror att ”ekomaten ” är giftfri eller mindre giftig än vanlig mat. Växterna försöker försvara sig mot fiender genom att bilda gifter. Dessa gifter och ev rester av växtskyddsmedel finns i vår mat. Det finns ingen giftfri miljö och kommer aldrig att finnas. Giftigheten beror på dosen av den substans det gäller. Vattnet är dödligt i för stor dos. Några få ppb av det naturliga giftet aflatoxin kan ge cancer. Både kryddpeppar och kanel kan vara cancerframkallande. Saffran är ett dödligt gift om dosen överskrids.
Konsumtion av naturliga gifter i mat är 1500 mg/person och av ev bekämpningsmedelsrester mindre än 1mg/person. Speciellt baljväxter, bönor och ärter är bl.a. på grund av sin storlek svårtorkade och kan då lätt drabbasju av mycket giftiga ämnen, något som de flesta konsumenter är omedvetna om. Coop:s, Naturskyddsföreningens och medias skräckpropaganda mot det vanliga jordbruket är helt vilseledande och kränkande.

”Eko-historia”
När alla på grund av bristande alternativ var ”ekologiska” kunde skördarna inte ens mätta 1,2 milj människor. Många utvandrade till USA pga svält. Den uppfinning som anses ha främjat mänskligheten mest var Haber&Bosch uppfinningen att omvandla luftkvävet till gödsel. Genom att öka fotosyntesen genererar detta kväve minst 6-9 ggr mer energi än vad som tillförs. Förmodligen kommer det aldrig att finnas något vindkraftverk som kan komma upp till denna verkningsgrad! Varför politiker och ”ekofrälsta” inte vill anamma denna verklighet är förbluffande.

I mitten av 1980-talet ändrades namnet på den biodynamiska(antroposofiska) odlingen och andra filosofiska odlingar till ”ekologiskt”. Det fundamentala misstaget som gjordes var att fastställa regler ”som höggs i sten” och som aldrig har gått att ändra. Man avhände sig möjligheter att använda bästa sättet att odla och skapa långsiktigt hållbara odlingssystem som bevarar markens bördighet och produktionsförmåga. ”Ekoföreträdarna” är fångna i sitt eget regelverk och helt oemottaglika för fakta och kan därför aldrig bli hållbar. De är beroende av den vanliga odlingen; när utsädet tar slut ges dispens att använda det vanliga utsädet. Värsta bristen på växtnäring löses enkelt genom att köpa vanlig stallgödsel. I undersökningar har det visat sig att det finns 4 ggr fler daggmaskar i vanlig jord än i ”eko”-jorden. Daggmaskarna vill ju också ha mat!

I mitten på 1990-talet beslöt Göran Persson-regeringen att satsa stora pengar på ”ekologisk” produktion. All forskning på SLU skulle utveckla den ”ekologiska” produktionen.Jämförelse med vanlig produktion förbjöds. Länsstyrelsernas rådgivning skulle enbart omfatta s.k. ekologisk produktion. Radio, tv , media, undervisare, läroböcker och andra samhällsaktörer uppmanades att propagera för ”eko”. Följden har blivit att vetenskapen ekologi har missbrukats, sakkunskap och fakta förvrängs till politiska dogmer, tro och ibland ren humbug. Ekologi betyder samspelet mellan allt liv och den omgivande naturen. Det innebär att all odling och allt det vi gör är ekologiskt. I Sverige profiterar KRAV och andra ”ekologiska” verksamheter på ordet ”ekologisk” av pengaskäl. Jordbruksministern har påstått att han vill öka svensk livsmedelsproduktion och samtidigt öka andelen ”ekologiskt”!!!

Många tror att ”ekologiskt” är småskaligt och Sörgårdslikt, men medelarealen är lika stor som i vanlig odling.

Orättvist!
Som vän av miljö, kvalitetstänkande och djurvälbefinnande är det svårt att förstå varför en viss ideologi, som inte kan motiveras ur vetenskaplig synpunkt, ska ha extra bidrag av våra skattemedel . Enligt naturvårdsverket behöver en miljömärkt produkt inte vara bättre för miljön (ur vetenskaplig synpunkt). Det är producentens åsikt som är avgörande.

