Rimliga körkortskrav för de med mindre brister i sitt synfält - 12.

Riksdagsledamot Leif Pettersson har förtjänstfullt arbetat med synfältsfrågorna i flera år.

Här pekar han på att transportstyrelsen, som är så oerhört sträng i bedömningen av körkort för de med brister i sina synfält, inte alls kontrollerar de med liknande brister som inte går till ögonläkare, och alltså inte blir anmälda av dem, eller är över 70, 80 och 90 år med allt sämre syn och med brister även i synfältet. 

Det är obegripligt. Om de med någon brist i sina synfält som anmäls av ögonläkare till transportstyrelsen genast fråntas sina körkort, och sedan ställs inför mycket stränga och fyrkantiga krav för att återfå det, varför bedriver då inte transportstyrelsen en mycket uppsökande verksamhet för att få tag på alla de som fortsätter att köra bil med samma eller sämre synfältsseende?

Hur kan transportstyrelsen acceptera att de med körkort från andra länder kan köra bil i Sverige trots att en del har synfältsfel som gjort att de i Sverige inte hade haft något körkort?


Det finns hundratusentals människor i trafiken som har nedsatt syn i olika avseenden och även brister i sina synfält. De allra flesta fortsätter att köra även när de blir äldre. Men för de som anmäls till Transportstyrelsen är synfältskraven stenhårda och obevekliga. En undersökning från Trygg Hansa visade att var tionde bilförare kör bil trots att de är medvetna om att de ser mindre bra. Många har säkert brister i sina synfält. Var tredje får anstränga sig för att se vad vägskyltarna föreställer. Borde alla kallas in till regelbundna syntest? 
Nej, säger chefsläkare Lars Englund på Transportstyrelsen. Han säger: "Det viktiga är inte själva synskärpan utan hur ens hjärna tolkar informationen, hur man handskas med den, vilka trafikbeslut det leder till, hur bra man kan bedöma avstånd och tolka andra trafikanter". 

Här resonerar Transportstyrelsen med sunt förnuft. Men varför då denna nästan rigida noggrannhet för den som ser bra men har vissa brister i synfältet?