Mönster och iakttagelser i svensk politik 1900-2018!

Några mönster och iakttagelser i svensk politik sedan 1900.

Baserade på Per T Ohlssons utmärkta bok Svensk Politik.

En listning av viktiga skeenden i svensk politik 1800-2018har jag gjort i ett tidigare blogginlägg.

1.     

 1.    1.  Liberalismen växte fram som en vänsterrörelse. De två första decennierna på 1900-talet drev liberala vänsteregeringar med stöd av socialdemokraterna, och även vartefter av dåtidens moderater, igenom rösträtt för alla över 18 år.

2.       2. Socialdemokraterna började dominera svensk politik på 1920- och 1930-talen. Deras hegemoni varade i 44 år från 1932, och består delvis än. När de lägger band på sin planhushållning och socialism och är pragmatiska går det bäst för dem. Löntagarfonderna var ett sänke och drevs obegripligt långt och länge, infördes 1983, avskaffades 1993 och är helt inaktuella. Även i krigsslutet och några år drev man på för planhushållning.

3.       3. Socialdemokraterna har länge varit det regeringsbärande partiet och har genom åren agerat med stor skicklighet och har nått enorma uthålliga valframgångar. Man har också ibland haft tur (lotteririksdagen, invasionen i Tjeckoslovakien, Gustav 6 Adolfs död mm). Och man har haft stor fördel av att mittenpartierna oftast lutat och lutar åt vänster.

4.       4. Socialdemokraterna har alltså gärna tagit hjälp av ett eller flera mittenpartier (Bondeförbundet/C, FP/L och på MP som en tid var lite mittenriktat). S regerade med gott stöd av Bondeförbundet på 1930-talet och 1950-talet och delvis på 1960-talet (Gunnar Hedlund) samt 1994-98 och från 2018. FP samarbetade med S tidigt 1900-tal samt 1973-76 och 1978-79  och delvis 1989-90 och senare och från 2018. Hade C och L valt samarbete åt höger hade det varit borgerliga regeringar på 1930-talet, 1950-talet och från 2018.

5.       5. Det är slående i Per T Ohlssons historiebeskrivning hur starkt fokus hela tiden är på socialdemokraterna och deras ledande företrädare. Av naturliga skäl eftersom de regerat Sverige så mycket. Ett visst fokus är på liberalerna (främst för 100 år sedan) och en hel del fokus på BF/Centerpartiet. Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/(Nya)Moderaterna tar dock märkvärdigt lite plats, eller inte, beroende på att de oftast varit lite offside i opposition. Det är Arvid Lindman, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som får en del utrymme.

6.       6. Reinfeldt är den mest framgångsrike av dessa, genom att möta socialdemokraterna med deras egen medicin, att anpassa sig till mitten och få med sig mittenpartierna. De borgerliga regeringsåren är dock tillfälliga undantag från huvudregeln, socialdemokraterna styr med stöd från kommunisterna senare delen av 1900-talet och därutöver återkommande med stöd från mittenpartierna.

7.       7. Mot denna bakgrund kan det inte ses som överraskande att Socialdemokraterna, och MP, regerat Sverige från 2014 och återigen från 2018, med hjälp av Decemberöverenskommelsen (DÖ) och främst mittenpartierna. Hur det blir 2022 återstår att se. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl bli Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.

8.      8.  Intressant att notera är att Per Albin Hansson (S) redan under krigsåren trivdes så bra som statsminister i en samlingsregering att han funderade över en typ permanent s-regering och en (kanske liberal eller konservativ) opposition som bara opponerade i olika sakfrågor. Kanske lite profetiskt med tanke på åren från 2014. Intressant är också att högerledaren Jarl Hjalmarsson 1959 försiktigt sonderade en sammanslagning M och FP. Mer välkänt är naturligtvis att det fanns långt gångna planer på 1970-talet att slå samman de både mittenpartierna, vilket dock CUF och C satte stopp för, trots Fälldins starka engagemang.

9.      9.  Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.

1     10. Det finns de som tror att Centerpartiet blev det dominerande borgerliga partiet på 1970-talet på grund av sitt kärnkraftsmotstånd. Detta är fullständigt fel, C hade redan 19,9 % i valet 1970 och fick 25,1 % 1973, då kärnkraften knappast fanns på den politiska kartan. I valet 1976 spelade kärnkraften en stor roll och kanske bidrog det till att C då höll ställningarna. Det fick dock Thorbjörn betala mycket dyrt för när han tvingades kompromissa sina kategoriska utfästelser om bl a kärnkraftverket i Barsebäck. Och sedan började för Centerpartiet en lång dags färd mot natt när man fick karaktären av ett känsloladdat enfrågeparti, man smalnade av och hur rätt man än kanske hade så rasade C på 22 år från 24,1 % till 5,1 % 1998.

1    11. Jag oroas lite över paralleller i dagens politiska situation när C åter känsloladdat är mycket anti något, hur rätt man än kanske har, vilket riskerar att dra fokus ifrån partiets samlade politik. Det har heller inte alltid betalat sig i opinionen när C har samarbetat med S, men kanske är idag tiderna annorlunda.

1     12. Jag tror att Sverige måste gå med i Nato inom få år och också gör det. Vi är nästan med och teknisk och annan utveckling gör att Sveriges trygghet kräver ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Det har varit mycket betydelsefullt att både M, C och KD på 2000-talet tagit tydlig ställning för ett svenskt Nato-medlemskap, och där har även jag spelat en liten roll som Centerpartiets försvarspolitiska talesperson under 8 år.

1     13. S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes 2008 sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen. Detta har dock inte alls givit någon medial uppmärksamhet jämfört med den upphetsade debatten 2007-2008.

1     14. I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.

1     15.  Striden om tjänstepensionen på 1950-talet, och folkomröstningen, var mycket jämn. Liksom vid folkomröstningen om kärnkraft lyckades politiska taktiker (främst S) att få till stånd 3 alternativ vilket gjorde att Socialdemokraternas linje vann i båda fallen. ATP (Allmän tilläggspension) infördes men var alltför generös och på 1990-talet stramades pensionssystemet åt så mycket att Sverige idag har pensioner på EUs nedre halva, vilket faktiskt är skamligt. Det ekonomiska nettot att leva på efter pension minus skatt plus bostadstillägg är typ lika stort för en garantipensionär som för den som arbetat i ett låglöneyrke hela livet, vilket inte är rimligt. Det måste löna sig att arbeta.

1     16. Socialdemokraterna valde runt 2017 att endast begränsat driva planhushållning och socialism.  Åren kring andra världskrigets slut drev man på igen men släppte det när folkopinionen oroades. (S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.) Under framförallt 1980-talet kom ett nytt återfall när löntagarfonder skulle införas vilket bidrog till sämre opinionssiffror. Sedan Bildtregeringen och riksdagen 1993 avskaffade de löntagarfonder som faktiskt infördes 1983 har frågan varit död.

1     17. Regeringsdugligheten hos borgerliga regeringar, de få gånger de har fått chansen, har inte alltid imponerat. Bramstorps semesterregering (6 månader) 1936 gjorde inte mycket. De 4 (!) borgerliga regeringarna åren 1976 till 1982 var starkt splittrade i t ex kärnkrafts- och skattefrågorna, vilket tog mycket energi. Att regeringarna två mandatperioder i rad sprack säger tyvärr mycket. Även Bild-regeringen 1991-94 hade utöver en svår finanskris betydande inre motsättningar. Det lysande undantaget är naturligtvis regeringen Reinfeldt 1 åren 2006-2010.

1     18. Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).