Försäljningen av ”ekomaten” är en riktig kassako för handeln. Det finns inga vetenskapliga belägg för att den skulle vara nyttigare eller bättre för miljön. Den skrämselpropaganda som framför allt Coop men även ICA ägnar sig bygger på att sälja en känsla och det ligger starka ekonomiska krafter bakom. Om man vill handla miljövänligt, klimatsmart och resursbevarande; köp vanlig svensk mat!

Vill du veta mer; läs:
”Myter som leder till fel politiska beslut ”(finns på nätet) eller ”Den ekologiska drömmen-myter och sanningar om ekologisk odling”.

PS: I Sverige, borde politikerna, likt andra EU-länder, använda större delen av landsbygdsprogrammet till att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Det skulle både gynna konsumenterna, djuren och miljön. Dessutom påför politikerna svenska bönder särskatter och särregler som missgynnar den svenska produktionen av kvalitetsmat.

Folke Vestervall bl.a fd medlem i Fefac och EUs Advisory Committe för djurmatsfrågor."

Mönster och iakttagelser i svensk politik 1900-2018!

Några mönster och iakttagelser i svensk politik sedan 1900.

Baserade på Per T Ohlssons utmärkta bok Svensk Politik.

En listning av viktiga skeenden i svensk politik 1800-2018har jag gjort i ett tidigare blogginlägg.

1.     

 1.    1.  Liberalismen växte fram som en vänsterrörelse. De två första decennierna på 1900-talet drev liberala vänsteregeringar med stöd av socialdemokraterna, och även vartefter av dåtidens moderater, igenom rösträtt för alla över 18 år.

2.       2. Socialdemokraterna började dominera svensk politik på 1920- och 1930-talen. Deras hegemoni varade i 44 år från 1932, och består delvis än. När de lägger band på sin planhushållning och socialism och är pragmatiska går det bäst för dem. Löntagarfonderna var ett sänke och drevs obegripligt långt och länge, infördes 1983, avskaffades 1993 och är helt inaktuella. Även i krigsslutet och några år drev man på för planhushållning.

3.       3. Socialdemokraterna har länge varit det regeringsbärande partiet och har genom åren agerat med stor skicklighet och har nått enorma uthålliga valframgångar. Man har också ibland haft tur (lotteririksdagen, invasionen i Tjeckoslovakien, Gustav 6 Adolfs död mm). Och man har haft stor fördel av att mittenpartierna oftast lutat och lutar åt vänster.

4.       4. Socialdemokraterna har alltså gärna tagit hjälp av ett eller flera mittenpartier (Bondeförbundet/C, FP/L och på MP som en tid var lite mittenriktat). S regerade med gott stöd av Bondeförbundet på 1930-talet och 1950-talet och delvis på 1960-talet (Gunnar Hedlund) samt 1994-98 och från 2018. FP samarbetade med S tidigt 1900-tal samt 1973-76 och 1978-79  och delvis 1989-90 och senare och från 2018. Hade C och L valt samarbete åt höger hade det varit borgerliga regeringar på 1930-talet, 1950-talet och från 2018.

5.       5. Det är slående i Per T Ohlssons historiebeskrivning hur starkt fokus hela tiden är på socialdemokraterna och deras ledande företrädare. Av naturliga skäl eftersom de regerat Sverige så mycket. Ett visst fokus är på liberalerna (främst för 100 år sedan) och en hel del fokus på BF/Centerpartiet. Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/(Nya)Moderaterna tar dock märkvärdigt lite plats, eller inte, beroende på att de oftast varit lite offside i opposition. Det är Arvid Lindman, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som får en del utrymme.

6.       6. Reinfeldt är den mest framgångsrike av dessa, genom att möta socialdemokraterna med deras egen medicin, att anpassa sig till mitten och få med sig mittenpartierna. De borgerliga regeringsåren är dock tillfälliga undantag från huvudregeln, socialdemokraterna styr med stöd från kommunisterna senare delen av 1900-talet och därutöver återkommande med stöd från mittenpartierna.

7.       7. Mot denna bakgrund kan det inte ses som överraskande att Socialdemokraterna, och MP, regerat Sverige från 2014 och återigen från 2018, med hjälp av Decemberöverenskommelsen (DÖ) och främst mittenpartierna. Hur det blir 2022 återstår att se. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl bli Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.

8.      8.  Intressant att notera är att Per Albin Hansson (S) redan under krigsåren trivdes så bra som statsminister i en samlingsregering att han funderade över en typ permanent s-regering och en (kanske liberal eller konservativ) opposition som bara opponerade i olika sakfrågor. Kanske lite profetiskt med tanke på åren från 2014. Intressant är också att högerledaren Jarl Hjalmarsson 1959 försiktigt sonderade en sammanslagning M och FP. Mer välkänt är naturligtvis att det fanns långt gångna planer på 1970-talet att slå samman de både mittenpartierna, vilket dock CUF och C satte stopp för, trots Fälldins starka engagemang.

9.      9.  Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.

1     10. Det finns de som tror att Centerpartiet blev det dominerande borgerliga partiet på 1970-talet på grund av sitt kärnkraftsmotstånd. Detta är fullständigt fel, C hade redan 19,9 % i valet 1970 och fick 25,1 % 1973, då kärnkraften knappast fanns på den politiska kartan. I valet 1976 spelade kärnkraften en stor roll och kanske bidrog det till att C då höll ställningarna. Det fick dock Thorbjörn betala mycket dyrt för när han tvingades kompromissa sina kategoriska utfästelser om bl a kärnkraftverket i Barsebäck. Och sedan började för Centerpartiet en lång dags färd mot natt när man fick karaktären av ett känsloladdat enfrågeparti, man smalnade av och hur rätt man än kanske hade så rasade C på 22 år från 24,1 % till 5,1 % 1998.

1    11. Jag oroas lite över paralleller i dagens politiska situation när C åter känsloladdat är mycket anti något, hur rätt man än kanske har, vilket riskerar att dra fokus ifrån partiets samlade politik. Det har heller inte alltid betalat sig i opinionen när C har samarbetat med S, men kanske är idag tiderna annorlunda.

1     12. Jag tror att Sverige måste gå med i Nato inom få år och också gör det. Vi är nästan med och teknisk och annan utveckling gör att Sveriges trygghet kräver ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Det har varit mycket betydelsefullt att både M, C och KD på 2000-talet tagit tydlig ställning för ett svenskt Nato-medlemskap, och där har även jag spelat en liten roll som Centerpartiets försvarspolitiska talesperson under 8 år.

1     13. S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes 2008 sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen. Detta har dock inte alls givit någon medial uppmärksamhet jämfört med den upphetsade debatten 2007-2008.

1     14. I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.

1     15.  Striden om tjänstepensionen på 1950-talet, och folkomröstningen, var mycket jämn. Liksom vid folkomröstningen om kärnkraft lyckades politiska taktiker (främst S) att få till stånd 3 alternativ vilket gjorde att Socialdemokraternas linje vann i båda fallen. ATP (Allmän tilläggspension) infördes men var alltför generös och på 1990-talet stramades pensionssystemet åt så mycket att Sverige idag har pensioner på EUs nedre halva, vilket faktiskt är skamligt. Det ekonomiska nettot att leva på efter pension minus skatt plus bostadstillägg är typ lika stort för en garantipensionär som för den som arbetat i ett låglöneyrke hela livet, vilket inte är rimligt. Det måste löna sig att arbeta.

1     16. Socialdemokraterna valde runt 2017 att endast begränsat driva planhushållning och socialism.  Åren kring andra världskrigets slut drev man på igen men släppte det när folkopinionen oroades. (S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.) Under framförallt 1980-talet kom ett nytt återfall när löntagarfonder skulle införas vilket bidrog till sämre opinionssiffror. Sedan Bildtregeringen och riksdagen 1993 avskaffade de löntagarfonder som faktiskt infördes 1983 har frågan varit död.

1     17. Regeringsdugligheten hos borgerliga regeringar, de få gånger de har fått chansen, har inte alltid imponerat. Bramstorps semesterregering (6 månader) 1936 gjorde inte mycket. De 4 (!) borgerliga regeringarna åren 1976 till 1982 var starkt splittrade i t ex kärnkrafts- och skattefrågorna, vilket tog mycket energi. Att regeringarna två mandatperioder i rad sprack säger tyvärr mycket. Även Bild-regeringen 1991-94 hade utöver en svår finanskris betydande inre motsättningar. Det lysande undantaget är naturligtvis regeringen Reinfeldt 1 åren 2006-2010.

1     18. Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).